Ikväll var det ett långt inslag om införandet av lagstiftning mot tidelag på TV4-nyheterna. Jag blev så illamående att jag var tvungen att lägga ifrån mig det sista av min mini-magnum som jag smaskade på. Alltså, jag äcklades självklart inte av införandet av lagstiftningen - den välkomnar jag - men av att det finns folk som utsätter djur för tidelag. Visst inser jag att det blir svårt att sätta dit de sjuka jävlarna även om en lag som förbjuder tidelag införs, men nog sjutton är det märkligt att tidelag fortfarande, år 2011, är lagligt i Sverige. Nästan ännu mer osmakligt än tidelag i sig.

Här om kvällen blev jag riktigt, riktigt rädd. Nellsan är ju som bekant numera nästan döv och en aning förvirrad. Släpper jag henne lös måste jag ha stenkoll. Hon kan bara lufsa iväg åt ett håll och har inte någon koll på att hon också måste hålla ordning på vart jag tar vägen. Att ropa är lönlöst, hon hör inte. Därför går hon oftast i koppel på våra promenader nu för tiden. Men på öppna platser får hon lufsa som hon vill.

Ett sånt ställe är lekparken där jag kvällsrastar jyckarna. Eftersom det är så mörkt på kvällarna håller jag noga koll på Nellsan. Men i förrgår ringde min mobiltelefon och ta släppte henne med blicken för ett par minuter. Jag sökte snabbt av parken med blicken och sprang till buskagen där hon älskar att rota runt och sökte av. Ingen Nell. En liten panikkänsla smög sig på. Inte allt för långt bort går stora Drottningholmsvägen. Sen började jag ropa på henne för full hals, tänkte att då förstår åtminstonde min om givning att jag söker en hund om de skulle se en lös utan matte eller husse.

Efter vad som kändes som en evighet men nog egentligen bara var en kvart hittade jag henne i kanten av en tvärgata utanför parken. Där stog hon och petade lite i jorden med en framtass som om det vore det mest naturliga i hela världen. När jag lättat slängde mig om halsen på henne, rycket hon förvånat till - "Men matte, trevligt att du är här!"

En nöjd Nellsa sover som prinsessan på ärten hemma på kudden

Min blogg är mycket en slags dogbok på nätet, självklart mycket för mig själv men en anledning till att den ligger publikt är ju också för att kunna få kommentarer på det jag skriver. Jag blir alltid väldigt glad när någon lämnar en kommentar även om det bara är typ "hej!", haha!

Ibland skriver man flera inlägg som inte får en endaste kommentar, men så kommer plötsligt de där kommentarerna som gör det riktigt roligt att ta sig tid att skriva blogginlägg. Ett bra exempel är inlägget Karaktärsistiska beteenden som jag skrev för typ en vecka sedan och berättade om att Billy ofta smackar med tungan, och Nell trampar med framtassarna. Här är två häftiga kommentarer som lite stöder min teori om att sånna här små tokiga saker våra jyckar har för sig kanske inte är något de kommit på själva, utan något som är "förprogrammerat". Ballt!

 

En kompis till mig är mycket duktig inom sin sport och representerar ibland Sverige i tävlingar utomlands. Hon tränar ofta och får därför lov att priotitera bort vissa andra aktiviteter. Ett medvetet val som hon trivs med. Vi pratade om henne och sporten för några veckor sedan och jag frågade lite nyfiket varför och hur hon orkade. Svaret kom snabbt och oblygt: "Jag älskar det. Jag mår som allra bäst under och efter en tävling".

Jag har tänkt mycket på det där. När mår jag som allra bäst? När spritter det i kroppen av glädje? När känner jag mig helt tillfreds? Även om jag inte säger det rakt ut så är det lika snabbt. Jag mår som allra bäst efter en heldag på något hundrelaterat. När jag äter middag efter en heldag på kurs eller prov och sedan lägger mig för att dö i soffan.

Jag tränar inte alls på samma elit-nivå som min kompis. Inte på långa vägar. Inte ens nära. Men i grund och botten är det ändå samma teori.

Nell är en rolig hund att leva med, för hon slutar då aldrig med att förvåna mig med knäppa tilltag. Jag brukar kalla det för att hon är "Nell-ig" när hon gör sånna totalt oväntade saker, och igår fick hon mig både att förvånas och skratta när hon fick ett sånt där Nell-igt ryckt.

Ni som känner Nell vet att hon inte har nått vidare föremålsintresse och hennes arbetsmoral har heller aldrig varit speciellt hög. Därför brukar hon gå lös och rota i nått dike medan Billy och jag tränar och leker med tennisbollen på kvällarna.

Igår tränade vi hörselmarkeringar i mörkret. Jag langar iväg. Billy lyssnar på nedslaget och får sedan leta på kommando. Jag hade precis langat bollen och skulle skicka Billy när Nell likt en liten kanonkula susade förbi i ljusets hastighet och snappade upp bollen. Därefter tog hon ett stort ärevarv runt planen och lekte med bollen. Sen bar hon den HELA vägen hem, trots att jag erbjöd att ta den flera gånger.

Detta kanske inte låter som ett speciellt ovanligt hund-beteende, men tro mig - för Nell är det exceptionellt att hon: 1.rusade efter bollen, 2. lekte med den på egen hand, 3. Inte ville byta in den mot godis, 4. Bar den en lång sträcka

Det käraste jag har, min ögonsten: Nell - SEVCh Combine Elle

Alla hundar är ju såklart unika men vissa har ju även karaktäristiaska beteenden. Både Nell och Billy har varsin grej som liksom utmärker dem. Nell trampar med framtassarna när hon blir ivrig, typ när man håller en godbit framför henne eller när hon vill att vi ska gå ut. Hennes mamma, Bess, gjorde likadant och mamma har berättat för mig att det var något hon tänkte på att Trewater Macoy (Nells morfar) också ofta gjorde. Ett beteende som gått i arv?

Billys karaktäristiskt beteende är att han smackar med tungan, speciellt när han blir lite osäker men det kan också komma när han är nöjd. Typ om jag packar väskan kan han ställa sig och smacka lite osäkert med tungan, eller om jag lägger mig bredvid honom på golvet så kan han smacka lite nöjt.

Mammas Tino har definitivt det roligaste beteendet - han blir helt i extas när han har ätit upp sin mat. Jag har aldrig varit med om en hund som blir helt prillig efter maten, förutom han. Han kan liksom inte tygla sig själv, hoppar, sduddsar och ibland till och med gnäller av förtjusning. Som den retriever han är måste han självklart stoppa något i munnen när han blir så glad, finns ingen leksak i närheten blir det en handduk eller wetbed. Det är gulligt men lätt påfrestande, speciellt en tidig morgon...

Har era hundar nån sån här grej för sig? Och om det finns nån läsare som har en Billyson/dotter, smackar de också?

Tino, SEU(u)Ch Combine Nintendo är en otroligt glad hund i övrigt också. Bilden är från
rikslägret han och Linda deltog på ihop sommaren 2010. Han fick följa med dit eftersom
Lindas hund Doris började löpa. Innan rikslägret tyckte Linda mest att Tino var jobbig då
han är rätt intensiv, men hon ville inte missa lägret, och efteråt blev de riktiga homies :)

Just hemkommen från en härlig promenix med hela hundligan surfade jag in på SSRK's hemsida och blev positivt överraskadav en ny fräsch webb. Har kikat runt lite och tycker att det ser mycket bra ut. Sannerligen en välbehövlig uppdatering! Jag komemr definitivt hålla bättre koll på SSRK.se nu. Dessutom hade SSRK-Ungdom fått plats på sajten. Snyggt!

klicka på bilden för att komma till sajten, eller skriv in ssrk.se i er webbläsare!

Det är så mycket i slutet av min USA-termin som jag aldrig han berätta om i bloggen. Tiden gick så snabbt i slutet... Bland annat upplevde jag en fantastisk resa tack vare mina Italienska kompisar, fyra helgalna snubbar som hyrde en husbil och bjöd med mig och ett par till. Under fyra dagar hann vi med att köra i 3, nästan 4 delstater, se röda berg och indianer i monumnet valley, köra rakt genom no-mans-land där det betade förvildade kor och hästar, uppleva Grand Canyon och Lake Havasu samt campa på rastplatser längs vägen. Är det något ni är intresserade att höra om och se bilder från kanske?

En annan sak jag inte tror att jag berättat är att jag och Malin åkte och hälsade på Trooper i Palo Alto, utanför San Fransisco. Minns ni honom Tuppe? Min älskade Troope-poop som var så trög så trög men det snällaste som fanns, som jag hade i drygt ett år innan vi skiljdes åt.

Att återse Truppe var härligt. Han bor som en kung i en villa vid Stanford University, i vars parker han promenerar dagligen, tillsammans med sin kamrat labradoodlen Scout. Fortfarande like trög, lika snäll och oerhört älskad av sin nya familj.

Om det klickade och Truppe kände igen oss vet jag i ärlighetens namn inte riktigt. Han blev förvisso väldigt glad, men det blev han tydligen alltid när de fick besök. Jag testade lite av det jag lärt hoom. Vissa saker hade han glömt, men det mesta satt i.

Vi sov kvar en natt i Palo Alto. På morgonen innan vi åkte när satte jag mig på golvet kom han och la sig bredvid mig. Vi tittade på varandra och så satt vi så en lång stund. Jag upplevde det som att vi hade ett litet moment. Det kändes fint på något vis, som att han tydde sig till mig även om han kanske inte riktigt visste varför.

För mig var Trooper en oerhört speciell liten hund, då han var den första valp och unghund jag tränat som min från början. Jag vet att det var rätt beslut att skiljas från honom, men det var också bland det svåraste jag gjort. Det smärtade en lång tid både innan och efteråt. Att träffa honom i Palo Alto var skönt men också lite sorgligt. Skönt att veta att han lever så gott och har det så bra, men sorgligt att inse att för honom är jag egentligen ingen särskild numera. För mig kommer han ju nämligen alltid att vara någon alldeles, alldeles särskild.

Känner ni igen Truppe? Visst är han stor och stilig!Den sista bilden är från sista
morgonen ihop. Lite snör det ihop sig i halsen när jag tittar på den måste jag erkänna

Ikväll är jag förväntansfull och det spritter lite i kroppen - för imorgon ska jag åka på cocker spaniel SM och njuta av duktiga cockrar hela dagen. Åh!

Ni som hängt med här ett tag känner kanske till min kärlek till jaktspaniels, men för vissa är det kanske en nyhet. Under mitt första besök hos Phillippa Williams, sommaren 2004, presenterades jag för första gången för en jaktcocker. "Effie" blev min för de två veckor och mitt hjärta smälte som smör i solsken.

Under mitt andra besök hos Philippa och Peter, 2006, fanns inte Effie kvar i familjen men istället blev jag presenterad för Secret. Och om Effie fått mitt hjärta att smälta så fick Secret det att göra det tusen gånger om. Med en aldrig sinande energi, en härlig humor och otrolig krativitet i kombination med silkeslen päls och att hon nästan rös av välbehag när man la henne på rygg i sitt knä tog hon mig med storm. Secret var alltid runt en, studdsandes upp och ner på sina små cokerben - "se mig!" - och det gjorde man, hon gick inte att missa!

Nån gång i framtiden ska jag äga en jaktcocker. Frågan är alltså inte om, utan när en liten "djävul", som de ibland kallades av engelsmännen, virvlar in i mitt liv. Men det ligger som sagt i framtiden. Imorgon ska jag bara se, njuta och lära mig mer om dessa underbara små jyckar.

Jag och Effie, cockern som jag först föll för, i England - Webton Court - sommaren 2004


Phillippa och Secret på träning hos Andrew Robinson, Whaupley Gundogs, hösten 2006


T.v: Vid högt gräs använde Secret ofta labbarna som stöd för att kunna se bättre
T.h: Secret som kör sin bästa tiggar pose med öronen framår och huvudet på sné

Man kan träna och pyssla inför uppvisningar, tävlingar, jakter och allt vad tusan man kan tänka sig - men att ha en fungerande hund i vardagen kommer alltid vara prio ett för mig. Det finns ingen tävlingsform i världen som skulle kunna få mig att förbise att hundarna missköter sig i vardagssituationer.

Det har inte alltid varit så, men idag har jag svårt att ens föreställa mig att jag någonsin skulle orka stå ut med att ha hundar som drog i kopplet, inte var följsamma, stal innomhus, inte kunde bli lämnade ensamma några timmar, skällde och så vidare. Det är beteenden jag stör mig på något vansinnigt.

Mina hundar är inga underbarn, men som två hyfsat genomarbetade veteraner är de oerhört lätta att ha att göra med, och jag njuter av vår vardag tillsammans. I och med Nellsans skruttighet och sinande hörsen måste jag passa på henne lite mer, men Billy är verkligen perfekt just nu. Han är följsam som bara sjutton och vi är otroligt ihopteamde. Jag läser honom som en öppen bok på samma sätt som han läser mig.

Jag använder ofta hans namn. "Billy" kan betyda kom hit, hoppa in i bilen, varsågod att äta din mat, kom in vid min vänstra sida, ta ögonkontakt och säkert fler saker. Inte så pedagogiskt kanske, men vet ni, jag behöver inte ens bry mig om det. Han har lärt sig att tyda mitt tonfall. Det är sällan som vi missförstår varandra. Ruskigt coolt och nästan som att läsa varandras tankar.

Idag blev jag åter påminnd om Billys följsamhet och lydnad. Vi promenerade längs med en upplyst grusväg. Etersom det går så många där gick jag  istället på gräste paralellt med vägen men ca 5-10 meter åt sidan. Billy gick som vanligt lös och sprang fritt runt mig. Många rastade sina hundar längs grusvägen och Billy tittade nyfiket på flera. Men varje gång en ny hund dök upp sneglade han till lite till mig, varpå jag sa 'nej' och han slog undan alla tankar på att springa fram för att hälsa. Det är något vi jobbat på länge och vilken powerkänsla  det var att kunna styra sin hund så bra. Som belöning kastade jag vid ett par tillfällen tennisbollen åt honom. Duktig kille!

En härlig bild, som speglar en riktigt härlig relation

Det var med ett nöjt knorrande som Nellan rullade ihop sig till en liten snurreburre och somnade på "sin" liggplats, under mitt sängbord, för en liten stund sedan. Billy drog istället en djup suck och sträckte ut sig på sidan på gallonmadrassen med sin nya långa goseorm som huvudkudde. Några nöjda smackningar senare sov han djupt samtidigt som Nellan gnydde i drömmen.

Det var då det slog mig - dom var "hemma". Nu har källarvåningen i Bromma blivit hem för dem. Hundar är fantastiskt anpassningsbara djur alltså. Och samtdigt blir jag lite rörd. Deras hem är där jag är.

Helgen har vi spenderat på ett andra hem, sommarhuset på Femöre, som vi stängt för säsongen. Jag är dunderförkyld och har inte gjort många knop. Lödagen spenderades på bryggan med härliga släktingar och vänner. Idag har vi städat och stängt huset. Nellan och Billan har skrotat runt lösa på tomten, badat i havet, gått promenader längs kusten och legar och spanat på bryggan.

Tack för i år kära 5öre. Jag längtar redan till nästa!

Det är lite slitsamt att bolla två jobb, nojja över en sjuk bil, ta hand om två jyckar, fara som ett maniac mellan Stockholm, Etuna och Örebro, hinna med att tränna vännerna... och så där imellan lyckas klämma in lite kvalitetstid med sig själv. Igår nollställde jag därför mitt eftermiddagsschema och passade på att ta hand om mig själv lite grann. Tvätta, laga matlådor, en lång dusch och så laddade jag för en tidig kväll med serier på datorn.

Jag somnade tidigt, ren fräsch och avstessad. LYX! Men lyxen var kortvarig. Vid midnatt väcktes jag av ett bekant ljud - hulk-hulk-hulk-splasch! Slog upp ögonen och mötte Billys ynkliga blick. Ut med hundarna och sedan skura. Och sedan följde en orolig natt. Minst en gång i timmes väcktes jag av hundar som behövde ut. Som tur i oturen hade även Nellan börjat må lite risigt och hon väcker mig när hon behöver ut.

Till jobbet kom jag gäspandes och fuktig i håret efter morgonens snabbdusch. Jag har varit stammis vid kaffemaskinen idag kan man säga. Nu verkar jyckarna dock krya igen så ikväll gör jag ett nytt försök!

Idag blev det en sen promenix för hundarna och mig, och när vi traskade hem i mörkret insåg jag att vi definitivt borde haft reflexer på oss. I örebro hade hundarna varsin väst, Nellan en från Clas Ohlsson och Bonkis en från folksam som han vunnit vid nått sammanhang. De ligger nu nedpackade någonstans på tamdlavägen och är någ dessutom rätt slitna. Därför tänkte jag svänga förbi den gigantiska djurbutiken vid Bromma Blocks imorgon på väg hem från jobbet.

Men då till det stora frågan, vad ska man satsa på? En väst eller ett halsband. Jag är himla förtjust i Hurttas reflexvästar. De känns rejäla och praktiska, men tycker att de är lite dyra. Har även kikat runt lite på hansband. Ett vanligt halsband försvinner ju lätt i hundarnas päls, men kanske skulle man satsa på ett par flärphalsband. De verkar ju otroligt enkla att bara dra på och av också. Eller ska jag hålla mig till västarna?

Vad har ni testat, och vad funkar bäst för era jyckar?

Hurttas schyssta, men dyra väst.

När jag lämnade Sverige hade Nell blivit grå om nosen och en lätt försämrad hörsel. När jag kom tillbaka var hon vit i ansiktet och hörde illa. Nu, bara en sommar senare, tror jag hon hör mycket lite. Jag hjälper henne genom att stampa i marken, visa med händerna och kroppen. Jag ser också att hon har stor hjälp av Billy och följer honom. Reser han sig gör hon också det,  hoppar han ur bilen följer hon efter, osv.

Men om jag skriker högt och lite gällt så hör hon, tittar på mig lite förvånat och undrar vad jag ville. Då säger förståsigpåarna lite överlägset att hörseln nog bara är sellektiv, och så ler dom lite gott. Men när hon inte reagerar när jag slår upp mat i matskålen eller gräver i godisburken på bordet bredvid henne då förstår jag att hon inte alls sellekterar...

Hon sover också mycket och djupt. Jag måste ofta väcka henne när vi ska göra något. På mornarna kan jag till och med kliva över henne utan att hon vaknar. Inte förrän jag petar lite på henne eller stryker handen över hennes päls slår hon yrvaket upp ögonen.

Bakdelen blir allt tunnare och ibland är benen lite stappliga efter att hon har legat. Både kraften och spänsten har försämrats. När hon legat måste hon alltid samla ihop benen under sig innan hon kan resa sig. Hoppa in i bilen funkar fortfarande okej om jag ser till att hon får lite ansats och inte försöker slänga sig in på snedden.

Humöret är det i allafall inget fel på, och på äldre dagar vet hon precis vad hon vill och inte. Allt är inte längre kul i Nellans värld och det tråkiga bör undvikas. Lunchpromenaden på jobbet är till exempel dötrist och hon släpar sig runt med myrsteg och hängande huvud. Lite enkel problemlösning, trixträning, att hämta en mycket enkel markering eller godissök får dock igång henne och hon blir barnsligt glad.

Hon tycker också om att ligga ute och spana i trädgården, och då är det ofta som att hon är på en annan planet. Lite som en egen värld som jag inte kan tränga in i. Likaså tycker hon om när vi promenerar till judarnsjön och sätter oss en stund. Då tröttnar hon aldrig på att spana ut över vattnet.

På promenaderna går hon oftast i koppel. Dels för att hon mår bra av att skritta mycket, och lös tultar hon fram i trav. Dels för att hon har svårt att hålla reda på mig när hon inte hör så bra, eller egentligen är det kanske tvärt om - att jag har svårare att hålla reda på henne. Nell kan nämligen bara bestämt börja trava åt nått håll och sen bara fortsätta rakt på utan att kika bakåt för att se var vi tar vägen. Det slutar oftast med att jag måste jogga ikapp och hämta henne.

Nell har blivit gammal, även om det är lite svårt är det bara för mig att acceptera. I början tyckte jag att det var charmigt, men nu har jag kommit in i en period när jag tycker det är jobbigt. Än är det ju nte dags, men jag skräms av att vi nån gång kommer bli tvugna att säga hejdå till varandra.

I helgen, på goldenspecialen, var Billy kung igen och idag kan jag inte sluta klappa på honom. Med en stolt klump i halsen måste jag sätta mig bredvid honom på kudden där han nöjt ligger och sover. Då tittar han på mig med sina små pepparkornsögon, smackar lite med tungan och knorrar nöjt; Klia lite på magen matte! Och så fläker han ut sig på rygg med en nöjd suck.

En sån fantastisk helg som vi har haft tar nog lite tid att smälta. BIS på goldenspecialen känns väldigt speciellt och att vi gjorde vår bästa prestation hittills i Ökl på WT känns också underbart. Tänk att det kunde bli så bra, jag som till och med var lite osäker in i det sista både på om jag skulle starta på WT och ta med honom på utställningen.

Ikväll firar vi med god middag i på tandlavägen. Hur grabben firar själv? Jo, givetvis genom att brotta ner alla sina småsyskon på dagens stubbåkerspromenad; Hörni kids, här får ni så ni inte glömmer bort vem som är störst, bäst och vackrast!

Iklädd shorts, fleecetröja och gummistövlar tog jag årets första stubbåkerspromenad tillsammans med mina bästisar. Efter hemkomsten till Svergie flyttade vi raskt till Stockholm för jobb, men är sedan i fredags tillbaka hos mamma och pappa i Hållsta på obestämd tid. Billy hade givetvis mycket dofter och ställen att kolla av. Med ett spänstigt travsteg och stolt hållning glänste han som guld när solen spelade på pälsen. Han ser ut som en kung, tänkte jag.

Och för mig är Billy verkligen en kung. Efter ett halvår isär inser jag hur mycket jag får ut av att spendera dagarna ihop med farbror B. Han har lärt och lär mig fortfarande så mycket. Jag känner stor tacksamhet för att få ha en så fin kompis. I helgen var vi på apporteringskurs och hamnade i gruppen som kommit längst i sin träning. Billy och fyra rent jaktavlade retrievers. Visserligen var vi nog de mist begåvade i samlingen, men jag känner mig otroligt stolt att vi ens får vara med i den gruppen. Och Billy försöker, han ställer upp, gör sitt bästa och får in riktigt svåra apporter på ett hyggligt sätt - om än inte lika snabbt som de yngre och svartare förmågorna.

Men jag får inte glömma bort damen som skrittar på i kopplet framför mig. Hennes ljusa glasögon har bytts ut mot vit ansiktsmask och bakstället har börjat tunna ur. Dessutom hör hon illa och sover som en stock. I början var det lite jobbigt, att hon förändrats så mycket på ett halvår, men nu skrattar jag istället och njuter av egenskaperna som bara en gammal hund visar upp. Ibland tror jag hon är lite lätt senil. Plötsligt beter hon sig som en valp och bollar vilt med leksaker hon annars aldrig bryr sig om, ibland glömmer hon bort att hon fått mat och får nästan panik över att vi - som hon tror - glömt bort att servera middag. Jag kan inte låta bli att le.

I juni blev Billy nio och Nell fyllde 11. Jag vet att man inte ska hänga upp sig på ålder, men jag kan inte låta bli att slås av tanken att mina hundar båda blivit veteraner. Hemma i Hållsta är Nell äldsta tiken och Billy äldsta hanen. Jag inser att det får mig att låta som en tant när jag säger, vart tog tiden vägen?, men det är så det känns. Ibland får jag frågan om när jag ska skaffa valp. Visst finns det stunder då jag är väldigt lockad, men jag tror jag nöjer mig med mina bästisar ett tag till.

Allt det här tänker jag när vi lunkar på stubbåkern, jag och mina bästa vänner. Nell har övergått till att genomsöka dikena och Billy har slutit upp vid min sida och bjuder på ett studsigt fotgående. Han har sett tennisbollen jag plockat upp ur fickan; langa iväg den då matte så ska jag visa dig hur snabb jag är!

Sånna här stunder vill jag minnas, och därför tar jag upp bloggandet under namnet goldenfiends igen. Jag gillar att skriva om våra upplevelser, men framför allt älskar jag att kunna gå tillbaka och läsa om alla våra äventyr.

Bloggen är lika mycket en dagbok som ett kommunikationsverktyg för mig, men de senaste dagarna har allt varit så upp och ned att jag inte uppdaterat som jag borde. Därför tänkte jag slänga upp lite bilder och infor angående Nonnis tå. Det är så jäkla bra att ha behandlingsmetod och förlopp dokumenterat om något liknande skulle inträffa. Kanske kan det även hjälpa någon annan. Jag önskar att jag tagit en bild varje dag, men har inte haft någon kamera förrän i söndags då min snälla mamma och pappa sponsrade mig med en som jag ska kunna ha i USA.

1 januari: Nell skadar klon. Oklart hur, släpptes in från rastgården med blödande tå. Blödningen avtar under dagen. Hon verkar inte ha speciellt ont (snön tycks ha bedövat?) så mamma kan undersöka såret noga och klippa bort pälsen runt om. Inga klorester verkar finnas kvar. I såret finns en svart liten smal "tarm", är det innersta delen av pulpan kanske? Medicineras med Norocarp, ett antiinflammatorsiskt och smärtlindrarnde preparat liksom Rimadyl.

2 januari: Veterinär kollar på såret och bekräftar att det inte finns några klorester kvar. Eftersom såret ser så fint ut sätts inte antibiotika in. Nell är pigg och verkar inte ha speciellt ont, med ett tassbandage går hon med på halvtimmespromenader.

3-5 januari: Såret ser fortsatt fint ut. Håller rent med koksaltlösning och sterila kompresser. Tassbandage ute, men öppet inne så att det ska lufta. Nell verkar ganska oberörd och behöver inte ha tratt. Den 12/1 torkar den lilla svarta "tarmen" och faller bort.

6 januari: Såret ser fortsatt fint ut. Nell haltar och hoppar gärna på tre ben ute, är inte längre så pigg på att följa med på promenad. Självklart slipper hon.

7 januari: Tån har svullnat under natten, nästan till dubbel storlek. I såret finns lite gult gegg och Nell är besvärad när jag gör rent.

8 januari: Svullnaden fortsätter och tån är nu mer än dubbelt så stor som normalt. Sårkratern syns nästan inte längre och från den kommer lite gul gegga. Det är svårt att tvätta pga svullnaden. Hon börjar vilja slicka på såret och får ha tratt när hon är obevakad. På veterinärs inrådan får hon börja äta antibiotikapreparatet Clindabuc. Får även rådet att lösa upp lite grönsåpa i ljummet vatten och låta henne stå i det fotbadet några minuter. Det löser upp sårgeggan på djupet som jag inte kommer åt att tvätta. Efter fotbadet vätskar såret mycket. Temp håller sig normal.

9 januari: Tillståndet är samma som gårdagen. Jag inhandlar en neopren-sko som hon får ha utanpå tassbandaget när hon går ut för att kissa. På kvällen klipper vi rent ytterligare runt tån. När såret vätskar efter fotbadet blir det kladdigt och irriterat i vecket mellan tån och nästa.

10 januari: Temp fortfarande ok. Svullnaden har kanske gått ner lite, eller? Pratar med veterinären igen som bekräftar att det verkar vara en präktig infektion, rekomenderar att vi ger det en dag till och fortsätter med samma behandling.

Nell har ju som bekant skadat en klo igen. Hon tycks vara mästare på det. Hela klon inklusive pulpa är puts väck och det har nästan blivit som ett hål, en sårig krater in i tån. Veterinär kontrollerade att inga klorester fanns kvar, vilket är viktigt vid kloskador för att den nya klon ska kunna växa ut korrekt. Till en början såg läkningen bra ut och hon fick rimadyl för att dämpa smärtan. Snön tycktes dock kyla och bedöva på ett utmärkt sätt och Nell hängde med på de kortare turerna. Rent höll jag med sterila kompresser och koksaltlösning.

I förrgår morse möttes jag dock av en Nell som hoppade på tre ben på morgonkisseturen och inte alls ville att jag skulle röra tån som under natten svullnat till ungefär dubbel storlek. Under gårdagen svällde den ytterligare och blev röd och varm. Sårkratern syns nästan inte längre. Med allra största sannolikhet är det en infektion inne i tån. Tempen verkar dock vara normal och nu har vi även satt in antibiotika. Stackars lilla Nell...

Mitt julfirande var härligt. C-uppsatsen sköts åt sidan och istället umgicks jag med min härliga och knäppa familj. Vi struntade i julklappar, men jag skapade ändå minnesböcker om Bess och Kevin fyllda med bilder och texter som jag gav till mamma och pappa. Egentligen var det en julklapp till hela familjen. De var lite känslomässigt jobbiga att sätta ihop, men mest roligt såklart. Vilka härliga hundar! Båda ingick förresten i kontrollgruppen för GR_PRA1 och är fria från anlaget.

På annandagen for min familj till Stcokholm för att fira jul med släkten, själv behövde jag vara hemma och plugga men det kändes helt ok eftersom Mille kom till Tandlavägen och gjorde mig sällskap. Hon hade även med sin kamera och här presenteras ett urval av de vacka bilder hon tog under dagarna:

Snöbollsekar med Combine Quite A Fantasy "Tessa",
SEVCh Combine Just a Fantasy "Berta" och Combine Quite a Boy "Toddy"


Jag och min ögonsten ♥


Berta och Billy


Lillebrorsan Toddy attackerar sin intet ont ananade storebror Billy...


Mille ville ha en bild på henne och några hundar att skicka till bekanta, hundarna var
dock inte så poseringssugna. Att busa med kompisarna lockade mer, haha!
Från vänster, Toddy, Berta, Tessa och dräktiga Remy, Stanroph So Remember Me