Idag fick hundarna göra ett litet leksakssök vid en träddunge invid vårat lägenhetsområde. Jag hade laddat upp med massa ikea-råttor och andra mjukdjur och gömde dem sedan i snår eller hängde upp dem i träden. Sedan fick hundarna söka rätt på dem. Eller, tja, Nell nöjde sig med att hämta en råtta som hon sedan roade sig själv med när Billy hämtade in de resterande sex. Båda var överlyckliga och rusktigt nöjda med sina arbetsinsatser.

Promenaden efteråt blev däremot jobbig för Nell fastän jag gjorde den kort. Både hon och Billy har ju som sagt trubbel med tassarna i kylan. Billy slickar ideligen på dem men är glad, pigg och verkar ändå vilja fortsätta vara ute. Nell slickar inte och får sällan isbitar mellan tårna, istället får hon köldkramp och linkar pinat framåt. Helst vill hon vända hemåt och gör upprepade försök till detta. Idag slängde hon sig på rygg och pep vid ett tillfälle. Då är det inte roligt att gå på promenad. Inne är hon däremot energisk, far runt, leker med sina leksaker och tigger uppmäksamhet.

Vad tror ni man kan göra åt Nellans köldkramp? Jag vill ju kunna motionera henne, men det är inte speciellt roligt att gå promenader med en hund som linkar fram och vill vända hemåt... Någon annan som stött på samma problem? ALLA tips mottages tacksamt.

Igår gjorde jag något som bröt mot min hundhållningsfilosofi. Jag skäms och har haft dåligt samvete hela dagen. Jag strävar alltid efter att vara en trygg och stabil ledare för mina jyckar. En som är konsekvent, sätter upp regler/rutiner och ser till att de hålls, men även erbjuder mycket lek/bus och kärlek. Hundarna ska känna att det lönar sig att hålla sig till reglerna och rutinerna.

En regel som jag alltid försöker hålla är att inte låta mitt humör gå ut över hundarna. På allt för många (agility)tävlingar har jag sett förare som blir arga på sina hundar för att något som hunden inte kunnat påverka gått snett. Jag ser inte heller allt för sällan stressade personer som släpar med hundarna i kopplet på studentgatan för att hinna in i värmen igen. Jag vill inte bli som någon av nämnda kategorier!

Igår hade jag en riktig dipp, det trasslade med visumansökan och min kommande utbytestermin i San Diego hotades. Till följd av detta var jag både ledsen, stressad och irriterad. När jag kom hem från skolan möttes jag av två lyckliga hundar i hallen. Billy hoppade upp för att på mig för att hälsa och trycka nosen mot min nacke, en manöver som han gör varje dag och jag älskar. Men igår var mitt humör i botten och jag puttade irriterat ner honom och frågade vad han höll på med.

Först efteråt insåg jag vad jag gjort. Jag lät både mitt humör gå ut över stackars Billy och bröt även en rutin. Idag när jag kom hem kikade han lite försiktigt på mig och smackade osäkert. Då fick jag ont i hjärtat. När jag bett honom hoppa upp tre gånger vågade han till sist sig på ett försök. Förlåt söta lilla Billy!

För flera år sedan slängde jag ner en gosedjurs-råtta i shoppingvagnen på Ikea. Den användes till en början exklusivt på agilityträningarna som Billy då tyckte var bland det roligaste som fanns. Råttan blev alltså snabbt förklippad med glädje och Billys absoluta favoritleksak. Efter en säsong med agilityträning i ridhus var råttan dock sliten till oigenkännelighet. Men vad gjorde det när man lätt kunde inhandla en exakt likadan för 30 spänn på Ikea!? Jag byggde snabbt upp ett litet rått-lager och sedan dess har x antal råttor fått sätta livet till. Idag är det dock en leksak som ligger framme hela tiden men fortfarande lika älskad.

Nu när det blivit lite dåligt med mental stimulans några dagar insisterade Billy på att ta med sig råttan ut på promenaden idag. Bitvis fick jag bära den, men större delen av tiden sprang han själv och lattjade med den eller bjöd upp mig till lek. På slutet när jag satte fast den i kopplet och drog den längs marken var hans lycka total!
.

Lycklig kille som vann dragkampen om råttan på promenaden idag


Råtta lätt påverkad av snölek


Bild 1: En 3-årig Billy belönad med råtta efter agilitypass
Bild 2: Belönad med råtta efter att ha erövrat sin första pinne i Hoppklass 1 (2006)


Billysonen Åskar som skickar grattiskort till farbror B på farsdag, verkar ha nedärvt råttpassionen

Köldknäppen som verkar råda över Sverige har bringat kyla även till Örebro. Jag hade inte kollat väderleksrapporten innan jag gick och la mig och på hundarnas morgonkiss fick jag verkligen en chock när det var så kallt att jag typ fick brainfreeze av hasta runt kvarteret. Väl inne kollade jag temperaturen, -18, inte så kontigt att jag frös med andra ord...

Efter skolan rustade jag mig för hundpromenad. Med underställ, fjällrävenbyxorna, dunjacka, varm scarf, mössa, vantar, raggsockor och muckboots höll jag mig varm. Ett tips till er som fryser är att täppa till i "skarvarna", alltså hals, fötter och handleder,där värmen annars gärna slipper ut.

I min mundering höll jag mig varm, men för hundarna var det värre. Nellsan har ju sitt täcke, snarare i medicinskt syfte för att hon inte ska bli kall och snedbelasta kroppsvikten, men det medför ju även att kroppen blir varm. Billy har inte täcke på våra vanliga promenader, så länge han håller sig i rörelse tror jag inte han blir för kall i kroppen. Däremot har de problem med sina tassar. Billy lägger sig ideligen och slickar på dem vilket leder till att han får isbollar mellan tårna. Ju mer han slickar, desto oftare måste han göra det för att få bort isbitarna. Nell har istället problem med köldkramp. Hon haltar sig fram men ett eller två ben i luften. Dramatiskt lagt som hon är kommer hon även fram till mig och tjuter som om hon vore döende. Idag trädde jag på mina vantar på hennes framtassar på hemvägen, lite jobbigt att trampa på blev det då men hon slapp köldkrampen. Visst blev det lite kallt om fingrarna men det var med glädje!

Jag var länge ganska kritisk till det här med att klä på hundar. Jag kunde förstå att vissa naknare raser kankse behövde något värmande men varför lägga täcke på våra retrievers? Om vi inte hade gjort det på jag vet inte hur många år, varför skulle det plötsligt finnas ett behov? När jag frågade folk som klädde på sina hundar fick jag dessutom väldigt konstiga motiveringar som typ, att hunden såg söt ut eller att den inte blev så smutsig under magen. Jo, det är faktiskt sant att jag fick de svaren!

Under min englandsvistelse hösten 06 fick jag för första gången se riktiga "jaktgubbar" klä på sina hundar. Det var när hundarna var utanför bedömning som herrarna ömt klädde på sina spaniels under de tuffa väderförhållandena som field trailsen i Skottland kunde bjuda på. På retrieverproven såg man det mer sällan.

När Nella fick ont i ryggen fick jag råd om att införskaffa ett täcke för att värma muskulaturen innan promenad och sedan hålla den uppvärmd trots stopp på promenaderna. Valet föll efter lite efterforskningar på ett Back On Track-täcke och det har jag aldrig ångrat. Täcket sitter som en smäck och går ner bra över rygg och svans, viktigt då det just är ryggen som behöver hållas varm. Nell får ha täcket när det är minusgrader eller när jag vet att hon kommer få sitta passiv när jag tränar med Billy.

Till Billy har jag inte haft något täcke, men i sommras vann han ett från ReDog i samband med en grupp-placering på utställning. Han har fått ha det vid några tillfällen under hösten. På ett par av höstproven fick han ha det efter prövningen då han var kall och huttrade. Han har även fått ha det när vi är i stallet då han envisas med att ligga mycket på det kalla betonggolvet trots att jag lagt fram en stallfilt. Förra helgen fick han även ha det när han låg passiv imellan apporteringsövningarna.

Sammanfattningsvis har jag alltså inte täcke på mina jyckar för att det är snyggt eller för att hålla dem rena. Nell får ha sitt för att hålla hennes ryggmuskulatur uppvärmd och smidig. Billy får ha täcke när han är/ för att undvika att bli nedkyld eller för att behålla kroppsvärmen i passiviteten. Det är förhoppningsvis både ett sätt att göra det bekvämare för honom, men också för att undvika skador.

Har ni täcket till era hundar?
I så fall, när och varför?

ReDog-täcket syns på bilden till vänster. Ett helt ok täcke i typ softshell-material. Passformen är okej, men jag tycker det är dåligt att täcket inte går ner längre över rumpa och svans. Back on Track-täcket syns till höger. Det innehåller nån slags keramisk substans som ska vara extra bra för att behålla och reflektera hundens egen kroppsvärme. Om det funkar eller inte vet jag inte riktigt men det är definitivt varmare än ReDog-täcket.

Nells hörsel har stundtals varit ganska, hmm hur ska jag uttrycka mig, tja selektiv. När hon var ung kunde hon slå lock för öronen så fort hon anade minsta viltdoft. Med åldern har det dock avtagit. I somras när hon tillbringade nästan all sin tid i koppel blev Nell som en sån där valp som tränats fel och tror att inkallning betyder koppel på och därför inte vill komma. Hemskast var hon mot in mamma när jag var i Kroatien och mamma tog med henne för att bada i Hållstagropen. Nell kunde stå på ett noga uttänkt avstånd i vattnet och glo på mamma medans hon ropade och lockade. Avståndet var givetvis uträknat så att mamma ine kunde nå henne från stranden. Haha, min smarta lilla hund! Men under sensommaren när hon fick vara lös mer och mer och vi tränade massa inkallning löste sig problemet snabbt.

Nu verkar dock dövörat ha slagit till mer på riktigt. Nell verkar få ha svårare att avgöra varifrån ljud kommer. Om jag exempelvis ropar på henne när hon står och gräver kan hon sticka upp sitt lilla huvud och sätta av åt helt fel håll. Här om dagen så fel att jag gapandes och stojandes fick sätta av efter henne för att hon inte skulle dra till vårt vanliga promenadstråk istället för att gå till parkeringen. Det är inte olydnad utan snarare med stress som hon rusar iväg, som om hon inte har koll på vart jag är. Allt oftare kan jag kliva över henne i hallen utan att hon vaknar och på på mornarna får jag ofta väcka henne där hon sover tungt i korgen.

Jag har ingen erfarenhet av hundar som hör dåigt. Vad tror ni? Är det hörseln som kan börja tryta lite?

Dagarna bara svischar förbi. Den senaste tiden har jag trappat upp tempot och det börjar märkas nu. Men vad glad jag är av att komma hem till två guldklipmar när skoldagen är slut. Istället för att slänga mig på soffan på soffan ger jag mig ju ut i mörkret. Ibland är det fruktansvärt motigt, det tror jag alla kan känna igen sig i. Väl ute är det dock skönt och jag laddas med ny energi, mycket behövligt eftersom kvällen ofta också innebär jobb, jobb, jobb...

Vad skulle jag göra och var skulle jag vara om jag inte haft mina bästisar?

Puh, i helgen har Foppa varit min bästa vän. I fredags for jag och Nell till Eskilstuna där vi spenderade en natt. Ibland får mamma och pappa inte riktigt ihop det med jobb och hundarna och då rycker jag gärna in och tar hand om gänget. På lördagen rullade vi vidare till stockholm för att träffa Jens, hans familj samt gå på Raw Commedy Club. På söndagen rattade jag sedan Foppa till Eskilstuna igen för farsdagsmiddag. Eftersom det blev sent slaggade jag i etuna också. Malin var också hemma för farsdagsmiddag och som alltid så trycker vi systrar ihop oss i Lindas säng för att slippa bädda egna sängar. Trångt med mysigt!

Imorse återvände jag tillsammans med både Nell och Billy till Örebro. Härligt att ha båda mina jyckar här igen. Skolan tog min tid på dagen men på eftermiddagen gick vi en lång sväng och som alltid efter att ha varit borta från Öret ett par dagar hade Billy fruktasvärt mycket att stå i på promenaden. Det ska luktas och pissas i vartannat steg. Hanhundars urinproduktion upphör sannerligen aldrig att förvåna!

Förra veckan hade vi snö på studentgatan.
Nell och jag tog både morgon- och kvällsturer i vintervitt landskap.



När vi skulle åka till stallet var Foppa begravd i snö.
Medan jag skottade av den (med hjälp av en dummy) tog Nell ett snöbad.



Deo var lycklig över att få komma in i stallet och kom travandes till staketet när vi kom.



Hemma i Eskilstuna på fredagen; Det blir trångt med 5 jyckar bak i Foppa!
Givetvis åker jag bara korta turer med en sån last, ett par kilometer bort finns bästa sorkgrävarhagen.



Finaste hundgänget som var med i sorkhagen
Fr v. Doris, Magda, Tino, Tessa & Nell

Idag yr snön ömkring i Örebro och små ispärlor piskade mig i ansiktet när jag var ute med Nella efter skolan. Det blev väl inte vår längsta promenad direkt men runt lilla rundan kom vi. På slutet när vi korsade fältet var det till och med så pinande att Nell, som sällan klagar på vädret, knep ihop ögonen och vände bort huvudet från vinden.

När Billy är borta blir det dock tydligt att hon kräver mer aktivering eller uppmärksamhet från mig och idag var hon inte nöjd när vi kommit in. Jag måste dock sätta mig med plugg och annat fix. I sånna lägen brukar jag ge henne något att ta ut lite av sin energi på. Ett märgben eller en kartong alternativt en petflaska med några foderkulor i brukar kunna sysselsätta henne en stund och sedan sover hon gott. Idag är det dock inte nog. Hon har redan arbetat med en toarulle och petflaskan, men vill mer.

Någon som har något tips på bra inomhusaktivering där jag kan vara passiv?

Nell och jag har tjejkväll ikväll. Billy har åkt hem till Hållsta över helgen och Jensa är ute och firar en avklarad tenta. Jag har haft en tuff vecka i skolan och känner mig i behov av en lugn soffkväll. Vid halv sex fick Nell sin kvällsmat och därefter ett märgben som hon har grejat med tills nu ungefär. Det tyckt nämligen ha slagit slint i damens hjärna. Hon verkar nämligen ha glömt att hon har fått middag och förstår inte varför jag plågar henne med denna svält. Visst är jag en hemsk matte!

För närvarande sitter hon och gnäller i hallen och stirrar på mig med intensiv blick. När jag tittar åt hennes håll "pratar" hon med mig och har även pressat fram två små uppfodrande gläfs. Nu återstår att se vem av oss som ger upp först. Jag vet hur envis Nell kan vara, men jag tänker då inte servera en extra middag!

Under mitt första besök i England fick jag träffa Phillippas valpar; golden retrievern Boycie, Birdsgreen Sweet Reward of Castleman och labradoren Monkey, Lavenghyl Isle of Arran. De var då runt sex månader gamla och jag minns att jag fick hjälpa Phillippa lägga grunden för deras dubbelmarkerings-träning. Boycie fattade galoppen direkt, mendan Monkey var mcyket långsammare. Men Pip älskade sin Monkey ändå och jag minns att hon sa att hon trodde på honom. "He has lots of style Jenny, and in the end thats what it is all about", brukade hon säga.

Fyra år senare erövrade Boycie sin FTCh-titel. Lillebror Monkey var liksom när de var yngre inte lika snabb, men har på senare år blommat ut. Både år 2008 & 2009 har han varit kvalificerad till IGL och från och med idag kan han också titulera sig FTCh. Det är ju bara att lyfta på hatten och låta sig imponeras...

Bilden är från min första Englandsresa år 2004.
Monkey och Boycie är ynglingarna närmast Philippa.


Bild från min andra resa år 2006. Boycie är andra
hundenfrån vänster och Monkey sitter längst till höger

Förra veckan sken solen i princip varje dag, färgerna varma och luften härligt krispig. Som vi njöt! Idag slog höstrusket till med en ihärdig snålblåst och duggregn som har klätt av alla mörkröda löv från den stora eken utanför vår port. Samtidigt som jag tycker det är ruggigt kan jag inte låta bli att undgå det lilla pirret i min mage som det framkallar. Sånna här dagar plockar fram mina minnen från England. Det är fyra år sedan jag var där nu - FYRA ÅR SEDAN! Det är fruktansvärt vad tiden rinner iväg alltså...

Field trails blev det i princip varje helg, här på ängamark...

Men den allra valigaste terrängen var ändå sockerbetsfält...

Kaninjakt på de skottska hedarna...

 

Spanieltrails med cockern "Secret" som stal mitt hjärta...

Goldenteamet på Keepers Cottage: Castlemans Beaver "Beef", "Sparky"
& FTCh Birdsgreen Sweet Reward of Castleman "Boycie".

Ta mig tillbaka!

 

Idag testade jag något nytt. Istället för att låta hundarna äta frukost inne strödde jag ut fodergivan i det halvhöga gräset på ängen och lät hundarna söka rätt på foderkulorna. Båda tyckte att det var jättekul och sökte noggrant. Att Nell gick som en dammsugare var väl ingen skräll direkt, men att även Billy som kan vara lite småkinkig med maten sökte intensivt utan avbrott trots att ett par fotgängare med hund passerade förvånade mig. Själv satte jag mig på en sten och njöt av solskenet. Härligt!

Hemma igen började Nell tigga frukost. Vår rutin är ju vanligtvis att frukost kommer efter morgonpromenaden. Därför fick de varsin deciliter inne också för att Nell skulle kunna tagga ner. Att låta dem söka rätt på maten ute är dock något jag kommer att låta dem göra igen, eftersom de verkligen uppskattade det. Dessutom tror jag verkligen inte att det är negativt att låta dem jobba lite för brödfödan.

Funderar på om man kanske skulle kunna ta det ett steg längre och göra ett litet matskåls-sök. Någon som har testat?

En koncentrerad Billy och en Nell som njuter av en härlig morgon

Billy tar fortfarande mer än gärna ett dopp, men det är inga längre simturer vi pratar om. Nu är det snabbdopp som gäller.

Ner och doppa magen...


...sen fort upp igen...


...och ruska sig!

Först vill jag börja med att tacka för alla grattis som har ramlat in på Facebook, mailen och inte minst i kommentarsfältet på bloggen. Jag blir så rörd av era fina ord! Idag skrev Sandra en fråga i samband med grattis som fick mina tankar att börja snurra:



Är det nårgon som vet svaret? Hur många golden har blivit SE UCH under året? Hur många retrievers? Vilka känner ni till som har titeln? Vore ju jättespännande att få veta!

Idag fick jag bilder från jaktlägret i Dalarna och fastnade för den här sköna
bilden på Billy och mig. Tror att vi har någon slags teorigenomgång.

Hemma har hundarna aldrig fått vara i möblerna, det är något som mamma varit mycket noga med. Under förra året, efter några besök hos min kompis Sara lärde Billy dock fort att det vara det supermysigt och sitta med i soffan eller rulla ihop sig i sängen. Efteråt har han testat lite när vi varit borta och jag har låtit honom hållas. Om han nu tycker det är så mysigt kan han väl få ligga i sängen på bortaplan?

I stugan i helgen placerade sig Billy dock direkt på golvet och där låg han parkerad hela kvällen fram tills dess att mamma lämnade rummet för att gå på toa. Då reste han sig upp och tog ett skutt upp i sängen som om det vore något han planerat hela tiden. När mamma kom tillbaka sneglade han lite på henne och smackade lite osäkert men när hon inte sa något sänkte han huvudet och lade sig tillrätta med en nöjd suck. Haha!

Hundar i möblerna verkar vara en väldigt delad fråga. Antingen ser man det som det självklaraste i världen eller så är man helt emot det. Jag har egentligen aldrig valt själv. I Hållsta har hundarna aldrig fått och i Örebro bor jag ju med Jens som är lite allergisk så det går ju inte. Får era hundar ligga i sängen eller soffan? Om de får det, är det ni eller de som har fattat beslutet?

Billy och jag har lite morgonmys på 5öre i somras

Jag tycker att en härligt guldskimrande goldenretrieverpäls är otroligt vacker, men helt ärligt kan jag erkänna att jag tycker att pälsvård är det tråkigaste hundpysslet. Jag vet att de finns de som älskar pälsvården och jämför det med terapiarbete, jag kunde bara önska att jag var en av dem.

Lite kul kan jag tycka att det är att trimma, att se hunden växa fram under saxen. Det är en svår konst som jag först nu börjar få upp intresset för att lära mig. Att kamma hundarna ser jag dock mest som ett nödvändigt ont och mina hundar får nog generellt för lite av den varan. Ungefär varannan vecka tar jag nog fram kammen, om ens det. Fast det beror såklart också på hur hundarna är i fas med fällning och ipälsning och så.

Igår fick sig mina hundar varsin grundlig genomgång med kammen. Billy älskar det så jag börjar ofta med honom. Han står helt stilla även om jag reder ut trassliga tovor och när jag kammar magen knorrar han nöjt. Nell tycker inte alls om kammen och tar jag för hårt piper hon. När Nell är klar kommer ofta Billy och ställer sig beredd för omgång nummer två.

Vilken pälsvård får era hundar, och vad tycker ni om det?

När kammen väl åker fram är det alltid min Spatts jag använder. Bästa stålkammen!