Egentligen kan jag inte så mycket om den, men golden retrieverns historia är något som intresserar mig. Kanske inte direkt på Lord Tweedmouth-nivån. Snarare Sverige för 40 år sedan. Jag älskar att läsa de gamla "Golden Nytt". Vandringspris är även någon som alltid har fascinerat mig.

I mina ögon är det det vackraste och prestigefylda man kan få på en tävling. Helst ska det vara någon gammal repig och vind pokal eller mässingsfat som man kan se har hängt med sedan 70-talet. Och till sist det allra bästa, fotoalbumet som medföljer som innehåller bild och stam på alla hundar som priset vandrat mellan. Jag minns till och med hur jag älskade att bläddra i dessa de gånger mamma fått hem något från en utställning, redan innan mitt hundintresse vaknat till liv.

Tyvärr blir vandringsprisen färre och färre, i allafall på utställningarna. Det anses vara för mycket jobb för arrangören att se till att samla in och dela ut dem, ett argument jag kan förstå men inte acceptera. Nu ligger flera av våra vackra vandringspris och samlar damm, inga nya bilder förs in i albumen. Resultaten lagas digitalt, vilket såklart är bra det med men varför måste det ena utesluta den andra? Idag, år 2010, blir jag varm i hjärtat av att bläddra i ett album med exempelvis jaktklass-vinnare sedan 70-talet. Vem ordnar en sådan sammanställning digitalt? Ingen, och därför lagras bara långa listor med text. Inte kommer jag bläddra i resultatlistorna med samma värme i hjärtat om 40 år!

Dessutom tycker jag att vandringsprisen ofta lyfte fram de hundar som var bästa jaktmeriterade hund, bästa veteran eller liknande på ett trevligt sätt som de inte lyfts fram idag. Jag tycker att vi bara tenderar att se de som blir BIR eller på sin höjd de som tildlelas certet. Ytterligare något fint med vandringspris är att de ofta skänktes till minne av något, ofta en duktig hund och på så vis levde den hundens minne vidare på ett fint sätt. Och inte för att glömma den prestige som jag upplevt att många vandringspris är laddade med. Prisrosetter i all ära, men i mina ögon är en massproducerad tygbit bara en fis i världsrymden jämfört med ett unikt vandringspris.

Nej - det kanske är sällan jag så här tydligt argumeterar för något i den här bloggen men detta är ett slag jag verkligen vill slå för: Tillbaka med vandringsprisen!

...är nog vad man kan kalla mig och mina djur just nu. I mitt fall är etiketten ”pigg” i ironiskt syfte. I mina hundars fall gäller den istället i allra högsta grad.

I samband med kennelträffen förra helgen upptäckte jag nämligen våteksem på båda mina jyckar. Jag klippte genast ner pälsen och satte på tratt. Nell har ett stort på halsen och Billy två mindre runt höger öra. Detta har lett till att mina hundar, men tanke på vädret, varit tvungna att ligga inne på dagarna eftersom jag inte litar på om de går in under tak om det kommer en skur. Eftersom de ska ligga inne har jag känt att de istället måste få komma ut och gå en sväng på morgonen istället för morgonkissen i trädgården som de annars får. Min klocka har därför ringt halv sex på morgonen. Efter hundturen har jag stressat till tåget och praktiken. Hemma har jag sedan varit runt 18.00 och mötts av två urpigga jyckar. (Notera dock att de blivit omhändertagna under dagen och inte bara legat inne i sin ensamhet).

Ingen av dem har gått att promenera med lös utan att de försökt klia upp de läkande eksemen. För att Billy ska få utlopp för sin energi har jag därför cyklat en halvmil med honom varje kväll. Han har även fått korta apporteringspass. Nell har fått koppelpromenera med min snälla pappa för att jag ska orka. Sedan har jag kört nått litet trick eller lydnadspass med henne på kvällen.

Nu när veckan lider mot sitt slut ser jag fram emot att få sova, haha! Jag kan också konstatera att det nog är den enda veckan i mitt liv där jag konsumerat kaffe varje dag. Jag som knappt intar den svarta drycken har promenerat till Svensk Mjölks kaffemaskin hela två gånger per dag. Dock ska det tilläggas att deras kaffemaskin får fem av fem hundtassar!

Minns ni att jag skrev om att jag ville ta Nell till Stefan Rosén på ReDog i Västerås för att han skulle få titta på henne och utlåtande, tips och råd på hur jag ska få henne att hålla så länge som möjligt? Sedan dess har det inte blivit någon av tidsbokningen förrän idag. Dels för att jag haft svårt att lösa hur jag skulle ta mig dit, och dels för att Nell varit så otroligt bra länge nu. Hon har varit superpigg och hängt med på långa promenader utan att visa den minsta hälta. Men nu ser läget annorlunda ut. Hon haltar nästan varje dag igen och något som bekymrar mig är att det blir mer och mer oregelbundet i uppkomst. Där det tidigare bara kom helt random har jag de senaste veckorna kunnat ana ett samband mellan hälta och ansträngning som inte varit speciellt tydligt innan.

Idag tog jag dock tag i saken och bokade en tid hos Stefan. Direkt när min praktik är avklarad (kan inte åka från den på dagtid) så ska vi infinna oss på ReDog i Västerås för en ”friskvårdsbesiktning”. Jag ser fram emot det någon alldeles och oj vad jag hoppas att vi ska finna någon form av lösning för min Nell.

Det finns inget värre än när de man älskar har det besvärligt. Ännu värre är det när det gäller ett djur som inte kan berätta för än var, hur och när den har ont. Dessutom är det oerhört frustrerande att inte veta hur jag ska agera. Är det bäst att låta henne vila? Eller är det bättre att hon får hålla igång? Och om hon ska vila är det totalvila som gäller eller koppelpromenader? Bör hon få Rimadyl? Eller kanske bara smärtlindrande Magnecyl?

Just nu känner jag att jag inte håller mig konsekvent till någon metod, men visst får hon röra sig. Det var det sista rådet jag fick från Annalysen ”Låt henne inte bara ligga, då blir ryggen än mer orörlig !”. Men samtidigt känns det fel att inte ta det försiktigt med henne. Hon får gå långa sträckor i koppel innan hon får springa fritt för att vara ordentligt uppvärmd. Jag försöker också att istället för att gå långa promenader åka till bryggorna och låta henne gå en kortare tur och sedan simma längs de långa båtbryggorna för att undvika belastning.

Nell är min bästa kompis. Hon är luften jag andas och min allra första stora kärlek. Det river verkligen i hjärtat när hon har ont. Samtidigt är Nell jättepigg just nu. Hon är full med energi och livslust, vilket ändå tröstar de dagar det känns tungt. Hon hämtar dummies, leker med leksaker och pockar på min uppmärksamhet. Älskade hund!

Ikväll kickas årets Kennel Combine-festival igång, en helg som nästan bara blir bättre och bättre för varje år. På lördag är det dags för kennelträff och funktionsbeskrivning av O-kullen vilket ska bli mycket spännande. Dels för att jag känner båda föräldrarna väl (Billy & Remy), och dels för att det blir den första kullen efter Billy jag ser beskrivas. Lite tråkigt är dock att jag inte har någon närmare relation till någon av valparna eftersom ingen stannat i familjen, men man kan ju inte spara hundar på hög heller.

Den sedvanliga utställningen är också något att se fram emot. Det är kul att stå och titta på en ring full med Combine-hundar, se deras likheter och olikheter. I år dömmer Kia Löfgren och Eva Carlin. Dessutom är det alltid lika trevligt att återse och klappa om hundar som kommit flera år i rad, se hur de utvecklas och mognar. En av dem som det alltid är speciellt roligt att återse är Ingelas Astrid, Combine Evening Song, som är Nellas helsyster.

Under lördagskvällen äter vi tillsammans med de som haft möjlighet att stanna kvar hela dagen en middag på Hållsta vandrarhem, har trevligt ihop och kollar på filmen från förra årets träff.

På söndag har vi sedan bjudit in Bitte Lind, Kennel Lopplådan, för att hålla kurs i retrieverträning. Ett gäng ska kursa på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen. Sedan är det ytterligare ett gäng som går med och får hämta någon enstaka apport och resten av kennelträffens deltagare är välkomna att gå med och lyssna. Billy och jag ska vara med i eftermiddagsgänget.

Men som sagt så kickar vi igång festligheterna redan ikväll, eller festligheter och festligheter. Mamma och Pappa far till Biby där träffen ska äga rum och ställer i ordning tält, grill, ringar, rutorna etc. Jag och Malin ska istället till Hållsta vandrarhem för att fixa lite med tekniken och även förbereda en tipspromenad. På kvällen blir det sedan middag och uppladdning.
.

Tikarna i utställningsringen förra året

.
 
Både J- och L-kullen är trogna. De hade nästan hela syskonskaran på
plats förra året. I år kommer hela J-kullen att finnas på plats medan
L-kullen har två syskon på vift.

En annan sak jag älskar är alla interna grejer vi har skapat genom årens lopp. Sex and the city-citat till exempel som någon kan dra och då förstår resten precis situationen, förutom kanske pappa då som inte alltid hänger med. En annan grej är den där gamla tillskojade campinoreklamen ni vet. Om någon av oss systrar kör en line typ: "Bajs - ha?" så fyller genast en annan i med "Amen, skärp dig nu för fan" och de tredje klämmer i med "Prova nya campino, som jordgruubar som plumsar ner i mjölk. Fy fan va gott!".

Här om kvällen satt jag och Linda och kollade på en deckare. Tilläggas ska att Linda alltid haft en riktig hang-up på filmen "Hitta Nemo" och hela familjen har nog sett den så många gånger att vi kan manuset utantill. I alla fall, i deckaren blev huvudpersonen vid ett tillfälle lite förvånad och ställd så han hasplade ur sig "ooo ha" varpå Linda och jag blixtsnabbt vände oss mot varandra och körde "HAJMAT O HA HA", vilket är en ramsa som rabblas vid en dopcermoni i just "Hitta Nemo".

Billy och jag i Fjällnora