För närvarande kan jag tyvärr inte påstå att jag njuter av alla stunder med min Billy. Ikväll var han rent av ganska förskräcklig. Får man säga så om sim egen jycke? Om någon man älskar så mycket i vanliga fall?

Den senaste tiden har jag upplevt farbro B som rätt ojämn. Vissa stunder eller dagar är han sitt charmiga helgoa jag som vill vara till lags, leka, gosa och bara liksom "Billy". Men vid andra tillfällen är han faktiskt inte speciellt rolig. Ikväll var en sån kväll. Han är pigg och vill ut och gå, men väl ute är han bara intresserad av att pissa och sniffa. Om jag ropar eller ber honom om något prövar han mitt tålamod genom att inte lyda på första kommandot. Det gör mog frustrerad och irritationen blir ett faktum!

"Man får den hund man förtjänar" kontrar min mamma när jag gnäller för henne, "han behöver nog sysselsättas lite mer". Om hon bara visste, tänker jag. Om hon bara visste hur halvengagerat han svarar när jag anstränger mig för att hitta på roliga aktiviteter för honom. Då skulle hon också lägga ner och istället leva på hoppet att imorgon blir en bättre kväll med en mer kontaktsökande hund.

I årets första vecka åkte Tess och jag för att träna ett pass för Jens Palmkvist. Förtom att vi fick göra roliga övningar var det spännande att höra Jens uttrycka sina åsikter kring linjetags- och närsöksträning.

Som i allt går det ju trender i hundträning och jag tränar nog ibland lite gammaldags, säkert inspirerat av min mamma. Under de (få) år jag hållt på med jaktlig apporteringsträning har jag från de instruktörer jag tränat för ofta upplevt en stor detaljnogrannhet redan tidigt i hundens utbildning. 

 

Ett exempel på detta är att flera instruktörer och träningskompisar ansett att en linje ska tas spikrakt av hunden och viker den av från linjen bör den kallas tillbaka och skickas om för att inte få nå sin belöning (apporten) förrän den tar en spikrak linje dit - även under träning av mer orutinerade hundar. Jag vill absolut inte nedvärdera denna metod som ju funkat för så många, men är inte så jag tränat. Jag har snarare tänkt att säger jag 'ut' ska jycken sätta iväg bort från mig. Det ska givetvis inte bli ett fritt sök men om linjen blir lite krokig har jag inte brytt mig nämnvärt.

Därför blev jag väldigt glad att höra Jens stå och motivera den typen av träning med den unga/orutinerade hunden. Vi fick skicka hundarna på blinda apporter och ha 'is i magen' för tog de sig bara tillräckligt långt ut från oss (om än på en krokig linje) skulle de snart se dummien som stod i snön en bit bort. Först när hunden gick iväg på ut-kommandot i alla lägen vävde Jens in precisionen i linjen. Skulle hunden i den tidiga träningen ta linjen helt fel kunde man istället utnyttja situationen till att blåsa en stoppsignal och belöna den.

Även i närsöksträningen som jag också upplevt som väldigt detaljorienterad, att många vill kunna hålla hunden suuupertajt i området, uppmuntrade Jens oss att låta hundarna jaga på en lite större yta. "Hur ofta vet man att apportens/fågelns precis exakta nedslagsplats?" motiverade Jens sin uppmaning med.

Kan man ana en trendvändning där det går lite tillbaka mot äldre synsätt i linjetags- och närsöksträningen? Spännande och lockande tycker jag i allafall som tilltalas av dessa sätt i min egen hundträning!

 

 

 

Jag har två hundrelaterade köp som jag ALDRIG ångrat en sekund att jag köpt, Nellans Back-On-Track täcke som hon haft ända sedan vi bodde i Örebro och så mina Dubarry stövlar som jag köpte för ungefär ett halvår sedan. Trots massa tvättar och typ daglig användning under årets 4 kallare månader håller Nells täcke fortfarande henne varm och torr. Stövlarna sitter stadigt på mina fötter både till jobbet och ute i skogen.

Som ni nog fattat är inte bara jag, utan också lilla Tess som står inför en förändring under 2013. Tanken är nämligen att Tessan ska bli mamma under året som kommer. Den tilltänkta fadern är en hund som jag aldrig fått träffa. Han heter Ch Stanroph Sailor Boy. Han är inte längre i livet. Hans krusiduller har legat på banken och väntat på en passande tik länge och nu är alltså Tessan den tilltänkta.

 

Saolir Boy var kullbror till syskonen Sissi (SUCH Stanroph Sincerely Yours) och Sailor (Stanroph Sailor Man) som mamma importerade år 1990. Sailor Man flyttade snart till vänner till familjen, men Sissi blev mammas ögonsten och en hund jag minns väl från min uppväxt.

 

På kennel Combine's hemsida beskriver mamma Sissi såhär "Sissi var en sådan hund som man är glad åt att ha fått uppleva en gång i livet. Hon var otroligt behaglig att leva med och dessutom en begåvning när det gällde jakt. På utställning gick hon antingen i topp eller var helt oplacerad". Sissi var utställningschampion, hon vann Golden specielens jaktprov i ökl med en 1a med HP och användes på praktiskt fågeljakt.

Från Sissi behöll mamma Bessie (SUCH Combine Best wishes), också en snygg och arbetsvillig tik. På grund av en livmoderinflammation under hennes andra dräktighet fick Bess bara en valpkull. Men den där första valpkullen föddes min Nell, som för mamma var en besvikelse både arbetsmässigt och exteriört, men för mig blev en bästa kompis och starten på ett bara växande hundintresse....

Kul morgon. Är hemma mos mamma och pappa sedan ett par dagar och roddar kenneln. Imorse vaknade gamla Maggan 05.20 och började skälla. Orsak? Hon var hungrig. Jag dör, vilken diva hon är! Mitt humör blev inte direkt på topp av att vakna och gå upp vid den timmen. Tino var dock överlycklig!

 

Igår fyllde lilla Tess 3 år och är faktiskt inte så liten längre. Tre år är ju att vara vuxen, eller hur? Tesslan har ju spenderat ett halvår ihop med med mig och från att ha varit en ganska annonym jycke i mina ögon tycker jag hon blir allt färgstarkare.

Där Nellan och Bill är glada i allt och alla, tycker jag allt oftare att det känns som att Tessa ser just mig, vill sitta bredvid mig, följa mig. Det är smickrande och trevligt med tanke på jobbet jag faktiskt lagt ner på att knyta henne till mig. Tessan är i många ansenden en lätt hund - jag kan ta med henne överallt och hon går ihop med alla andra. Hon är grundtrygg, stabil och nyfiken i nya situationer och miljöer.

Samtidigt tycker jag hon är lite knepig att komma nära, och liksom förtjäna. Hon är egoistisk i allra högsta grad. Där Billy ärligt och mesigt alltid ställt upp för att göra mig glad är Tessan en jycke som bara är med så länge hon tjänar något på det själv. Så länge hon får ut något av vår relation är hon med men om jag inte balanserar krav, morötter och aktivitetsnivån rätt tar hon saker i egna tassar.

På senare tid har jag känt att jag börjat hitta knapparna. Vi börjar få till ett skönt samarbete där vi kan jobba ihop på ett effektivt sätt. Jag har vågat börja ställa lite mer krav, utmana och ge henne ett större ansvar och hon har accepterat det.  Jag önskar verkligen att jag hade kunnat fortsätta på samma sätt den här våren. Jag tror vi hade kunnat komma en bra bit på väg. Tyvärr blir det inte så. Jag har inte lyckats hitta en passande lösning för Tess nu när jag börjar jobba heltid på kontor. Hon måste flytta hem till mamma igen en period.

Visst kan jag kunna fortsätta bygga och träna med Tess när vi ses, vilket till en början kommer bli ca en gång i veckan. Men det kommer inte bli samma sak när jag inte kan få den där dagliga kontakten. Tänk att hunden som jag bara skulle leka lite med i brist på annat blev min hjärtesak. Då var jag nöjd med det lilla, att ha en hund att träna på helger. Nu känns det nästan omotiverande att fortsätta träningen när jag inte kan få ha det fullt ut.

Men Tessan var faktiskt bara ett lån och är ämnad för större saker än att vara min leksak. I vår/sommar ska hon förhoppningsvis få sprida sina gener vidarenär hon blir mamma åt en ny generation Combine-hundar hemma i Hållsta.

 

Ännu är det  jag ibland refererar till som livspusslet olöst. Vissa delar finns, men flera saknas och jag har inte fått dem jag har på plats riktigt än. Ändå är idag en dag som får mig att kääa mig så lycklig. Det kan låta klyschigt, men idag känner jag verkligen att jag lever!

♥ Nellan har haft en pigg dag och orkat gå med på flera promenader där vi lekt i snön och tränat hennes små trix. Bakdelen är stabil och orkar upp för backarna idag. Dessutom känns hon närvarande och kontaktsökande.

♥ Vädret har varit underbart. Några minusgrader, strålande sol och glittrande snö.

 

♥ Tessa verkar ha kommit ut den lilla trotsålder hon befunnit sig i ett tag. Hon är fruktasvärt snabb men väldigt följsam i skogen.

♥ Jag känner mig som power woman när jag med lätthet kan röra mig med 3 hundar lösa i skog och park utan att de stör förbipasserande, lekande barn eller andra hundar. Att dessutom få kommentaren "Vad fantastiskt samspel du har med dina hundar" från en helt random person värmer inuti.

♥ Malin har varit i Stockholm och vi har unnat och göttat oss tillsammans.

♥ Både Tess och Bill har gjort varsitt pass med jättefin linjetagsträning som jag lyckades lägga på en riktigt bra nivå - klurigt, men inte olösbart - och fått inviga våra nya fluffiga kaninbollar jag köpte i England.

 

Den stora förändringen jag skrev om förut gäller min jobbsituation. Sedan min examen har jag kombinerat korta deltidsanställningar med att driva eget företag genom vilket jag gjort olika webb- och kommunikationsrelaterade uppdrag. Tack var det har jag kunnat bossa rätt mycket över min egen arbetstid och jobbat en del hemifån. De dagar det inte gått ihop har min klippa till hundrastare - Birgitta - funnits till hands.

Nu har jag skrivit på kontrakt för ett heltidsjobb som webbadministratör på ett stort IT-företag med kontor i Solna och börjar redan om en och en halv vecka! Som jag skrev förut känns det både spännande och läskigt. Framför allt grämer jag mig över hur jag ska lösa det med jyckarna. Sjävklart vill jag ha dem kvar, men hur gör folk med heltidsjobb?

Helst vill jag hitta en dagmatte där hundarna kan få vara på dagarna. Ligga inne med sällskap och sova på en dyna och komma ut 1-2 gånger under dagen. Kanske hos någon student, sjukskriven eller pensionär som ändå är hemma.

Har någon av er som läser här förslag eller idéer på hur jag skulle kunna lösa detta? Känner ni kanske någon som skulle vilja vara dagmatte åt ett par golden? Eller någon som vill komma ut och gå en tur mitt på dagen? Släng gärna iväg ett mail till [email protected] i så fall!

Idag snurrar tankarna på högvarv så för att distrahera mig själv lite hänger Tessa, Bill och jag på hundcafét i Vasastan. Nell är hos Birgitta idag. Ikväll tar jag troligtvis (och förhoppningsvis) ett stort steg som kommer att förändra min vardag rejält. När året blev 2013 var det som att proppen släppte och sedan har allt bara svischat på, med både mindre och större saker. Men nu står jag alltså inför något större. Det är spännande, nervöst och lite läskigt. Och hamsterhjulet stannar liksom inte där, det snurrar på. Jag börjar känna som att jag sitter på allt fler pusselbitar, men ännu inte kan se riktigt hur de ska passa ihop och falla på plats. Framtiden får lösa sig själv på något vis. Det gör det alltid. Det är i alla fall något som jag har lärt mig det senaste året.

Årets Storlien varnade för snöbrist. Och visst, det var ju långt från de metervis med snö vi är vana med att få där uppe, men det var ändå okej tillgång. Bästa sällskapet kompenserade dessutom!

 

Torsdagen blev slapp- och inflyttningsdag men på fredagen samlade vi kraft, hyrde längdskidor och gick upp på fjället till en liten hydda som kallas Vindarnas Tempel. Eftersom det inte fanns några uppkörda spår gick vi upp i ett avstängt ankarliftspår till en början och sedan fick vi freestyla sista biten. Det var minst sagt en kamp att ta sig upp men vad värt det var. Fantastiskt väder gav fantastisk utsikt! På nervägen tog vi oss ut till pistsystemet och tog den flackaste backen ner. På längdskidor blev det lite vingligt kan man säga, men det gick. Från denna trip har jag både träningsvärk och blåmärken som fina souvenirer...

 

Lördag och söndag har vi ägnat i backen och bastun kan man säga. Brädan sviker mig inte och levererar härliga nerförsturer. Tyvärr var det bara enpist öppen, men en riktigt bra en, så det kändes inte lika tråkigt som det först kändes. Passade på att varva glidaråk med lite teknikträning och några små skutt i ett litet hopp.

 

Nu har jag just anlänt hemma på kennel Combine där jag har vakten idag och sitter och drömmer om att fjällvandra i Storlien i sommar... ikväll fortsätter jag till Stockholm!

Imorrn ska jag och Tessa träna ett pass hos Jens Palmkvist och Sofia Larsson. Ska bli spännande att se vad den lilla damen är på för humör. Det var ett tag sedan vi tränade ihop med andra hundar nu, om man bortser från innepasset i Kungsörs hundarena i mellandagarna. Då var Tess duktig men lite avvaktande. Jag tror det berodde på att hon inte är van att träna apportering innomhus sådär, men man vet ju inte så det återstår att se om farten och självförtroendet kommer tillbaka när vi är tillbaka i den vanliga utomhusmiljön.

Efteråt har jag hundjour hemma på kennel Combine och till kvällen reser jag faktiskt norrut, hela vägen till Storlien tillsammans med Malin och några kompisar. Hundarna får vara hemma hos mamma och pappa. Tyvärr är det dåligt med snö i norr också så det hade inte varit helt fel att ha ett par fyrbenta med nu när det ändå inte ser ut som vi kommer spendera hela dagarna i pudersnöbackar. Men nu är biljetter i sovkupé redanbokade - och man får inte ha hundar i sovkupé tyvärr - så det får bli en hundfri fjällhelg helt enkelt.

Tessa är på flera sätt en märklig liten jycke. Redan som valp förvånades vi över hennes olust att greppa saker, exempelvis en dummy. Hon var definitivt intresserad, men gripandet kom liksom aldrig. Inte förrän mamma hittade ett föremål (en liten gosedjursand) som det plötsligt bara lossnade med och sedan kom resten. Vi skojade om att mamma hade hittat nyckeln till Tessa.

Fortfarande stöter jag på saker med Tessa som förbryllar mig. Billy har alltid spelat med väldigt öppna kort och varit tacksam och ärlig att träna. Tessa upplever jag styrs väldigt mycket av sitt humör och dagsform. Och problemet är att jag fortfarande har lite svårt att hitta det som får henne att hamna på 'rätt nivå' arbetsmässigt. Jag söker också en nyckel!

Ett konkret exempel på detta är Tessans sök. Under hösten slet jag med att försöka få henne att tycka det var roligt att söka. Utan någon vidare framgång kan jag tillägga. Att gå ut en gång, eller kanske två var spännande. Men sedan tappade hon i motivation och därmed även fart. Det kvittade liksom om jag varvade med att skicka Billy, använde hennes favoritprylar, om hon var välrastad eller het till tusen. Jag ville slita mitt hår!

Sedan snön kom har jag lagt söket åt sidan. Fram tills idag då jag la ett hyfsat stort sök med 5 smådummie där det var halvtö. Hon började med en snyggt lokaliserad och inringad apport. Därefter fick Billy gå ut en gång. Han brakade omkring där ute länge och väl innan han fann och kom in. Därefter fick Tess gå igen. Hon for iväg som en pil och hittade lika snyggt. Sen ville hon mer. Så jag skickade igen, och igen tills söket var tömt. Och fortfarande ville hon mer.

Förbryllad med lycklig belönade jag som en tok och sedan traskade vi hemåt. Söket finns ju där! Nu måste jag bara finna nyckeln till det...