Det går snabbt nu. Jag är hemma på svensk mark sedan igårkväll och imorgon påbörjar jag ännu en resa. Den här gången till Paris där jag ska skåla in 2012 i champagne! (Nell och Bill firar dock som vanligt i Hållsta med hundflocken). Jag är inte hemma igen förrän ngra dagar in på det nya året, så tills dess lämnar jag er med den här filmsnutten med godbitar från mitt liv det gångna året. Men håll i er - för det gåt minsam undan!

 

När ni läser det här sitter jag på ett plan till Milano!

Som några av er säkert vet har kennel Combine hedrats av en gäst under hösten, nämligen Ch Gildas Acteur, kallad Allan. Allan är född i Sverige hos Lena Stenius på kennel Gilda, men bor i Bologna, Italien hos Carina Selberg. Nu har det tyvärr blvit dags för Allan att resa hem till sydligare breddgrader igen. Även om jag bara spenderat några dagar ihop med honom kommer jag definitivt sakna honom hemma i Hållsta där han genast tog en självklar plats i hundflocken och livade upp vår tillvaro.

För oss är Allan lite speciell eftersom vår Kevin, Stanroph Sandboy, är morfar till honom. Han har en underbar personlighet och påminner nog mer om sin morfar än någon av våra barnbarn till Kevin vi har hemma - både till sätt och exteriör. Han är glad jämt i allt och alla, intensiv och full av fart.

Anledningen till Allans besök var främst att han skulle para en av mammas fodertikar - Combine Online, "Bonnie" (dotter till Billy) - vilket han gjort med konstaterad dräktighet! Linda har även passat på att visa Allan på ett par utställningar vilket lett till en BIS-vinst på GRK Open Show Enköping och en tredjeplats i Championklassen på Stora Stockholm.

Lycka till i fortsättningen finaste Allan - och tack för den tid vi fick spendera med dig.

När jag ändå är i Milano ska jag även passa på att möta den här pudeln, ni känner kanske
igen honom från mina USA-bilder: Andrea - en av spagetthikillarna från San Diego!

Idag tänkte jag visa lite bilder från Nordisk vinnarutställning och berätta lite om hur jag visar hund, samt utvärderar vad jag gjort bra och vad jag måste göra bättre nästa gång. Lite som ett komplement till det här inlägget.

Ibland tror jag att vissa fått för sig att utställning bara handlar om att på dagen gå in och springa ett vänstervarv samt visa hur hunden ser ut i profil. Självklart handlar det övervägande om att ha en exteriört bra hund, men jag vill påvisa hur många mer detaljer som spelar in. Jag är övertygad om att hundens utstrålning och sättet man visar upp hunden på spelar roll i bedömningen – inte minst i en så konkurrenstuff ring som goldenringen.

 

Jag delar givetvis med mig av detta för att dokumentera för mig själv hur Billy och jag såg ut i ringen på mässan - men också för inspirera andra till hur man kan jobba med sin personliga utveckling i utställningsringen. Jag tar gärna emot kritik och funderingar på det jag skriver och visar!

Vi ligger lågt på bloggen. Julen närmar sig. Vi gör oss redo att flytta ur bromma-källaren och fara hem till Hållsta ett tag. Det är slutspurt på jobbet och aktiviteter på kvällarna. Det är stress på hög nivå och jag känner liksom ständigt att jag jäktar och är på väg någon stans. Tricket för att hålla huvudet över ytan är att ha en fristad - och det har jag - i Nell och Billy.

Även om jag jäktar eller multitaskar till tusen blir det inte så jobbigt för jag vet att till exempel när jag jäktat hem så kommer de möta mig i dörren med viftande svansar och pigga ögon - och jag kommer stressa av, känna mig glad och ta ut dem för att leka.

Ungefär så funkar det nog för de flesta med hundar men jag tycker ändå lite synd om alla som inte får ha en Nell eller en Billy i sina liv. Som aldrig får vakna till två små söta pepparkornsögon och en nos som kittlar i nacken. Som inte får väcka den döva kraken som alltid blir lika förvånad att det redan är morgon. Som inte får uppleva lyckan som hänger i luften när jyckarna gör varsin snöängel i parken. Som inte VARJE gång man öppnar dörren möts av två viftande svansar. Som inte får iaktta ivern när man mäter upp hundmaten i skålarna. Eller som inte får somma till nöjda Billy-snarkningar, för att bara nämna ett axplock av alla de förmåner man får av att dela sitt liv med de här två.

Idag har Nell och Billy agerat studiesällskap åt ugglan Hedwig medans matten slavat på kontoret. Det är skönt att vara på benen efter några febriga dagar efter mässan. Ofta kliar det av längtan efter en ung hund att börja om med. Ett oskrivet litet blad som jag får sätta min signatur på, både Nell och Billy har jag faktiskt tagit över och alltså inte tränat som små valpar.

Men febriga dagar när man mest sover och går lite korta turer i parken är det rätt tacksamt med två äldre hundar som inte har så mycket emot att snarka ikapp med sin matte en dag eller två. Nellsan tittade med jämna mellanrum ut från sitt bo under sängbordet med en nöjd min som såg ut att säga: "Åh, vad mysigt att du är här hela dagen"

 

Nellsan ser föresten ut att snarka på rätt bra hos Hedwig också!
(Bild lånad från Hedwigs facebook)

Varje tävlingsstart har föregåtts av gedigen träning. Eller?

Jag tror nog de flesta som tävlar sina hundar har lagt ner gediet arbete på att träna inför tävlingsstarten. Lydnadshundens grundträning påbörjas tidigt, agilityhunden måste läras alla hinder och den grundläggande jaktträningen påbörjas ofta redan så fort valpen lämnat valplådan, för att nämna några exempel.

Men utställningsträningen då? På utställning bedöms ju inte ekipaget efter hur väl detaljerna i ett visst moment ser ut, utan hur väl hunden stämmer överens med domarens tolkning av rasstandarden. Behöver man verkligen träna då?

Svaret är ja, och i det här fallet handlar det on att förbereda sig själv ovh hunden för att lyckas så bra i ringen som möjligt. Och det finns en mängd olika moment man bör öva in. Att visa rörelser är exempelvis inte bara att springa i en cirkel, utan kan brytas ner i oändligt många beståndsdelar. Fart, riktning, koppel, hundtolerans, utstrålning, start och stopp är några delmoment man bör träna på.

På samma sätt som jag förbereder Billy och mig inför en start på ett jaktprov har jag även en plan för hur vi ska göra när vi entrar utställningsringen. Jag har studerat hur domaren bett de tidigare ekipagen att föra sig - och funderat ut en plan för hur jag visar Billy på ett så förtjänstfullt sätt som möjligt. Var ska jag ställa mig när jag går in? Ställa fritt eller peta med benen? Vilket godis/leksak börjar jag med - och vilket sparar jag till konkurrensen?

Hemifrån har han redan grundträningen. Mamma la en bra grund på honom som valp - och jag känner honom så väl och vet ofta exakt hur jag ska göra. Oftast visar jag honom utifrån en noga inövad mall, ett system vi båda är trygga och känner igen oss i. Den mallen tränar vi då och då hemma - och nu veckorna innan mässan en liten stund varje kväll.

Den enda bilden på mig och Billy från mässan, jag hittat hittills. Här står han och viftar
på svansen efter att jag fått honom att trampa om med frambenen med hjälp av
en signal med höger knä.

Vad passar bättre denna lucia-tisdag - än att spekulera lite i vilka disneykarkaktärer jyckarna skulle vara om de hade fötts i Hollywood istället för i Hållsta!?

 

Jag tror att det var nyss när jag stog och borstade tänderna som det sjönk in och blev verkligt: Idag blev Billy 2:a i en stor championklass och senare 2:a bästa hane på Stora Stockholm, som i år även var Nordisk Vinnarutställning - och detta vid en ålder på drygt åtta år.

För mig var det andra gången jag visade hund på mässan (första gången var med Trooper år 2007). Även om domare, Hans Rosenberg, tidigare visat att han tycker om Billys typ var jag mycket osäker på om det skulle gå vägen idag. Billys päls är nämligen inte alls i toppkondition - vilket Hans också nämnde i kritiken - men uppenbarligen kompenserade hans övriga egenskaper. Bidragande var nog också att Billy var härlig att visa idag. Hon bjöd till, viftade på svansen och stegade på när vi visade rörelserna.

Som ni säkert vet kan man läsa följande i Golden Retrieverns rasstandard: "Rasen ska vara vänlig, tillitsfull och ha självförtroende". På Billys kritiklapp från idag fanns en mening som gick rakt in i hjärtat på mig: "Utstrålar trygghet rakt igenom" - Jag ser det som en av de vackraste komplimanger och är både stolt och tacksam över att få han en sån fin kamrat som farbror B!

De senaste veckorna har Nell levt sitt liv som en tuffsig, flottig, fällande, otrimmad skrutthund med dreadlocks under magen. Nu har det dock skett en rejäl makeover. Igår kammade jag Nell i timmar och trimmade. Sen fortsatte mamma med att putsa ytterligare på hals och öron. Avslutningsvis blev det en super noggrann shamponering och balsaminpackning av hela kroppen. Anledning - jo Nellsan ska troligtvis agera klapphund i GRK's monter på rastorget på Sthlms hundmässa på söndag!

Haha, ibland tycker jag nervositet är så märklig. När jag förväntar mig tt bli nervös känns det kanske inte alls - men känslan kan också poppa upp i situationer när man minst anar det.

I tre dagar satt jag som på nålar på jobbet. Och jag längtade till nästa chans att kolla updates om hur det gick på IGL. Jag har så otroligt pepp för Philippas skull och vågade knappt logga in på twitter och facebook för att kolla reslutaten.

Philippa och Mango höll sig i allafall kvar hela tävlingen och fick ett hedrande Com (certificate of merit) i slutändan. Jag är så glad för deras skull!

Philippa är på många sätt min Idol och förebild inom apporteringsträning. Jag tilltalas av hennes sätt att tänka och träna sina hundar. Det var på något sätt under min tid hos henne som poletten trillade ner och jag greppade konceptet kring apporteringsträning. Och många av hennes "mantran" ekar fortfarande i mitt bakhuvud: "It is not an option - its a responsability", "You can train a dog to perfection, but you can only win if your dog has style" och givetvis den allra viktigaste: "Always cash in och the good behaviours - put lots of money in the bank"

Här finns de övriga resultaten för IGL

YES! Philippa och Mango, är tillsammans med 16 andra ekipage klara för den tredje och sista dagen av IGL 2011. Jag är så spänd och pirrig för deras skull! Och Stolt såklart, över att få ha varit Philippas elev!

Utöver dem håller jag även en tumme för Lavenghyl Bee of Featherfly och den sista golden som är kvar, FTCh Gortons Red Ruby Rascal.

Jag tycker, som ni kanske märker, att IGL är jättespännande och förbannar mig själv för att jag avstog att resa dit för att se spektaklet live. Istället försäöer jag hålla mig uppdaterad via facebook och twitter. På twitter läser jag Stewart North (workinggundogs) kombinerat med startlistan (som även innehåller en del bilder) håller jag mig lite uppdaterad. På facebook har jag hittat lite hos Anita Norrblom, men framför allt Mattias Wistrand. Men jag vill ha meeeer. Nån som har någon bra länk att dela med sig?

Här är ett klipp med intervjuer innan championship drog igång. När jag hör deras
dialekter längtar jag tillbaka och minns flera missförstånd som en viss dialekt medförde...
(Billy Steel JR's, hahahahahha! Good times!)

Ibland trillar det in mail i inboxen som bara är så där underbart härliga. Kertins mail med bilder på Billie och Ernie är ett exempel på ett sånt. Kerstin och Ove's "flock" är nämligen lite speciell för mig eftersom båda hundarna är kullsyskon till Nell och Billie. Jag tror att ni kan lista ut vem som är syskon med vem av bildern nedan. Eller?

Idag störs jag av en överjävlig huvudvärk. Trots alvedon vill den inte ge med sig. Förr hade jag ofta ont i huvudet, speciellt om jag varit ute hela dagen. Nån sa åt mig att kolla synen -varför, tänke jag som ju såg jättebra. En kontroll senare var jag med brillor. Synen var det egentligen inget fel på, men ögat hade jobbigt att ställa om mellan långt och kort avstånd, fick jobba för hårt för att kompensera, krampade och gav mig huvudvärk. När man ser bra utan brillorna är det dock knöligt att komma ihåg att använda dem - vilket jag har gjort i helgen. Jag antar att det är den smällen jag får ta nu...

Idag blir det ingen långprommis. Varje steg är som en liten explosion innanför tinningarna. Istället fick jyckarna leka av sig i parken följt av varsitt tuggben. De här blickarna mötte mig nä jag tog fram benen. De ser inte ut att misstycka, eller hur:

Imorgon smäller det - då är det nämligen dags för The International Gundogs League's championship. Hela hösten har storbrittaniens elit konkurrerat om de åtråvärda platserna.

I år klappar mitt hjärta såklart för F.T.Ch Levenghyl Silvercloud of Drakeshead och F.T.Ch Levenghyl Sun Dancer, vilka jag var med och tog hand om som valpar under min vistelse i England hösten-06.

Min tränings-guru och vän, Philippa Williams är kvalificerad tillsammans med sin gula labbetik "Mango", Tweedshot Thistle of Levenghyl. Givetvis håller jag tummarna för dem!

Även F.T.Ch Levenghyl Bee of Featherfly är kvalificerad. En hund jag inte träffat personligen, men både kullbrorsan Mosquito och kullsystern Midge var två labbar som fanns i Phillippa och Peters kennel när jag var där. Quito var otroligt stark som jakthund. Midge var istället väldigt mjuk, försiktig och lite osäker. Henne fick jag miljöträna en del på både jakter, stadsturer och ta ut ensam i skogen för att stärka hennes självförtroende.

Något jag har pinsamt dålig koll på är hund många Golden som är kvalificerade i år. Den enda jag vet på rak arm är Holway Martina of Wydcombe, en dotter till Holway Volley som jag såg vinna ett trial under min vistelse i England. Holway hundarna är fantastiska! Vet någon annan vilka mer goldens som är kvalificerade?

Någonstans i högen ligger Lavenghyl Silvercloud of Drakeshead och Lavenghyl Sun Dancer


Jag och Lavenghyl Midge tränar agility


Robert Atkinsson med Holway Volley, vinnare av ett GRC all age stake

Det är väl aldrig svårt att skilja på tur och otur? Det trodde jag också. Framtills igår. Nu har jag ändå beslutat att det var tur jag hade igår, en hel massa tur! Låt mig förklara, så ska vi se om ni håller med.

Igår inledde jag dagen med att ta Foppa till Stadion för en promenad med Hedwig, min polare från San Diego, och hennes springer Torsten. Vi traskade runt en timme och hade det gött. På vägen hem började Foppa plötsligt gå jättekonstigt. Jag stannade genast, mitt i vägen, och klev ut för att kolla. Punktering, höger bakdäck var totalplatt.  

Satte ut varningstriangel. Ut med hundarna och över vägen till en skolgård där jag band dem i ett träd. Tillbaka till bilen och började mecka fram reservdelarna. Det var bara det att domkraften såg helt annorlunda ut än vad jag är van vid. Vad göra jag nu? Ringer nån som kan! Då laddade mobilen ur. 

Just när jag skulle ge upp och leta rätt på närmsta tunnelbana kom två killar över vägen och erbjöd mig hjälp. Det visade sig nämligen att jag fått punkan utanför Thorildsplans gymnasium, de var elever på teknisk linje och en jobbade extra på en bilverkstad. 10 minuter senare var däcket bytt!

Nästa problem: Det var VÄLDIGT dåligt med luft i reservdäcket. Jag kunde bara köra rakt fram - en väg som ledde upp på motorvägen söder ut. Åkte så fort jag vågade och stannade med en lättnad på första bästa mack för att fylla på luft. Luftmackapären funkade inte. Gick uppgiven in på macken och fick hjälp av en trevlig kille som trixade lite och sen funkade det. Jag måste sett ut att vara nära ett breakdown - så innan jag åkte bjöd han dessutom på kaffe!

Så, tur eller otur? Punka, urladdad mobil och trasig lufttrycksgrej talar kanske sitt klara språk. Men att det skedde just utanför tekniskt gymnasium där en av eleverna knäckte extra som bilmek och en gratis kaffekopp överväger väl. Eller!?