Så var vi bara två...
Ha det så bra i Linköping Mankilito. Här är en liten hälsning till dig!
SKK Eskilstuna
Linda och Combine Quite a Boy som tilldelades CERT och R-CACIB
Förberedelser
Lördag, och Linda och jag bestämde oss för att gå en runda vi inte går så ofta med våra fyra djur. Dock gick vi lite vilse i skogen och var ute en bra stund. Visserligen visste vi att turen tar en dryg timme i vanliga fall, men eftersom vi hade Nella med får man dock räkna med skritt-takt och några små vilopauser så hon orkar och är fräsch hela vägen runt. Dessutom kunde jag en genväg på slutet så vi skulle slippa gå genom leran... trodde jag! Linda var inte helt nöjd med min senväg. Hahah, så kan det gå!
Nu har eftermiddagen/kvällen ägnats åt att packa bilen och duscha hundar. Imorgon är det SKK utställning i Eskilstuna för en domare som dömer golden för första gången. Ska bli spännande att se hur hon dömer. Vi har några hundar anmälda, och jag ska visa Billy och så troligtvis också Remy (Stanroph So Remember Me). Nu ropar Linda att Billy håller på och torkar tokigt, så jag bör kila ut och lägga hårstråna tillrätta!
Så här såg kennel Combines uppfödargrupp ut i Eskilstuna förra året.
Från vänster: Anna & Tino, mamma & Doris, Linda & Magda och sist jag & Billy
Kurs för Jens Palmkvist
Jens var dock inte alls sån och snart slappnade jag av. Snabbt förstod man att han tränade och förde hund utifrån ett mycket detaljerat och konsekvent system. När man började förstå systemet var det lätt att hänga med i resonemangen. Ofta sa han "Om det hade varit min hund, hade jag gjort såhär nu - men självklart tränar ni hund som ni vill", men helt utan att lägga något värderande i orden. Det gör mig trygg, när jag får vägledning i övningarna men inte känner mig pressad att göra något jag inte vill utsätta mig eller min hund för.
Billy kändes stundtals lite avslagen under helgen. På lördagen tror jag det vara värmen som fick grabben att växla ner lite, på söndagen var han nog istället lite trött. Ändå ställer han alltid upp och gör så gott han kan.
Billys och min träningsgrupp under helgen
Billy BIS
Om att sluta i tid
Billy fick börja med att sitta i bilen när jag kastade åt Tino. Därifrån kunde han höra, men inte se vad som hände. Tino gick på en enkelmarkering med efterföljande linjetag. Sedan placerade jag ut två dummies i näckrosorna och gick till bilen för att ta ut en laddad Billy. Tränade lite fotgående längs med vattnet och riktade sedan upp för ett linjetag och skickade. Lite frågande blev han halvvägs men fortsatte sedan utåt med bestämda simtag, lokaliserade dummien och kom rakt tillbaka. Tänk att ett lyckat linjetag kan göra en så lycklig!
Men under tiden han simmade tillbaka kom beslutsvåndan över mig. Vad skulle jag göra nu? Skicka igen eller avsluta? Jag åkte ju för att träna simma över okänt öppet vatten - vilket Billy gjort på ett för honom strålande sätt. Borde jag då skicka igen vilket säkert skulle styrka honom ytterligare om han lyckades, men även då även riskera att lämna platsen med en sämre sista minnesbild om övningen inte gick lika bra.
Jag valde att klappa om Billy ordentligt, låta honom visa upp dummien för lillebror och sedan avsluta dagens träningspass efter den enda apporten. I bilen hem kändes det som helt rätt beslut. Jag tror verkligen på att lämna hunden med så starka minnesbilder som möjligt efter avslutat träningspass.
Billys dotter Bonnie, Combine Online, kom förbi för lite finputsning igår eftersom hon
ska förja med oss på utställning i helgen. Visst syns det att farbror B är farsa!?
WT Goldenspecialen
Som jag skrev var jag ju osäker in i det sista på om jag skulle starta Billy på WT på specialen, men så på torsdagskvällen beslutade jag mig för att starta. Vi hade varit ute och stämt av Tino och Toddy på varsin markering och avslutningsvis fick Billy gå på ett dolt linjetag. Han kändes så fin och med helt rätt attityd.
På fredagen var Billy och jag support åt resten av Combine-ligan och Billy kunde inte för sitt liv förstå varför inte han fick jobba. Så på lördagen var det hans tur. I bilen bestämde jag mig för att idag skulle det viktigaste var att Billy hade rätt attityd, och jag beslutade för att hjälpa honom med övertydliga tecken även om det kanske innebar nedslag poängmässigt. Väl framme kände jag mig förvånansvärt lugn och den där lite jobbiga nervösa känslan jag kan få uteblev helt. Istället kände jag mig stark, laddad och förväntansfull. Jag tror Billy hade samma känsla. Som vanligt som efter prov/WT är detta en lång text för att jag ska kunna gå tillbaka om minnas varje detalj!
Station 4, vatten: 17 poäng
Arbetet började med en transportsträcka där ett skott gick av, en förberedelse för en senare dirigering. Billy stannade upp i skottet (som vi tränat, duktig kille!) och spanade, och sedan fortsatte vi fram till angiven plats. Därifrån fick hunden hämta en enkelmarkering som landade invid några näckrosblad vilket grabben skötte galant. Därefter skulle man skicka hunden på ett linjetag lite snett till vänster om markeringens nedslagsplats. Jag såg inte dummien, men domaren förklarade att den hade hamnat under ett näckrosblad. På mitt skick skuttade Billy ner till vattenkanten och glodde på skytten (suck!), men när jag uppmanade "ut" gick han i och simmade mot markeringens nedslagsplats. Två visslingar och två vänstertecken senare kom han in med både dummie och näckrosblad.
Station 3, dubbelmarkering: 16 poäng
En kort transport och därefter skulle hunden riktas upp 90 grader mot skogen där det föll en enkelmarkering. Billy glodde på skytten och jag fick hjälpa till och rikta upp honom lite med handen. Är dock osäker på om han såg den, men han hörselmarkerade definitivt nedslaget. Sedan ännu en transport och uppriktning 90 grader igen där hunden fick se ännu en markering falla, den här gången var Billy med och markerade. Sedan skulle hunden skickas till den först kastade. Jag valde att rikta upp på linjetag även om det skulle kosta mig poäng. Billy for iväg och tog sig till området jag skickat (fel område, jag hade glömt nedlagsplatsen!) till där han sökte ett slag, men kom sedan lite innåt. Jag tryckte ut och gav ny närsökssignal som han följde upp, men jobbade sig sedan lite åt vänster och hittade dummien. Skäms på matte! Den andra markeringen spikade han.
Station 2, närsök: 12 poäng
Egentligen den enda station jag är lite missnöjd med. Började med en transport och sedan hade man två minuter att plocka in 4 dummies från ett litet sök/närsök. Lite trixigt för oss. Billy kan egentligen bara två sorters sök. Det jag kallar sök vilket är ett stort sök där jag belönat att ta MYCKET mark och närsök vilket i Billys värld betyder sök intensivt på en mycket liten yta. Detta var något mellanting och Billy blev som han lätt blir när han blir lite osäker, lite lunkig och splittrad. Två gånger fick jag kalla tillbaka honom när han gick för djupt vilket ju kostade lite tid, men sedan föll nog poletten ner. Två dummies kom in inom tidsramen. Den tredje 5-6 sekunder efter att tiden gått ut. Kändes lite som att snubbla på målsnöret faktiskt.
Station 1 - dubbelstation, walkup med dubbelmarkering och dirigering 17 + 16 poäng
Parkamraten blev en het jaktistik, men Billy såg inte ens åt hennes håll trots att hon var lite knölig runt fötterna och i mina ögon flera gånger på vippen till att knalla. Walk-up tycker ju Billy är jättekul! Det började med en transport och sedan kom skott och en dubbel bakom linjen som Billy fick hämta. Billy är lite konstig för när han blir taggad blir han också lite överstadig så på första skicket fick jag upprepa kommandot, sen kom första apporten in snyggt. Riktade upp noga och hjälpte lite med handen på nummer två för jag tyckte han verkade så fixerad vid nummer etts nedlagsplats men det var inga problem och tvåan kom in snyggt den med.
Efter att parhunden fått en likadan dubbel fortsatte linjen framåt, ett skott gick av och sedan skulle parhunden hämta en dirigering. Man skulle kunna säga att den var överallt och ingenstans för att slutligen hämta dummie i fel område. Jag blev lite orolig för föraren blåste ivrigt i sin pipa samt röt lite på hunden vilket kan göra Billy låg, men han kändes fin när jag sedan riktade upp honom mot vår dirigering. Billy stannde upp drygt halvvägs vid ett stenröse, men efter en stoppsignal med efterföljande ut-tecken vinglade han iväg utåt och fick apporten i näsan.
Prestationen räckte till 78 poäng och ett starkt 2:a pris. Det är vår högsta poäng på WT i ökl. Självklart är jag nöjd över poängen, men mest nöjd är jag med hur Billy höll ihop och kändes att föra. Han var positiv, laddad och uppmärksam. Är även nöjd med hur jag höll ihop och höll mig till planen att föra honom med tydliga tecken. Lite försmädligt känns det att vi inte fick in den där tredje dummien inom tidsramen på närsöket. Kanske hade det gett oss de tre poängen som saknades för att nå 1:an...
Kung Billy
En sån fantastisk helg som vi har haft tar nog lite tid att smälta. BIS på goldenspecialen känns väldigt speciellt och att vi gjorde vår bästa prestation hittills i Ökl på WT känns också underbart. Tänk att det kunde bli så bra, jag som till och med var lite osäker in i det sista både på om jag skulle starta på WT och ta med honom på utställningen.
Ikväll firar vi med god middag i på tandlavägen. Hur grabben firar själv? Jo, givetvis genom att brotta ner alla sina småsyskon på dagens stubbåkerspromenad; Hörni kids, här får ni så ni inte glömmer bort vem som är störst, bäst och vackrast!
Klara, Färdiga, KÖÖÖÖR!
Lite förvånad blev jag när Billy och jag kom trea i tävlingen och slog då ett helt gäng med jaktlabbar. Tyvärr fick vi se oss slagna av Linda och Toddy (suuuurt, hahaha) och vinnarna Vanja och hennes doubleusetik. Tre golden i topp alltså! Billy och Toddy gav inte något intryck av att vara jättesnabba, båda gallopperade visserligen ut, ringade lite, plockade upp och gallopperade hem, men i gungande goldenstil. Men tänker man bara fartmässigt (hur snabbt benen gick) var nog alla jaktlabbarna snabbare men tappade i tid när det kom till markering av nedslagsplats, eller lokalisering av dummy. Det är ganska tänkvärt tycker jag.
Matilda förklarar upplägget för en taggad dou (= Billy blundar och jag har t-rex armar)
Full fart ut!
...och in med stora luftiga språng!
Sen var det mattens tur att ta det långa benet först!
Förberedelser
På kvällen tränade vi lite markeringar med skott. Billy fick ett par dubbelmarkeringar, men jag är inte helt nöjd med hur han arbetar just nu. Det märks så väl att han inte hållts igång under våren. Mycket behöver friskas upp. Dubbelmarkeringar han han alltid upplevt som ganska svårt och nu kan han ibland ha en mycket difus bild av apport nummer två. Jag backar i träningen och gör det lättare.
Sedan jag kom hem har jag brottats med beslutet om jag ska starta eller inte på WT på specialen. Inför en start vill jag känna att jag vet vart jag har min hund. Vad våra styrkor och svagheter är. Så har det alltid känts förut. Nu är bilden mer diffus, och jag har dålig koll på hur mycket eller lite hjälp Billy behöver i olika situationer. Än har jag några dagar på mig att fatta ett beslut...
En kärleksförklaring till kung Billy och prinsessan Nell
Iklädd shorts, fleecetröja och gummistövlar tog jag årets första stubbåkerspromenad tillsammans med mina bästisar. Efter hemkomsten till Svergie flyttade vi raskt till Stockholm för jobb, men är sedan i fredags tillbaka hos mamma och pappa i Hållsta på obestämd tid. Billy hade givetvis mycket dofter och ställen att kolla av. Med ett spänstigt travsteg och stolt hållning glänste han som guld när solen spelade på pälsen. Han ser ut som en kung, tänkte jag.
Och för mig är Billy verkligen en kung. Efter ett halvår isär inser jag hur mycket jag får ut av att spendera dagarna ihop med farbror B. Han har lärt och lär mig fortfarande så mycket. Jag känner stor tacksamhet för att få ha en så fin kompis. I helgen var vi på apporteringskurs och hamnade i gruppen som kommit längst i sin träning. Billy och fyra rent jaktavlade retrievers. Visserligen var vi nog de mist begåvade i samlingen, men jag känner mig otroligt stolt att vi ens får vara med i den gruppen. Och Billy försöker, han ställer upp, gör sitt bästa och får in riktigt svåra apporter på ett hyggligt sätt - om än inte lika snabbt som de yngre och svartare förmågorna.
Men jag får inte glömma bort damen som skrittar på i kopplet framför mig. Hennes ljusa glasögon har bytts ut mot vit ansiktsmask och bakstället har börjat tunna ur. Dessutom hör hon illa och sover som en stock. I början var det lite jobbigt, att hon förändrats så mycket på ett halvår, men nu skrattar jag istället och njuter av egenskaperna som bara en gammal hund visar upp. Ibland tror jag hon är lite lätt senil. Plötsligt beter hon sig som en valp och bollar vilt med leksaker hon annars aldrig bryr sig om, ibland glömmer hon bort att hon fått mat och får nästan panik över att vi - som hon tror - glömt bort att servera middag. Jag kan inte låta bli att le.
I juni blev Billy nio och Nell fyllde 11. Jag vet att man inte ska hänga upp sig på ålder, men jag kan inte låta bli att slås av tanken att mina hundar båda blivit veteraner. Hemma i Hållsta är Nell äldsta tiken och Billy äldsta hanen. Jag inser att det får mig att låta som en tant när jag säger, vart tog tiden vägen?, men det är så det känns. Ibland får jag frågan om när jag ska skaffa valp. Visst finns det stunder då jag är väldigt lockad, men jag tror jag nöjer mig med mina bästisar ett tag till.
Allt det här tänker jag när vi lunkar på stubbåkern, jag och mina bästa vänner. Nell har övergått till att genomsöka dikena och Billy har slutit upp vid min sida och bjuder på ett studsigt fotgående. Han har sett tennisbollen jag plockat upp ur fickan; langa iväg den då matte så ska jag visa dig hur snabb jag är!
Sånna här stunder vill jag minnas, och därför tar jag upp bloggandet under namnet goldenfiends igen. Jag gillar att skriva om våra upplevelser, men framför allt älskar jag att kunna gå tillbaka och läsa om alla våra äventyr.
