Om det är något som är bra med att jobba sent är när jag kör hem i natten efteråt. Ensam i bilen och med P3 på hög volym börjar mina tankar vandra åt alla möjlig håll. Jag tänker lite på ditt och datt och ingenting. Jag är glad att inge ser mig för jag blir verkligen skum. Jag skrattar för mig själv och sjunger med i all konstig trance och house musik som inte ens har någon text. Skit samma jag hittar på en! Ibland kör jag långsamt på 90 sträckan för att de ska ta längre tid. Lille opeln och jag blir till ett. Vi filosoferar och spekulerar.

Och huuuua, imorgon ska jag upp klockan sex. Min tur att ta hand om. Uäää, vill inte! Det är tamejfan det jobbigaste med hundarna, de tidiga mornarna. Blä. Dessutom kan jag inte sova för min hjärna har hakat upp sig på "När lammen tystnar" så jag måste lyssna på Loranga på högsta volym fär att stänga ute allt smask ljud och då blir det svårt att sova eftersom loranga skriker i mina öron. Jag ska försöka fånga kisse Bella inatt istället. Hon är varm och trygg.

Ja, Tilda är död. Älskade lilla Tilda. Det låter så hårt: Död. Men det är hårt det känns. Hårt, hårt, hårt och tomt. Och tyst liksom fast hon inte var här ofta alls på slutet. Aldrig kommer Tilda rusa i in för att kolla vårat kök eller leta rätt på "sin" leksak i trädgården. Tilda. Jag skulle vilja säga att hon blivit en ängel, jag vill tro det och jag kommer att tro det. Men nu känns det bara sorgligt. Ta hand om dig Tildis!

Men mest av allt tänker jag på Mille. Om jag känner såhär, hur känner då Mille? Mille som alltid ställer upp i vått och torrt. Mille som är en riktig vän. Och nu känns det mest att jag sitter bredvid henne som en tyst jävla sill och inte hjälper alls. Men hur gör man? Jag vet ju hur det känns.

Det är så konstigt det här me döden, liksom obehaglogt men oundvikligt. Det är sorligt att våra älsklingar inte alltid kan finnas vid våra sidor. Jag vill aldrig skiljas från Nell. Men det gäller att minnas de goda stunderna, och aldrig låte det gå för långt. En hund ska vara en hund när den lämna oss, inte en skruttig tuss fullproppad med piller. Ja, det gäller att sluta i tid. Och att minnas de goda stunderna.

När man kommer nära döden igen minns man även det gamla. Alla trogna vänner som lämnat oss. Därför vill jag avsluta med att slå ett slag för alla de och deras goda stunder som jag vill minnas för evigt och evigt och evigt. Läs om ni har lust. För deras minne.

* Dusty 1982-1983 - Jag var liten med jag minns hur Malle och jag släpade runt Dusty i koppel i trädgården, att han stod ut med oss! ag minns även hur han brukade ligga utsträckt bredvid pappa i gräset på sommarkvällarna och hans aptit som en gång drev honom till att sluka en kola med papper och allt!
* Menna 1986-1999 - Älskade Menna, henne mnns jag mest som en äldra värdig dam. Hon var den första hund jag vågade gå ut med själv. Hon var snällheten själv och gick att springa ikapp om hon inte kom på inkallning.
* Irmiss 1986-2000 - Irmiss var min katt. Ho var min från att jag föddes då hon var dryga året. Mysiga Irmiss minns jag som en riktig soffvärmare!
* Sissi 1990-2002 - Den lilla hunden, med det stora hjärtat. Bess mamma, Nells mormor. Alla i familjen älskade Sissi och aldrig har jag blivit så ledsen näe en hund gått bort. Sissi går helt enkelt att beskriva.
* Stella 1993-2004 - Stella var som min hun ett par år och man känner för en sån på ett väldigt speciellt sätt. Man får ett band mellan sig. Men Stella dog för mig mycket tidigare än 04, för mig försvann hon när hon var tvungen att flytta. Inget blev längre det samma.
* Tussen 1989-2004 - Tussen var Malins katt. Hon var speciell kan man lungs säga. På slutet fick hon väldiga dreadlocks i hela pälsen varav vi rakade henne. Tussen, tussen vad du såg ut!

Vad mycket död det blev! Vilka fina minnen!

Alltså, just nu är agilityträningen så himla kul! Jag tror att det är Truppe som gett mig lite "go" igen. Vissa brinner för att tävla, och ibland tror jag att de måste ha en tävling att träna inför för att tycka det är roligt att träna. Jag däremot tycker visserligen att tävla är en bonus, men det roliga är att träna. Att nöta och forma hundarna till att bli precis som jag vil ha dem. Kan inte säga att jag lyckats hittills ;) men det är inte poängen. Det är träningen som är det roliga. Det är så häftigt att se när det kopplar i hundens huvud och följa dess utvecklig. Jag trodde liksom aldrig att det skulle släppa för Truppe och så - BANG - där satt den! Det är då man bara vill göra mer, mer, mer. Jag är träningsjuk!

Fast visst är det kul att träna med Nolli och Bonki också, men de kan ju redan så mycket. Och så är de liksom såpass färdiga att det man pysslar med där är att förbättra i små, små steg och det tar lång, lång tid och man märker inte f´ramstegen på samma sätt. Billy kanske har blivit bättre på framförbyten på sanaste tiden, men utveckligen har skett så lite i taget under en längre tid att man inte märker det och kan säga att "idag lärde sig Billy framförbyten". Med truppe däremot kan jag ta på framstegen, typ "idag klarade han att gå över balansbommen själv". Vet inte om ni fattar, men det spelar faktiskt inge som helst roll....

Neeeej, nu har jag gjort det igen, malt på i hundra år om hundar. Jag vill inte att detta bara ska bli en hundblogg, så vidare till en JOBBIG grej:

* Idag åkte jag till skolan bara för att upptäcka att lektionen var flyttad! Hata haha hata när det blir så. Som grädde på moset, pricken över i:et, sylten i kakan och chipsen i chipspåsen hade jag gått upp EXTRA tidigt just för att duscha och fixa i ordning mig innan skolan. Blä

Och så nästa jobbiga grej:

* Min nya mobil och jag är ovänner. Ellr kanske är jag mest sur på den och den fattar ingenting. Men vi vill bara så olika saker mobilen och jag. Jag kan liksom inte se att vi någonsin kommer att fungera ihop. "Ge det lite tid" sa Jens "eller läs instruktionsboken". Amen, orka! Den är ju skittråkig och tjock.

Aja, nu är jag hungrig och grinig - Glass med chokladsås till lunch?

Jag blev så förbannatjävla trött på min förra blogg. Så mycket har förändrats sedan jag skapade den, så att den inte längre kändes som min. Jag har förändrats. Folk runt om mig har förändrats, bland annat gör det mig ledsen att en vän känns helt off som om hon vill bli bortglömd. Och det känns bara tragiskt och klumpigt i halsen. Även om den "gamla" bloggen också påminnde mig om allt bra och kul fanns stenarna som skaver i magen där också. NEJ, jag går inte och ältar och därför kör jag en nystart! (Men d måste inse at detta scenario är väl ganska likt en viss annan gammal väns...)

Igår var jag nere på brukshundklubben med Trooper av alla hundar. Jag har nog gett mig den på att jag ska träna honom till min nästa agilitykämpe, innan har det gått lite trögt, men inte igår! O nej nej! Truppe var riktigt duktig och inte als fjantig. O my god! Sensation! Kanske kan det bli någonting av den där polarn. Tack världens bästa Karro för att du hjälpte till, man måste vara två ibland!

Sen måste jag berätta om underbara NelleBell som faktiskt har blivit en riktig filmstjärna á la Holywood! Ja, det ni! Hon och jag är med och visar agility (ca1 minut!) i Goldenklubbens nya informationsfilm "Golden Retrievern - möjligheternas ras". Hon är en riktig diva efter framgången, suck... ;)

Fick min nya mobil igår. Shit vad jag känner mig dum! Jag fattar ingen ting. Sitter som en annan pensionär med instruktionsboken och försöker komma åt alla inställningar, men måste ändå ropa på Lindi stup i kvarten för att få hjälp. Då kommer hon och fixar på två röda. Jag måste vara dum dum dum. Men den är fin :)

Ikväll kommer Mille och Veronica hit och lagar mat med mig och kör lite välbehövligt tjej/hundsnack. Det ska bli så skööönt, för jag har känt mig så ensam på senaste tiden. Ibland är det konstigt vilka som blir ens riktiga vänner. 

Nu är det dags för plugg...