I helgen åkte Billy och jag till Örebro för att hänga med Jensa. Han bor i en lägenhet på fjärde våningen i ett hus som saknar hiss, så att släpa med Nell är liksom inte att tänka på längre, hon fick ha det gott hemma i Hållsta istället. Billy verkade inte sakna sin kamrat speciellt mycket. Istället tyckte han det var riktigt kul att komma tillbaka till sima gamla promenadstråk. På dagarna åkte vi nämligen till Markaskogen, som ligger i anslutning  till Universitetet och vår gamla lägenhet. Där hade grabben mycket att stå i, många platser skulle kollas... och givetvis pinkas in!

Det är ett drygt ett år sedan vi fyttade från Örebro. Tänk vad tiden går fort... Båda dagarna när vi gått rundan i skogen vek Billy av mot studentgatan istället för parkeringen för att åka hem till Jens. Sött, mer inte speciellt konstigt. Han gick ju den vägen nästan varje dag i drygt två år.

När ni läser detta är Billy dock tillbaka i Hållsta på kennel Combine tillsammans med Nellsan. Mitt liv är ett oregelbundet pussel just nu och de två inledande dagarna denna vecka är jag i Stockholm och jobbar. Sista delen av veckan ska jag snuffa på Bonnies valpar igen!

Någon som ni vid det här laget säkert redan vet att jag uppskattar med att komma hem till kennel Combine, är att umgås med hundflocken. Det är verkligen häftigt att studera hundarnas beteende, hur de interagerar med oss och varandra. Och nu menar jag inte att jag sitter som en lite proffessor i köket hemma och bara iakttar saker runt omkring mig, utan insikter man får av det dagliga livet med hundarna.

En sån händelse inträffade idag när jag vara ute med mammas hundar. Sedan jag inte riktigt bor hemma längre brukar jag försöka anstränga mig lite mer för att "bonda" med dem när jag är här - och i den mån det går brukar jag bjuda upp till lek med dem en och en. Jag började med Doris som var sprallig och bjöd till. Därefter stog Tessa på kö. När tjejerna verkade nöjda kom Tino studsandes och vi lekte en liten stund.

Så fort jag avbröt leken kom Tessa och Doris från varsitt håll för att brotta ner brorsan. Tino är ranglägst och tikarna går alltid på honom när han fått uppmärksamhet från, i vanliga fall mamma, men idag substitutledaren alltså mig. De är inte arga och svansarna viftar, men de - speciellt Tessa - låter rätt mycket och ner på rygg ska han. 

Jag känner igen beteendet från när jag hade Trooper och Billy. När jag ägnat mig åt Trooper ett slag under promenaden, stod Billy nästan alltid och lurpassade. Och Trooper visste hur dansen skulle dansas. Att han skulle leka lite tafatt för att sedan hamna underst i en - om än kompisaktig men obligatorisk - brottningsmatch.

I båda fallen vet jag också vikten av att man som ledare går in och sätter gränser. Billy behövde jag inte bryta så ofta, men tikarna måste brytas mycket oftare, på grund av två-mot-en situationen. Visst måste strukturen i gruppen uppräthållas, men det är jag som är basen!

"Korrigeringsleken" - inget på riktigt allvar som ni ser, men lillebror SKA ner på rygg.

En anna cool flock-hund grej utspelade sig i vårat kök i helgen. Tyvärr var jag inte hemma och fick uppleva det, men mamma fotade och berättade. Jyckarna får då och då hjälpa till att diska formar hemma hos oss. Då brukar Magda och Nell gå i spetsen, men alla hjälper till på ett hörn. I helgen fanns dock en högdräktig tik (Bonnie) i gänget och när formen stäldes ner väntade de andra på att Bonnie skulle bli klar innan de högg in. Dräktiga tikar har hög status i flocken!

Till och med Nell gav Bonnie förtur!

Inatt efter att jag bloggat vaknade Bonnie och behövde gå ut, och sen var hon lite orolig och sällskapssjuk så jag stannade upp med henne ett tag innan jag kröp ihop på soffan igen. Lindas morgonpigga jycke (mr. Toods såklart) vaknade sedan halv sex och var jäääääättehungrig så då klev jag upp och matade och släppe ut gänget i omgångar.

Återvände sen till min soffa igen - för att inte kliva upp förrän för ungefär en timma sedan. I lugn och ro har jag druckigt morgonkaffe och beundrat de små. Tänk att de förändras så fort. De är redan betydligt större, starkare och mer högljudda än de var i måndagskväll när jag såg dem första gången. Det är sannerligen inte första gången jag är med och hjälper till med en valpkull, men jag känner mig så lycklig och privilegierad som får uppleva det här!

Jag tog de här bilderna med webkameran i datorn och Bonnie var som ni kanske ser väääldigt
fascinerad över att se sig själv på skärmen. Hon kunde inte släppa sig själv med blicken, haha!

Klockan är halv två och jag väcktes just av ett gnäll från valplådan. Jag sover på soffan för att ha lite extra koll då valparna ännu är så små och kastade kyrvaket av mig täcket och skyndade fram till valplådan för att se vad som stog på. Höll nån valp på att bli klämd?

Till min lättnad hade jag precis så fel som man kan ha. I lådan låg nämligen Bonnie fint utsträckt på sidan - med valparna i en rad längs magen - och sov så djupt att hon gnydde i drömmen.

Jag har haft "valpjour" i ett dygn nu och det var faktiskt så länge sedan jag hade hand om småvalpar att jag glömt hur mysigt det är. Jag har njutit av det där speciella valpljudet, hjälpt vilsna små krabater på rätt kurs, tagit ut mamma Bonnie på små turer i trädgården, städat i lådan, snusat in den härliga valplukten och allt det där som hör till.

Imorgon ska jag visa lite bilder, men nu är det dags att sträcka ut sig på soffan bredvid en annan Combine'are - prinsessan Blurkas - som verkar tycka att mina kvällar på soffan är det klokaste jag gjort på mycket länge!

Jag skriver detta ihopknölad på soffan. Jag har nämligen löst av min mor och tar nattjouren vid valplådan i natt...

Redan när jag slog upp dörren till mamma och pappas villa i Hållsta möttes jag av valplukten. Igår föddes nämligen 10 valpar på kennel Combine. Mor till kullen är Billydottern Combine Online, "Bonnie", och far är Gildas Acteur, "Allan" vår Italienska gäst.

Lite roligt var att valparna, som är barnbarnsbarn till Magda, Combine Flames of Fantasy föddes samma dag som vi fick beskedet att hon fått utmärkelsen Årets Åvelstik 2011. Det känns lite som ett tecken på något vis och jag tror verkligen på den här kombinationen. Både Bonnie och Allan är hundar som tilltalar mig i sättet, de är glada, aktiva och sånna typer som liksom bara "kör på" - lite likt vår Kevin som ju på sitt eget speciella vis uppnått en sorts helgonstatus i vår familj. Det är på något vis bara så att vissa individer lämnar ett större avtryck än andra och Kevins mantel har liksom ingen här hemma kunnat axla....

Fantastiskt är ordet. Billys mamma, SEU(u)Ch Combine Flames of Fantasy, har vunnit goldenklubbens utmärkelse; Årets Avelstik 2011.

Jag är både stolt och glad.

Stolt över Magda såklart och över att få ha en av hennes söner som min.

Sen är jag glad att Magda får sin stund i rampljuset. De senaste åren är det hennes söner som fått stå i centrum. Billys provmeriter och SEUCH-titel, Tinos championat och Toddys alla cert. Nu är det Magda som får stå i rampljuset.

Men mest glad är jag nog för min mamma, Lena, som så många år strävat för att föda upp sunda, trevliga och exteriört bra hundar med bibehållna arbetsegenskaper. På samma sätt som Magda fått stå tillbaka och släppa fram sina söner har mamma de senaste åren snarare coachat mig, Linda och kennel Combines valpköpare - än haft tid att fokusera fullt ut på sina egna hundar. Hon planerar nya kombinationer, ordnar träningar, kommer med goda råd, trimmar, skjutsar, coachar, motiverar, peppar och analyserar. Magda har mamma fött upp själv och givetvis även Magdas valpar vilka samlat poängen till denna vinst. Hurra för min mamma och kennel Combine!

Bättre sent än aldrig. När redan skrivit om mål och tankar inför 2012 kommer en årsresumé från mig, Nellan och Bill. Jag kan konstatera att 2011 verkligen blev ett annorlunda år. Ett år som utmanade mig på ett helt nytt sätt och bjöd på nya typer av upplevelser då första halvan utspelade sig i USA - en tid jag kom att älska och fortfarande tänker på och saknar varje dag. Sommaren präglades av jobb och häng med familj, pojkvän och givetvis de fyrbenta. Billy passerade även veteransträcket och gjorde en fantastisk höst i utställningsringarna.

JANUARI

Januari var en månad som prägldes av kaos. Nåret firades med Jens och ett gäng kompisar i Örebro. Ida och jag lämnade in vår slutgiltiga version av C-uppsatsen med godkänt betyg. Livet var ett kaos av visum, packning och separationsångest. Nell skadade en klo och fick en ilsken infektion. Natten mellan den 11/1 och 12/1 valpade Remy (Billy/Remy-kullen) och mitt i valpningen kramade jag mamma & Mille hejdå. En storm gjorde avresan dramatisk och rutten fick läggas om - men några dagar senare landade jag äntligen på amerikansk mark. I början präglades vistelsen av en himla förvirring och ångest men tack vare urgulliga roomies och den nyfunna vännen Hedwig kom jag snart tillrätta.


FEBRUARI

Februari var månaden då allt tog fart och jag lärde mig att älska San Diego. Jag påbörjade mina 4 kurser på San Diego State University; Principles of Advertising, Communication in Proffessional settings, Doigital Media 1 och Media and Audiences. Vi utforskade både stand- och nattlivet i Pacific- och Mission Beach. Jag höll min första presentation i min talklass. Fick med mig ett gäng på aktiviteten "kayakpaddling i månsken" där vi träffade ett par Italienare som vi sedan åkte på roadtrip till de snöga bergen i Big Bear tillsammans med. Hemma i Sverige opererade Eva bort ett par juvertumörer på Nell och Linda offrade sitt skollov för att vara hemma och ta hand om henne. TACK!


MARS

Mars började med gatufestivalen Mardi Gras, där bästa tjej-fyran + Adan & Chris dansade på gatorna downtown San Diego hela natten. Sedan följde ett besök från mormor och morfar. Vi hann med Seaworld, häng i Ocean Beach, middag i La Jolla och en trip till en vän norr om San Diego innan de flög hem till Swerige igen. Min granne Line fyllde 20 och vi firade med en skandalös fest (som fick stängas ner av polisen, haha) i vårt lägenhetskomplex, Villa Alvarado. En av mina galna proffessorer flippade totalt och bjöd in ett gäng star wars karaktärer till en lektion. Jag hann även med att åka på en partybus, en trip till Laguna Beach där vi sov på filtar under bar himmel och grönt st Patricksday firande i Pacific Beach. Mars avslutades med att Spring Break kickades igång och jag flög till Florida.


APRIL

April blev en riktig resemånad! Den påbörjades på Spring Break i Florida där jag tillsammans med Hedwig, Juli och Kat bilade runt typ hela Floridas kustlinje. Vi började i Orlando - körde över till västkusten med Fort Myers, Captiva, Sanibel - fortsatte söderut genom Everglades och Cypressträsket - hela vägen ut till USA:s sydligaste punkt (Key West) - upp på östkusten till Miami och West Palm Beach. Otroligt! Vardagarna spenderades sedan i skolan och på stranden och på helgerna hann jag med både en tur till Los Angeles och Las Vegas. I slutet av april började det kännas at slutet närmade sig och separationsångesten började smyga sig på...


MAJ

Maj var fantastisk och förkrossande - så mycket kärlek till alla platser och vänner blandades med tankarna på att allt snart skulle vara över. Minutrarna var dyrbara och vi tog alla chanser att hänga tillsammans på standen, på fester, på restauranger osv. En fantastisk tid! Mitt i månaden åkte jag till Chino Hills och var publik på ett amerikaskt Huntingtest, en annorlunda men häftig upplevelse. Två andra upplevelser var The Underwearparty och Paitball med mina finska militärgrabbar! Finalweek körde igång och jag pluggade dag och natt en vecka (på riktigt!). Sen bjöd italienarna på en oförglömlig roadtrip i en husbil där vi reste upp genom arizona, såg Monumeny Valley, touchade Utah, stannade vid Grand Canyon, sen Lake Havasue. I San Diego blev jag mött av Malin och med henne vid min sida sa jag adjö till alla kompisarna.


JUNI

I början av Juni har det dags för ännu ett avsked - denna gången till San Diego - när Malin och jag påbörjade vår roadtrip längs USA's västkust. På en vecka tog vi oss norrut via LA, Santa Barbara, Castroville, Santa Cruz och Palo Alto för att avsluta i San Francisco. Där boardade vi ett plan till Ney York för en vecka i the big apple innan hemresan var ett faktum och jag flög hem till Sverige iklädd min SDSU-hoodie skrattandes med tårarna sprutande ur ögonen. Återförrenades med Jens, Nell och Billy och vi jängde på Femöre innan jag började jobba på SKK. Billy fyllde även veteran och Nellan passerade 11-sträcket.


JULI

Juli präglades av jobb på SKK. Nellan, Billan och jag trängdes ihop med Malin, Linda och Toddy i brommakällaren och knegade på dagarna. Juli var även månaden som Billy debuterade som veteran i utställningsringen. Det var i Rottneros och på GRK Open Show placerade Åsa Cederlund honom som 2:a bästa hane. På samma uställning deltog kennel Combine med inte mindre än 3 syskonpar i Brace-klassen där Toddy och Tessa med mig som handler fick vinnarrosetterna. I ett försök att sakna USA mindre åkte Malin och jag på en mindre roadtrip i sörmland - Flen - Helforsnäs - Nyköping  och avlutade i Oxelösund för att hänga med Hedwig.


AUGUSTI

I augusti påbörjades finputsningen inför årets Golden Special. Billy och jag hade under sommaren börjat teama ihop oss igen men kändes långt ifrån den punkt där vi släppt allt vid årsskiftet. På SSRK-ungdomsläger i Lilla Träskaten deltog vi i Jens Palmkvists grupp, vilken vi trivdes med som instruktör, och höjdes. Kanske skulle vi kunna starta på specialen ändå? Så kom specialen - en helg jag minns som en av 2011's allra bästa. På workingtestet skärpte både jag och Billy till oss och skrapade ihop nya rekordpoäng för oss som ekipage, 78 poäng. Söndagen blev sedan oförglömlig när Billy vann både veteranklassen, jaktklassen och slutligen blev BIS. Nellan visades i specialvetanklassen där hon blev 1:a med HP


SEPTEMBER

I september förlängdes mitt vikariat på kennelklubben så när Linda och Main började skolan på varsitt håll igen blev Nella, Bill och jag kvar i Bromma själva. Linda och jag spenderade en dag på Böda Camping, där Billy blev BIM och även BIR-veteran på SKK's utställning. På Eskilstunaprovet jobbade jag som sekreterare i elitklass åt Anki Andersson, som alltid oerhört lärorikt. Jag skaffade även F-skattsedel och började jobba deltid som webbredaktörsassistent på Universum för shortcut.nu och campus.se.


OKTOBER

Oktober präglades av jobb när jag bollade både SKK-jobbet och Universum, men det funka de bra. Birgitta började hjälpa mig med hundarna när jag jobbade i stan, en toppenlösning! Södermanlands kennelklubb ordnade en utställning inspirerad av champion och champions där Billy var med som veteran och korades till Södermanlands vackraste veteran. Familjens älskade katt Combine Deja-vû, Bella, fyllde 18 vilket firades med räkar och champagne. Avslutningsvis blev Billy 3:a bästa hane på Sala Open Show.


NOVEMBER

November var en ganska lugn månad då jag avslutade vikariatet på SKK. Foppa trasslade med både motor och punka. Jag var publik på retrievermästerskapet och ett par helger senare arbetade jag och Linda som viltbärare på cocker-SM. Novembers viktigaste händelse var dock definitivt när Billy och jag äntligen fick delta som apportörer på en praktisk jakt!


DECEMBER

Årets sista månad och det var som alltid dags för Stockholms hundmässa - ännu en utställning som jag kommer minnas mycket länge. Att Billy som veteran blev 2:a i en stor championklass och senare även 2:a bästa hane är en prestation som gör mig stolt och rörd. Nellan jobbade järnet som klapphund i SKK-monter. Alslutningsvis fick jag 2 månaders förlängt vikariat på Universum och blev utnämnd till "Årets Webblixt".

Jag börjar 2012 mer splittrad än någonsin. Hemlös, (soon-to-be)arbetslös och också ganska mållös. Jag vet att jag låter som en crybaby, men det är mycket som känns ganska tungt just nu. En sak speciellt. Och det är Nell.

Nell har ju som ni vet visat ålderstecken länge. Hör väldigt illa. Ser nog också lite illa. Lite skruttig, väldigt trött men i det stora hela hyfsat fräsch och har hängt med på promenaderna i rätt bra fart.

Men under jul hände något. Det blev jobbigt att resa sig på det hala trägolvet i köket. Bakstället är lite vingligt. Speciellt ett ben vill liksom inte trampa ifrån med samma kraft längre. Den långa trappen är jobbig. Farten har reducerats. Jag får lyfta in henne i bilen.

Igår kom jag hem från fyra dagar ifrån min guldklimp och jag antar att jag förväntat mig något magiskt uppsving. Istället möttes jag av en tufsig liten varelse som sov så djupt på madrassen att hon först inte vaknade när jag puffade på henne. Men när hon slog upp sina bruna var det med ett leende. Den som säger att hundar inte kan le har aldrig älskat en jycke.

Jag förstår nu att jag sakta måste börja vänja mig vid att Nellsan inte kommer att vara hos mig för evigt. En jobbig insikt som jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera. Hon liksom SKA bara finnas där. Hon är den första hund jag tränat med, ställt ut, startat på prov och fört fram till championat. Tillsammans har vi testat de flesta hundsporter. Det har varit svettigt och oftast inte speciellt lätt. Många gånger har jag suttit på en sten och bölat eller kokat av ilska för att hon gjort något knepigt eller jagat efter något vilt. Lika många gånger har jag förlåtit henne.

Framför allt annat är Nellsan den första hund jag älskat, min bästa kompis.

Tv. Som unghund var Nellsan med mig i skolan på typ alla friluftsaktiviteter.
Th. Vi grejjade med lite olika trix på hemmaplan och gick snart en agilitykurs.

På min 15-års dag fick jag överta ägandeskapet av Nell, samma dag
togvi den här bilden och jag kommer ihåg hur lycklig jag var.



Tv. Nell hade stora problem med gungbräde-hindret, så snälla pappa
byggde en som vi trände på varje dag.
Th. Vi gick en viltspårskurs och inom ett par år fick Nellsan sitt championat.


Tv. Dubbeldebuterade tillsammans på (inoff) jaktprov och fick ett tredjepris
Th. Gick även ett par workingtest ihop, här på goldenlägret.


Plötsligt släppte det på agilityplanen och året där på blev vi klubbmästare!


När jag tog studenten var Nell med på både champagnefrukosten och mottagningen.


Min allra bästa kompis och det finaste jag har!