När jag lånade Tessa och åkte på ungdomsläger över helgen snyggade mamma till fabror B och åkte på SKK's internationella utställning i Vallentuna. På söndagskvällen när vi alla återförenades hemma i Hållsta blandades mina upprymda känslor efter läger-helgen med glädje över att mamma visat Billy till bästa hane och BIR-veteran i Vallentuna. Jag är så stolt över att Billy kan fortsätta gå i topp på utställningarna och konkurrera med de yngre hundarna trots att grabben faktiskt fyller nio år om en månad. Duktiga mamma och fina Billy!

BIR: SEU(u)Ch Dewmist Lady of Arcadia
BIM och BIR-veteran: SEUCh Combine Hennessy

Domare: Per Iverssen

 

Förmiddagspasset på söndagen leddes av Anita Norrblom. När jag tränar för instruktörer som henne förstår jag inte varför jag inte enbart går kurs hos instruktörer jag trivs så bra med. På kurs hos Anita känns allt logiskt. Jag blir aldrig otrygg. Och framförallt känner jag mig alltid sedd.

Anita började med att stämma av hundarna lite med att låta hela gruppen gå på en linje. Vi fick göra halter och vändningar både till höger och vänster. Tessan hängde med och gjorde vad jag bad. Vänster-vändningarna får vi jobba lite mer med, men högervändningarna är hon med på.

Därefter fick vi göra en liten minnes-markeringsövning. Hunden längst till vänster på linjen fick se en kort markering, därefter förflytta sig till linjens högra flank och skicka därifrån. Jag trodde Tess skulle ha svårt att lokalisera apporten och söka rätt stort, men hon höll området jättebra tills hon hittade. Kul!

Sen körde vi lång fika och teori. Anita gick igenom hur hon lägger grunden på sina hundar. Jag har hört det förut men uppskattade repetitionen. Hon liknar det vid ett husbygge med fyra hörnstenar; kontakt, lydnad, passivitet & stadga. Som det kontrollfreak jag är trivs jag när instruktören serverar ett genomtänkt system - det ger mig en känsla av kontroll och en bra överblick.

Anita pratade även om kontaktövningen "bubblan" som jag använt flitigt med Billy - att hund och förare på förarens innitiativ går in i en gemensam bubbla och för en stund sorterar bort allt annat och än "vi två".

Hon nämnde också något annat som verkligen tilltalar mig: "Om jag korrigerar min hund, måste jag veta att jag har rätt till det". Med det menar hon att hon bara korrigerar hunden om hon VET att den faktiskt ignorerar/inte utför något som hon vet att den kan/är befäst hos den. Jag kan exempelvis bara korrigera hunden om den inte kommer på inkallning OM jag har lärt hunden vad inkallningssignalen betyder.

Efter fika fick vi göra en övning i par där en fick hämta ett linjetag och den andra en markering. När alla par gjort detta kördes en vända till där ekipagen bytte roller. Tessa fixade både linjetag och markering precis som jag vill ha det. Koncentrerat, snabbt och prydligt. Duktiga jycke!

Till sist fick vi ställa upp hundarna på linjen igen. Anita smälde av två skott och sedan avslutade vi träningen. Detta var såklart i syfte att dämpa hundarnas förväntan till arbete efter skott. Det följdes av en lugn avslutning och frågestund.

Trots att vi arbetade mycket dämpande och med stadga upplevde jag Tessa som mycket mer "på" och med i allt som hände än under gårdagen. Här fanns hela tiden chans till apportering, då gäller det att hänga med i svängarna! I teoripauserna när jag sa åt henne att gå och lägga sig kopplade hon dock bort "arbets-mode" och sträckte ut sig för att sova i gräset. Perfekt!

Anita har teori med gänget, jag verkar vara i frågetagen ;)




Bildserie på mig och Tessa från par-övningen.

Foto: Matilda Hedin & Anna Hallgren

Varför är koppel så kul? Vissa tjejer (och killar) älskar att shoppa skor eller väskor. Min passion är koppel. När Mille hade lämnat koppelväskan hemma i Skogsbrynet kunde jag inte hålla mig från att shoppa nya retrieverkoppel. De "nyaste" jag har är faktiskt ett par år gamla minst så det kunde jag väl få unna mig och jyckarna!?

De här två ska Nell och Billy få ha som city-koppel i sommar.

Precis ett sånt här koppel köpte jag till Billy när vi började träna apportering ihop för flera år sedan, inför en kurs för Anita Norrblom. I alla år var det med som "tur-koppel" på alla kurser och prov. Tyvärr är det försvunnet sedan flytten från Örebro. Därför kändes det som en helt okej investering att köpa ett nytt knallorange till mig och Tessan nu när vi skulle gå kurs för Anita Norrblom i helgen. Det här kopplet ska få följa vår tränings- och tävlingsresa i sommar!

 

Under lördagen höll Lisa Falck (fabelikas.se) och AnneCharlott Bengtsson (hundforum.se) träningspass med oss i ungdomsgänget. Det första passet hölls på en grusplan i Trosa Havsbad, visserligen en rätt tråkig miljö men också nyttigt att påminnas om hur mycket man faktiskt kan hitta på på en kvadratiskt grusplan.

AnnCharlotte började med att låta oss göra en inkallningsövning. Vi fick lämna hundarna på en linje á la lydnadens sitt-i-grupp och sedan kalla på den en i taget. Kanske nödvändigt, men jag har svårt för såhär stela övningar. Tror att de går att göra dem så mycket mer stimulerande och jaktlika på nått vis. Tessa satt givetvis som ett litet ljus och kom när jag ropade.

Vidare fick vi göra en inkallning med pipa och ryggen mot hunden. Jag viste att Tessa skulle ha mycket svårt för detta, och gick nog in i övningen med en stor skopa skeptis. Kanske påverkade den utfallet, men för mig blir det väldigt omotivernade att gå in i en övning och på förhand veta att svårigheten kommer vara hunden övermäktig. Det var den också.

Nästa övning var en walk-up med tre hundar. Efter lydnadsövningar och het sol var Tessa lite loj, hon läste övningen och förstog att det inte skulle bli något hämta av så hon höll sig fint vid min sida men utan den här "nu-ska-vi-jobba-attityden" som jag vill ha. De flesta hundarna funkade tvärt om - och då blir jag med den här typen av hund som alltid lite i skym undan. Att dämpa hunden med för hög motivation blir viktigare än att höja den med för låg. Lite trist, men långt ifrån ovanligt.

Sen visade AnneCharlotte oss hur hon lärt in hennes Odin's GRYMMA närsök. En metod som lite skiljde sig från de jag tagit del av tidigare. Den övningen tackar jag för och tar med mig. När Tess och jag får tillgång till lite mer regelbunden tid ska vi börja nöta närsöket enligt den inlärningstrappan.

Avslutningsvis fick Tessa och jag göra en linjetagsövning med Lisa. Övningen gick till så att man gick en triangel och lämnade en dummy i varje hörn, och sen gick man ett varv till och hämtade in apporterna. Här vaknade Tessan till och gjorde en jättefin insats. Rätt balans mellan motivation och förkunskaper. Då faller bitarna på plats, det blir rätt och hunden utvecklas. Kanske är det detta sam vissa lite föraktfullt kallar "succé-träning", själv klappar jag mig själv på tränaraxeln och njuter av känslan!

Foto: Vanja Börjesson

Nu är vi hemma från Tullgarn och årets ungdomsläger är passé. Det känns både kul, eftersom det blev så himla bra och tråkigt för att jag bara vill göra det igen och igen! Nåja, det kommer ju ett nytt nästa år. Och innom en snar framtid blir det fler aktiviteter med SSRK-ungdom. Jag är så glad i vår ungdomssektion. Ett sånt härligt gäng verkligen!

Årets läger, gick som ni säkert redan vet, parallellt med Tullgarns jaktmässa och Agria Sweden Game Fair Cup. På förmiddagarna har vi tränat våra egna jyckar för duktiga instruktörer (dessa pass utvärderar jag i separata inlägg). Sen har vi lunchat i solen, kollat/miljötränat på mässan och avslutat dagarna med att titta på finalerna i cupen. Bodde gjorde vi på camping i Trosa havsbad.

Tessa och jag åkte till Tullgarn redan i fredagsmorse och jobbade under fredagen i SSRK's-monter. Som jag är glad i att få låna den lilla hunden. Arbetsglad, följsam, samlad, lättsam och positiv. Även om jag givetvis vid tillfällen märkte att hon var trött, höll hon ihop fint under helgen tycker jag. Vi börjar hitta och förstå varandra rätt bra nu vilket gör att jag vågar börja spänna bågen och lägga på lite mer krav, och hon svarar upp jättefint. Att det är hon och jag i sånna här sammanhang är det verkligen inget tvivel om!

Två fina bilder på Tessan och mig som Vanja Börjesson knäppte i helgen

Bootsen är putsade, väskan packad och jycken vilar förhoppningsvis upp sig ordenligt inatt - för imorgon far vi till Tullgarn. På fredagen ska jag och Tess stå i SSRK's monter (kom och säg hej om ni är där!) och lördag-söndag blir det läger med SSRK-Ungdom. Kommer bli grymt kul!

Den gångna helgen gick kennel Combine Kennelträff av stapeln, ett arrangemang som bara blir trevligare och trevligare för varje år. Det är så roligt att så många väljer att komma år efter år - både för att se hur hundarna utvecklas och för att man får så bra kontakt med valpköparna. Vilket gäng vi har blivit. Årets långfarare var Birgit och Alfred med Billy-dottern Ruby som bilat hela vägen från Österike, jag säger bara WOW!

Sedvanligt så kördes funktionsbeskrivning av ettåringarna, fotografering av alla "hundfamiljer", grill-lunch och så äntrade alla hundar på plats äntrade utställningsringen där Camilla Boquist och Annika Thunfors var dagens domare. På eftermiddagen fortsatte funktionsbeskrivningen med vattendelen och sedan följde en ny programpunkt: Tävlan om Combines snabbaste apportör. En lång enkelmarkering med lite halvdolt nedlag skulle hämtas på tid. Det blev en riktigt trevlig programpunkt där de flesta deltog.

Billy och jag var med i tävlingen såklart - men snabbast var vi då verkligen inte.
Billy-boy trodde at Lars kunde kasta jäääättelångt och gick aldeles för djupt innan
han jobbade sig tillbaka och hittade dummien. Men kul hade vi i alla fall!

På lördagskvällen körde vi supé och lite frågesport - men rätt tidig kväll eftersom söndagen innebar en heldags jaktträning med Bitte Lind. Vi har uppdelade i två grupper och på förmiddagen var jag och Tessa med i tränngsgänget. Vi inledde med en jättebra övning som kombinerade markeringsförmåga, minne och stadga, och hela tiden byggdes på och gjordes svårare. Hundarna växte med uppgifterna och alla gjorde jättefina jobb. Därefter följde en "sätta på näsan"-övning och avslutningsvis en linjetagsövning. En schyst kombo med andra ord. Eftermiddagen ägnade jag mestadels i båten som dummykastare med valpen Dagny vid min sida. Coolare brud får man leta efter.

Syskonen är mycket nöjda med dagens träning!

 

Jag & Tessa (Combine Quite a Miracle) och Linda & Toddy (SEU(u)Ch Combine Quite a Boy)

 

Igårkväll åkte Linda och jag på träningskväll hos Jens Palmkvist och Sofia Larsson med Toddy och Tessa. Det blev en jättetrevlig eftermiddag/kväll. Jag tilltalas verkligen av deras sätt att hålla kurs. Övningarna känns genomtänkta, man känner sig trygg i att man aldrig behöver gå ur en övning med en dålig känsla och framför allt - man får ifrågasätta och diskutera hur mycket man vill utan att det känns som att de liksom låser sig och tar det som personlig kritik.

Det sista kanske låter självklart, och alla instruktörer jag tränat för inleder alltid med att säga "fråga gärna om det är något ni undrar". Men ibland upplever jag det som att instruktören kan svara lite med en attityd som osar "varför-kom-du-hit-om-du-inte-tror-på-vad-jag-säger", om man ifrågasätter deras övningar eller metoder. Man ska liksom köra på deras sätt och inget annat. Sånna instruktörer tappar jag förtroendet för direkt. Ibland är jag nog en aning för kontrollerande och beskyddande för mina jyckar, men jag vill absolut inte utsätta dem för en övning jag är otrygg i. Om jag inte förstår instruktörens system måste jag få fråga. Och om jag inte håller med måste jag få diskutera.

Gårdagens prestation då? Jo, jag tycker Tessan höll ihop bra. Det började med en target-markerings övning med terrängbyten och dåligt med referenspunkter som svårighet - och skott som motivationshöjare. Tessa gasade lite på skotten och var hyfsat het, men markerade snyggt.

Nästa övning var en walk-up på ett hygge med dirigering åt höger och markering åt vänster. Dirigeringen gjordes kort och lätt åt Tessa, jag kan inte kräva så mycket där än och hon utförde den på ett godtagbart sätt. Markeringen tycker jag hon var fenomenal på. Lång och brötig väg ut, men hon tog en snygg, rak väg ut ochlåg kvar i nedlagsområdet där hon sökte tills hon fann.

Stadgan på linjen var prima och hon var med i alla vändningar - med ett undantag: När Linda fick tjata på Toddan för att han skulle ge sig ut på ett linjetag knallade Tess plötsligt. Jag kunde mig inte med att korrigera. Valde istället att skratta, ta tillbaka henne lugnt och sedan belöna för att hon satt lugnt och stilla resten av gångerna Linda skickade herr Toods. En metod Jens fnös lite åt och kallade "för snäll" - men ett utmärkt exempel på att alla har rätt att träna hund som de vill!

Linjen är passiv när något av lakridsnörena virvlar ut för att hämta in en markering.
Toddan och Tess stod för gruppens enda blonda inslag denna kväll.


Mot slutet vad Toddan lite trött och fick trubbel med beslutet huruvida han skulle satsa på
att sitta eller ligga, han landade i något slags mellanting. Linda oroade sig mest för att
få myggbett stora som kalle anka-bulor inför studentbalen.

Kennelträffsveckan. På lördag är det dags, då samlas alla Combine'are. Eftersom jag missade förra årets träff ser jag fram emot årets dubbelt så mycket. För hoppningsvis stämmer även denna lovande vädersprognos:

Jag har glatts så åt att få återse flera av Nells syskon på kennelträffen. Tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig, och lilla Humla, Combine East of Eden lämnade oss hastigt förra veckan. Åh, vad jag lider med Eva och Tom. Det påminner mig att jag måste skynda att älska. Igårkväll fick Nellsan en egen liten tur i parken efter min och Billys cykeltur. Vi tränade hennes trix, hon fick söka gömda godisbitar och sen sträckte vi bara ut oss i gräset en stund. Sen somnade hon väldigt nöjt i sin mycket välbäddade hög av mjuka täcken. Bästa kompisen, jag hoppas hon orkar hänga kvar hos mig länge till!

Uppvuxen på landet som jag är har jag åtminstonde viss bekantskap med vilda djur. Rådjur, älg, räv, hare och vildsvin har alla korsat min väg i skogen. Grävling har jag dock bara sett från bil springandes över vägen eller som roadkill - fram tills idag.

Solen sken och jag strosade i långsam takt i Judarnskogen. Bill struttade på en bit framför och Nellsan gick i snöre vid min sida och lullade. För att undvika att trängas med joggarna följer vi sällan sigarna i Judarn men när vi svängde vänster runt en stor gran hamnade vi istället öga-mot-öga med en grävling. Den blev nog jättepaff, jag blev definitivt jättepaff och hundarna blev helt förstelnade.

Grävlingen reagerade först, for bakåt ett par språng och stog sedan där och grimarserade och liksom väste/fräste. Fegis-Billy gick och ställde sig bakom mig, som hade funnt sjå att hålla fast en inte riiiiiiktigt lika avvaktande Nellsa. Sedan backade jag och Billy långsamt (Nell hoppade jämfota bakåt, haha) och när vi fått lite avstånd mellan oss vände grävlingen blixtsnabbt helt om och skuttade iväg mellan granarna.

Mötet gav en rätt fin puls kan jag säga, Nellsan var upprymd som aldrig förr resten av vägen hem och gick med nosen klistrad mot backen. Hon har verkligen ett starkt viltintresse den damen. Billy däremot tyckte nog att det varit rätt bekvämt att använda mig och Nell som sköld mot otäckingen och övergick lugnt till att sniffa och pissa på varenda sten/träd/pinne igen.

Linda och jag hann ju inte ta några foton på SKK Lidköping, så himla typiskt när det verkligen är en stund man vill minnas. De här bilderna mailade i allafall snälla Filippa Lager till mig. Tack!

Foto: Filippa Lager

Efter de senaste helgernas aktiviteter med Tessa känner jag mig så himla glad. Nell och Billy i all ära, men det är så roligt med en ung och glad individ.

Billy fyller 9 i sommar och visst finns det fortfarande många mil kvar i gubben, men det är lite svårt att hitta den där “all-in”- motivationen när träningen bara handlar om att ta sig tillbaka till en punkt man var förut. Med Tessa handlar det istället om vidareutbildning – att skapa nya kunskaper istället för att repetera och försöka hitta tillbaka till en gammal toppform.

Tyvärr kan jag ju inte ha Tessan hos mig i veckorna, jag har fullt upp med mina två och Tess behöver mer än vad jag kan erbjuda just nu. Dessutom är hon ju mammas jycke, som jag bara lånar ibland. Givetvis saknar jag den där vardagliga träningen man väver in en kvart varje dag, men hittills har det funkat bättre än jag trodde det skulle göra. Mycket tror jag beror på Tess enkla positiva inställning till det mesta, mammas grymma grundträning och att vi hann  bonda rätt bra de tre veckor som jag var hemma på kennel Combine och skötte S-kullen.

På Tessas och min vår-agenda finns en träning hos Jens & Sofia (Line-up gundogs) den 16/5, ett pass för Bitte Lind på kennel Combines kennelträff den 20/5, besök/jobb i SSRK’s monter på Tullgarn den 25/5 och ungdomsläger för Janne Wiberg och Birgitta Staflund 26-27/5.

Det är så roligt att kunna vara med på kurser och träningar igen, med en jycke där jag känner att både jag och hon kan utvecklas. Vart det leder får vi se, inga höga eller långsiktiga mål finns på kartan. Istället njuter jag av nuet och den kunskap och erfarenhet som detta arrangemang genererar.

Bild från SSRK-Ungdoms övningsjaktprov, foto: Matilda Hedin

Igår var verkligen en fantastisk dag, en sån där dag som man spar som en liten film i sitt huvud och helst bara spelar på repeat om och om igen. Alldeles för tidigt igår morse ringde klockan och Linda, Doris, Tessa och jag påbörjade färden mot Lidköping och SKK’s nationella utställning. Vi kom fram i god tid, såg över jyckarnas pälsar och satte oss vid ringside.

I tikarnas öppenklass var det dags för både mig & Tessa och Linda & Doris att göra entré. Eftersom Tessa och Doris gick direkt efter varandra var det omöjligt att hinna fota, men jag kan berätta att Tessan var på ett strålande humör. Showade som tusan, rörde sig som en dröm trots det hala underlaget och när vi ställde upp framför domarbordet horde jag många positiva ord när domare Moa Persson, kennel Rossmix, dikterade till ringsekreteraren.

Dags för öppenklasskonkurrens och snabbt satte Moa Tessa först i ledet, två stod en Billy-dotter från kennel Top Cream, trea Linda & Doris och fyra Tina Angrell med en av sina festivalstikar. Så blev även den slutliga placeringen med CK till top-3.

Vinst i öppenklassen med CK, redan här var lyckan total! Med det i åtanke förstår ni nog mina känslor när Tessa i bästa-tik finalen placerades 1:a framför championtikar från bade Festivals och Floprym samt en jättefin ungtik. Inte nog med det, därmed fick Tessan även sitt första CERT.

Direkt efteråt följde tävlan om BIR/BIM mot hanen Dream Max Björn Borg. Det var inga grupper på plats och jag var lite rädd att Tessa skulle hunnit tröttna lite då det följde direkt på bästa-tik konkurrensen, men inte då - hon var fortfarande lika laddad och positiv. När Moa räckte mig den röd/gula rosetten och gjorde Tessa till BIR tror jag mitt leende gick från öra till öra och i mitt huvud ekade bara tanken om att jag måste njuta av den här stunden - och sen fort ringa mamma och rapportera om hennes fantastiska lilla tik!

Combine Quite a Miracle, CERT & BIR för Moa Persson på SKK Lidköping 6/5 2012

 

Nu är det knappt två månader tills Nellsan fyller 12. Det är gammalt och jag kan inte längre låtsas att det inte syns och märks på tanten. Emellanåt är det dessutom rätt meckigt. Förr märktes åldern mest genom en försämrad hörsel och en enorm ökning av sömnbehovet – nu ser jag ålderstecknen och krämporna varje dag och hela tiden.

Bakpartiet är stelt och stappligt. Att hoppa in i bilen själv finns inte längre på kartan. När jag ska klippa klorna vill hon inte att jag håller hårt i tassarna – antagligen atros. Hon sover som aldrig förr och vaknar sällan på mornarna förrän jag väcker henne. Att resa sig kräver nog uppsamling av bakbenen under kroppen. På hala underlag blir det ”bambi-på-hal-is”. Hörseln är long gone…

Men framför allt tar allt nu för tiden dubbel så lång tid. Nell går nämligen allt som oftast i ett riktigt långsamt tempo.  Jag skämtar inte när jag säger att det vissa kvällar kan ta en halvtimme att gå varvet runt vår lilla lekpark. En kväll stötte hon upp en hare ur en buske som hon for efter – men för mig var det inga problem att hinna ifatt tanten. Och för ett par helger sedan fick hon hänga med halvmilen på Kärsön, det var nog vår sista halvmil ihop. Dagen efter var bakkärran inte fräsch.

Allt oftare upplever jag att Nell befinner sig i nån slags bubbla. Som om hon är i sin egen lilla tankevärld där jag inte kan tränga in. Men så glimmar hon till, vill leka, hämta tennisbollen eller köra igenom hela sin trix-repertoar. Nella är i alla fall alltid på ett oklanderligt humör. Alltid hungrig och vill alltid gå ut på promenad. Vattenfascinationen håller i sig, att gräva upp stenar i strandkanten står alltid högst på önskelistan och än flyter hon som en kork när hon ger sig ut och simmar.

Trots att livet numera allt mer måste anpassas efter Nellsa, vad hon orkar och klarar av njuter jag av varje dag med min bästis. Jag hoppas vi får en fantastisk sommar ihop.

 

 

Så var Valborg redan passerat och våren välkomnar oss verkligen med strålande väder! Men innan vi sa hejdå till vintern hann Linda & Toddy och jag & Tessa upp till Kuså för övningsjaktprov med SSRK-Ungdom. Resan började redan (som ni såg) på lördagen då kära Foppa tog oss till Säter och Matilda där vi välkomnades med käk och hjälpte till med de sista förberedelserna. På söndagen ringde klockan redan vid fem och en halvtimme senare var vi på plats ute i provmarken.

Tessa är ju långt ifrån startklar än, men jag såg dagen som ett kurstillfälle och en möjlighet att utvecklas som prov-förare. Lasse Hedman, kennel Moormans, var dagens instruktör och domare. Även om hans träingsfilosofi nog inte stämde riktigt överens med hur jag vill träna hund, fick jag flera handfasta tips på hur man kan tänka och agera under en provstart, som jag tar med mig.

Om man tittar prestationsmässigt för mig och Tessa känner jag mig nöjd. Lilla Tessan gjorde precis vad vi lärt henne – och mer kan man ju aldrig begära. Eftersom jag valt att starta Tessa på dummy fick vi gå ut först. Provet började med en transport följt av en enkelmarkering som hon fixade gallant.

Därefter transport upp mot söket som gick på ett öppet hygge med ett par vindfällor. Tessa är sparsamt sök-tränad, har aldrig fått söka “omotiverat” och aldrig tidigare i så öppen terräng. Hon tog sig ändå ut och lokaliserade två apporter på ett i mina ögon helt okej vis.

Efter två bärgade apporter bröts söket och efter att ett skott gått av i en annan riktning göra ett kort linjetag/riktat närsök. Det fixade Tessa fint!

Tillbaka till söket – och nu förstod Tess inte riktigt vad det var frågan om. Skulle hon ut där igen? Lite osäkert gick hon ändå ut och hämtade in ett par gånger till. Sökmönstret var allt annat än planerat, utan hon såg mest ut att vara på “skogspromenad där hon råkade ramla över dummies”.

Avslutningsvis blev det ännu en enkelmarkering med nedslag invid ett omkullfallet träd. Det markets at thon var lite mattad nu då hon inte gick iväg på mitt första skick, men hade markerat snyggt och levererade in bra.

I den avslutande kritiken sa Lasse just att Tessa var en hund som för dagen hade sina styrkor i markeringsarbetet, men behövde mer rutin och jaktpåslag i sökarbetet. Hade det varit ett “riktigt” prov hade hon ändå belönats med ett tredjepris.

Tessa, Toddy och jag varvar ner efter en kul dag i skogen

Rätt snart såg det ut såhär istället...