Tullgarn imorrn!
Kennelträffen 2012
Sedvanligt så kördes funktionsbeskrivning av ettåringarna, fotografering av alla "hundfamiljer", grill-lunch och så äntrade alla hundar på plats äntrade utställningsringen där Camilla Boquist och Annika Thunfors var dagens domare. På eftermiddagen fortsatte funktionsbeskrivningen med vattendelen och sedan följde en ny programpunkt: Tävlan om Combines snabbaste apportör. En lång enkelmarkering med lite halvdolt nedlag skulle hämtas på tid. Det blev en riktigt trevlig programpunkt där de flesta deltog.
Billy och jag var med i tävlingen såklart - men snabbast var vi då verkligen inte.
Billy-boy trodde at Lars kunde kasta jäääättelångt och gick aldeles för djupt innan
han jobbade sig tillbaka och hittade dummien. Men kul hade vi i alla fall!
På lördagskvällen körde vi supé och lite frågesport - men rätt tidig kväll eftersom söndagen innebar en heldags jaktträning med Bitte Lind. Vi har uppdelade i två grupper och på förmiddagen var jag och Tessa med i tränngsgänget. Vi inledde med en jättebra övning som kombinerade markeringsförmåga, minne och stadga, och hela tiden byggdes på och gjordes svårare. Hundarna växte med uppgifterna och alla gjorde jättefina jobb. Därefter följde en "sätta på näsan"-övning och avslutningsvis en linjetagsövning. En schyst kombo med andra ord. Eftermiddagen ägnade jag mestadels i båten som dummykastare med valpen Dagny vid min sida. Coolare brud får man leta efter.
Sämre kan man d e f i n i t i v t ha det!
Nöjda syskon!
Syskonen är mycket nöjda med dagens träning!
Jag & Tessa (Combine Quite a Miracle) och Linda & Toddy (SEU(u)Ch Combine Quite a Boy)
Träning för Larsson och Palmkvist
Det sista kanske låter självklart, och alla instruktörer jag tränat för inleder alltid med att säga "fråga gärna om det är något ni undrar". Men ibland upplever jag det som att instruktören kan svara lite med en attityd som osar "varför-kom-du-hit-om-du-inte-tror-på-vad-jag-säger", om man ifrågasätter deras övningar eller metoder. Man ska liksom köra på deras sätt och inget annat. Sånna instruktörer tappar jag förtroendet för direkt. Ibland är jag nog en aning för kontrollerande och beskyddande för mina jyckar, men jag vill absolut inte utsätta dem för en övning jag är otrygg i. Om jag inte förstår instruktörens system måste jag få fråga. Och om jag inte håller med måste jag få diskutera.
Gårdagens prestation då? Jo, jag tycker Tessan höll ihop bra. Det började med en target-markerings övning med terrängbyten och dåligt med referenspunkter som svårighet - och skott som motivationshöjare. Tessa gasade lite på skotten och var hyfsat het, men markerade snyggt.
Nästa övning var en walk-up på ett hygge med dirigering åt höger och markering åt vänster. Dirigeringen gjordes kort och lätt åt Tessa, jag kan inte kräva så mycket där än och hon utförde den på ett godtagbart sätt. Markeringen tycker jag hon var fenomenal på. Lång och brötig väg ut, men hon tog en snygg, rak väg ut ochlåg kvar i nedlagsområdet där hon sökte tills hon fann.
Stadgan på linjen var prima och hon var med i alla vändningar - med ett undantag: När Linda fick tjata på Toddan för att han skulle ge sig ut på ett linjetag knallade Tess plötsligt. Jag kunde mig inte med att korrigera. Valde istället att skratta, ta tillbaka henne lugnt och sedan belöna för att hon satt lugnt och stilla resten av gångerna Linda skickade herr Toods. En metod Jens fnös lite åt och kallade "för snäll" - men ett utmärkt exempel på att alla har rätt att träna hund som de vill!
Linjen är passiv när något av lakridsnörena virvlar ut för att hämta in en markering.
Toddan och Tess stod för gruppens enda blonda inslag denna kväll.
Mot slutet vad Toddan lite trött och fick trubbel med beslutet huruvida han skulle satsa på
att sitta eller ligga, han landade i något slags mellanting. Linda oroade sig mest för att
få myggbett stora som kalle anka-bulor inför studentbalen.
Nedräkning
Jag har glatts så åt att få återse flera av Nells syskon på kennelträffen. Tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig, och lilla Humla, Combine East of Eden lämnade oss hastigt förra veckan. Åh, vad jag lider med Eva och Tom. Det påminner mig att jag måste skynda att älska. Igårkväll fick Nellsan en egen liten tur i parken efter min och Billys cykeltur. Vi tränade hennes trix, hon fick söka gömda godisbitar och sen sträckte vi bara ut oss i gräset en stund. Sen somnade hon väldigt nöjt i sin mycket välbäddade hög av mjuka täcken. Bästa kompisen, jag hoppas hon orkar hänga kvar hos mig länge till!
Öga mot öga med herr. grävling
Solen sken och jag strosade i långsam takt i Judarnskogen. Bill struttade på en bit framför och Nellsan gick i snöre vid min sida och lullade. För att undvika att trängas med joggarna följer vi sällan sigarna i Judarn men när vi svängde vänster runt en stor gran hamnade vi istället öga-mot-öga med en grävling. Den blev nog jättepaff, jag blev definitivt jättepaff och hundarna blev helt förstelnade.
Grävlingen reagerade först, for bakåt ett par språng och stog sedan där och grimarserade och liksom väste/fräste. Fegis-Billy gick och ställde sig bakom mig, som hade funnt sjå att hålla fast en inte riiiiiiktigt lika avvaktande Nellsa. Sedan backade jag och Billy långsamt (Nell hoppade jämfota bakåt, haha) och när vi fått lite avstånd mellan oss vände grävlingen blixtsnabbt helt om och skuttade iväg mellan granarna.
Mötet gav en rätt fin puls kan jag säga, Nellsan var upprymd som aldrig förr resten av vägen hem och gick med nosen klistrad mot backen. Hon har verkligen ett starkt viltintresse den damen. Billy däremot tyckte nog att det varit rätt bekvämt att använda mig och Nell som sköld mot otäckingen och övergick lugnt till att sniffa och pissa på varenda sten/träd/pinne igen.
Bilder från SKK Lidköping
Foto: Filippa Lager
Tessan boostar min retriever-vår!
Efter de senaste helgernas aktiviteter med Tessa känner jag mig så himla glad. Nell och Billy i all ära, men det är så roligt med en ung och glad individ.
Billy fyller 9 i sommar och visst finns det fortfarande många mil kvar i gubben, men det är lite svårt att hitta den där “all-in”- motivationen när träningen bara handlar om att ta sig tillbaka till en punkt man var förut. Med Tessa handlar det istället om vidareutbildning – att skapa nya kunskaper istället för att repetera och försöka hitta tillbaka till en gammal toppform.
Tyvärr kan jag ju inte ha Tessan hos mig i veckorna, jag har fullt upp med mina två och Tess behöver mer än vad jag kan erbjuda just nu. Dessutom är hon ju mammas jycke, som jag bara lånar ibland. Givetvis saknar jag den där vardagliga träningen man väver in en kvart varje dag, men hittills har det funkat bättre än jag trodde det skulle göra. Mycket tror jag beror på Tess enkla positiva inställning till det mesta, mammas grymma grundträning och att vi hann bonda rätt bra de tre veckor som jag var hemma på kennel Combine och skötte S-kullen.
På Tessas och min vår-agenda finns en träning hos Jens & Sofia (Line-up gundogs) den 16/5, ett pass för Bitte Lind på kennel Combines kennelträff den 20/5, besök/jobb i SSRK’s monter på Tullgarn den 25/5 och ungdomsläger för Janne Wiberg och Birgitta Staflund 26-27/5.
Det är så roligt att kunna vara med på kurser och träningar igen, med en jycke där jag känner att både jag och hon kan utvecklas. Vart det leder får vi se, inga höga eller långsiktiga mål finns på kartan. Istället njuter jag av nuet och den kunskap och erfarenhet som detta arrangemang genererar.
Bild från SSRK-Ungdoms övningsjaktprov, foto: Matilda Hedin
Fantastisk dag i Lidköping!
Igår var verkligen en fantastisk dag, en sån där dag som man spar som en liten film i sitt huvud och helst bara spelar på repeat om och om igen. Alldeles för tidigt igår morse ringde klockan och Linda, Doris, Tessa och jag påbörjade färden mot Lidköping och SKK’s nationella utställning. Vi kom fram i god tid, såg över jyckarnas pälsar och satte oss vid ringside.
I tikarnas öppenklass var det dags för både mig & Tessa och Linda & Doris att göra entré. Eftersom Tessa och Doris gick direkt efter varandra var det omöjligt att hinna fota, men jag kan berätta att Tessan var på ett strålande humör. Showade som tusan, rörde sig som en dröm trots det hala underlaget och när vi ställde upp framför domarbordet horde jag många positiva ord när domare Moa Persson, kennel Rossmix, dikterade till ringsekreteraren.
Dags för öppenklasskonkurrens och snabbt satte Moa Tessa först i ledet, två stod en Billy-dotter från kennel Top Cream, trea Linda & Doris och fyra Tina Angrell med en av sina festivalstikar. Så blev även den slutliga placeringen med CK till top-3.
Vinst i öppenklassen med CK, redan här var lyckan total! Med det i åtanke förstår ni nog mina känslor när Tessa i bästa-tik finalen placerades 1:a framför championtikar från bade Festivals och Floprym samt en jättefin ungtik. Inte nog med det, därmed fick Tessan även sitt första CERT.
Direkt efteråt följde tävlan om BIR/BIM mot hanen Dream Max Björn Borg. Det var inga grupper på plats och jag var lite rädd att Tessa skulle hunnit tröttna lite då det följde direkt på bästa-tik konkurrensen, men inte då - hon var fortfarande lika laddad och positiv. När Moa räckte mig den röd/gula rosetten och gjorde Tessa till BIR tror jag mitt leende gick från öra till öra och i mitt huvud ekade bara tanken om att jag måste njuta av den här stunden - och sen fort ringa mamma och rapportera om hennes fantastiska lilla tik!
Combine Quite a Miracle, CERT & BIR för Moa Persson på SKK Lidköping 6/5 2012
Livet med en gammal Nell
Nu är det knappt två månader tills Nellsan fyller 12. Det är gammalt och jag kan inte längre låtsas att det inte syns och märks på tanten. Emellanåt är det dessutom rätt meckigt. Förr märktes åldern mest genom en försämrad hörsel och en enorm ökning av sömnbehovet – nu ser jag ålderstecknen och krämporna varje dag och hela tiden.
Bakpartiet är stelt och stappligt. Att hoppa in i bilen själv finns inte längre på kartan. När jag ska klippa klorna vill hon inte att jag håller hårt i tassarna – antagligen atros. Hon sover som aldrig förr och vaknar sällan på mornarna förrän jag väcker henne. Att resa sig kräver nog uppsamling av bakbenen under kroppen. På hala underlag blir det ”bambi-på-hal-is”. Hörseln är long gone…
Men framför allt tar allt nu för tiden dubbel så lång tid. Nell går nämligen allt som oftast i ett riktigt långsamt tempo. Jag skämtar inte när jag säger att det vissa kvällar kan ta en halvtimme att gå varvet runt vår lilla lekpark. En kväll stötte hon upp en hare ur en buske som hon for efter – men för mig var det inga problem att hinna ifatt tanten. Och för ett par helger sedan fick hon hänga med halvmilen på Kärsön, det var nog vår sista halvmil ihop. Dagen efter var bakkärran inte fräsch.
Allt oftare upplever jag att Nell befinner sig i nån slags bubbla. Som om hon är i sin egen lilla tankevärld där jag inte kan tränga in. Men så glimmar hon till, vill leka, hämta tennisbollen eller köra igenom hela sin trix-repertoar. Nella är i alla fall alltid på ett oklanderligt humör. Alltid hungrig och vill alltid gå ut på promenad. Vattenfascinationen håller i sig, att gräva upp stenar i strandkanten står alltid högst på önskelistan och än flyter hon som en kork när hon ger sig ut och simmar.
Trots att livet numera allt mer måste anpassas efter Nellsa, vad hon orkar och klarar av njuter jag av varje dag med min bästis. Jag hoppas vi får en fantastisk sommar ihop.
Övningsjaktprov med SSRK-Ungdom
Så var Valborg redan passerat och våren välkomnar oss verkligen med strålande väder! Men innan vi sa hejdå till vintern hann Linda & Toddy och jag & Tessa upp till Kuså för övningsjaktprov med SSRK-Ungdom. Resan började redan (som ni såg) på lördagen då kära Foppa tog oss till Säter och Matilda där vi välkomnades med käk och hjälpte till med de sista förberedelserna. På söndagen ringde klockan redan vid fem och en halvtimme senare var vi på plats ute i provmarken.
Tessa är ju långt ifrån startklar än, men jag såg dagen som ett kurstillfälle och en möjlighet att utvecklas som prov-förare. Lasse Hedman, kennel Moormans, var dagens instruktör och domare. Även om hans träingsfilosofi nog inte stämde riktigt överens med hur jag vill träna hund, fick jag flera handfasta tips på hur man kan tänka och agera under en provstart, som jag tar med mig.
Om man tittar prestationsmässigt för mig och Tessa känner jag mig nöjd. Lilla Tessan gjorde precis vad vi lärt henne – och mer kan man ju aldrig begära. Eftersom jag valt att starta Tessa på dummy fick vi gå ut först. Provet började med en transport följt av en enkelmarkering som hon fixade gallant.
Därefter transport upp mot söket som gick på ett öppet hygge med ett par vindfällor. Tessa är sparsamt sök-tränad, har aldrig fått söka “omotiverat” och aldrig tidigare i så öppen terräng. Hon tog sig ändå ut och lokaliserade två apporter på ett i mina ögon helt okej vis.
Efter två bärgade apporter bröts söket och efter att ett skott gått av i en annan riktning göra ett kort linjetag/riktat närsök. Det fixade Tessa fint!
Tillbaka till söket – och nu förstod Tess inte riktigt vad det var frågan om. Skulle hon ut där igen? Lite osäkert gick hon ändå ut och hämtade in ett par gånger till. Sökmönstret var allt annat än planerat, utan hon såg mest ut att vara på “skogspromenad där hon råkade ramla över dummies”.
Avslutningsvis blev det ännu en enkelmarkering med nedslag invid ett omkullfallet träd. Det markets at thon var lite mattad nu då hon inte gick iväg på mitt första skick, men hade markerat snyggt och levererade in bra.
I den avslutande kritiken sa Lasse just att Tessa var en hund som för dagen hade sina styrkor i markeringsarbetet, men behövde mer rutin och jaktpåslag i sökarbetet. Hade det varit ett “riktigt” prov hade hon ändå belönats med ett tredjepris.
Tessa, Toddy och jag varvar ner efter en kul dag i skogen
Rätt snart såg det ut såhär istället...
På väg till Dalarna
Efter en helt sjuk vecka som gått i ett rasande tempo kom jag och jyckarna bara innanför dörren i Hållsta igår innan Nells snodde åt sig nyaste hundkorgen, Billy parkerade på dynan och jag ramlade i säng. Idag har vi njutit av vårväder och långpromenad - och nu är Linda och jag på väg till Dalarna och Matilda. Imorgon rockar vi SSRK-ungdoms övningsjaktprov!
Bästa Billy
För att han alltid finns där att borra ner näsan hos när man behöver och dessutom oftast känner på sig när hans matte behöver någon att luta sig mot en stund.
Leeuwarden - behind the scenes
Vi såg till att komma ner till Leeuwarden en dag innan utställningen så att både vi och jyckarna hann landa. Eftersom det var påsk var i princip allt stängt med efter två dagar i bilen njöt både vi och de fyrbenta av att promenera runt istället.
På väg till utställningsområdet på annandag påsk. Fr v. Toddy, Tino, Doris och Tessa.
Vi var jättestolta när Linda och Toddan vann öppenklassen!
Och ännu stoltare när mamma och Tino placerades etta i championklassen!
Den här bilden får mig alltid att dra på munnen. Här ser ni alltså 3 välartade och duktiga championhanar som tar sin uppgift på allvar.... och en hoppgurka som inte vet hur man beter sig ;) Tino....
Släng er i väggen äckel-fästingar
När den där lilla försmaken av vårväder kom för ett par veckor sedan fick bade Nell och Bill minst 10 fästingar. På Nellsan är de nästan alltid bara att plocka bort, men stackars Billy får ofta små sår/utslag där en äckel-fästing har suttit. Nu är vi dock rustade för den kommande fästingsäsongen alla tre! Nell med ett Scalibor, Billy med frontlinedroppar och själv fick jag vaccin igår. Jag har kommit så långt I vaccinationsprocessen att jag inte behöver ta nästa spruta förrän om 5 år. Skönt!
Varje år när våren och fästingarna kommer blir det ett himla ståhej om olika fästingpreparat I diverse diskussionsforum. Precis som jag kan uppleva det med hundfoder är det ett himla propagerande för olika märken och varianter – bestämda åsikter om vad som är bra eller inte.
Och precis som med foder tror jag på att gå på sin egen magkänsla. Man vet/märker ju faktiskt bäst själv vad som passar och funkar på de egna jyckarna. I mitt fall blir det Scalibor på Nell för att jag tycker att det är det preparatet som håller fästingarna borta bäst. Billy tycks dock bli lite röd och irriterad I huden av halsbandet och får därför droppar I nacken istället.
