Apporteringsträning!

När snön töar som ni vill jag bara ut i skogen med dummieväskan på ryggen. Billy har  massa energi och vill jobba och till och med Nell svassar runt mig och vill hämta tygpåsar.

I söndags var vi ute med Emma och lilla Glimma och tränade en liten stund och körde denna övning:


1. Först fick Nell, Billy och Glimma hämta varsin markering i omårde 1, från sändplatsen A.
2. Sedan droppade vår kastare två dummies i område 1 och förflyttade sig sedan till område 2.
3. När kastaren var på plats rörde vi oss framåt på linje till sändplats B.
4. Här fick först Nell hämta en markering i område 2.
5. Sedan fick Billy gå på en dirigering till område 1.
6. Glimma hämtade markering i område 2.
7. Billy fick ännu en dirigering till område 1.

Billy var duktig och lyssnade bra utan att "fråga" på linjetagen. Nell tyckte det var alldeles precis lagom att hämta två markeringar och var oj så nöjd med sig själv. Glimma var lite barnslig, men motivationen var det inget fel på!

Idag skulle jag vara en duktig stundet hade jag bestämt mig för. Eftersom vi inte har några föreläsningar tänkte jag läsa istället. Eftersom mina böcker inte har kommit än knatade jag till biblioteket och var där när de öppnade. Ändå hann någon sno åt sig böckerna jag behövde innan jag hann till hyllorna. Snopet att inte kunnan när man vill plugga. Nåja, får ta mig dit lite senare ikväll när alla andra vill ligga hemma i soffan ;)

Nu ligger istället herr rådjursklöv och tinar i solskenet på fönsterbrädan. Snart ska jag ta och knata ut och lägga ett släpspår till Billy-boy med den som han ska få gå sen.

Kompetenta människor

Jag inspireras av människor som drivs av sitt intresse. De som har hittat något som de tycker är riktigt kul och har talang för. Jag ser upp till dem som går hela vägen, kör sitt race och blir riktigt duktiga. Jag vill vara som dem!

Här är två exempel på de som inspirerar mig, kolla in dem och inspireras ni med!

Malles boyfriend Max skriver musiken och sjunger och spelar gura i banden The New Dean och Tusen meter upp i luften. Lyssna på ett par låtar vettja! Jag gillar "Jag är din" Av Tusen meter upp i luften. Jag förstår inte hur man kan komma på musik, hur man liksom bara kan hitta på.

Min kusin Anna är eldkonstnär och har showgruppen Eldsteg med två polare. Jag såg henne och Nicklas showa för ett tag sedan och tycker det är ascoolt!

Slalomträning - HJÄÄÄLP!

   
Liten stilstudie på Billy i slalom

Hmm... har funderat mycket på slalomträning de senaste timmarna, men anledning av att Billy slarvar i slalom när han blir trött. Kollade igenom anteckningar från tävlingar bakåt i tiden och inser att det verkligen är ett återkommande problem. I klasserna som ligger senare på dagen blir det ofta fel i slalom.

Slarvet/felet yttrar sig genom ofokus vid slalomingångarna och i att han missar en port någonstans i hindret. Ingången kan jag hjälpa vid med genom att samla kille lite innan slalom och inte bara skicka in honom som på träning, men att han missar en port blir svårare för mig att hjälpa till vid.

Billy har rutin av salom och vet hur hindret ska utföras, så det beror inte på okunskap. Han tycker att salom är ett roligt och positivt hinder, men stressar inte heller igenom det så att hon missar för den sakens skull. Min uppfattning är att han inte riktigt orkar tänka vid slutet av tävlingsdagarna och därav blir lite slarvig.

Men hur tränar man detta då? Jag tar gärna emot tips, antingen som kommentar eller till min mail: jenny@widebeck.se. Är det enda rätta att utstätta grabben för tröttande situationer så ofta att hans mentala förmåga blir starkare? Eller kan det finnas någon genväg? Kanske ska jag träna slalom sist i träningspassen varannan gång typ för att pressa grabben att klara det även när han är trött, men först varannan gång för att även få kvalitativ träning?

Oväntad placering i agilityklassen!

Igår spenderade jag åtta smutista, kalla, råa och helt underbara timmar i ett ridhus i Askersund på agilitytävling med Billy. Eftersom han gått så bra på träningen i torsdags var mina förväntningar lite kluvna. När det går jättebra på genrepet är min erfarenhet att jag förväntar mig att han ska vara likadan i tävlingssituationen. Men med trängsel, nya hundar, ny plats mm. brukar det inte gå lika bra.

Men i gårdagens första lopp, öppen agilityklass, levde grabben helt upp till förväntningarna. Banan var rätt lång och ganska klurig, men han lyssnade fint i bytena och tog en ganska svår slalomingång jättefint. Det var bara i sista bytet som vi höll på att missförstå varandra lite, vilket kostade onödig tid. Billy gick runt med noll hinderfel, men 5, 87 tidsfel. Tidsfelen är inte så konstiga med tanke på att han som vanligt kröp över gungan och hade han sprungit över den är jag säker på att vi skulle klarat tiden trots trasslet vid de sista bytet. Prestationen räckte dock till en femteplacering!

Eftersom jag bara hade anmält Billy i en av agilityklasserna (vilket jag ångrade!) var det sedan en lång väntan på drygt två timmar innan vi fick köra igen. Då hade störningarna hubbit ikapp grabben och det märktes att han var trött i huvudet. När Billy blir trött börjar han nämligen slarva i slalom, vilket han gjorde i båda hopploppen och eftersom jag inte tar om slalom när det blir fel ledde det till diskningar. I övrigt kändes han fin i loppen. Han sprang på och lyssnar så fint på mina framförbyten.

Anna och Hera var med som sällskap. De har verkligen utvecklats jättemycket och blev sjua i båda hopploppen. Första gången med ett par tidsfel och andra gången klarade de tiden men fick istället en femma för rivet (näst sista) hinder.

Nu laddar vi för Lindesberg om knappt en månad!

Tänk att det ska vara så skööööj att sitta och frysa arselt av sig i ett ridhus en hel lördag. Att stiga upp halv sex på morgonen för att vara på plats i tid. Att få sand och spån i alla kläder, väskor, mat, hundarnas pälsar och gå runt smutisg hela dagen. Allt för känslan den dryga halvminuten på banan som man pungat  55 spänn för och ändå säkerligen leder till diskning. Pirret i magen, förväntan, kicken efteråt, spänningen när resultatlistorna häftas upp och på vägen hem planeringen av nästa gång. Allt annat bleknar i jämförelse!

Billy är min agility-prins!

Igår var sista och absolut bästa agilityträningen i Gryts ridhus. Billy gav järnet!

Vi började med lite högerslalom. Även om grabben ännu har lite svårt för tolv-pinnars kände jag att jag inte orkade traggla det även denna träning. Istället satte vi in 6-pinnars och 8-pinnars i en kombination. Byggde upp en raksträcka bestående av hopp-slalom-hopp. Körde varannan gång på sex och varannan på åtta pinnar för att testa grabben lite. Killen tyckte det var jättekul och gick rätt alla gånger.

Sedan körde vi fart och släpp för att liva upp stämningen lite och låta honom göra något lätt eftresom han hade fått koncentrera sig så mycket i slalomövningen. Körde en rakasträcka med utlagd leksak i slutet och lät honom rejsa järnet utan att behöva vänta på startsignal.

Efter det var han så uppe i varv så jag tänkte att om jag skulle köra balansbom så var det nu eller aldrig. Grävde ner stödbenen ordentligt i spånet för att den skulle bli så stabil som möjligt och hämtade sedan Billys favvo godis - kladdig blodpudding. Sedan körde vi först lite kontaktfält på bara nedfarten, men sedan lät jag honom gå över hele bommen. Körde dubbelbelöning vid kontaktfältet, först la jag lite blodpudding i spånet och när han mumsat i det langade jag iväg en boll. Första gången kröp han, men redan tredje gången gick det i galopp. Vi körde fem-sex gånger och sedan var tiden ute.

På vägen hem sjöng jag i bilen samtidigt som en liten glädjetår trillade ner för kinden. Tänk vad fin han är min Billy-kille!

Figge + Billy = Sant!

Igår fick Billy följa med till stallet. Jag har länge lekt med tanken att låta grabben följa med på mina skogsturer på Figge, men inte bara inte tagit tag i saken. Figges ägare Taava hade inget emot ideen och därför blev det premiär igår. Figge, den gamla räven tog saken med ro. Billy tyckte däremot att Figge var ett läskigt monster.

Först fick Billy ligga med inne i stallet när jag borstade och sadlade Figge. Sedan började jag leda Figge och ha Billy i koppel. Kändes lite wierd när det passerade lite bilar, där gick jag med en fullt påklädd häst i ena handen och en hund i den andra. Billy slappnade dock av efter ett tag och även om han inte ville gå jättenära Figge så verkade ha i allafall sluta slänga oroliga blickar.
<-- Figge

När vi kom till skogen släppte jag Billy lös. Då Figge inte verkade bry det minsta hoppade jag snabbt upp. Det var precis lika mysigt som jag hde trott att rida ut med sin jycke. Billy sprang omkring och Figge bara lunkade på. Det var bara när vi skulle trava det var lite problematiskt. Billy tyckte väl att det var lite läskigt när klump-Figge kom älgandes och ville helst ligga bakom oss. Även om det inte var nära, och Figge inte verkade störas av det alls tycke jag att det kändes otryggt att inte se grabben.

Sista biten hem måste man passera lite hus och tomter. Jag har ju lärt Billy att springa lös bredvid cykeln och provade kommandot även till häst. Det funkade jättebra och Billy skrittade bredvid Figge utan att gå för nära.

Större delen av gårdagen, liksom idag har dock spenderats i skolan framför datorskärmen. Suck. Hemtentatider igen... Igårkväll tog vi dock ett najs studybreak och kollade film och käkade sushi hos Brottning. Nu har jag varit ute i skogen med doooooogs och ska klickerträna lite med Nellan för ikväll åker Bill och jag på den sista agilityträningen i ridhuset. 


Tävlingspepp

Det är kallt som satan men solen skiner och det ger mig energi. På lördag är det dags för agilitytävling i Laxå och jag är pepp. Redan efter morgonpromenaden kände jag ett förväntansfullt pirr i maggropen. Drar slutsatsen att det är inför tävlingen eftersom jag knappast tror det är för hemtentan.

Eftersom Nellan inte får tävla agility sedan spondylosen upptäcktes har jag bara Billy att fokusera på. Han ska gå åtminstone två hopplopp. Har även anmält grabben till ett av agilityloppen, men boeroende på hur stadiga balanshindren verkar får vi se om jag startar det eller inte.

Billy har fått ett rejält bakslag på balanshindren sedan flytten till Pennybridge. A-hindret har aldrig varit något problem. I Eskilstuna gick det även i galopp över balansbommen, men eftersom ÖBK's är så vinglig kryper han numera över även denna. Gungan har han ju aldrig gjort något annat än krälat över. Suck. Jag ser fram emot en sommar i Eskilstuna med mycket träning på stabila balanshinder!



Billy, Hoppklass 1, Tigerhoppet 07 from Jenny Widebeck on Vimeo.

Detta lopp är från 2007 när Billykillen tar sin andra hopp-pinne. Det hade regnat och var blött i gräset, därav Billans vurpa i början och min stela stil ;) Ett rätt snyggt lopp tycker jag, men jag borde förberett honom tidigare inför platta tunneln. Detta var också på den tiden jag var tvungen att bromsa kille innan slalom och innan jag hade någon vidare rutin på mina framförbyten...

Görel for president!


När man ska hemtenta blir plötsligt så konstiga saker helt livsviktiga. Exempelvis kan man behöva städa köksfläkten (a la Sara) eller så kan man rota fram gamla hundsport. Nu låter det kanske som jag inte fått något gjort idag, men en hel del läsning har det blivit vill jag lova. Och jag kan inte låta bli att fundera på om vår allas Görel hade fått skriva böckerna istället för Mats Heide. Tänk vad kul det kunde ha blivit!

Avslutar min dag med ett härligt citat från Görels Agilityskola som man kunde läsa i senaste nummret av Hundsport. Detta handlar om Fysträning:

- Vi hundägare ska inte tramsa runt i joggingspåret i tajta kläder och se hysteriska ut eller klä av oss nakna och plaska runt i simhallar. Vi hundmänniskor tål vind och regn.
  Återigen. Lämna hunden hemma ett par kvällar i veckan. Åk ut till klubben, bygg upp banan och sätt igång. Flyg, klättra, balansera, kryp i tunnlar och gunga en sådär tre timmar. 
  Ett tips är att ta det lite lugnt med platta tunneln. Den är lätt att fastna i. Det hände mig en gång och jag kom inte loss förrän kursdeltagarna dagen därpå kom och skar upp hela tunnelhelvetet.

Hundmys, 50års fest, redovisning och morgonprommis

Oj oj. Full rulle. Måste bara berätta om i lördags. 50 års fecke för min fabror Sven och hand fru Stina. Jag var måttligt taggad, men tänk att det är då det blir som bäst. Kalaset var helt över förväntan och jag stannade drygt åtta timmar. Det var den wierdaste fest jag varit på. Folket var så otroligt blandat. Lite ungar, ett gäng gamla klasskompisar på runt 50 bast, några indianer, ett gäng ungdomar och studenter, några pansionerer och två fransmän som bara talade franska. Det var ett aktivt kalas och några av aktiviteterna som bjöds var att köra minitraktor, eldkonstnärer, levande musik, klappa kor och såklart massa god mat och fika. Kulmen kom när det öppnades ett dansgolv med discokula och gamla discoklassiker. Jag släppte loss med mamma och pappa. Allt från småttisar till fjortisar, morsor och mormor och morfar skakade rumpa. Dresskoden var "Något gamalt, nåning bytt, någting lånat, kanske sytt" och jag gled runt i en av min mors gamla klänningar hon hade när hon pluggade.

I söndags fyllde Lindi 16 vilket firades med familjen och såklart Mille med god mat och mammas traditionsenliga tårta. Min mor har inte så brett receptregister, men de som hon klarar av blir gött gött. Jag kom iväg alldeles för sent och satt uppe länge för att fixa mitt redovisningstal till dagen därpå. 

På måndag var det dags och Erik, Emelie och jag var grymma på redovisningen. Kändes riktigt fint. Efteråt blev det prommis med Sara och James som äntligen har kommit tillbaka. Idag blev det morgonprommis med sälle av inga mindre än Thess, Brita och Nanny. Alltid trevligt me dnågon att snickasnacka lite med. Nu står det hemtenta på mitt schema... 

I'm back - med hundprommis, valpar och sushi!

En serie kul grejer har bidragit till att jag känner mig pepp igen. Det började med en klockren dirigeringsövning med Billy och fortsatte med fiskdamm på Dj Bettys kalas. Men det som verkligen puttade mig över kanten var ett kärt återseende av det stora röda huset och alla dess invånare. Örebro är alla tiders men hemmakär som jag alltid har varit så har Hållsta en stor plats i mitt hjärta. Tänk att man skulle behöva flytta från det för att verkligen uppskatta det... Fälten, skogen, hundarna, familjen, gästerna som droppar in och den välfyllda kylen ;)

Igårkväll började jag hemkomsten med att rusa in till småknoddarna och andas in härlig valplukt. Sen satt jag och bara tittade på de små korvarna, lyssnade på deras söta gnuffsande och kände mig lycklig. Det är nog den finaste och jämnaste kull jag sett.
.

 
1: Remy är stolt mamma till 8 fina småglin   2: Liten prinsessa sussar sött



Idag blev det hundprommis med Malin. Vi gjorde oss i ordning att ta ut hela gänget på en samlad tur. Förutom Kevin som inte orkar gå lika långt som de andra och Remy som måste vara hemma med valpisarna såklart. Precis när vi skulle gå knackade Anna och Hera på dörren så de sällskapade oss ut över fälten.
.

 
1. Ett, två, tre...           2: ...HOPP OCH LEK!
 
1: Doris och Billy tuktar lille Tino   2: Hundarna gillar den sista snön. Doris rullar sig och Billy och Bess mumsar


På eftermiddagen droppade Sandra in och bakade supergoda muffins efter att jag tjatat lite på henne och Malin. Efter fikat drog Malin till Max och Linda till Michaela. Kvar var bara jag och Pappi då mamma är i Frankrike på jobb. Vi funderade på middag. Jag tog på mig att handla och fixa något och när jag såg sushigrejerna i affären slog jag till. Därefter fixade jag för första gången egen sushi och nu är jag proppmätt och mycket stolt över resultatet! 
.

 
1. Klart att rullas!   2: Första försöket
 
1: Resultatet, 15 rullar och 10 lax   2: Pappas och min middag

Jag har ingen lust...

...med något egentligen. Ingen energi. Ingen optimism. Ingen aptit.

Jag känner mig i behov av en timeout, så jag jobbar på istället. Stannar inte upp. Det är mitt försvar. Men jag får ingenting gjort. Det jobbiga är bara att jag inte känner någon lust att jobba, göra eller fixa. Jag brinner inte. När jag umgås eller pratar med andra kan de få mig att känna mig pepp, men när jag är on my own vill jag bara dra täcket över huvudet och sova hårt och länge.

Dålig dag? Svacka? Troligtvis! Men jag måste ju vara wierd som drabbas av vårdepression när alla andra klarar över av sin på hösten.

I'll be back. När jag har lokaliserat och tagit ett utvecklingsamtal med min lust.



För det är ångest, tvång och höstsäsong,
och ekonomisk undergång.
Varje hinder är så tåligt och robust;
så det är ingen som har lust.
---
Man kan också acceptera lite slött att man är pank,
och sen helt sonika ge upp.
Men det är ingen som har lust.

Det är pina, pest och skit härnäst.
Djävulen har firmafest.
En hela ångest utspädd i vår must;
så det är ingen som har lust.

~ Ur Ingen har lust av världens grymmaste Lasse Winnerbäck

Rocken spelar ingen roll längre

Jag har känt det bubbla i mig en tid nu. En massa känslor som samlas i magen. En riktig mixed coctail.

Jag har länge haft en känsla av att leva ett dubbelliv, eller kanske trippelliv? Jag går till universitetet och pluggar, dricker te, umgås, lunchar, funderar. Sen går jag hem. Byter liv när jag hoppar ur mina jeans och ulljacka och i  fjällrävenbrallor och neoprenstövlar och drar ut i skogen med hundarna. På kvällen är det ännu ett liv som levs: kanske häng med tejerna, mys med Jensa eller så lever jag upper eastside - liv med mina nya vänner i Gossip girl. Ibland en tur till stallet för rida Figge, det är ett fjärde liv.

Liven hänger inte ihop och jag får spela ut lite av mig i varje. Ändå är det något i Jenny Widebeck som inte får utlopp - och det är just detta som bubblar i magen och vill ut. Hemma efter föreläsning och grupparbete kände jag att det snart skulle explodera. När jag tryckte på Markus Krunegårds Rocken spelar ingen roll längre kom det. Persiennerna åkte ner, volymen upp och sedan kutade Jenny Widebeck runt på de 47 kvadratmetrarna och spelade luftgitarr, sjöng, hoppade i sängen och slängde med håret. Helt crazy. Ett fett psykbryt.

Kanske ska man inte avslöja sånt här om sig själv? Låta alla få veta om galningen som lever inom mig? Men jag tror att det är en sorts motvikt för att jag alltid anstränger mig för att vara så organiserad och planerad. Någonstans måste ju kaoset få utlopp. Dessutom tror jag att Markus Krunegård framkallar något lite galet med sin musik. Jag copy-pastar texten till Rocken spelar ingen roll längre nedan för er som inte lyssnat på underverket så att ni hajjar. Eller förresten, ni måste nog lyssna för att förstå.






Nu trycker jag på Spara&Publicera - nu finns det ingen återvändo - don´t hate me!

VALPAR!!!

Jag vet att det är emot mina principer att skriva tre utropstecken i rad, men vid vissa tillfällen behöver jag faktiskt tre utropstecken. Detta är ett sånt tillfälle. Billy och Rempans valpar är på väg. Fick just rapport från hålsta att sex små underverk har redan sett dagens ljus. Tre tikar och tre hanar, och magen verkar fortfarande innehålla fler!

Jag få kämpa allt vad jag har för att inte slänga mig i Les Oples och trycka plattan i mattan hela vägen hem till tuna. Jag har sett valpningar så många gånger förut och jg har varken tid eller råd. Men jag vill, vill, vill!

 
Gosiga mamma Remy och glada pappa Billy


Billy är en stolt farsa och han, Nellan och jag firade just den nyblivna fadern genom att käka grabbens favvosnacks - varsin rå morot!

Agilitymani

Agility, agility, agility. Jag säger då det. Min motivation för sporten går upp och ned som en bergodalbana. Efter att ha varit på en vinterträning kan jag vara så dyster och nedstämd att jag nästan kan känna för att lägga av en säsong till (hösten blev ju så lite träning och tävling att det kändes som jag hade agilitybreak). Men så efter Bache-kursen och träningstävlingen i Arboga var agility plötsligt det roligaste jag visste. Nu har jag varit opepp ett par veckor men så idag när jag fick höra att Lisa också anmält sig till Laxå´s inofficiella tävling 28 mars fick jag glädjepirr i benen. Här ska tränas!

När jag kom innanför lägenhetens dörrar började jag fundera på detta motivationspendlingar. Som den idrottsman jag räknar mig vara (hundsport är visst lika mycket sport som fotboll, dans eller bandy!) vill jag analysera alla problem, misstag eller svårigheter,  och jag tror jag har lokaliserat problemet: Alltid när jag gör något som innefattar mitt gamla träningsgäng känns agilityn kul. Bache påminner mig om Sméskuttet och Karro var en i järngänet på EBK.

EBK's (före detta) järngäng!
Bakre reden: Petter(&Vilja, Extren intruktör: Eva Bertilsson, Cathis&Kennie
Mellersta raden: Åsa&Fina, Karro&Elvis, Lisa&Teja, Mi&Nisse
Främre raden: Jag&Billy, Anna&Tim, Ulla&Leo


Jag saknar EBK så att det suger i magen. Träningsgruppen, tävlingsgänget, agilitysektorn.... Visst fan var det slitigt ibland,  speciellt agilitysektorn var ett hästjobb men så kul vi hade ihop. Jag saknar att bara kunna lyfta luren och ett par timmar senare träffa Karro, Elvus och Elton på klubben. Träna lite, gå en sväng och snacka skit. Örebro kommer aldrig att bli som mitt EBK, aldrig!

Förresten. Idag kom filmen från Bache-kursen. Jag som har längtat efter och hoppats på den filmen så hårt. Billy och jag syns ca 2 minuter i sista kombinationen då vi båda är lite trötta verkar det som. Hon som fimlade hade visst råkat glömma att trycka på on-knappen när vi körde de andra kombinationerna. Suck. Jag hade hoppats på så mycket mer :(

Hundbloppis - fint thermotäcke säljes!



Köpte detta täcke med Nell i åtanke när jag jobbade med hundar i England. De arbetande jakthundarna fick ha det mellan passen, i bilen eller när de var blöta och kalla. Tyvärr visade det sig vara för stort för henne, men för litet för Billy. Typiskt! Sedan har de legat och samlat damm eftersom jag inte har kunnat med att sälja det, men nu är det dags!

Det är av märket  "Weather Beeta" och av storlek 65 cm.

Yttertyget är vattenavstötande. Täcket är fodrat och innertyget är i bomull - inte fleece som lätt blir statiskt och får hundens päls att spraka (vilket min Billy tycker är obehagligt)

Täcket regleras fram och runt bröstkorgen av kardborreband.

Tvättas lätt i maskin, 40 grader. Kan impregneras efter tvätt med samma medel som man har till jackor och liknande, för att behålla den vattenavstötande funktionen.

Jag hade tänkt mig 200kr som pris.

Vad är det för dag?

De senaste veckorna har det varit riktigt lugnt i skolan. Visst har det varit lite att läsa men eftersom litteraturen till den förra delkursen var på tung engelska och denna är på lätt svenska flyter det på fint. Fast jag är nog lite lat också, har svårt att motivera mig själv att ta i ordentligt när examinationen känns så långt bort. Nu har jag i allafall varit duktig och jobbat med gruppuppgiften ett par timmar :)

En nackdel med att man inte har så mycket att stå i är att jag tappar veckor-rytmen. Vardag och helg smälter ihop och jag vet inte riktigt om det är måndag eler lördag när jag vaknar. Jag har också farit lite hit och dit och då tappar jag också lite av tid och rum känslan liksom. Dessutom har det blivit alldeles för många timmar bakom ratten i Les Oples så jag längtar inte ut på vägarna direkt.

De senaste dagarna har jag hunnit med att rida min medryttarponny Figge, spendera ett dygn i Stockholm hos min mormor&morfar, träffa kusin Lotta och peppa henne att börja klicka sin westie Frosty, äta söndagsfika med världens bästa örebrotjejer och hälsa på en sväng hemma och klappa på Rempans tjocka mage. Tänk om en vecka ploppar de små liven ut!

Hundarna har troget fått ställa upp och hatta hit och dit. Träningen har det blvit lite si och så med så nu sticker vi ut på långprommis med dummieväskan på ryggen!


Obehaglig dokumentär får BBC att bojkotta Crufts

I år sänder inte BBC från Crufts. Anledningen är en obehaglig dokumentär om hundavel som BBC publicerat. Det är en skrämmande film som jag tycker att alla med minsta gnutta hundintresse. The Kennelclub får sig en ordentlig skopa skit och kosmetisk hundavel söndersågas. Dokumentären känns väldigt svart/vit - jag tror inte att det är riktigt så eneklt som de framställer det, att man kan säga att kosmetisk hundavel är fel punkt slut. Men de extrema aveln som pågår på många håll verkar helt klart osund och i behov av radikal förändring. Jag vill passa på att varna för riktigt obehagliga scener. Jag var tvungen att se dokumentären två gånger för at orka förstå och ta in, och efteråt kommer jag nog aldrig att kunna se på vissa raser med samma ögon igen...

Documentary - BBC - Pedigree Dogs Exposed

Vad som avslöjas i dokumentären fick BBC att ta avstånd från Crufts i år. Crufts har dock löst detta genom att sända direkt via internet på http://www.cruftslive.tv/. Jag hade laddat hela dagen för att koka en kopp te och kolla Cruft all night long. Snopet värre var det att, för ett några timmar sedan, upptäcka att sändningarna slutar vid typ fem varje dag. Klippen kommer visserligen att kunna ses i efterhand, men det kommer kosta typ två pund per dag. Blä för det!

Imorgon ska jag hälsa på lille Figge på förmiddagen ett par timmar och på kvälen blir det middag hon mormor och morfar, så med undantag för det och hundpromenader kommer jag att sitta klistrad framför datorn och kolla på Crufts livesändningar eftersom detta är gratis....

Crufts

Idag var första dagen på årliga Crufts - världens största återkommande hundevent? Detta innebär för mig hetsläsning av diverse bloggar, kolla videoklipp och drömma mig bort. Jag har besökt Cufts en gång i mitt liv, för två år sedan, och hoppas på många fler besök i framtiden. Imorgon sätter sig min kära mor på ett plan till England och jag är mäkta avundsjuk.

Phillippa, som jag spenderade en höst som elev hos, är där liksom föregående år för att hålla en demo om hur retrievers och spaniels används i jaktligt syfte. Därför väcker Crufts alltid sentimentala känslor i mig. Jag längtar tillbaka till England, retrieverträning, jakter och field trials...

Hejdå hundligan!

Efter en lång och skön helg i Hållsta är det nu dags att tuffa tillbaka till Öret. Har passat på att duscha hundarna i mammas hunddusch så jag ska låta dem torka lite bara innan jag far. I sista stund kom jag på att det vore kul att ta en bild på hela hundgängen nu när alla för en gångs skull är samlade.

Sagt och gjort fångade jag in Malin som fick agera fotograf medan jag fixade och trixade med placeringar, ben, förmanade "stanna kvar" och försökte få allas uppmärksamhet. Det är ingen lätt match att få alla att sitta stilla och titta in i kameran inte!


Här har vi dom, fr. v: Remy, Bess, Tino, Magda, Doris och Billy. Framför posar Nell och Kevin.
Kevin var helt i gasen och hade svårt att sitta still, trots sin ålder på 11 år, därav hans udda placering.

 
Till vänster syns mor och dotter. Nell 8 år och morsan Bess 11 år

Till höger sitter söt-Billy. Efter att jag hade sagt "varsågod" till hela ligan for alla ner för trappen, förutom Billy. Han satt kvar för säkerhets skull, bara för att dubbelkolla så att det inte skulle bli fel...

Nu ska du få lillebrorsan!

Billy har mycet att stå i när han är hemma i Hållsta på vissit. Alla tjejer ska kollas av och han ska hinna gosa med alla tvåbenta, men framförallt ska varenda sten, träd och buske pissas in. Han har så mycket att kolla av att han inte hinner leka med lillebrorsan Tino, snart ett år.

Igår på solskensprommisen bestämde jag mig dock för att få igång gubbstrutten att leka lite. Visst fick jag jobba lite men sedan lektes det som aldrig förr! Det är så roligt att kolla på hundar som leker. Just hanhundar tycker jag är extra häftigt. Det är en sådan kraft - sån power. Men det är också kul att se hur ranget spelar in i leken. När jag hade Truppe fascinerades jag av att det aaltid var Truppe som låg underst när han och Billy lekte. Det är detsamma med Tino. Billy är äldst - alltså är han överst. Med Trooper var det också så att det alltid lektes när det passade Billy. Om Truppe bjöd upp till lek kunde Billy hänga på eller avböja, men om Billy bjöd upp fick Trooer alltid lov att lydigt leka tills Billy var trött. Spännande sånt där.,,

Jag önskar att jag hade kunnat lägga till en ljudupptagning här också, för dom morrar och skäller ordentligt!








Apporteringsträning

Igår blev det som sagt efterlängad apporteringsträning i grupp. Deltagarna var Mille&Berta, Anna&Hera, Mamma&Doris och jag&Billy. Snälla pappa ställde upp som kastare.

 

Upplägget var så att vi först introducerade en känd plats genom att pappa kastade ett antal dummies området. Sedan fick Berta, Billy och Hera hämta två apporter var. Först från ett kortare avstånd och sedan backade linjen. På bilderna ovan har Billy just hämtat in en apport och återvänder till linjen.


 

Sedan vände linjen helt om och rörde sig sakta framåt bort från den kända platsen. Pappa rörde sig bakom linjen och kastade då och då en markering framåt över linjen som Hera och Doris fick hämta. Berta och Billy fick istället turas om att jobba bakåt på linjetag mot den kända platsen. Ovan är det Berta och Mille som fotomodellar.

 

Vi avslutade med att låta förarna vara aktiva och hundarna inaktiva. Vi fortsatte gå på linjen och pappa kastade markeringar över, men istället för att hundarna hämtade hämtade istället förarna till de ivrigaste hundarna medan dessa fick sitta kvar på linjen. Här är det doris som duktigt får sitta och vänta när mamma "apporterar".

Jag är lite halvnöjd med Billy. När vi la upp övningen innan verkade det som att det skulle bli en riktig prövning för honom, men i praktiken blev det ganska lätt - och dock gick det inte helt fläckfritt. Jag ser fram emot att återvända till samma plats om nån månad när snön är borta, vi kan lägga på skott, öka på avstånden och slippa frysa om tårna!

Några som verkligen imponerade på mig var Mille och Berta. Berta var lugn och arbetade med stor koncentration. Bra jobbat!

Billy fryser lite om tårna och pockar på uppmärksamhet!

Nell, en unghund?

Glömde berätta om en kul grej som hände igår. Mamma hade valpspekulanter här, och hon berättade senare för mig att hon hade hört dem prata med varandra då hon närmade sig köket igen efter att ha hämtat något i datorrummet.

- Åh, vilket livlig och pigg liten tik!
- Ja det är nog den där unga, Doris eller vad de kallade henne...?


När mamma kom in i köket var det dock min snart nioåriga Nell som de lekte och kelade med!

Till deras försvar är Nell avfälld och ganska smal just nu, men det var nog ändå med ett visst leende inombord som mamma förklarade att det var "gamla Nell"...


Nell, SVCh Combine Elle på trappan till huset i Hållsta idag 1/3 2009!

Nu ska det ut och apporteringstränas!

Nell, agilityn i torsdags, party i tuna och apporteringträning

Det har varit lite trögt att blogga. Fokus har såklart legat på Nell-bell. Hon mår prima liv nu och är pigg som aldrig förr tack vara lite smärtstillande och antiinflamatoriska tabletter. Vet's råd var att låta henne ta det lugnt och gå korta promneader fram tills idag, men det har jag i inte riktigt följt. Igår var hon så på tårna att hon faktiakt fick följa med på långa rundan fast kopplad. Idag blir det till att låtta henne springa lite också. Hon är som ett litet skott skjutet ur en kanon när kopplet åker av. Tänk hur fort man glömmer hur en frisk hund ser ut!

I torsdags hade jag tänkt mig en riktig genomkörare för Billy på agilityträningen. Men trots att vi ställde upp två spännande handlinskombinationer kändes ingen av oss 100%. Det kändes konstigt att inte ha Nellan där och växla med mellan varven. Jag tror att Billy påverkades av min nedstämdhet och även att han är van att ligga och ladda emellanåt när Nellan vanligtvis kör.

I fredags var det dags för ej-hundrelaterat nöje; Malin, Max och jag såg Markus Krunegårsd på Raw. Sjukt skön kille det där alltså! Igår tog Lindi, Malle och jag en sväng på stan. Ingen hade väl direkt råd att shoppa men vi kikade, provade och fikade. Gick även in och sa hej till mina gamla kollergor på McDonalds och blev överöst med frågor och kramar. Kändes kul! På kvällen vankades det födelsedagsfest för Sandra. Det var riktigt mysigt.

Idag väntar först hundpromenad i sooolen med lite efterföljande slalomträning. Sen vid två kommer lite valpspekulanter och då ska vi åka ut i hagen och träna apportering. Jag är svinpepp. Mamms och jag har skissat på ett upplägg som jag tror kommer bli prima!


RSS 2.0