Hundar i flock
Någon som ni vid det här laget säkert redan vet att jag uppskattar med att komma hem till kennel Combine, är att umgås med hundflocken. Det är verkligen häftigt att studera hundarnas beteende, hur de interagerar med oss och varandra. Och nu menar jag inte att jag sitter som en lite proffessor i köket hemma och bara iakttar saker runt omkring mig, utan insikter man får av det dagliga livet med hundarna.
En sån händelse inträffade idag när jag vara ute med mammas hundar. Sedan jag inte riktigt bor hemma längre brukar jag försöka anstränga mig lite mer för att "bonda" med dem när jag är här - och i den mån det går brukar jag bjuda upp till lek med dem en och en. Jag började med Doris som var sprallig och bjöd till. Därefter stog Tessa på kö. När tjejerna verkade nöjda kom Tino studsandes och vi lekte en liten stund.
Så fort jag avbröt leken kom Tessa och Doris från varsitt håll för att brotta ner brorsan. Tino är ranglägst och tikarna går alltid på honom när han fått uppmärksamhet från, i vanliga fall mamma, men idag substitutledaren alltså mig. De är inte arga och svansarna viftar, men de - speciellt Tessa - låter rätt mycket och ner på rygg ska han.
Jag känner igen beteendet från när jag hade Trooper och Billy. När jag ägnat mig åt Trooper ett slag under promenaden, stod Billy nästan alltid och lurpassade. Och Trooper visste hur dansen skulle dansas. Att han skulle leka lite tafatt för att sedan hamna underst i en - om än kompisaktig men obligatorisk - brottningsmatch.
I båda fallen vet jag också vikten av att man som ledare går in och sätter gränser. Billy behövde jag inte bryta så ofta, men tikarna måste brytas mycket oftare, på grund av två-mot-en situationen. Visst måste strukturen i gruppen uppräthållas, men det är jag som är basen!
En anna cool flock-hund grej utspelade sig i vårat kök i helgen. Tyvärr var jag inte hemma och fick uppleva det, men mamma fotade och berättade. Jyckarna får då och då hjälpa till att diska formar hemma hos oss. Då brukar Magda och Nell gå i spetsen, men alla hjälper till på ett hörn. I helgen fanns dock en högdräktig tik (Bonnie) i gänget och när formen stäldes ner väntade de andra på att Bonnie skulle bli klar innan de högg in. Dräktiga tikar har hög status i flocken!
En sån händelse inträffade idag när jag vara ute med mammas hundar. Sedan jag inte riktigt bor hemma längre brukar jag försöka anstränga mig lite mer för att "bonda" med dem när jag är här - och i den mån det går brukar jag bjuda upp till lek med dem en och en. Jag började med Doris som var sprallig och bjöd till. Därefter stog Tessa på kö. När tjejerna verkade nöjda kom Tino studsandes och vi lekte en liten stund.
Så fort jag avbröt leken kom Tessa och Doris från varsitt håll för att brotta ner brorsan. Tino är ranglägst och tikarna går alltid på honom när han fått uppmärksamhet från, i vanliga fall mamma, men idag substitutledaren alltså mig. De är inte arga och svansarna viftar, men de - speciellt Tessa - låter rätt mycket och ner på rygg ska han.
Jag känner igen beteendet från när jag hade Trooper och Billy. När jag ägnat mig åt Trooper ett slag under promenaden, stod Billy nästan alltid och lurpassade. Och Trooper visste hur dansen skulle dansas. Att han skulle leka lite tafatt för att sedan hamna underst i en - om än kompisaktig men obligatorisk - brottningsmatch.
I båda fallen vet jag också vikten av att man som ledare går in och sätter gränser. Billy behövde jag inte bryta så ofta, men tikarna måste brytas mycket oftare, på grund av två-mot-en situationen. Visst måste strukturen i gruppen uppräthållas, men det är jag som är basen!
"Korrigeringsleken" - inget på riktigt allvar som ni ser, men lillebror SKA ner på rygg.
En anna cool flock-hund grej utspelade sig i vårat kök i helgen. Tyvärr var jag inte hemma och fick uppleva det, men mamma fotade och berättade. Jyckarna får då och då hjälpa till att diska formar hemma hos oss. Då brukar Magda och Nell gå i spetsen, men alla hjälper till på ett hörn. I helgen fanns dock en högdräktig tik (Bonnie) i gänget och när formen stäldes ner väntade de andra på att Bonnie skulle bli klar innan de högg in. Dräktiga tikar har hög status i flocken!
Till och med Nell gav Bonnie förtur!
Morgonkaffe med Bonnie + 10
Inatt efter att jag bloggat vaknade Bonnie och behövde gå ut, och sen var hon lite orolig och sällskapssjuk så jag stannade upp med henne ett tag innan jag kröp ihop på soffan igen. Lindas morgonpigga jycke (mr. Toods såklart) vaknade sedan halv sex och var jäääääättehungrig så då klev jag upp och matade och släppe ut gänget i omgångar.
Återvände sen till min soffa igen - för att inte kliva upp förrän för ungefär en timma sedan. I lugn och ro har jag druckigt morgonkaffe och beundrat de små. Tänk att de förändras så fort. De är redan betydligt större, starkare och mer högljudda än de var i måndagskväll när jag såg dem första gången. Det är sannerligen inte första gången jag är med och hjälper till med en valpkull, men jag känner mig så lycklig och privilegierad som får uppleva det här!
Återvände sen till min soffa igen - för att inte kliva upp förrän för ungefär en timma sedan. I lugn och ro har jag druckigt morgonkaffe och beundrat de små. Tänk att de förändras så fort. De är redan betydligt större, starkare och mer högljudda än de var i måndagskväll när jag såg dem första gången. Det är sannerligen inte första gången jag är med och hjälper till med en valpkull, men jag känner mig så lycklig och privilegierad som får uppleva det här!
Jag tog de här bilderna med webkameran i datorn och Bonnie var som ni kanske ser väääldigt
fascinerad över att se sig själv på skärmen. Hon kunde inte släppa sig själv med blicken, haha!
Ännu en natt vid valplådan
Klockan är halv två och jag väcktes just av ett gnäll från valplådan. Jag sover på soffan för att ha lite extra koll då valparna ännu är så små och kastade kyrvaket av mig täcket och skyndade fram till valplådan för att se vad som stog på. Höll nån valp på att bli klämd?
Till min lättnad hade jag precis så fel som man kan ha. I lådan låg nämligen Bonnie fint utsträckt på sidan - med valparna i en rad längs magen - och sov så djupt att hon gnydde i drömmen.
Jag har haft "valpjour" i ett dygn nu och det var faktiskt så länge sedan jag hade hand om småvalpar att jag glömt hur mysigt det är. Jag har njutit av det där speciella valpljudet, hjälpt vilsna små krabater på rätt kurs, tagit ut mamma Bonnie på små turer i trädgården, städat i lådan, snusat in den härliga valplukten och allt det där som hör till.
Imorgon ska jag visa lite bilder, men nu är det dags att sträcka ut sig på soffan bredvid en annan Combine'are - prinsessan Blurkas - som verkar tycka att mina kvällar på soffan är det klokaste jag gjort på mycket länge!
Till min lättnad hade jag precis så fel som man kan ha. I lådan låg nämligen Bonnie fint utsträckt på sidan - med valparna i en rad längs magen - och sov så djupt att hon gnydde i drömmen.
Jag har haft "valpjour" i ett dygn nu och det var faktiskt så länge sedan jag hade hand om småvalpar att jag glömt hur mysigt det är. Jag har njutit av det där speciella valpljudet, hjälpt vilsna små krabater på rätt kurs, tagit ut mamma Bonnie på små turer i trädgården, städat i lådan, snusat in den härliga valplukten och allt det där som hör till.
Imorgon ska jag visa lite bilder, men nu är det dags att sträcka ut sig på soffan bredvid en annan Combine'are - prinsessan Blurkas - som verkar tycka att mina kvällar på soffan är det klokaste jag gjort på mycket länge!
Nattjour vid valplådan
Jag skriver detta ihopknölad på soffan. Jag har nämligen löst av min mor och tar nattjouren vid valplådan i natt...
Redan när jag slog upp dörren till mamma och pappas villa i Hållsta möttes jag av valplukten. Igår föddes nämligen 10 valpar på kennel Combine. Mor till kullen är Billydottern Combine Online, "Bonnie", och far är Gildas Acteur, "Allan" vår Italienska gäst.
Lite roligt var att valparna, som är barnbarnsbarn till Magda, Combine Flames of Fantasy föddes samma dag som vi fick beskedet att hon fått utmärkelsen Årets Åvelstik 2011. Det känns lite som ett tecken på något vis och jag tror verkligen på den här kombinationen. Både Bonnie och Allan är hundar som tilltalar mig i sättet, de är glada, aktiva och sånna typer som liksom bara "kör på" - lite likt vår Kevin som ju på sitt eget speciella vis uppnått en sorts helgonstatus i vår familj. Det är på något vis bara så att vissa individer lämnar ett större avtryck än andra och Kevins mantel har liksom ingen här hemma kunnat axla....
Redan när jag slog upp dörren till mamma och pappas villa i Hållsta möttes jag av valplukten. Igår föddes nämligen 10 valpar på kennel Combine. Mor till kullen är Billydottern Combine Online, "Bonnie", och far är Gildas Acteur, "Allan" vår Italienska gäst.
Lite roligt var att valparna, som är barnbarnsbarn till Magda, Combine Flames of Fantasy föddes samma dag som vi fick beskedet att hon fått utmärkelsen Årets Åvelstik 2011. Det känns lite som ett tecken på något vis och jag tror verkligen på den här kombinationen. Både Bonnie och Allan är hundar som tilltalar mig i sättet, de är glada, aktiva och sånna typer som liksom bara "kör på" - lite likt vår Kevin som ju på sitt eget speciella vis uppnått en sorts helgonstatus i vår familj. Det är på något vis bara så att vissa individer lämnar ett större avtryck än andra och Kevins mantel har liksom ingen här hemma kunnat axla....
Magda - Årets Avelstik 2011
Fantastiskt är ordet. Billys mamma, SEU(u)Ch Combine Flames of Fantasy, har vunnit goldenklubbens utmärkelse; Årets Avelstik 2011.
Jag är både stolt och glad.
Stolt över Magda såklart och över att få ha en av hennes söner som min.
Sen är jag glad att Magda får sin stund i rampljuset. De senaste åren är det hennes söner som fått stå i centrum. Billys provmeriter och SEUCH-titel, Tinos championat och Toddys alla cert. Nu är det Magda som får stå i rampljuset.
Men mest glad är jag nog för min mamma, Lena, som så många år strävat för att föda upp sunda, trevliga och exteriört bra hundar med bibehållna arbetsegenskaper. På samma sätt som Magda fått stå tillbaka och släppa fram sina söner har mamma de senaste åren snarare coachat mig, Linda och kennel Combines valpköpare - än haft tid att fokusera fullt ut på sina egna hundar. Hon planerar nya kombinationer, ordnar träningar, kommer med goda råd, trimmar, skjutsar, coachar, motiverar, peppar och analyserar. Magda har mamma fött upp själv och givetvis även Magdas valpar vilka samlat poängen till denna vinst. Hurra för min mamma och kennel Combine!
Jag är både stolt och glad.
Stolt över Magda såklart och över att få ha en av hennes söner som min.
Sen är jag glad att Magda får sin stund i rampljuset. De senaste åren är det hennes söner som fått stå i centrum. Billys provmeriter och SEUCH-titel, Tinos championat och Toddys alla cert. Nu är det Magda som får stå i rampljuset.
Men mest glad är jag nog för min mamma, Lena, som så många år strävat för att föda upp sunda, trevliga och exteriört bra hundar med bibehållna arbetsegenskaper. På samma sätt som Magda fått stå tillbaka och släppa fram sina söner har mamma de senaste åren snarare coachat mig, Linda och kennel Combines valpköpare - än haft tid att fokusera fullt ut på sina egna hundar. Hon planerar nya kombinationer, ordnar träningar, kommer med goda råd, trimmar, skjutsar, coachar, motiverar, peppar och analyserar. Magda har mamma fött upp själv och givetvis även Magdas valpar vilka samlat poängen till denna vinst. Hurra för min mamma och kennel Combine!
Årsresumé 2011
Bättre sent än aldrig. När redan skrivit om mål och tankar inför 2012 kommer en årsresumé från mig, Nellan och Bill. Jag kan konstatera att 2011 verkligen blev ett annorlunda år. Ett år som utmanade mig på ett helt nytt sätt och bjöd på nya typer av upplevelser då första halvan utspelade sig i USA - en tid jag kom att älska och fortfarande tänker på och saknar varje dag. Sommaren präglades av jobb och häng med familj, pojkvän och givetvis de fyrbenta. Billy passerade även veteransträcket och gjorde en fantastisk höst i utställningsringarna.
JANUARI
Januari var en månad som prägldes av kaos. Nåret firades med Jens och ett gäng kompisar i Örebro. Ida och jag lämnade in vår slutgiltiga version av C-uppsatsen med godkänt betyg. Livet var ett kaos av visum, packning och separationsångest. Nell skadade en klo och fick en ilsken infektion. Natten mellan den 11/1 och 12/1 valpade Remy (Billy/Remy-kullen) och mitt i valpningen kramade jag mamma & Mille hejdå. En storm gjorde avresan dramatisk och rutten fick läggas om - men några dagar senare landade jag äntligen på amerikansk mark. I början präglades vistelsen av en himla förvirring och ångest men tack vare urgulliga roomies och den nyfunna vännen Hedwig kom jag snart tillrätta.
FEBRUARI
Februari var månaden då allt tog fart och jag lärde mig att älska San Diego. Jag påbörjade mina 4 kurser på San Diego State University; Principles of Advertising, Communication in Proffessional settings, Doigital Media 1 och Media and Audiences. Vi utforskade både stand- och nattlivet i Pacific- och Mission Beach. Jag höll min första presentation i min talklass. Fick med mig ett gäng på aktiviteten "kayakpaddling i månsken" där vi träffade ett par Italienare som vi sedan åkte på roadtrip till de snöga bergen i Big Bear tillsammans med. Hemma i Sverige opererade Eva bort ett par juvertumörer på Nell och Linda offrade sitt skollov för att vara hemma och ta hand om henne. TACK!
MARS
Mars började med gatufestivalen Mardi Gras, där bästa tjej-fyran + Adan & Chris dansade på gatorna downtown San Diego hela natten. Sedan följde ett besök från mormor och morfar. Vi hann med Seaworld, häng i Ocean Beach, middag i La Jolla och en trip till en vän norr om San Diego innan de flög hem till Swerige igen. Min granne Line fyllde 20 och vi firade med en skandalös fest (som fick stängas ner av polisen, haha) i vårt lägenhetskomplex, Villa Alvarado. En av mina galna proffessorer flippade totalt och bjöd in ett gäng star wars karaktärer till en lektion. Jag hann även med att åka på en partybus, en trip till Laguna Beach där vi sov på filtar under bar himmel och grönt st Patricksday firande i Pacific Beach. Mars avslutades med att Spring Break kickades igång och jag flög till Florida.
APRIL
April blev en riktig resemånad! Den påbörjades på Spring Break i Florida där jag tillsammans med Hedwig, Juli och Kat bilade runt typ hela Floridas kustlinje. Vi började i Orlando - körde över till västkusten med Fort Myers, Captiva, Sanibel - fortsatte söderut genom Everglades och Cypressträsket - hela vägen ut till USA:s sydligaste punkt (Key West) - upp på östkusten till Miami och West Palm Beach. Otroligt! Vardagarna spenderades sedan i skolan och på stranden och på helgerna hann jag med både en tur till Los Angeles och Las Vegas. I slutet av april började det kännas at slutet närmade sig och separationsångesten började smyga sig på...
MAJ
Maj var fantastisk och förkrossande - så mycket kärlek till alla platser och vänner blandades med tankarna på att allt snart skulle vara över. Minutrarna var dyrbara och vi tog alla chanser att hänga tillsammans på standen, på fester, på restauranger osv. En fantastisk tid! Mitt i månaden åkte jag till Chino Hills och var publik på ett amerikaskt Huntingtest, en annorlunda men häftig upplevelse. Två andra upplevelser var The Underwearparty och Paitball med mina finska militärgrabbar! Finalweek körde igång och jag pluggade dag och natt en vecka (på riktigt!). Sen bjöd italienarna på en oförglömlig roadtrip i en husbil där vi reste upp genom arizona, såg Monumeny Valley, touchade Utah, stannade vid Grand Canyon, sen Lake Havasue. I San Diego blev jag mött av Malin och med henne vid min sida sa jag adjö till alla kompisarna.
JUNI
I början av Juni har det dags för ännu ett avsked - denna gången till San Diego - när Malin och jag påbörjade vår roadtrip längs USA's västkust. På en vecka tog vi oss norrut via LA, Santa Barbara, Castroville, Santa Cruz och Palo Alto för att avsluta i San Francisco. Där boardade vi ett plan till Ney York för en vecka i the big apple innan hemresan var ett faktum och jag flög hem till Sverige iklädd min SDSU-hoodie skrattandes med tårarna sprutande ur ögonen. Återförrenades med Jens, Nell och Billy och vi jängde på Femöre innan jag började jobba på SKK. Billy fyllde även veteran och Nellan passerade 11-sträcket.
JULI
Juli präglades av jobb på SKK. Nellan, Billan och jag trängdes ihop med Malin, Linda och Toddy i brommakällaren och knegade på dagarna. Juli var även månaden som Billy debuterade som veteran i utställningsringen. Det var i Rottneros och på GRK Open Show placerade Åsa Cederlund honom som 2:a bästa hane. På samma uställning deltog kennel Combine med inte mindre än 3 syskonpar i Brace-klassen där Toddy och Tessa med mig som handler fick vinnarrosetterna. I ett försök att sakna USA mindre åkte Malin och jag på en mindre roadtrip i sörmland - Flen - Helforsnäs - Nyköping och avlutade i Oxelösund för att hänga med Hedwig.
AUGUSTI
I augusti påbörjades finputsningen inför årets Golden Special. Billy och jag hade under sommaren börjat teama ihop oss igen men kändes långt ifrån den punkt där vi släppt allt vid årsskiftet. På SSRK-ungdomsläger i Lilla Träskaten deltog vi i Jens Palmkvists grupp, vilken vi trivdes med som instruktör, och höjdes. Kanske skulle vi kunna starta på specialen ändå? Så kom specialen - en helg jag minns som en av 2011's allra bästa. På workingtestet skärpte både jag och Billy till oss och skrapade ihop nya rekordpoäng för oss som ekipage, 78 poäng. Söndagen blev sedan oförglömlig när Billy vann både veteranklassen, jaktklassen och slutligen blev BIS. Nellan visades i specialvetanklassen där hon blev 1:a med HP
SEPTEMBER
I september förlängdes mitt vikariat på kennelklubben så när Linda och Main började skolan på varsitt håll igen blev Nella, Bill och jag kvar i Bromma själva. Linda och jag spenderade en dag på Böda Camping, där Billy blev BIM och även BIR-veteran på SKK's utställning. På Eskilstunaprovet jobbade jag som sekreterare i elitklass åt Anki Andersson, som alltid oerhört lärorikt. Jag skaffade även F-skattsedel och började jobba deltid som webbredaktörsassistent på Universum för shortcut.nu och campus.se.
OKTOBER
Oktober präglades av jobb när jag bollade både SKK-jobbet och Universum, men det funka de bra. Birgitta började hjälpa mig med hundarna när jag jobbade i stan, en toppenlösning! Södermanlands kennelklubb ordnade en utställning inspirerad av champion och champions där Billy var med som veteran och korades till Södermanlands vackraste veteran. Familjens älskade katt Combine Deja-vû, Bella, fyllde 18 vilket firades med räkar och champagne. Avslutningsvis blev Billy 3:a bästa hane på Sala Open Show.
NOVEMBER
November var en ganska lugn månad då jag avslutade vikariatet på SKK. Foppa trasslade med både motor och punka. Jag var publik på retrievermästerskapet och ett par helger senare arbetade jag och Linda som viltbärare på cocker-SM. Novembers viktigaste händelse var dock definitivt när Billy och jag äntligen fick delta som apportörer på en praktisk jakt!
DECEMBER
Årets sista månad och det var som alltid dags för Stockholms hundmässa - ännu en utställning som jag kommer minnas mycket länge. Att Billy som veteran blev 2:a i en stor championklass och senare även 2:a bästa hane är en prestation som gör mig stolt och rörd. Nellan jobbade järnet som klapphund i SKK-monter. Alslutningsvis fick jag 2 månaders förlängt vikariat på Universum och blev utnämnd till "Årets Webblixt".
JANUARI
Januari var en månad som prägldes av kaos. Nåret firades med Jens och ett gäng kompisar i Örebro. Ida och jag lämnade in vår slutgiltiga version av C-uppsatsen med godkänt betyg. Livet var ett kaos av visum, packning och separationsångest. Nell skadade en klo och fick en ilsken infektion. Natten mellan den 11/1 och 12/1 valpade Remy (Billy/Remy-kullen) och mitt i valpningen kramade jag mamma & Mille hejdå. En storm gjorde avresan dramatisk och rutten fick läggas om - men några dagar senare landade jag äntligen på amerikansk mark. I början präglades vistelsen av en himla förvirring och ångest men tack vare urgulliga roomies och den nyfunna vännen Hedwig kom jag snart tillrätta.
FEBRUARI
Februari var månaden då allt tog fart och jag lärde mig att älska San Diego. Jag påbörjade mina 4 kurser på San Diego State University; Principles of Advertising, Communication in Proffessional settings, Doigital Media 1 och Media and Audiences. Vi utforskade både stand- och nattlivet i Pacific- och Mission Beach. Jag höll min första presentation i min talklass. Fick med mig ett gäng på aktiviteten "kayakpaddling i månsken" där vi träffade ett par Italienare som vi sedan åkte på roadtrip till de snöga bergen i Big Bear tillsammans med. Hemma i Sverige opererade Eva bort ett par juvertumörer på Nell och Linda offrade sitt skollov för att vara hemma och ta hand om henne. TACK!
MARS
Mars började med gatufestivalen Mardi Gras, där bästa tjej-fyran + Adan & Chris dansade på gatorna downtown San Diego hela natten. Sedan följde ett besök från mormor och morfar. Vi hann med Seaworld, häng i Ocean Beach, middag i La Jolla och en trip till en vän norr om San Diego innan de flög hem till Swerige igen. Min granne Line fyllde 20 och vi firade med en skandalös fest (som fick stängas ner av polisen, haha) i vårt lägenhetskomplex, Villa Alvarado. En av mina galna proffessorer flippade totalt och bjöd in ett gäng star wars karaktärer till en lektion. Jag hann även med att åka på en partybus, en trip till Laguna Beach där vi sov på filtar under bar himmel och grönt st Patricksday firande i Pacific Beach. Mars avslutades med att Spring Break kickades igång och jag flög till Florida.
APRIL
April blev en riktig resemånad! Den påbörjades på Spring Break i Florida där jag tillsammans med Hedwig, Juli och Kat bilade runt typ hela Floridas kustlinje. Vi började i Orlando - körde över till västkusten med Fort Myers, Captiva, Sanibel - fortsatte söderut genom Everglades och Cypressträsket - hela vägen ut till USA:s sydligaste punkt (Key West) - upp på östkusten till Miami och West Palm Beach. Otroligt! Vardagarna spenderades sedan i skolan och på stranden och på helgerna hann jag med både en tur till Los Angeles och Las Vegas. I slutet av april började det kännas at slutet närmade sig och separationsångesten började smyga sig på...
MAJ
Maj var fantastisk och förkrossande - så mycket kärlek till alla platser och vänner blandades med tankarna på att allt snart skulle vara över. Minutrarna var dyrbara och vi tog alla chanser att hänga tillsammans på standen, på fester, på restauranger osv. En fantastisk tid! Mitt i månaden åkte jag till Chino Hills och var publik på ett amerikaskt Huntingtest, en annorlunda men häftig upplevelse. Två andra upplevelser var The Underwearparty och Paitball med mina finska militärgrabbar! Finalweek körde igång och jag pluggade dag och natt en vecka (på riktigt!). Sen bjöd italienarna på en oförglömlig roadtrip i en husbil där vi reste upp genom arizona, såg Monumeny Valley, touchade Utah, stannade vid Grand Canyon, sen Lake Havasue. I San Diego blev jag mött av Malin och med henne vid min sida sa jag adjö till alla kompisarna.
JUNI
I början av Juni har det dags för ännu ett avsked - denna gången till San Diego - när Malin och jag påbörjade vår roadtrip längs USA's västkust. På en vecka tog vi oss norrut via LA, Santa Barbara, Castroville, Santa Cruz och Palo Alto för att avsluta i San Francisco. Där boardade vi ett plan till Ney York för en vecka i the big apple innan hemresan var ett faktum och jag flög hem till Sverige iklädd min SDSU-hoodie skrattandes med tårarna sprutande ur ögonen. Återförrenades med Jens, Nell och Billy och vi jängde på Femöre innan jag började jobba på SKK. Billy fyllde även veteran och Nellan passerade 11-sträcket.
JULI
Juli präglades av jobb på SKK. Nellan, Billan och jag trängdes ihop med Malin, Linda och Toddy i brommakällaren och knegade på dagarna. Juli var även månaden som Billy debuterade som veteran i utställningsringen. Det var i Rottneros och på GRK Open Show placerade Åsa Cederlund honom som 2:a bästa hane. På samma uställning deltog kennel Combine med inte mindre än 3 syskonpar i Brace-klassen där Toddy och Tessa med mig som handler fick vinnarrosetterna. I ett försök att sakna USA mindre åkte Malin och jag på en mindre roadtrip i sörmland - Flen - Helforsnäs - Nyköping och avlutade i Oxelösund för att hänga med Hedwig.
AUGUSTI
I augusti påbörjades finputsningen inför årets Golden Special. Billy och jag hade under sommaren börjat teama ihop oss igen men kändes långt ifrån den punkt där vi släppt allt vid årsskiftet. På SSRK-ungdomsläger i Lilla Träskaten deltog vi i Jens Palmkvists grupp, vilken vi trivdes med som instruktör, och höjdes. Kanske skulle vi kunna starta på specialen ändå? Så kom specialen - en helg jag minns som en av 2011's allra bästa. På workingtestet skärpte både jag och Billy till oss och skrapade ihop nya rekordpoäng för oss som ekipage, 78 poäng. Söndagen blev sedan oförglömlig när Billy vann både veteranklassen, jaktklassen och slutligen blev BIS. Nellan visades i specialvetanklassen där hon blev 1:a med HP
SEPTEMBER
I september förlängdes mitt vikariat på kennelklubben så när Linda och Main började skolan på varsitt håll igen blev Nella, Bill och jag kvar i Bromma själva. Linda och jag spenderade en dag på Böda Camping, där Billy blev BIM och även BIR-veteran på SKK's utställning. På Eskilstunaprovet jobbade jag som sekreterare i elitklass åt Anki Andersson, som alltid oerhört lärorikt. Jag skaffade även F-skattsedel och började jobba deltid som webbredaktörsassistent på Universum för shortcut.nu och campus.se.
OKTOBER
Oktober präglades av jobb när jag bollade både SKK-jobbet och Universum, men det funka de bra. Birgitta började hjälpa mig med hundarna när jag jobbade i stan, en toppenlösning! Södermanlands kennelklubb ordnade en utställning inspirerad av champion och champions där Billy var med som veteran och korades till Södermanlands vackraste veteran. Familjens älskade katt Combine Deja-vû, Bella, fyllde 18 vilket firades med räkar och champagne. Avslutningsvis blev Billy 3:a bästa hane på Sala Open Show.
NOVEMBER
November var en ganska lugn månad då jag avslutade vikariatet på SKK. Foppa trasslade med både motor och punka. Jag var publik på retrievermästerskapet och ett par helger senare arbetade jag och Linda som viltbärare på cocker-SM. Novembers viktigaste händelse var dock definitivt när Billy och jag äntligen fick delta som apportörer på en praktisk jakt!
DECEMBER
Årets sista månad och det var som alltid dags för Stockholms hundmässa - ännu en utställning som jag kommer minnas mycket länge. Att Billy som veteran blev 2:a i en stor championklass och senare även 2:a bästa hane är en prestation som gör mig stolt och rörd. Nellan jobbade järnet som klapphund i SKK-monter. Alslutningsvis fick jag 2 månaders förlängt vikariat på Universum och blev utnämnd till "Årets Webblixt".
Världens finaste Nellsa
Jag börjar 2012 mer splittrad än någonsin. Hemlös, (soon-to-be)arbetslös och också ganska mållös. Jag vet att jag låter som en crybaby, men det är mycket som känns ganska tungt just nu. En sak speciellt. Och det är Nell.
Nell har ju som ni vet visat ålderstecken länge. Hör väldigt illa. Ser nog också lite illa. Lite skruttig, väldigt trött men i det stora hela hyfsat fräsch och har hängt med på promenaderna i rätt bra fart.
Men under jul hände något. Det blev jobbigt att resa sig på det hala trägolvet i köket. Bakstället är lite vingligt. Speciellt ett ben vill liksom inte trampa ifrån med samma kraft längre. Den långa trappen är jobbig. Farten har reducerats. Jag får lyfta in henne i bilen.
Igår kom jag hem från fyra dagar ifrån min guldklimp och jag antar att jag förväntat mig något magiskt uppsving. Istället möttes jag av en tufsig liten varelse som sov så djupt på madrassen att hon först inte vaknade när jag puffade på henne. Men när hon slog upp sina bruna var det med ett leende. Den som säger att hundar inte kan le har aldrig älskat en jycke.
Jag förstår nu att jag sakta måste börja vänja mig vid att Nellsan inte kommer att vara hos mig för evigt. En jobbig insikt som jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera. Hon liksom SKA bara finnas där. Hon är den första hund jag tränat med, ställt ut, startat på prov och fört fram till championat. Tillsammans har vi testat de flesta hundsporter. Det har varit svettigt och oftast inte speciellt lätt. Många gånger har jag suttit på en sten och bölat eller kokat av ilska för att hon gjort något knepigt eller jagat efter något vilt. Lika många gånger har jag förlåtit henne.
Framför allt annat är Nellsan den första hund jag älskat, min bästa kompis.
Nell har ju som ni vet visat ålderstecken länge. Hör väldigt illa. Ser nog också lite illa. Lite skruttig, väldigt trött men i det stora hela hyfsat fräsch och har hängt med på promenaderna i rätt bra fart.
Men under jul hände något. Det blev jobbigt att resa sig på det hala trägolvet i köket. Bakstället är lite vingligt. Speciellt ett ben vill liksom inte trampa ifrån med samma kraft längre. Den långa trappen är jobbig. Farten har reducerats. Jag får lyfta in henne i bilen.
Igår kom jag hem från fyra dagar ifrån min guldklimp och jag antar att jag förväntat mig något magiskt uppsving. Istället möttes jag av en tufsig liten varelse som sov så djupt på madrassen att hon först inte vaknade när jag puffade på henne. Men när hon slog upp sina bruna var det med ett leende. Den som säger att hundar inte kan le har aldrig älskat en jycke.
Jag förstår nu att jag sakta måste börja vänja mig vid att Nellsan inte kommer att vara hos mig för evigt. En jobbig insikt som jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera. Hon liksom SKA bara finnas där. Hon är den första hund jag tränat med, ställt ut, startat på prov och fört fram till championat. Tillsammans har vi testat de flesta hundsporter. Det har varit svettigt och oftast inte speciellt lätt. Många gånger har jag suttit på en sten och bölat eller kokat av ilska för att hon gjort något knepigt eller jagat efter något vilt. Lika många gånger har jag förlåtit henne.
Framför allt annat är Nellsan den första hund jag älskat, min bästa kompis.
Tv. Som unghund var Nellsan med mig i skolan på typ alla friluftsaktiviteter.
Th. Vi grejjade med lite olika trix på hemmaplan och gick snart en agilitykurs.
På min 15-års dag fick jag överta ägandeskapet av Nell, samma dag
togvi den här bilden och jag kommer ihåg hur lycklig jag var.
Tv. Nell hade stora problem med gungbräde-hindret, så snälla pappa
byggde en som vi trände på varje dag.
Th. Vi gick en viltspårskurs och inom ett par år fick Nellsan sitt championat.
Tv. Dubbeldebuterade tillsammans på (inoff) jaktprov och fick ett tredjepris
Th. Gick även ett par workingtest ihop, här på goldenlägret.
Plötsligt släppte det på agilityplanen och året där på blev vi klubbmästare!
När jag tog studenten var Nell med på både champagnefrukosten och mottagningen.
Min allra bästa kompis och det finaste jag har!
Mitt 2011
Det går snabbt nu. Jag är hemma på svensk mark sedan igårkväll och imorgon påbörjar jag ännu en resa. Den här gången till Paris där jag ska skåla in 2012 i champagne! (Nell och Bill firar dock som vanligt i Hållsta med hundflocken). Jag är inte hemma igen förrän ngra dagar in på det nya året, så tills dess lämnar jag er med den här filmsnutten med godbitar från mitt liv det gångna året. Men håll i er - för det gåt minsam undan!
Milano nästa!
När ni läser det här sitter jag på ett plan till Milano!
Som några av er säkert vet har kennel Combine hedrats av en gäst under hösten, nämligen Ch Gildas Acteur, kallad Allan. Allan är född i Sverige hos Lena Stenius på kennel Gilda, men bor i Bologna, Italien hos Carina Selberg. Nu har det tyvärr blvit dags för Allan att resa hem till sydligare breddgrader igen. Även om jag bara spenderat några dagar ihop med honom kommer jag definitivt sakna honom hemma i Hållsta där han genast tog en självklar plats i hundflocken och livade upp vår tillvaro.
För oss är Allan lite speciell eftersom vår Kevin, Stanroph Sandboy, är morfar till honom. Han har en underbar personlighet och påminner nog mer om sin morfar än någon av våra barnbarn till Kevin vi har hemma - både till sätt och exteriör. Han är glad jämt i allt och alla, intensiv och full av fart.
Anledningen till Allans besök var främst att han skulle para en av mammas fodertikar - Combine Online, "Bonnie" (dotter till Billy) - vilket han gjort med konstaterad dräktighet! Linda har även passat på att visa Allan på ett par utställningar vilket lett till en BIS-vinst på GRK Open Show Enköping och en tredjeplats i Championklassen på Stora Stockholm.
Som några av er säkert vet har kennel Combine hedrats av en gäst under hösten, nämligen Ch Gildas Acteur, kallad Allan. Allan är född i Sverige hos Lena Stenius på kennel Gilda, men bor i Bologna, Italien hos Carina Selberg. Nu har det tyvärr blvit dags för Allan att resa hem till sydligare breddgrader igen. Även om jag bara spenderat några dagar ihop med honom kommer jag definitivt sakna honom hemma i Hållsta där han genast tog en självklar plats i hundflocken och livade upp vår tillvaro.
För oss är Allan lite speciell eftersom vår Kevin, Stanroph Sandboy, är morfar till honom. Han har en underbar personlighet och påminner nog mer om sin morfar än någon av våra barnbarn till Kevin vi har hemma - både till sätt och exteriör. Han är glad jämt i allt och alla, intensiv och full av fart.
Anledningen till Allans besök var främst att han skulle para en av mammas fodertikar - Combine Online, "Bonnie" (dotter till Billy) - vilket han gjort med konstaterad dräktighet! Linda har även passat på att visa Allan på ett par utställningar vilket lett till en BIS-vinst på GRK Open Show Enköping och en tredjeplats i Championklassen på Stora Stockholm.
Lycka till i fortsättningen finaste Allan - och tack för den tid vi fick spendera med dig.
När jag ändå är i Milano ska jag även passa på att möta den här pudeln, ni känner kanske
igen honom från mina USA-bilder: Andrea - en av spagetthikillarna från San Diego!
Utvärdering Nordisk Vinnare 2011
Idag tänkte jag visa lite bilder från Nordisk vinnarutställning och berätta lite om hur jag visar hund, samt utvärderar vad jag gjort bra och vad jag måste göra bättre nästa gång. Lite som ett komplement till det här inlägget.
Ibland tror jag att vissa fått för sig att utställning bara handlar om att på dagen gå in och springa ett vänstervarv samt visa hur hunden ser ut i profil. Självklart handlar det övervägande om att ha en exteriört bra hund, men jag vill påvisa hur många mer detaljer som spelar in. Jag är övertygad om att hundens utstrålning och sättet man visar upp hunden på spelar roll i bedömningen – inte minst i en så konkurrenstuff ring som goldenringen.
Jag delar givetvis med mig av detta för att dokumentera för mig själv hur Billy och jag såg ut i ringen på mässan - men också för inspirera andra till hur man kan jobba med sin personliga utveckling i utställningsringen. Jag tar gärna emot kritik och funderingar på det jag skriver och visar!
Ibland tror jag att vissa fått för sig att utställning bara handlar om att på dagen gå in och springa ett vänstervarv samt visa hur hunden ser ut i profil. Självklart handlar det övervägande om att ha en exteriört bra hund, men jag vill påvisa hur många mer detaljer som spelar in. Jag är övertygad om att hundens utstrålning och sättet man visar upp hunden på spelar roll i bedömningen – inte minst i en så konkurrenstuff ring som goldenringen.
1. Inne för första granskningen. Här är det viktigaste att Billy ser glad och trevlig ut. Jag bryr mig inte så mycket om detaljer, som hur han står med benen - så länge han visar utstrålning. Domaren hinner ändå inte titta på detaljer nu. Här använder jag mig av gott godis (mammas hemgjorda leverbitar) och han har lite dragkamp med leverbiten. Jag ser att det får honom att dra bak nacken så att han ser ut att få kort hals och bestämmer mig för att försöka hitta ett alternativ till dragkampen till nästa gång.
2. Den eskillda bedömningen började denna gång med att springa en cirkel. Jag samlar upp kopplet så att inga lösa ändar hänger och slänger, vilket kan störa helhen. När vi springer ensamma kan Billy bli lite lunkig så jag har en tennisboll (favvoleksaken) i vänsterhand att vifta lite med framför näsan för att få honom att stega på lite. En last jag har här är att jag ibland springer och tittar på Billy så mycket att jag tappar riktningen själv. Det har jag fått träna på och här ser det ju bra ut!
3. Sedan fick vi visa fram- och bakbensrörelser. Ju snabbare man rör sig, desto mer kommer hunden att placera tassarna i ett spår. Därför kan man välja att gå/springa i ett långsammare tempo just när man visar rörelserna fram och bak - för att få hunden att trampa mer paralellt. Billy är en så pass stor hund att jag tycker det ser löjligt ut att gå med honom och väljer därför att springa, men i ett långsammare tempo. Viktigt att tänka på när man visar fram- och bakbensrörelserna är att det är hunden domaren vill studera, inte handlern. Se därför till att hunden rör sig rakt från samt mot domaren, något jag gör lite dåligt här (domaren är mannen är orangea byxor).
4. Avslutningsvis i den individuella bedömningen får man ställa upp hunden i profil vid bordet när domaren dikterar kritiken till ringsekreteraren. Här finns det flera vanliga tillvägagångssätt. Att ställa upp hunden, sätta/ställa sig bakom och hålla ut svansen som en förlängning på rygglinjen är en variant. Att stå framför hunden och låta den stå fritt är en annan. Med Billy använder jag oftast en kombinerad variant. Han ställer sig gärna med bakbenen lite under sig så jag brukar flytta ut dem lite och sedan ställa eller sätta mig på huk framför honom så han showar (ser glad ut och viftar på svansen).
5. Här är hela klassen tillbaka i ringen för konkurrensbedömning. Jag brukar tänka på att försöka ta ut lite avstånd till hunden framför. Då har jag mån att ta ett par steg framåt om jag vill få Billy att trampa om eller om hunden bakom plötsligt står uppe i rumpan på honom. Här har jag valt att sitta ner framför Billy. Han vill gärna ha koll på allt runt omkring, vilket ger ett lite splittrat uttryck. I ringen vill jag att han ska fokusera på mig och att vi ska ha trevligt ihop - och genom att sitta ner upplever jag att vi kommer in i vår egen lilla bubbla bättre.
6. Billy och jag har blivit utplockade i mitten av ringen med några andra ekipage som domaren vill ha kvar och placera (t.h Linda och Ch Gildas Acteur). Notera att jag för konkurrensbedömningen bytt ut tennisbollen mot en kaninboll. Jag tror det kan vara bra att spara bästa "moroten" till sist och det är i konkurrensbedömningen det är dags att plocka fram det där lilla extra.
7. Nu gäller det - bara fyra hundar kvar och dags för placering. Även när jag springer tar jag ut lite avstånd till hunden före. När domaren tittar på oss måste det se så bra ut som möjligt. Om hunden framför plötsligt skulle sacka i det ögonblicket har jag ändå ett par steg att låta Billy sträcka ut på. Det förekommer inte ofta, men det finns också handlers som låter sina hundar springa upp väldigt nära i rumpan på ens hund, och då är det bra att ha lite luft framför så man kan öka på framåt. (På bilden: Dewmist Lion Sleeps Tonight, Ch Golden Hills-side Imagine a Chap, SEUCh Combine Hennessy & en veteranhane - hjälp, minns ej vem!)
Jag delar givetvis med mig av detta för att dokumentera för mig själv hur Billy och jag såg ut i ringen på mässan - men också för inspirera andra till hur man kan jobba med sin personliga utveckling i utställningsringen. Jag tar gärna emot kritik och funderingar på det jag skriver och visar!
Jag tycker synd om alla som inte får ha en Nell eller en Billy
Vi ligger lågt på bloggen. Julen närmar sig. Vi gör oss redo att flytta ur bromma-källaren och fara hem till Hållsta ett tag. Det är slutspurt på jobbet och aktiviteter på kvällarna. Det är stress på hög nivå och jag känner liksom ständigt att jag jäktar och är på väg någon stans. Tricket för att hålla huvudet över ytan är att ha en fristad - och det har jag - i Nell och Billy.
Även om jag jäktar eller multitaskar till tusen blir det inte så jobbigt för jag vet att till exempel när jag jäktat hem så kommer de möta mig i dörren med viftande svansar och pigga ögon - och jag kommer stressa av, känna mig glad och ta ut dem för att leka.
Ungefär så funkar det nog för de flesta med hundar men jag tycker ändå lite synd om alla som inte får ha en Nell eller en Billy i sina liv. Som aldrig får vakna till två små söta pepparkornsögon och en nos som kittlar i nacken. Som inte får väcka den döva kraken som alltid blir lika förvånad att det redan är morgon. Som inte får uppleva lyckan som hänger i luften när jyckarna gör varsin snöängel i parken. Som inte VARJE gång man öppnar dörren möts av två viftande svansar. Som inte får iaktta ivern när man mäter upp hundmaten i skålarna. Eller som inte får somma till nöjda Billy-snarkningar, för att bara nämna ett axplock av alla de förmåner man får av att dela sitt liv med de här två.
Jyckarna på äventyr
Idag har Nell och Billy agerat studiesällskap åt ugglan Hedwig medans matten slavat på kontoret. Det är skönt att vara på benen efter några febriga dagar efter mässan. Ofta kliar det av längtan efter en ung hund att börja om med. Ett oskrivet litet blad som jag får sätta min signatur på, både Nell och Billy har jag faktiskt tagit över och alltså inte tränat som små valpar.
Men febriga dagar när man mest sover och går lite korta turer i parken är det rätt tacksamt med två äldre hundar som inte har så mycket emot att snarka ikapp med sin matte en dag eller två. Nellsan tittade med jämna mellanrum ut från sitt bo under sängbordet med en nöjd min som såg ut att säga: "Åh, vad mysigt att du är här hela dagen"
Nellsan ser föresten ut att snarka på rätt bra hos Hedwig också!
(Bild lånad från Hedwigs facebook)
Bakom varje reslutat...
Varje tävlingsstart har föregåtts av gedigen träning. Eller?
Jag tror nog de flesta som tävlar sina hundar har lagt ner gediet arbete på att träna inför tävlingsstarten. Lydnadshundens grundträning påbörjas tidigt, agilityhunden måste läras alla hinder och den grundläggande jaktträningen påbörjas ofta redan så fort valpen lämnat valplådan, för att nämna några exempel.
Men utställningsträningen då? På utställning bedöms ju inte ekipaget efter hur väl detaljerna i ett visst moment ser ut, utan hur väl hunden stämmer överens med domarens tolkning av rasstandarden. Behöver man verkligen träna då?
Svaret är ja, och i det här fallet handlar det on att förbereda sig själv ovh hunden för att lyckas så bra i ringen som möjligt. Och det finns en mängd olika moment man bör öva in. Att visa rörelser är exempelvis inte bara att springa i en cirkel, utan kan brytas ner i oändligt många beståndsdelar. Fart, riktning, koppel, hundtolerans, utstrålning, start och stopp är några delmoment man bör träna på.
På samma sätt som jag förbereder Billy och mig inför en start på ett jaktprov har jag även en plan för hur vi ska göra när vi entrar utställningsringen. Jag har studerat hur domaren bett de tidigare ekipagen att föra sig - och funderat ut en plan för hur jag visar Billy på ett så förtjänstfullt sätt som möjligt. Var ska jag ställa mig när jag går in? Ställa fritt eller peta med benen? Vilket godis/leksak börjar jag med - och vilket sparar jag till konkurrensen?
Hemifrån har han redan grundträningen. Mamma la en bra grund på honom som valp - och jag känner honom så väl och vet ofta exakt hur jag ska göra. Oftast visar jag honom utifrån en noga inövad mall, ett system vi båda är trygga och känner igen oss i. Den mallen tränar vi då och då hemma - och nu veckorna innan mässan en liten stund varje kväll.
Jag tror nog de flesta som tävlar sina hundar har lagt ner gediet arbete på att träna inför tävlingsstarten. Lydnadshundens grundträning påbörjas tidigt, agilityhunden måste läras alla hinder och den grundläggande jaktträningen påbörjas ofta redan så fort valpen lämnat valplådan, för att nämna några exempel.
Men utställningsträningen då? På utställning bedöms ju inte ekipaget efter hur väl detaljerna i ett visst moment ser ut, utan hur väl hunden stämmer överens med domarens tolkning av rasstandarden. Behöver man verkligen träna då?
Svaret är ja, och i det här fallet handlar det on att förbereda sig själv ovh hunden för att lyckas så bra i ringen som möjligt. Och det finns en mängd olika moment man bör öva in. Att visa rörelser är exempelvis inte bara att springa i en cirkel, utan kan brytas ner i oändligt många beståndsdelar. Fart, riktning, koppel, hundtolerans, utstrålning, start och stopp är några delmoment man bör träna på.
På samma sätt som jag förbereder Billy och mig inför en start på ett jaktprov har jag även en plan för hur vi ska göra när vi entrar utställningsringen. Jag har studerat hur domaren bett de tidigare ekipagen att föra sig - och funderat ut en plan för hur jag visar Billy på ett så förtjänstfullt sätt som möjligt. Var ska jag ställa mig när jag går in? Ställa fritt eller peta med benen? Vilket godis/leksak börjar jag med - och vilket sparar jag till konkurrensen?
Hemifrån har han redan grundträningen. Mamma la en bra grund på honom som valp - och jag känner honom så väl och vet ofta exakt hur jag ska göra. Oftast visar jag honom utifrån en noga inövad mall, ett system vi båda är trygga och känner igen oss i. Den mallen tränar vi då och då hemma - och nu veckorna innan mässan en liten stund varje kväll.
Den enda bilden på mig och Billy från mässan, jag hittat hittills. Här står han och viftar
på svansen efter att jag fått honom att trampa om med frambenen med hjälp av
en signal med höger knä.
Om vi vore disneykaraktärer...
Vad passar bättre denna lucia-tisdag - än att spekulera lite i vilka disneykarkaktärer jyckarna skulle vara om de hade fötts i Hollywood istället för i Hållsta!?
Billy/Ferdinand & hans mamma Magda
(som var väldigt förstående, fastän att hon var en ko!)
Tino/korkad glad hyena & Doris/skolpolis hyena
Bästa polarna: Stora, snälla, dumma Pumba/Toddy & lilla, nätta Timon/Tessa
Farbror B - 2:a på Stora Sthlm
Jag tror att det var nyss när jag stog och borstade tänderna som det sjönk in och blev verkligt: Idag blev Billy 2:a i en stor championklass och senare 2:a bästa hane på Stora Stockholm, som i år även var Nordisk Vinnarutställning - och detta vid en ålder på drygt åtta år.
För mig var det andra gången jag visade hund på mässan (första gången var med Trooper år 2007). Även om domare, Hans Rosenberg, tidigare visat att han tycker om Billys typ var jag mycket osäker på om det skulle gå vägen idag. Billys päls är nämligen inte alls i toppkondition - vilket Hans också nämnde i kritiken - men uppenbarligen kompenserade hans övriga egenskaper. Bidragande var nog också att Billy var härlig att visa idag. Hon bjöd till, viftade på svansen och stegade på när vi visade rörelserna.
Som ni säkert vet kan man läsa följande i Golden Retrieverns rasstandard: "Rasen ska vara vänlig, tillitsfull och ha självförtroende". På Billys kritiklapp från idag fanns en mening som gick rakt in i hjärtat på mig: "Utstrålar trygghet rakt igenom" - Jag ser det som en av de vackraste komplimanger och är både stolt och tacksam över att få han en sån fin kamrat som farbror B!
För mig var det andra gången jag visade hund på mässan (första gången var med Trooper år 2007). Även om domare, Hans Rosenberg, tidigare visat att han tycker om Billys typ var jag mycket osäker på om det skulle gå vägen idag. Billys päls är nämligen inte alls i toppkondition - vilket Hans också nämnde i kritiken - men uppenbarligen kompenserade hans övriga egenskaper. Bidragande var nog också att Billy var härlig att visa idag. Hon bjöd till, viftade på svansen och stegade på när vi visade rörelserna.
Som ni säkert vet kan man läsa följande i Golden Retrieverns rasstandard: "Rasen ska vara vänlig, tillitsfull och ha självförtroende". På Billys kritiklapp från idag fanns en mening som gick rakt in i hjärtat på mig: "Utstrålar trygghet rakt igenom" - Jag ser det som en av de vackraste komplimanger och är både stolt och tacksam över att få han en sån fin kamrat som farbror B!
