Blackeberg

Visst är det märkligt hur snabbt ett nytt place kan kännas som ett hem. Trots att Nell och Bill saknas och att vi inte bott här alls länge känns det verkligen så där lugnt och tryggt som det känns som när man kommer hem när man kliver innanför dörrarna till lägenheten.

Toddy och Tessa verkar också ha funnit sig till rätta och trivas bra. Speciellt fascinerade är de av TVn och står gärna nära och tittar när det är spännande program som naturdokumentär, Cesar Millan eller keno i rutan. Promenadstråk finns det fina i närheten och på kvällarna går vi ibland och tränar lite trix och låter dem leka på en stor gräsyta nere vid vattnet.

 
 

Om sommaren som skulle bli den västa i mitt liv...


Nu har det varit tyst sådär länge här igen. Men idag vill jag skriva några rader. Jag vill skriva om sommaren som jag trodde skulle bli den tyngsta i mitt liv. Och om hur just den sommaren hittills istället fått mig att glida omkring på fluffiga, lyckliga moln.

---

Jag var förberedd på att ta adjö av min älskade gamla Nell när juni månad passerat. Men mirakulöst blev Nellan inte sämre under månaden, utan bättre. När den närmade sig sitt slut hade jag ont i magen. Var det ändå dags? Och vad gjorde man med en så gammal hund när man skulle resa bort i 10 dagar? Fantastiska Inga-Lill tog sig an Nellan och behandlade henne som den prinsessa hon är.

Så Nellan bor fortfarande hemma hos mamma och pappa på kennel Combine. Visst är hon fortfarande en gammal hund men på kvällsturen går det till och med ofta i en något fyrkantig galopp vissa sträckor. Det känns så fantastiskt skönt och jag känner mig så priviligierad att få ha kvar min kompis ett tag till – och att jag tack vare allt stöd kan erbjuda henne en så fin sista tid i livet.

 

Innan avfärd till England firades Nells 13-årsdag med tårta

Sen har vi Billy. Fantastiskta Billy. Billy som blivit en 10-årig gubbe – och även om det såklart märks lite på kroppen – fortfarande är en av de vackraste hundar jag vet. Att sedan få Billys form bekräftad på inget mindre än GRCs 100-års jubileum i Cirencester var en upplevelse som både gjorde mig rörd och oerhört stolt.

På den inledande Championship Showen vann Billy först special veteranklassen. Klassvinst innebär i England att man får gå in och tävla om att bli bästa hane och även om jag förstod att han skulle ha svårt att hävda sig mot de yngre hundarna här kände jag mig enormt hedrad över att få gå in och visa upp honom i konkurrensen om bästa hane. Slutligen vann han dock över den yngre veteranhanen och blev således bästa veteranhane och till sist BIS Special Veteran i finaltävlingarna.

Jag vill rikta ett stort tack till alla fina ord och gratulationer från alla våra hundvänner världen över. Jag vill också passa på att nämna att det kändes himla roligt att visa hund med ett sådant fint publikstöd som det verkligen kändes som att man hade från ringside.

Nu ska Billy få njuta av ett avslappnat, men aktivt, liv hemma hos mamma och pappa. Även om min generösa mamma låtit mig ha Billy som min under flera års tid har han faktiskt alltid tillhört henne. Jag tror att Billy alltid outtalat kommer att vara lite min också – och visst kommer jag spendera tid med honom – men nu när hon vill hon ha honom hemma och rå om honom som den prins han är kan jag inte låta bli att känna lite att det faktiskt egentligen är det bästa för honom.



Till sist en liten update om Tessan. Hunden jag lånade för ganska exakt ett år sedan, men aldrig lämnade tillbaka. Vad skulle jag göra utan Tessan just nu? Vara helt hundlös – hemska tanke! Under sensommaren och hösten hoppas jag på en massa kul upptåg med den lilla damen innan det förhoppningsvis blir löp och ny livsuppgift som mamma åt en ny generation Combine-golden.

Helgen innan England startade jag Tess på GRKs C-provsmästerskap med 74 poäng i nkl som resultat. I det stora hela gick det bra hela rundan men på en station gjorde vi ett rejält magplask och fick bara med oss några ynka poäng.
Nu tränar vi vidare med sikte på SSRK Ungdoms SM i augusti.
 

RSS 2.0