Igår eftermiddag styrde jag Foppa mot Hållsta. Eftersom jag fortfarande är skriven i Eskilstuna går jag hos tandläkaren här och tidigt imorse var det nämligen dags för ett besök. Nu sitter jag hemma och Hållsta och pluggar, om en stund blir det break för hundrastning och sedan hemfärd till Örebro igen.

Under förmiddagen har jag även passat på att trimma tassar på Nell och Billy. Att klippa ur dem lite nu under vintern är verkligen något jag rekomenderar för att minska snöbollar mellan tårna och även för att tassarna ska torka snabbare när man kommit in.

Skönast med att vara i Hållsta är såklart att återse alla mina fyrbenta kamrater. Hundarna är ute och lever rövare i sina hägn nu, men Bella har varit min studiekamrat. Fy tusan vad mycket mysigare det är att sitta och plugga med en varm, spinnande katt i knäet. Bella är verkligen bästa katten, så otroligt social och mysig. Hon fyllde förresten 17 år den 22 oktober. Hatten av!

Bella kommer gärna upp och ligger i sängen med oss.


De senaste månaderna har hon inte riktigt velat gå uppför trappen,
men då bär vi upp henne på en kudde som den Prinsessa hon är!


Bella tar en lur framför min dators värmefläkt. Katter och värme alltså...


Bella, Blurk, Blurkey, Prinsessan Blurkas: Kärt barn har många namn!

Jag var länge ganska kritisk till det här med att klä på hundar. Jag kunde förstå att vissa naknare raser kankse behövde något värmande men varför lägga täcke på våra retrievers? Om vi inte hade gjort det på jag vet inte hur många år, varför skulle det plötsligt finnas ett behov? När jag frågade folk som klädde på sina hundar fick jag dessutom väldigt konstiga motiveringar som typ, att hunden såg söt ut eller att den inte blev så smutsig under magen. Jo, det är faktiskt sant att jag fick de svaren!

Under min englandsvistelse hösten 06 fick jag för första gången se riktiga "jaktgubbar" klä på sina hundar. Det var när hundarna var utanför bedömning som herrarna ömt klädde på sina spaniels under de tuffa väderförhållandena som field trailsen i Skottland kunde bjuda på. På retrieverproven såg man det mer sällan.

När Nella fick ont i ryggen fick jag råd om att införskaffa ett täcke för att värma muskulaturen innan promenad och sedan hålla den uppvärmd trots stopp på promenaderna. Valet föll efter lite efterforskningar på ett Back On Track-täcke och det har jag aldrig ångrat. Täcket sitter som en smäck och går ner bra över rygg och svans, viktigt då det just är ryggen som behöver hållas varm. Nell får ha täcket när det är minusgrader eller när jag vet att hon kommer få sitta passiv när jag tränar med Billy.

Till Billy har jag inte haft något täcke, men i sommras vann han ett från ReDog i samband med en grupp-placering på utställning. Han har fått ha det vid några tillfällen under hösten. På ett par av höstproven fick han ha det efter prövningen då han var kall och huttrade. Han har även fått ha det när vi är i stallet då han envisas med att ligga mycket på det kalla betonggolvet trots att jag lagt fram en stallfilt. Förra helgen fick han även ha det när han låg passiv imellan apporteringsövningarna.

Sammanfattningsvis har jag alltså inte täcke på mina jyckar för att det är snyggt eller för att hålla dem rena. Nell får ha sitt för att hålla hennes ryggmuskulatur uppvärmd och smidig. Billy får ha täcke när han är/ för att undvika att bli nedkyld eller för att behålla kroppsvärmen i passiviteten. Det är förhoppningsvis både ett sätt att göra det bekvämare för honom, men också för att undvika skador.

Har ni täcket till era hundar?
I så fall, när och varför?

ReDog-täcket syns på bilden till vänster. Ett helt ok täcke i typ softshell-material. Passformen är okej, men jag tycker det är dåligt att täcket inte går ner längre över rumpa och svans. Back on Track-täcket syns till höger. Det innehåller nån slags keramisk substans som ska vara extra bra för att behålla och reflektera hundens egen kroppsvärme. Om det funkar eller inte vet jag inte riktigt men det är definitivt varmare än ReDog-täcket.

Igårkväll blev det ett spontant klubbesök och spelning för min del vilket gjorde att uppstarten på dagen imorse blev aningens seg. Kvällen var i allafall mycket trevlig och spelningen bra så det var det väl värt ändå. Vid lunchtid åkte jag och hundarna till stallet. Som jag har kommit att njuta av veckans stalldag!

Såhär i uppsatstider känner jag mig nästan konstant stressad och att jag samtidigt försöker fixa allt inför nästa termin gör inte pressen lättare. Hundpromenaderna hjälper mig att varva ner, men jag har svårt att skaka tankarna ur huvudet helt. I stallet blir dock mitt sinne typ helt blankt. Jag blandar foder, väger hö, mockar, borstar och till sist promenadrider Deo och under hela tiden känner jag mig så otroligt lugn och avspänd.

Hundarna är med i stallet båda två. Nells favoritstund är när jag skär morötter för då får hon och Billy varsin liten att knapra på. När jag rider ut får bara Billy följa med, det tycker han är jättekul. Idag skrittade jag barbacka genom en snötäckt skog med Billy farandes framför hästen. På halva sträckan fick möte vi en gubbe, men det är inga svårigheter för på kommando kommer Billy och går bredvid hästen. Jag fylls av en sån powerkänsla i sånna situationer. Där sitter jag på en stor kraftfull häst och har inga svårigheter att kontrollera både den och min pigga hund trots att jag varken har sadel på hästen eller koppel på hunden. Känsla!

Att hundarna efter några timmar i stallet ligger helt totalt utslagna i hallen är en trevlig bonus. För nu måste jag återgå till verkligheten och allt plugg igen. Nästa vecka får jag återvända till min fristad igen!

Nells hörsel har stundtals varit ganska, hmm hur ska jag uttrycka mig, tja selektiv. När hon var ung kunde hon slå lock för öronen så fort hon anade minsta viltdoft. Med åldern har det dock avtagit. I somras när hon tillbringade nästan all sin tid i koppel blev Nell som en sån där valp som tränats fel och tror att inkallning betyder koppel på och därför inte vill komma. Hemskast var hon mot in mamma när jag var i Kroatien och mamma tog med henne för att bada i Hållstagropen. Nell kunde stå på ett noga uttänkt avstånd i vattnet och glo på mamma medans hon ropade och lockade. Avståndet var givetvis uträknat så att mamma ine kunde nå henne från stranden. Haha, min smarta lilla hund! Men under sensommaren när hon fick vara lös mer och mer och vi tränade massa inkallning löste sig problemet snabbt.

Nu verkar dock dövörat ha slagit till mer på riktigt. Nell verkar få ha svårare att avgöra varifrån ljud kommer. Om jag exempelvis ropar på henne när hon står och gräver kan hon sticka upp sitt lilla huvud och sätta av åt helt fel håll. Här om dagen så fel att jag gapandes och stojandes fick sätta av efter henne för att hon inte skulle dra till vårt vanliga promenadstråk istället för att gå till parkeringen. Det är inte olydnad utan snarare med stress som hon rusar iväg, som om hon inte har koll på vart jag är. Allt oftare kan jag kliva över henne i hallen utan att hon vaknar och på på mornarna får jag ofta väcka henne där hon sover tungt i korgen.

Jag har ingen erfarenhet av hundar som hör dåigt. Vad tror ni? Är det hörseln som kan börja tryta lite?

Helgen som gick bjöd på härlig apporteringsträning hos Anna i Salem tillsammans med henne&Hedwig, Johanna&Hank och den nya bekantskaper i form av Jenny&Nike. Men först avklarade jag fredagsfinalen i Idol Live i Karlstad. En rolig upplevelse, men med sen hemkomst så det var lagom yrvaken satte jag mig i troga Foppa på lördagsmorgonen. Efter ett stopp i Hållsta där jag bytte ut Nell mot mammas Tino fortsatte vi till Salem.

Jag kom lagom till lunchen och på eftermiddagen tränade vi sedan markeringar och lite dirigeringar i ett skogsparti. Båda killarna har haft lite träningsuppehåll så jag tog det lite försiktigt och kände av dem lite. Tino fick enkelmarkeringar till tydlig referenspunkt och sedan linjetag till samma område. Billy fick markeringar med dolt nedslag bakom backkrön och linjetag till halvkänd plats med störningsmarkering.

På söndagen åkte vi och tränade på ett fält. Billy som har lite svårt att sova borta kändes lite matt och fick därför ligga mycket passiv. Ett par linjetag till platser där han tidigare sett markeringar och senare även stoppsignal och sidotecken till samma områden fick han ändå testa och skötte sig bra. Tino fick långa enkelmarkeringar och lite grundläggande linjetagsträning.

Härligast med helgen var nog känslan av att kunna ha med två jyckar och växelföra dem utan några problem alls. Båda killarna var med på noterna och gjorde vad jag bad dem om både passivt och aktivt. Det gav mersmak och min längtan efter valp blev större än någonsin. Men det får vänta, än är inte rätt tid...

Billy tyckte nog att det härligaste med helgen var att man fick ligga i soffan hemma hos Anna.
På natten bäddade jag den och sov där intryckt mot ryggstödet av Billy som fläkte ut sig på rygg
bredvid  med ett nöjt grymtande. Även Tino fick testligga en soffa för förstagången i sitt liv.
Vilken lycka!

Dagarna bara svischar förbi. Den senaste tiden har jag trappat upp tempot och det börjar märkas nu. Men vad glad jag är av att komma hem till två guldklipmar när skoldagen är slut. Istället för att slänga mig på soffan på soffan ger jag mig ju ut i mörkret. Ibland är det fruktansvärt motigt, det tror jag alla kan känna igen sig i. Väl ute är det dock skönt och jag laddas med ny energi, mycket behövligt eftersom kvällen ofta också innebär jobb, jobb, jobb...

Vad skulle jag göra och var skulle jag vara om jag inte haft mina bästisar?

Puh, i helgen har Foppa varit min bästa vän. I fredags for jag och Nell till Eskilstuna där vi spenderade en natt. Ibland får mamma och pappa inte riktigt ihop det med jobb och hundarna och då rycker jag gärna in och tar hand om gänget. På lördagen rullade vi vidare till stockholm för att träffa Jens, hans familj samt gå på Raw Commedy Club. På söndagen rattade jag sedan Foppa till Eskilstuna igen för farsdagsmiddag. Eftersom det blev sent slaggade jag i etuna också. Malin var också hemma för farsdagsmiddag och som alltid så trycker vi systrar ihop oss i Lindas säng för att slippa bädda egna sängar. Trångt med mysigt!

Imorse återvände jag tillsammans med både Nell och Billy till Örebro. Härligt att ha båda mina jyckar här igen. Skolan tog min tid på dagen men på eftermiddagen gick vi en lång sväng och som alltid efter att ha varit borta från Öret ett par dagar hade Billy fruktasvärt mycket att stå i på promenaden. Det ska luktas och pissas i vartannat steg. Hanhundars urinproduktion upphör sannerligen aldrig att förvåna!

Förra veckan hade vi snö på studentgatan.
Nell och jag tog både morgon- och kvällsturer i vintervitt landskap.



När vi skulle åka till stallet var Foppa begravd i snö.
Medan jag skottade av den (med hjälp av en dummy) tog Nell ett snöbad.



Deo var lycklig över att få komma in i stallet och kom travandes till staketet när vi kom.



Hemma i Eskilstuna på fredagen; Det blir trångt med 5 jyckar bak i Foppa!
Givetvis åker jag bara korta turer med en sån last, ett par kilometer bort finns bästa sorkgrävarhagen.



Finaste hundgänget som var med i sorkhagen
Fr v. Doris, Magda, Tino, Tessa & Nell

Det var med skräckblandad förtjusning jag läste mailet där det framgick att jag nu är officiellt antagen. Nu smäller det - det finns ingen återvändo!

Redan i april påbörjades min väg mot en utbytestermin våren 2011. Jag fick skriva ett internationellt språktest för att få det dokumenterat att min engelska var god nog för att klara av att studera med engelska som undervisningsspråk på universitetsnivå. Därefter följde nomineringsprocessen, alltså ansökan om att få nomineras till Örebro Universitets utbytesplatser. Efter lite övervägande satte jag platsen på San Diego State University (SDSU) högst upp på min lista. Till sommaren stog det klart att jag blivit nominerad till mitt förstahandsval. Under sensommaren skrev jag ansökan till SDSU och sedan har det varit en lååååång väntan. Imorse när jag öppnade mailen låg dock ett mail från SDSU högst upp i listan och de grattulerade mig till att jag nu är officiellt antagen till SDSU vårterminen 2011!

Jag ser såklart fram emot min utbytestermin massor. En ny världsdel, land, universitet och språk. Samtidigt känner jag redan lite ångest över att vara ifrån hundarna och Jens så många månader. Nell och Billy kommer att få flytta "hem" till Hållsta medan jag är borta. Det är enorm trygghet för mig att de får bo hos mamma där jag kommer ha full koll på vad de har för sig.

Har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med bloggen. Antingen låter jag den vila och fixar en ny San Diego blogg, eller så får det bli en underkategori här.... Tips?

Idag yr snön ömkring i Örebro och små ispärlor piskade mig i ansiktet när jag var ute med Nella efter skolan. Det blev väl inte vår längsta promenad direkt men runt lilla rundan kom vi. På slutet när vi korsade fältet var det till och med så pinande att Nell, som sällan klagar på vädret, knep ihop ögonen och vände bort huvudet från vinden.

När Billy är borta blir det dock tydligt att hon kräver mer aktivering eller uppmärksamhet från mig och idag var hon inte nöjd när vi kommit in. Jag måste dock sätta mig med plugg och annat fix. I sånna lägen brukar jag ge henne något att ta ut lite av sin energi på. Ett märgben eller en kartong alternativt en petflaska med några foderkulor i brukar kunna sysselsätta henne en stund och sedan sover hon gott. Idag är det dock inte nog. Hon har redan arbetat med en toarulle och petflaskan, men vill mer.

Någon som har något tips på bra inomhusaktivering där jag kan vara passiv?

Idag har Jensa och jag haft städ och slappdag. Skönt efter gårdagskvällen som bjöd på mycket trevlig midterminsfest. Jag gled med lite på en räkmacka då det var Jensa och hans ekonomgäng som firade avklarad tenta. Själv passade jag på att fira färdigskrivet uppsats-PM.

Nell tyckte det var lite tråkigt med städning så jag gjorde iordning en kartong med en bit torkad oxmuskel i. Hon är ju sannerligen ingen fena på att öppna paket så det tog en bra stund. När även muskeln var upptuggad skulle hon se efter om det fanns något mer i paketet. I sin iver stack hon dock in huvudet för långt och paketet fastnade. Det såg sannerligen roligt ut där hon stog med ett flingpaket på huvudet och inte visste vad hon skulle ta sig till. Jens knäppte ett snabbt kort med mobilen och skyndade sedan att ta av henne hatten så att hon inte skulle bli rädd.

Nell och jag har tjejkväll ikväll. Billy har åkt hem till Hållsta över helgen och Jensa är ute och firar en avklarad tenta. Jag har haft en tuff vecka i skolan och känner mig i behov av en lugn soffkväll. Vid halv sex fick Nell sin kvällsmat och därefter ett märgben som hon har grejat med tills nu ungefär. Det tyckt nämligen ha slagit slint i damens hjärna. Hon verkar nämligen ha glömt att hon har fått middag och förstår inte varför jag plågar henne med denna svält. Visst är jag en hemsk matte!

För närvarande sitter hon och gnäller i hallen och stirrar på mig med intensiv blick. När jag tittar åt hennes håll "pratar" hon med mig och har även pressat fram två små uppfodrande gläfs. Nu återstår att se vem av oss som ger upp först. Jag vet hur envis Nell kan vara, men jag tänker då inte servera en extra middag!

Igår när jag plockade fram bilderna på Nellsans trix snubblade jag över lite härliga agilitybilder som jag hade glömt bort att Jensa och jag hade tagit. Såhär i höstrusket när det redan är mörkt när jag kommer hem från skolan och agilityplanen numera är vattensjuk och geggig är det svårt att tänka sig att att det faktiskt bara är en månad sedan bilderna togs. Kanske kan de lysa upp i höstrusket för er också!?

Billy tycker att alla hopp är jätteroliga - däcket är inget undantag


Dena bild kanske inte är speciellt fotografiskt vacker, men jag tycker den illustrerar Billys slalomteknik på ett häftigt sätt. Stora, långa hundar måste verkligen tråckla sig igenom hindret på ett helt annat sätt än små. Billys bakkropp är kvar i hindrets förstaport medans framdelen påbörjat ingången i port tre.


Jag tror agilityn har hjälpt honom att få kontroll på sin stora kropp. Om man jämför den här bilden med hur de såg ut när han tog hinder då vi började kan jag säga er att det är grymt stora skillnader. Titta bara hur fint han tar det här hopphindret!

 

Hmm... kanske skulle illustrera det i ett eget inlägg?

Nellsan och jag trixtränar ganska mycket just nu. Dels för att det är kul, dels för att jag gissar att lite tex. balansering på bakbenen & sitt vackert övningar inte är helt fel för att stärka och hålla hennes stela rygg lite rörlig. Jag brukar använda en stor godisskål och klicker för att försöka shejpa fram olika beteenden. Nell är ofta helt med på noterna och testar sig fram.

Däremot är jag dålig på att sätta kommandon på de olika trixen när jag väl är nöjd med dem. Är det inte det som ni klickertränare kallar signalkontroll, eller?Antagligen beror detta på att jag är dålig på det och därför tycker att det är roligare att shejpa fram något nytt. Samtidigt vore det ju roligt att "spara" beteendena under en signal. Problemet är att Nell ofta blir så osäker när jag börjar selektera och bara belöna beteendet i kombination med signalen. Tips?

Upp med händerna!


Vinka


Balansera på bakbenen

Tack vare ett strålande innitiativ från Mille har Kennel Combine nu en egen grupp på facebook. Gruppen fungerar lite som ett forum där medlemmarna kan dela bilder på sina hundar, skriva träning eller tävlingsberättelser och hittar promenad eller träningssällskap. Om du har eller har haft en Combine-hund ska du självklart vara med! Kommentera det här blogginlägget, skriv ett mail eller en rad på facebook så ska jag lägga till dig i gruppen.

De senaste dagarna har varit rusktigt intensiva. Jag är rätt van att hålla flera bollar i luften, men de senaste dagarna har jag vacklat. I skolan håller vi på att lägga grund för studien vi ska utföra i vår C-uppsats. Jag skriver ihop med min ständiga vapendragare Ida och ämnet är identitesskapande processer i media. Under vardagar har skolan inkräktat allt för mycket på min fritid. Visst hinner jag med hundarna som jag borde, men så mycket mer är det inte.

Helgen var dock till stor del pluggfri. I lördags var en stor Combine-liga i sala på Open Show. En trevlig dag med flera bra placeringar även om topplaceringarna uteblev. Roligt var att Billys mamma Magda hade en fin avelsgrupp där bland annat Billys helbrorsa Kirrie ingick. I söndags hade vi lite drop-in kalas för Mamma och mig hemma i Skogsbrynet. Av min familj fick jag två stora inramade fotografier på Billy och mig, tagna under hösten, och i en tredje matchande ram satt ett Championatdiplom.

Magdas avelsgrupp: Fr v. SE (u)UCh Combine Flames of Fantasy, Combine Headlight,
Combine quite a boy, Combine quite a Miracle & Combine Nintendo

Jag och Nell som blev 2:a med HP i special veteran klassen