Jag fick en söt bok av Mille i födelsedagspresent. Hundar filosoferar heter den och innehåller fina hundbilder och lite poesi. Jag tycker att det är trivsamt att bläddra lite i den efter en lång pluggdag som denna. Idag fastnade jag för ett fint stycke om hösten. För höst är det. Idag satte jag på hundarna sian reflexvästar för första gången den här terminen, och det var mörkt och blött när vi traskade ut.

  

  Fall, löv, fall; blommor, dö bort;
  Längre natt och kortare dag;
  Varje löv väcker glädjen i mig
  När det singlar från höstens träd.

  ~ Emily Brontë

Titta vilket underbart fint gäng vi var!

Igår upptäckte jag att någor brutit sig in Les Oples. Jag körde bilen så sent som i torsdagskväll då jag provred en ponny så antagligen hände det natten mellan torsdag-fredag. Inte nog med att de slog in en sidoruta och rev runt, så verkar de även ha försökt sno den då tändningen är helt paj. Jag har en plastbalja med lite nödgrejer, typ startkablar, bogserlina, låsspray, isskrapa och linknande stående i baksätet så kanske trodde de att de skulle hitta något av värde där. Riktigt trist är det iallafall. Opeln har ju knappt nått värde i pengar mätt, men för mig innebar den möjlighet att åka till hundklubb, tävlingar & kurser med hundarna, att ta mig till stall och medryttarponny och att kunna dra hem till Eskilstuna på en timme instället för minst det bubbla kommunalt. Nu blir det ett tvärt slut på rallylydnadskursen, inga fler jakter på segersjö och antagligen ingen agilityträning i vinter.

Som den barnrumpa jag är ringde jag mamma med gråten i halsen:
- Mamma, Opeln har blivit rånad!

Nell är trött efter att korgskrufsning och chipstuggning

Jag leker ofta kurragömma med mina hundar när vi är ute själva. Ställer mig bakom en sten, klättrar upp i ett träd eller går åt motsatt håll mot dem för att de ska bli uppmärksamma och hålla reda på mig istället för tvärt om. Med risk för att de få icke-hundfolk som följer den här bloggen aldrig kommer att se på mig på samma sätt igen ska jag förtälja vilka tankar gårdagens kurragömmalek resulterade i.

När vi gick över fotbollsplanen hittade jag ett perfekt gömställe. Någon hade staplat två stora traktordäck på varandra. Efter att ha sett efter så att jag var ensam på planen hoppade klättrade jag ner i hålet mitt i däcken. Nell och Billy var borta vid några buskar och pissade och sniffade och såg inte när jag gömde mig. Ganska snart hörde jag Nella cirkulera runt däcken, sniffandes. Hon blev allt mer intensiv i sitt letande. Hoppade på däcken för att försöka komma över, krafsade och gnällde. Jag hörde att hon gick upp allt mer i stress av att inte lyckas ta sig in till mig, men jag ville vänta ut Billy.

När Nell tillslut började lyckas rubba däcken kände jag mig tvungen att klättra ut innan jag blev däckmos. Irriterad kravalde jag fram: Varför hade inte Billy kommit och letat efter mig? Min fråga blev nästa genast besvarad. Billy satt några meter från däcken och tittade på Nell och mig. Nell var överlycklig över att se sin matte igen. Slängde sig över mig, pussade hela mitt ansikte, pratade och flåsade som en tok. Jag fick sitta länga på det kalla gräset och klappa för att hon skulle lugna sig. Billy däremot reste sig viftade lite på svansen och återgick sen till att pissa lite på busken bredvid.

Förbryllad traskade jag hem. Jag kunde konstatera att Nell älskar sin matte och vill vara så nära mig som det går. Om jag föll ner i ett djupt hål skulle hon nog hoppa efter. Billy skulle inte hoppa efter. Å andra sidan är det ju bra mycket mer effektivt ur räddningssynvinkel om hunden sitter bredvid hålet. Då skulle ju räddningsteamet hitta mig mycket lättare. Så grabben är väl förlåten, även om hans insats inte får det att ömma i hjärtat som Nellas när jag tänker på det. Älskade lilla varelse!

                            
                                                               Åh, vad jag älskar de här två!

Regnet smattrar mot fönsterrutan och jag laddar för att ta mig ut på kisseturen med jyckarna, och sen krypa ner i sängen. Imorgon väntar lång dag i skolan. Ny delkurs med massa föreläsningar och massa läsning, men i höstrusket är det faktiskt helt ok att kura ihop sig i soffan med en kopp te och böcker om PR-lära, kommunikationsteknik och organisationsteori. Hade höstsolen varit framme hade det varit mycket tuffare.

Nell som varit fri från sin hälta och äntligen börjat få gå lös på långpromenaderna haltade de sista metrarna till lägenheten efter skogsturen med Sara&James idag. Det gör mig ont. Har diskuterat med mams, som tror att det är åldersslitage. Surt. Ska det utredas blir det ju ingen liten historia, det vet man ju. Blir till att avvakta lite till tror jag.

Nella har förretsten börjat älska den lilla fula korgen jag hittade i soprummet. Hon kurar ofta ner sig där.
Här är lite olika sköna stilar hon bjudit på:

                         
                         
                         

.
Sen får jag inte missa att nämna Kevins (Stanroph Sandboy) tolfte födelsedag som firades igår. Kevin, älskade, älskade Kevin. Jag skulle kunna skriva en hel bok om den hunden. Kanske gör jag det nån gång, men inte här och nu. Kevin är kanske den hund som berört mig mest.

Jens frågar mig ibland vad Nell gör för nytta. Eller tja, han som inte är överförtjust  mina vackra djur uttrycker sig oftare ungefär såhär: "Nell, öööhhh, du ligger ivägen. Du ligger bara och latar dig hela dagarna och gör  ju ingen nytta alls. Flytta på dig!"

Lite kan jag förstå hans tanskesätt. Billy är den hund jag aktivt tränar, tävlar och åker iväg på kurser med. Nell bara är, hänger med på promenaderna och tränar trix. Fast det ser Jens nästan aldrig eftersom han sällan följer med oss ut i markerna. För honom blir därför Billy hunden jag jobbar med och Nell hunden som bara latar sig, fastän att jag faktiskt fördelar min tid hyfsat jämnt mellan dem i vardagen.

Fast det är ingen idé att köra hela den förklaringen för Jens. Han skulle tröttna och stänga av öronen efter hälften. Så vad kontrar jag med när han påstår att Nell inte gör någon nytta? Jo svaret är enkelt: Hon gör sin matte glad varje dag, genom att bara vara. Det är skillat!

På Gotland bjöd hon matte på ett gott skratt såhär

Igår var Billy och jag iväg på årets sista start i ökl. Dagarna innan tvekade jag om jag skulle starta, men han kändes fin på träning så jag bestämde mig för att köra på. I efterhand är jag glad för mitt val, även om vi inte presterade på topp. Nu har både grabben och jag lite provrutin, testat lite olika upplägg och lärt oss vad som funkar och inte funkar i provsituation.

Så till gårdagen som började med isskrapning av bilrutor. På väg till Ökna stog termometern på -5,5. Galet kallt kändes det! I Ökna gick hundarna ut i grupper om fyra på en walk-up för att sedan dela sig på två par när det var dags för sök och vattenarbete.

Billy gick i dagens andra fyra och skulle bedömas av Per-Erik Forslund. Linjen rörde sig sakta framåt på ett öppet fält utan referenspunkter. Första uppfigten var Billys, en dubbelmarkering där han fick in den första lätt, men hade problem med nummer två och jag fick kalla in. Sedan fick de andra hundarna jobba på två dirigeringar och en dubbel innan det var Billys tur igen. Den här gången på en dirigering upp i en skogsbacke som han fick in okej med två stopp och två sidotecken varav han följde upp det ena mycket bra och det andra lite sämre.


På walk-upen med domare P-E Forslund och parkompisen Lena & Garbo

Sedan var det dags för sök för Billy och vår parkamrat och träningskompis Lena med flatten Garbo. Billy fick börja söka vilket gladde mig eftersom han känts väldigt taggad på linjen. Men på söket slog han ner på takten och växlade trav och en ganska seg galopp. Viltet verkade ganska väl gömt och han fick ligga i ett tag för att få in sina fyra: trut, duva, fasan och duva igen. När Garbo jobbade somnade Billy vid mina fötter, trött kille!

Till sist var det dags för vattnet. Vi fick ställa oss nere vid en vasskant där Billy skulle få gå på en markering. Det gick ett skott, vi såg skymten av ett kast och hörde att plask. Billy hade först svårt att bestämma sig om han skulle våga sig ut, men sedan kom anden in.

Efter att Garbo gjort ett försök på dirigeringen bytte vi plats. Garbo fixade markeringen snabbt och sen skulle Billy ut på dirigeringen. Där man skickade hunden var det öppet och ingen vass. Till höger hade markeringarna gått och till vänster gick en lång vasskant rakt ut. Längst med denna skulle man skicka hunden ca 50-60 meter. Jag visste att för mig var svårigheten att inte låta Billy gå in i vassen. Det lyckades inge vidare. Billy kom ut en liten bit men föll sedan in i vassen och jag kallade in. Jag provade en gång till men med ungefär samma resultat. Det kändes hopplöst och jag avstog från att fortsätta.

På den muntliga kritiken berättade Per-Erik att han tyckte att Billy gjort ett ok jobb på walk-upen. På söket tyckte han att han hade gjort ett bra jobb. Även om farten varit lite låg hade han jobbat jämnt hela tiden. Han betonade det fina fotgåendet, avlämningarna, stadgan och hundtoleransen. Däremor hade han önskat ett högre jaktpåslag och jävlanamma från Billy vilket han menade skulle resulterat i bättre koncentration vid markeringar, högre intensitet på söket och större driv att ta sig ut på vattnedirigeringen. Slutligen gav han oss ett tredjepris.

Jag tycker att det var en väldigt rättvis kritik och håller helt med. Billy kommer aldrig bli en spektakulär hund att se i arbete på det viset att han är supersnabb, aptaggad eller är totalt orädd. Men han var rätt matt på sök och vattenmarkeringen igår. När Billy och jag fick ett 1:a pris i nkl på lilla retrivermästerskapet förra året var det med de exakta orden "Han glänser inte, men han gör vad han ska". Den dagen han gör det på ett öppenklassprov tror jag vi har 2:an åtminstone!

Efter att delkurs 1 på terminskursen på universitetet var klar i tisdags fick vi ledigt till på måndag då delkurs 2 startar. Riktigt skönt och väldigt passande eftersom mamma och pappa var på kurs med jobbet igår och även idag, så jag har varit hemma i Skogsbrynet och skött hela hundflocken.

När Nell och Billy är hemma är dom ett gäng på 8 golden. Billy och Remys dotter Bonnie har fått flytta till en av mammas arbetskompisar som bor på landet och kan ha med hund på jobbet. Tror det kommer bli toppen. Men även om Bonnie inte längre finns i huset är det ett pussel att få ihop det. Fast ett roligt pussel såklart!

Idag har jag varit ute på en halvtimmes tant-tur med 12-åriga Bess som är lite stel sedan ett par dagar och motineras lite lugnare. Jag har även cyklat en halvmil med Billy, Magda och Tino och låtit Kevin söka efter en dummie i syrenbusken på tomten. Nu kör jag en snabb mellanlandning vid köksbordet med en macka innan det är dags att stycka till Mille för att gå sista promenaden där. Nell, Doris och Remy får följa med i bilen då. Men jag kan inte bli alltför långvarig för klockan 16 kommer mamms hem från jobbet och då ska vi ut och träna vattendirigering med en trut jag tog upp urr frysen i förrgår. Sen på kvällen kommer Malin (som flyttat till Stockholm) och Max (som flyttat till Helsingborg) hit och kollar Idol. Full rulle!
.

Bakre raden fr v. Remy, Bess, Tino, Magda, Doris & Billy.
Främre raden fr v. Nell & Kevin