Hej från Hållsta

I flera dagar nu har vi haft det bra och rått om varandra. Vi promenerar en sväng när det blir svalt på kvällen. Nellan är lite halt på ett bakben men är envis som tusan och vänder inte hemåt förrän vi tvingar henne. På dagarna sover hon i gräset på baksidan, spelar sitt godisspel och hämtar leksaker som jag "tappar" i utbyte mot frolic. Det känns fint att få skämma bort henne
 
 

Det finaste och sorgligaste på samma gång

 
Mamma fortsätter hålla mig uppdaterad om vad mina hundar har för sig på dagarna. Mest om Nell. På lördag åker jag hem och rår om henne. Jag verkligen längtar! Om två månader fyller hon 13 om hon är kvar hos oss då. Vissa dagar mår hon bra, andra sämre så vi tar en vecka i taget. Nell är både en klump i halsen och värme i hjärtat varje dag just nu, hon är nästan ständigt i mina tankar. Den här filmen är från en pigg dag. Helt opartiskt tycker jag att hon är den finaste hundtant jag någonsin sett.
 

Nellan hemma i Hållsta

Foppa ligger på dödsbädden. Den gamle trotränaren står på meken och jag hoppas på mirakel såklart, men det ser mörkt ut tyvärr. Detta hände igår och genast knöt det sig i magen på mig. Utan bil klarar sig inte Nell i Stockholm för hon rkar ju inte gå så långt eler åka kommunalt.

Snälla Anne och Ola lånade ut sin Saab och efter att Foppa lämnats på verkstaden för check-up körde jag Eskilstuna tur-retur efter jobbet igår för att lämna Nell hos mamma och pappa. Och där får hon nog bli minst en vecka framöver medan jag funderar på hur jag ska lösa situationen...

Det gör ont i mig att jag inte får spendera tid med min Nella men viktigast är såklart att hon mår bra. Mamma förstår i alla fall läget och håller mig uppdaterad med bilder och små rapporter om vad min prinsessa. har för sig.
 
Nöjd Nell på mjuka dynan i köket

Ute i grushägnet och spanar lite. Hur tusan tog hon sig upp på bordet undrar vi?

Väntar på mat tillsammans med sin 'partner-in-chrime', gamla Maggan.

Snart är bara minnen kvar

Jag vet att jag inom en snar framtid står inför mitt livs tuffaste beslut. I påskhelgen blev det uppenbart att Nellans och min tid troligtvis snart är förbi. Det var också det första tillfället som mamma och jag sa det rakt ut.  Och med den uppenbarelsen kom kniven i bröstet. Det känns verkligen som att någon stuckit in den där och sakta vrider om. Vetskapen om att Nell snart inte finns hos mig gör kärleken till henne plågsam.

Nells kropp har länge varit gammal och muskelfattig, men nu börjar det nå ett läge där hon har väldigt jobbigt att resa sig och gå i trappor. Nell haltar både lite bak och lite fram rätt ofta. En halt hund är en hund som har ont. Men det är så svårt. Hur ont hon har är det ju faktiskt bara hon som vet. Och när övervinner egentligen smärtan livskvalitén? Var går gränsen? Det har jag funderat mycket på de senaste dagarna.

För när Nell kommer upp på benen är hon ju så pigg. Hon har ett oklanderligt humör, vill gå ut och gå, leta godis i snön och till och med hämta en och annan tennisboll som jag rullar iväg sakta på skaren. Hon rullar sig i snön och grymtar av välbehag och sen ligger hon ute på en dyna och spanar. Då är det definitivt livskvalité. Men när jag ser henne ta sats för att orka upp för trappen hemma hos mamma och pappa eller när bakdelen bara plötsligt viker sig då skär det i hjärtat på mig.

Något annat jag funderat över är hur jag vill minnas Nell. Jag har beslutat mig för att eftersom just minnen snart är det enda jag har kvar av Nell så ska jag göra allt för att de ska bli fina.I skrivande stund sover hon bredvid mig på sitt mjuka täcke. Ibland tittar hon upp för att se att jag sitter kvar, men sedan somnar hon snart igen. Och min hals snörs samman. Jag vill så, så, så gärna kunna spola tillbaka tiden lite. Få mer tid med Nell.


Ger Dickens cred för visa ord

 
Idag ger jag Dickens cred för visa ord. Det svänger och det hör väl livet till. Det är då jag känner stor tacksamhet för vännerna som är där och lyssnar. Trots att man mitt i efter-maten-kaffet måste ta ett samtal om en billig frys i Södertälje och vännen (som inte tillhör den galna jakthundsvärlden) efter samtalet frågar vad tusan jag ska med en frys till - och man måste förklara att den är tänkt till att förvara döda fåglar och kaniner. Då känner man sig lyckligt lottad att vännen inte vänder på klacken åt det sanna psycho man känner sig som just där i den stunden.

Något annat jag känner mig lyckligt lottad över är att jag fick gå en fantastisk morgonpromenad i Judarskogen med det finaste jag vet. Min tolv och ett halv år gamla kärlek. Som jag älskar den jycken älskar jag inget annat. Henne hoppas jag det dröjer innan jag måste parta med.


Kvällssenil

Som ni vet älskar jag min gamla Nella innerligt. Sedan jag accepterat hennes ålderdom kan jag se chamen i den struttande bakdelen, den tuffsiga pälsen och att hon nästan ständigt liksom befinner sig i en egen liten bubbla. Men det finns ett beteende som hon lagt sig till med som inte är speciellt roligt - hon glömmer att hon fått middag.

Vår middagsrutin går till så att Nell börjar tigga när hon vaknar till liv efter em/kvällsturen. Vanligtvis sker detta runt klockan 18. Helst vill jag servera middagen vid 19-tiden, men om hon står och trampar, flåsar och inte får någon ro händer det att det blir en tidigarelagd middag. Efter middagen är det dags för Nell att ta en lur igen.

MEN, oavsett när middagens serverats faller Nell in i nån slags akut hunger OM hon vaknar runt 21-tiden (blir det tidigare eller senare är beteendet inte lika vanligt). Jag är rätt övertygad om att hon liksom tror att det är middagsdags, situationen är ju väldigt snarlik. Då börjar hon tigga, trampa, flåsa och stirra uppfodrande på mig. Då och då tar hon en paus för att vanka bort till fodertunnan och sniffa lite längtande. Men sen är hon tillbaka igen; flåsar, trampar och stirrar. Det känns som att det kan pågå en evighet ibland...

Varför jag inte bara garvar åt det? Nells andedräkt är nog den äckligaste hundandedräkten jag varit med om. Tänk er en varm liten snuskpust som slår emot er regelbundet i typ en kvart. Ibland skämtar jag om att Nells andedräkt skulle kunna döda små barn - och ibland tror jag verkligen att det stämmer!


 Nell på Kärsön ett par dagar innan snön kom

10-års jubileum

Idag fyllde jag 25, som alltid har jag lite åldersnojja men inte i den utsträckning jag bukar. Min egen födelsedag känns liksom inte så viktig. Något som känns desto varmare i hjärtat är att idag var det på pricken 10 år sedan Nell blev min.

Det var på min 15-års dag och det är nog den av mina födelsedagar jag minns allra bäst. Jag fick ett grönt regnställ från Fjällräven, en visselpipa och ett fotoalbum. Den första bilden i albumet föreställde mig och Nell på gräsmattan i Hållsta när Nell slickade mig i ansiktet och från hennes mun hade mamma ritat en pratbubbla med texten "Puss, nu blir jag din!". Då var Nell drygt två år gammal och vi hade hängt ihop drygt ett år. Idag är hon snudd på 12,5 år och hon är utan tvekan det finste jag vet.
 
Under sensommaren var Nellan lite hängig och jag upplevde henne som trött. Visst sover hon fortfarande som en sten men under hösten har jag anat ett uppsving och hon kan vara riktigt pigg när vi är ute. Även om bakdelen är lite svajig verkar det som att den fått lite mer kraft. Hon har ett rätt bra travsteg och kan galloppera igen! Idag hämtade hon glatt tre korta enkelmarkeringar med dummie och ville egentligen att jag skulle kasta den en gång till när jag avslutade leken. Min fina Nell!
 

RSS 2.0