Jag vet att jag inom en snar framtid står inför mitt livs tuffaste beslut. I påskhelgen blev det uppenbart att Nellans och min tid troligtvis snart är förbi. Det var också det första tillfället som mamma och jag sa det rakt ut.  Och med den uppenbarelsen kom kniven i bröstet. Det känns verkligen som att någon stuckit in den där och sakta vrider om. Vetskapen om att Nell snart inte finns hos mig gör kärleken till henne plågsam.

Nells kropp har länge varit gammal och muskelfattig, men nu börjar det nå ett läge där hon har väldigt jobbigt att resa sig och gå i trappor. Nell haltar både lite bak och lite fram rätt ofta. En halt hund är en hund som har ont. Men det är så svårt. Hur ont hon har är det ju faktiskt bara hon som vet. Och när övervinner egentligen smärtan livskvalitén? Var går gränsen? Det har jag funderat mycket på de senaste dagarna.

För när Nell kommer upp på benen är hon ju så pigg. Hon har ett oklanderligt humör, vill gå ut och gå, leta godis i snön och till och med hämta en och annan tennisboll som jag rullar iväg sakta på skaren. Hon rullar sig i snön och grymtar av välbehag och sen ligger hon ute på en dyna och spanar. Då är det definitivt livskvalité. Men när jag ser henne ta sats för att orka upp för trappen hemma hos mamma och pappa eller när bakdelen bara plötsligt viker sig då skär det i hjärtat på mig.

Något annat jag funderat över är hur jag vill minnas Nell. Jag har beslutat mig för att eftersom just minnen snart är det enda jag har kvar av Nell så ska jag göra allt för att de ska bli fina.I skrivande stund sover hon bredvid mig på sitt mjuka täcke. Ibland tittar hon upp för att se att jag sitter kvar, men sedan somnar hon snart igen. Och min hals snörs samman. Jag vill så, så, så gärna kunna spola tillbaka tiden lite. Få mer tid med Nell.