Det är hemtentavecka för mig, vilket innebär att en del av den tid som vanligtvis läggs på hundarna måste gå åt tentan. Igår fick jyckarna förutom kortare kissturer en längre sväng och ett träningspass i en av sjöarna bakom universitetet. Blev både dubbelmarkeringar och linjetag för båda djuren, fast lite lättare för Nella då. Fast jag tycker hon är otrolig som plötsligt är så arbetsvillig och duktig, hon som knappt klarat en enkelmarkering innan. Kanske lär de sig faktiskt mer än man tror av att sitta vid sidan av?

Idag har det dock bara blivit rastning, det märks på Billy som nu är van att få rejäla genomkörare varje dag. Vanligtvis så sover han som en stock i hallen på kvällarna men nyss gick han och stal en tennisboll ur träningsväskan, ställde sig framför mig och bjöd upp till lek. När jag inte visade intresse lekte han helt solika lite med den själv. Nu har han dock övergått till ett försök att stirra ut mig...

Hemma har hundarna aldrig fått vara i möblerna, det är något som mamma varit mycket noga med. Under förra året, efter några besök hos min kompis Sara lärde Billy dock fort att det vara det supermysigt och sitta med i soffan eller rulla ihop sig i sängen. Efteråt har han testat lite när vi varit borta och jag har låtit honom hållas. Om han nu tycker det är så mysigt kan han väl få ligga i sängen på bortaplan?

I stugan i helgen placerade sig Billy dock direkt på golvet och där låg han parkerad hela kvällen fram tills dess att mamma lämnade rummet för att gå på toa. Då reste han sig upp och tog ett skutt upp i sängen som om det vore något han planerat hela tiden. När mamma kom tillbaka sneglade han lite på henne och smackade lite osäkert men när hon inte sa något sänkte han huvudet och lade sig tillrätta med en nöjd suck. Haha!

Hundar i möblerna verkar vara en väldigt delad fråga. Antingen ser man det som det självklaraste i världen eller så är man helt emot det. Jag har egentligen aldrig valt själv. I Hållsta har hundarna aldrig fått och i Örebro bor jag ju med Jens som är lite allergisk så det går ju inte. Får era hundar ligga i sängen eller soffan? Om de får det, är det ni eller de som har fattat beslutet?

Billy och jag har lite morgonmys på 5öre i somras

Redan i fredagseftermiddag började jag förbereda helgen som innebar jaktprov i Sunne. Packade väskor och föreberedde mig och hundarna. På lördagsförmiddag kom mamma förbi och plockade upp mig, sedan började vi vår weekendtrip till Sunne. Övernattade gjorde vi i en stuga på Sunne Camping och idag var det provdags.

Vi gick i andra par. Domare var Leif Gustavsson. Provet gick på en myr med riktigt vattensjuk mark och liksom långa tungor av mark som sträckte sig ut i en sjö. Inte direkt någon mark Billy är van vid med jag blev faktiskt aldrig speciellt nervös utan mest peppad och kände mig stärkt av förra helgen i Brunnsholm där han gick så bra.

Provet inleddes med en dubbelmarkering på vatten, men för att nå en av fåglarna var hunden tvungen att ta sig över en landtunga. Billy tog in den truten först och var sedan lite ovillig att gå ut på den andra, men efter lite stöttning från mig kom den också in. Efter att parhunden jobbat in dirigering och dubbel var det sedan dirigeringsdags för Billy. Dirigeringen kallade domaren en "kombidirigering" eftersom hunden först var tvungen att simma 10-15 meter - gå över en landtunga ca 20 meter - simma över ett vatten ca 20 meter och upp på ännu en landtunga där vilten fanns. Billy fastnade lite på landtunga nr 1 men jobbade sig sedan ut genom att hoppa från ö till ö. Det krävdes en del stöttning, men den kom in!

Vidare till söket och här vet jag inte vad som hände. Kanske fick jag betala för att jag fått lägga ganska mycket press på Billy vid dirigeringen? Kanske var det för att de låg så nära och han upplevde parhunden som lite dominant? Vad det än nu var så borde han inte ha gjort det han gjorde, nämligen att gå fram till de första två vilten, hänga över dem och vilja gå därifrån. På min uppmaning kom de dock in. Sedan lossnade det och han började jobba. Fick in flera vilt bland annat det längst ut och gjorde en jättefin landmarkering.

I den avslutande kritiken berättade domaren att han han även trodde att Billy avsiktligt lämnat kvar en kanin i marken. En kanin!? Billy som älskar kaniner och aldrig är så stolt som när han får hämta in pälsvilt! Det låter så konstigt för mig att jag funderat och fundrat på vad som kan ha varit lurt. Fast jag vet att det är ett mysterium som kommer att förbli olöst.

Sammanfattningsvis tror jag detta var det sämsta prov som Billy och jag har gjort ihop och ikväll känner jag mig rätt besviken.  Jag önskar så att kag kunde få höra hur hans tankebanor gick idag för att förstå vad som gick snett. Samtidigt vet jag att jag är dålig på att fokusera på det som faktiskt går bra och ofta hänger fast vid det som var dåligt. Så nu ska jag lägga mig i ett varmt bad och bara tänka på de bra sakerna, som att vattendirigeringen faktiskt kom in trots att det var klurig och flera inte fick in den.

Jag tycker att en härligt guldskimrande goldenretrieverpäls är otroligt vacker, men helt ärligt kan jag erkänna att jag tycker att pälsvård är det tråkigaste hundpysslet. Jag vet att de finns de som älskar pälsvården och jämför det med terapiarbete, jag kunde bara önska att jag var en av dem.

Lite kul kan jag tycka att det är att trimma, att se hunden växa fram under saxen. Det är en svår konst som jag först nu börjar få upp intresset för att lära mig. Att kamma hundarna ser jag dock mest som ett nödvändigt ont och mina hundar får nog generellt för lite av den varan. Ungefär varannan vecka tar jag nog fram kammen, om ens det. Fast det beror såklart också på hur hundarna är i fas med fällning och ipälsning och så.

Igår fick sig mina hundar varsin grundlig genomgång med kammen. Billy älskar det så jag börjar ofta med honom. Han står helt stilla även om jag reder ut trassliga tovor och när jag kammar magen knorrar han nöjt. Nell tycker inte alls om kammen och tar jag för hårt piper hon. När Nell är klar kommer ofta Billy och ställer sig beredd för omgång nummer två.

Vilken pälsvård får era hundar, och vad tycker ni om det?

När kammen väl åker fram är det alltid min Spatts jag använder. Bästa stålkammen!

 

 

Först ut på 90-talet var ännu en responshund ägd av Maud och Janne Törnblom, nämligen Respons Intrikat-Ten. Intrikat-Ten var en dotter till Delikat-Ten som själv vunnit Azurra Cup åren 1986 och 1987. Intrikat-Ten var meriterad inom flera granar: jaktprov, lydnadsprov, viltspårsprov och på utställning. Hon blev mor åt fyra valpkullar varav den sista innehöll hanhunden Respons Rikoschett-Ten.

 

Det här är en del ur en följetång om den anrika vandringspriset Sandemars Azurra Cup. Du som inte hängt med tidigare kan läsa mer här.

Här tränas det för fullt. Igår tillsammans med Sofia och Billydottern Nellie. Vi tränade enkelmarkeringar i besvärlig terräng (träsk). Idag började jag dagen med en långpromenad och ett rejält träningspass där Billy först fick gå ett sök med tre hämt och sedan dolda linjetag dit han hämtat markeringarna igår. På andra skicket la jag till en störningsmarkering som han fick hämta då linjetaget kommit in. Gick som en klocka!

Idag vill jag också visa en fruktansvärt snygg video som min söta vän Brita skickade till mig. Inga supertricks från hundarnas sida kanske med oj så snyggt regisserad. Gillar också att det är just retrievern som blir så exalterad att den inte kan hålla käft där i slutet!
.

I lördags bar det av på jaktprov i Brunnsholm utanför Enköping. Mats Närling dömde i öppenklass och provet var riktigt trevligt upplagt. Även denna gång landade det på ett tredjepris, men det är definitivt en av våra starkare treor. Alla vilt kom in och om man bortser från vattnet är jag riktigt nöjd med Billys attityd. Genom hela prövningen kändes han pigg i både kropp och knopp trots att det blev rätt ansträngande.

Provet började med vattnet. Min parkompis fick en dubbelmarkering och när båda vilten var inne sköts ett dirigeringsskott till Billy. Dirigeringen låg i utkanten av en vass. Avståndet var inte jättelångt, kanske 50-60 meter, men svårigheten låg i att man var tvungen att skicka hunden en bit upp på land. Jag visste innan att detta skulle bli svårt för Billy och mig, och så blev det. Billy maskade iväg längs vattenkanten och ville inte ge sig ut och simma trots att jag skickade om ett par gånger. Slutligen fick vi lov att gå ner till vattenkanten och då fungerade det och anden kom in.

Sedan bytte vi plaser. Dubbelmarkeringen gick i en vasskant men nedslag i vatten, men knappast på simdjup. Den första kom in rätt snabbt, på nummer två krävdes ett stöttade "Ja!" för att han skulle ta sig in i vassen.

Transport upp på söket som låg bakom en liten höjd så när man skickade ut hunden försvan den bakom krönet och man såg den inte förrän den kom tillbaka igen. Billy fick in tre rätt snabbt. Därefter fick parhunden in en, men kom sedan in tom upprepade gånger så Billy fick gå ut igen och hämtade in ytterligare tre. Jag såg ju inte hans arbete men fick senare höra av domare och publik att han gjort ett jättebra sök när han väl kom över krönet.

Avslutningsvis fick hundarna varsin land-dirigering och dubbelmarkering. Billy fick börja med dirigeringen som uppskattningsvis var ca 60-80 meter med ett litet terrängbyte från slaget gräs till högre gräs. Den blev lite klurig för Billy men efter två stoppsignalen och ut-tecken kom kaninen in. Dubbelmarkeringen var det inga konstigheter med.

I den avslutande kritiken beskrev Mats Billy som en charmig hane som har sina styrkor i sin markeringsförmåga och framförallt i sitt sökarbete som han gör mycket bra. Själv känner jag en stor glädje i att Billy känns bättre för varje prov vi startat den här säsongen och även om det i mångas ögon kanske "bara" blev ett tredjepris så är jag fortfarande mycket stolt över det!

Idag djurade jag hem till Hållsta från Örebro efter lunch för att hinna följa med och kolla på mamma och Tessa när de gick valpkurs i Åkers för Bitte Lind. Även Boel som har Tessas kullsyter Tindra går kursen. Alltid spännande att lyssna och lära och jag tilltalas verkligen av Bittes tänk kring hundträning.

Väl hemma packade jag om bilen för morgondagens äventyr.
Om det låter såhär bör man nog fundera på en shoppingtur...

Jag: Mamma vill du att jag packar ut stövlar till dig?
Lena: Ja, gärna!
Jag: Ok, vill du ha dom som läcker eller dom du tycker är osköna...?

Efter ett par träningspass vid "min" lilla sjö där den rätta känslan inte riktigt infunnit sig tänkte jag att vi kanske kunde behöva ett miljöbyte. Ibland upplever jag att om något trasslar kan det bli ganska platsbundet. När man kommer ner till platsen går man väl undermedvetet in med en taskig inställninge eller nått. Efter miljöbytet kan man återkomma till den första platsen med stärkt självförtroende.

I Örebro vimlar det ju inte direkt av små sjöar. Svartån finns men jag har inte hittat något bra ställe längs den, förrän idag då jag hittade det perfekta stället. Lätt strömt, änder som störning, varierande bredd och helt ok igångar (som varit det största problemet att hitta). Billy fick gå på flera halvdolda och dolda linjetag över ån och den rätta känslan kom direkt. Visst är det härligt när det bara faller på plats!?

Men roligast av allt var nog när Billy var klar och jag skulle låta Nell plaska lite i strandkanten. Så fort hon kom lös satte hon sig i givakt vid min sida och tittade på mig - "Kom igen, kasta då!". Nell och jag har lite den dealen. De dagar hon vill så får hon, när hon hellre skrotar i vattenbrynet är det lika ok. Idag var min dam riktigt på tå och fick gå på flera markeringar samt avsluta med ett litet närsök i vassen. Att hon inte är såhär alla dagar! - då skulle hon banne mig få debutera på jaktprov som tioåring. Skulle inte det vara stentufft!?

 

Det käraste jag har, här i sin ungdoms starka dagar

Efter helgen känner jag att jag skulle vilja lyfta fram de två personer som jag känner att jag har ett enormt stort stöd av i det mesta jag gör faktiskt, men här ska det handla om hur stödet avspeglas i hundsammanhang. Inte helt förvånande är dessa två mina föräldrar Lena & Nisse. Desto mer anmärkningsvärt är hur mycket se faktiskt stöttar och hjälper mig med hundarna och allt som hör dem till.

De sponsrar mig ekonomiskt med försäkring och mat till båda hundarna. Eftersom de äger Billy har hon även stått för hans veterinärvård samt de flesta anmälningsavgifterna till hans kurser och prov. Innan jag tog mitt körkort och agility var mitt främsta intresse ställde min fantastiska pappa upp och skjutsade regelbundet till träningar och tävlingar. Ibland riktigt långa sträckor, för att sitta hela dagar i ur och skur för att se hundar springa runt en hinderbana.

Senare när jag började intressera mig mer för apporteringsbiten släppte mamma sin Billy till mig. Kanske var det logiskt eftersom jag förälskat mig i honom och hon hade en ny unghund, men det är inte utan att jag i efterhand förstått att det nog inte var helt lätt för min mor. Dessutom har min mamma alltid varit väldigt invloverad och engagerad i vår träning. Bara i undantagsfall missat att följa med och stötta oss i provsituation. På goldenspecialen 2009 när vi debuterade i öppen klass struntade hon exempelvis i att gå sina egna stationer för att kunna följa med mig runt.

I helgen blev mins föräldrars stöd väldigt uppenbart. Eftersom det är svårt att komma med på prov, men chanserna ökar ordentligt om man är med och jobbar som funkis hade jag anmält mig som det till Eskilstunaprovet. När pappa hörde hur gäna jag ville starta där anmälde han sig också för att hjälpa mig att få chans att starta. En hel lördag satt han i en båt och kastade änder. Mamma fanns istället på plats på söndagen för att peppa, heja och hjälpa till med analys efteråt.

Slutsats: Det här är två toppenföräldrar!

Ett öppenklass prov kan vara rätt fysiskt krävande för hundarna med tunga sök och långa simsträckor, och för en hund som Billy som inte från början imponerar med sin fart har jag känt att konditionen är a och o. Dessutom inbillar jag mig åtminstonde att en hund som blir trött i kröppen också blir trött i huvudet. Eftersom Billy inte far fram som en galning på på promenaderna längre får vi inte den där toppkonditionen gratis. I sommar har vi därför kämpat med ett ordentligt träningsschema med en halvmils cykling minst 5 dagar i veckan i kombination med simträning.

I helgen var jag glad att se att den trägna träningen faktiskt har gett fint resultat. Billy kändes fräsch provet igenom och hade gott om krafter kvar i kroppen på slutet. Igårkväll när jag stack ut med cykeln kunde jag inte heller annat än njuta. Trots att jag lagt tempot rätt högt seglade Billy förbi cykeln med ett spänstigt steg flera gånger och gav mig busblicken "kom igen nu matte, vi ökar!"

Konditionstränar era hundar sig själva eller får ni också strukturera upp träningen? Hur tränar ni i sånt fall? Billy och jag efterlyser nya aktiviteter till vårat schema.

Vacker kvällscykling igårkväll!

Idag gjorde Billy och jag en start i öppen klass på Eskilstunaprovet, som dömdes av Per-Erik Forslund och Kent Palmgren. Hundarna genomförde provet i grupper om fyra, där man började med en gemensam walk-up för att sedan dela upp sig i par på sök och vattenjobb. Upplägget var nästan identiskt med lördagens elitklass. Skillnaderna var något kortare avstånd på markeringarna, ett terrängbyte mindre på söket och en något kortare vattendirigering.

Billy och jag i första fyran, och bedömdes av Kent Palmgren. Grabben var rejält taggad på walk-up'en, som gick i en hage med högt gräs, men var en fröjd att ha med på linjen. Gick stadigt vid min sida och var uppmärksam på alla skott och kast. Det gick en skytt+kastare på var flank vilket gjorde att hundarna var tvugna att vara med och ha fokus på rätt flank för att hinna se kasten. Alla hundar fick först varsin enkelmarkering diagonalt, alltså på mosatt flank som de gick på och Billy fixade sin galant.

Därefter kom skott och kast framåt men innan den fick hämtas skulle en annan hund gå på en dirigering bakåt. På markeringen tycker jag att Billy gjorde ett helt klart godtagbart jobb, även om han fick jobba lite för att få in den. Det var ju ganska svårmarkerat i det höga gräset som erbjöd få referenspunkter men han gick ut och höll sig i rätt område även om han inte spikade. Landdirigeringen fungerade dock inte alls för Billy och mig. Dels var avståndet oss övermäktigt, dels stördes han av allt det roliga som nyss hade hänt åt andra hållet. Han kom ut halvvägs och blev liksom fast, lyssnade dåligt på mig och följde inte riktigt upp mina tecken.

Vidare till vattnet där vi fick börja med en dubbelmarkering i ett tjockt hav av näckrosor. Snacka om att det knöt sig i min mage då - Billy som avskyr näckrosor. Men ibland förvånar grabben - idag genom att först plöja ut och ta in den yttersta och sedan med lite stöd från mig plocka in nummer två. När han var på väg in med den gick ett dirigeringsskott åt parhunden. Sedan upprepades samma procedur fast med ombytta roller. Lyft av markeringsjobbet peppade jag mig med att dirigeringen inte skulle vara omöjlig. Tyvärr tyckte Billy det. Han kom ut en bit, men drog sig sedan bort mot markeringarnas nedslagsplatser. Jag valde att kalla in och sända om, men historien upprepade sig tyvärr...

Något nedslagen gick vi sedan vidare till söket. Vi fick skicka växelvis och Billy gjorde ett fint sök där han tog för sig av marken, jobbade fint med vinden och bärgade fem vilt. Det gjorde mig mycket glad, och det kändes trevligt att få jobba upp sig på slutet.

Som rubriken skvallrar om räckte det, trots misslyckade dirigeringar till ett tredjepris. I sin avslutande kritik betonade Kent Billys följsamhet och lydnad runt mina fötter. Han fick även beröm för sökarbetet.

Idag har jag haft en heldag på SSRK's jaktprov på Biby i Eskilstuna. Jag har jobbat som funkis på elitrutan och skrivit för Kent Palmgren. Säger bara det, anmäl intresse för att arbeta som funkis på ett prov! Det är inte klokt så mycket man lär sig av att titta på andra. Att dessutom få höra all domarkitik längs prövningen var toppen.

Tre golden startade i ekl under dagen varav två Doubleuseare och en Tiebreak-hund. Två av dessa dömdes av "min" domare. Ena Doubleusaren, en liten tik kallad Betty imponerade med ett grymt arbete på walk-up'en, löste uppgifterna på vattnet, men tog tyvärr helt totalt slut på söket. Tiebeak-hunden var imponernade nog 10år gammal. Det kallar jag att ta vara på sin hund! Han gjorde ett snyggt vattenarbete men föll på sin okoncentration på landjobbet. Det är sannerligen mycket som ska stämma på ett prov.

Imorgon återvänder jag till Biby, men då är det inte för att jobba...

Missförstå mig inte, jag är väldigt glad och tacksam för min livssituation. Att jag kan plugga på universitesnivå, jobba några timmar i veckan, bo ihop med en underbar kille och ha störtsköna vänner som jag lever ett härligt studentliv med. Jag är väldigt tacksam för att det tillåter sig att passa ihop så bra, men ibland kan jag inte rå för att jag känner mig som en Alien. Det är som om att det skär sig i skarvarna ibland.

När skolan är slut avlägsnar jag mig från de vandra för att traska ut i skogen, när de spanar efter snyggaste killen i läspausen i biblioteket sitter jag och funderar på linjetagsövningar och i helgen när det är årets stora studentfest ska jag istället jobba som sekreterare på jaktprov.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera på vad som är fel på mig. Blev jag tappad på huvdet när jag var liten? Om jag ändå hade en alien-kompis att traska ut i skogen med, diskutera linjetagövningarna och berätta om jaktprovet för! Men just nu är det dåligt med aliens i Örebro...

Nell

- Fick överslag under skotten på sitt MH och tog ett varv på agilitybanan bredvid istället för att leka med trasan.

- Har en gång ätit en hel grillkyckling inklusive staniolpåsen den förvarades i (klarade dock detta prima, helt utan komplikationer).

- Är ingen favorit hos övriga familjemedlemmar och går hos dem under smeknamnen "råttan", "nollan" eller till och med "djuret".

Billy

- Har noll uppfattning om sin storlek och sitter helst i knäet.

- Ser sig själv som studentgatans kung, förutom när chihuahuan Elvis är ute. Då går Billy helst vid mattes sida...

- Har flertalet gånger opererat ut den lilla pipande plastbubblan ur sina pipdjur med en väldig precision.

Jenny

- Tycker mycket om snabbmat. Speciellt att äta den i bilen, det får mig av någon anledning att känna mig väldigt effektiv.

- Är extremt duktig på att skjuta upp saker och använder allt för ofta frasen "Jag fixar det sen".

- Har en fruktansvärd beslutsångest och måste vrida och vända det simlpaste beslut hundra gånger innan jag kan välja, chips eller smågodis på fredagskvällen är ett exempel på ett sådant beslut.

.
För alla tre bilderna vill jag credda fotografen Mille Selander

.

Dancing-Elinda hette tiken som vann Sandemars Azurra Cup år 1989. Linda, som hon kallades var Anettes andra golden och hon skriver på sin hemsida att Linda kom att bli någon alldeles extra. Tillsammans tävlade de på viltspårprov, bruksprov, jaktprov, lydnadsprov och utställningar. Linda fick även tre kullar och blev stamtik på Annetts kennel som döptes till "Delindas", efter just Linda. I Lindas första kull fanns tiken Delindas Dulcet-Corinne, som blev första tiken hos kennel Catchword.

.

Du som inte hängt med i min följetång om Sandemars Azurra Cup kan läsa mer här.

Igår lånade Nell och jag med oss Foppa tillbaka till Örebro. Billy fick bli kvar hemma i Hållsta. Han har det lite tufft med omställningar till nya rutiner och hade det lite kämpigt förra veckan i Örebro, och eftersom jag ändå ska tillbaka till Hållsta på fredag fick han stanna där. Nellsan fick dock följa med och även om vi båda saknar Billy är det också lite skönt att bara spendera tid med en hund ibland. Nell hamnar tyvärr lite i skym undan ibland när Billy och jag är iväg på mycket träningar hon inte kan följa med på, så nu passar vi på att umgås för fullt istället.

Nell och jag kämpar på med hennes rehab-program och tusan om det inte har gett rätt bra resultat alltså. I dagsläget går hon 3-4 turer om 20-30 minuter per dag. 1-2 av dem är i koppel med viktmanchetterna på de andra två får hon vara lös på mjukt underlag. Här i Örebro är det toppen bra med stora mjuka gräsmattor och ängar som hon far fram på, hittills utan någon enda antydning till hälta!

Världens vackraste Nell! Foto: Mille Selander

Foppa ilsknade ju som bekant till lite lägligt sådär när jag skulle upp till dalarna. Problemet var att den champagnefärgade kamraten vägrade starta trots upprepade mer eller mindre desperata försök. Därefter har Foppa varit hos bildoktor Ahlin. Där startade den alla trettio försöken. Visst är det en speciell bil vi har fått tag i!

Andra speciella drag med Foppa är att termometern och klockan är helt flippade. Vad sägs exempelvis om 63 grader varmt idag!? Visserligen är detta brister som man kan leva med, men idag på väg till apporteringsträningen skapade det en viss förvirring. Vi bestämt möte klockan 09.00 för gemensam körning till träningsmarkerna. När vi anlände till samlingsplatsen stog redan alla där, ovanligt eftersom min mor gillar att vara i god tid till träning och vi brukar sällan vara sist.

Lena: Jenny, är vi sena!?
Jenny: (Kollar på bilklockan) Nej det är lugt, den är fem i fyra så vi har fem minuter till godo.
Lena: Skönt.

Eftersom vi båda köper detta fortsätter vi sedan köra en bit innan mamma upptäcker missen vilket såklart resulterar i bubbligt fniss. Till mitt försvar var jag väldigt trött i morse! Tilläggas ska också att vi faktiskt inte var sena...

Min förkylning hänger i, men vi har ändå varit ute på rejäla träningspass både igår och idag. Visst är det intressant att samma förkylning som gör det omöjligt att plugga inte alls känns som ett hinder när det vankas hundträning!? Tyvärr får man ju ta smällen efteråt och nu sitter jag parkerad i soffan med rinnande näsa och ögon samt ett dunkande huvud.

Igår hade mamma och jag bjudit in lite kompisar på walk-up träning. Vi var sex deltagande ekipage och delade upp oss i två omgångar, så att vi under varje omgång hade tre ekipage på linjen och tre funktionärer - två kastare en bit framför på var flank och en som samlade upp dummiesarna som hundarna hämtat in. Tänk vad skönt det är när man kan hjälpa varandra så.

Målet med träningen för min och Billys del var att träna dubbelmarkeringar och gå på linje med nya hundar .Vi höll till en en gräshage med få referenspunkter och vindförhållandena var ganska svåra eftersom det knappt var någon vind alls. Därför valde jag att börja med jättekort avstånd på dubblarna som vi sedan ökade på. Billy gjorde ett fint jobb och jag är övertygad om att träningen gjorde hans självförtroende gott. Att gå på linje tror jag tär mer på hundarna än vad man kanske kan tro. De var verkligen trötta sen!

Idag har vi varit med samma gäng ut och tränat sök med flera olika viltsorter. Flera har hundar som snart ska starta i nkl och ville göra en liten avstämning. Vi hade därför kanin, kråkor, kaja, korp, skata, änder, trut och duva. Billy fick sitta bunden bakom ett par buskar så att han kunde ana, men inte se helt avd som hände medan en yngre hund fick hämta in 4-5 vilt. Därefter fick han gå ut fyra gånger och fick in and, kråka, trut och skata. Han hade en strålande attityd och jobbade på fint, så jag är jättenöjd med dagen jobb. Bästa Billy!

Två bilder från lördagens träning som Mats Taraldsson var med och tog.
Visst ser han tokig ut på den här sista, som föreställer skicket på linjetaget!?

Min mamma alltså, jag säger bara det. Ibland är det inte svårt att förstå varför jag blev som jag blev. Jag ska ge er ett exempel, närmare bestämt hur det gick till när vår nya gammelopel fick sitt namn.

När den nya gammelopeln joinade familjen i början av sommaren hade vi först lite problem med vad vi skulle kalla den eftersom den gamla gammelopeln fortfarande stog kvar på gården då (hänger ni med!?). Jag tog därför upp detta problem och föreslog att vi skulle hitta på ett namn till den nyare av bilarna:

Jenny: På reg.plåten står det ju FOP så vi kanske kunde kalla den Footballplayer?
Mamma: Perfekt! Då vet jag, vi kallar den Foppa!
Jenny: Men mamma du vet väl att Foppa är en hockespelare!?
Mamma: Jasså...oj...'

Knasiga mamma som är en (om möjligt) ännu större sport-analfabet än jag

Det tycks i alla fall mina fyrbenta tycka. De är jättenöjda med att vara tillbaka i Örebro igen och vill sniffa in och undersöka alla nya dofter och prylar. Billy är busig och bjuder en massa beteenden som han förknippar med omgivningarna. I morse satte han fart mot en vindfälla som han brukar få belöning för att hoppa över på minst ett par hundra mesters håll ifrån och stod sedan och väntade på sin tennisboll när jag kom fram. Sötnos!

Tyvärr är matte inte lika pigg. Med förkylning och feber som har mig i ett fast grepp ligger jag mest och sover på soffan, och när jag orkar mig ut är det inte för timmeslånga turer direkt. Hundarna förstår inte vad jag pysslar med. Igårkväll när jag vaknade efter obestämd tid med feberdrömmar på soffan och tog mig upp för att servera middag ville ingen av jyckarna ha. Okej att Billy inte äter, men Nell! Jag blev riktigt orolig, men efter att ha släpat mig ut och låtit dem springa nån halvtimme åt de sedan med god aptit.

Upphopp på detta bord tillhör varje Örebropromenad!