Idag stog det klart att jag kommer göra praktik på Svensk Mjölks kommunikationsavdelning i fem veckor med start på måndag. Det kommer att innebära en snabb omorganisering av min vardag. Svensk mjölks kontor ligger i Stockholm så i helgen flyttar jag och hundarna hem till Hållsta. Jag kommer att pendla till Stockholm och kanske även spendera någon natt i veckan där för att spara lite på studentekassan. Hundarna kommer att få hänga med mammas hundar på dagarna, men jag är fast besluten att engagera mig i dem varje kväll när jag kommer hem. Det kommer nog bli en kämpig månad, men säkert också väldigt rolig. Tid kommer säkerligen vara en bristvara, men när jag tvivlar på min förmåga rabblar jag en mening som blivit nästan som ett mantra för mig: Allt jag vill kan jag göra!

Något som ska bli mysigt med att komma hem till Hållsta är att få mysa
med kisse-bella, även känd som Prinsessan Blurkas. Bella är 17 år gammal
och en kär vän till mig. Tidigare i vår såg det ut som vi skulle gå skilja vägar
men nu är prinsessan åter på spåret, dock nästan döv men oj så älskad.

 

Till min stora lycka körde de min favoritdans från sin föreställning Gökboet. Grymt!

På söndagen hoppade jag in i slavtaxin som avgick från en annan del av Tyresö och bilade ner till Oxelösund och 5öre, med min moster med familj eftersom det var dags för att öppna sommarhuset. Ytterligare en moster med familj och så Pappa & Linda dök upp. Givetvis hade jag bett pappa ta med Billy så mellan städning, eldning och slipning av altanen passade jag på att köra ett par vattenmarkeringar. När jag kom hem och kikade på nätet såg jag att Sverige blivit nordiska mästare i WT. Hatten av! I det vinnande svenska laget ingick Riverrace Brunello, en son till Billy. Cred!

 

Heja Sverige! Johan och Brunello till höger.

Jag läser ett gäng hundträningsbloggar dagligen och de flesta skrivs av retrievermänniskor som skriver om apporteringsträning hyfsat regelbundet. Jag älskar att läsa om andras träning och få ta del av deras ideer. Det ger mig nya uppslag och inspiration.

En sak som har slagit mig är hur annorlunda vi verkar träna apporteringen i jämförelse med andra hundsporter. På de flesta kurser jag har varit på har instruktören predikat om att "10 minuter varje dag är bättre än en ett jättepass en gång i veckan". Ändå när jag läser mina träningsbloggar verkar det vara just så som många gör. Jag skriver verkligen inte detta för att kritisera någon, utan bara för att det är något jag funderat på en längre tid. Kanske är det så att man tränar 10 minuter om dagen men väljer att bara blogga om det längre söndagspasset?

På samma sätt som ryttare inte hela tiden rider hela hoppbanor eller hela dressyrprogram utan snarare tekniktränar på enskilda hinder eller rörelser har jag förstått att hundfolk som tränar tex lydnad eller freestyle ofta tränar moment för sig men då och då testar ett helt program. Vi som tränar jaktapportering verkar istället tendera att träna både linjetag, sök, markeringar och passivitet när vi väl sticker ut och tränar på helgen. Varför är det så?

Förra året började jag träna mer regelbundet med Billy. I vardagen väver vi oftast in ett kort träningspass om dagen och jag är noga med att inte blanda fler moment i samma pass. Då och då när vi får chansen att träna ihop med andra sätter jag självklart ihop längre pass innehållandes flera moment, men i vardagen försöker jag fokusera på en sak och hela tiden ställa mig frågan "vad är det vi tränar idag?". Jag upplever det som att det blir mer kvalitet i träningen och hjälper Billy att skilja på de olika momenten och signalerna.

Finns det månne någon mer därute som har funderat i samma banor? Det vore spännande att höra vad ni har kommit fram till!

Det gamla talesättet "vägen till en hunds hjärta går genom magen" stämmer till 110% på Nell. Hon skulle gladeligen följa med vem som helst som viftade med en bit grillkorv eller kanske till och med en gammal gurksnutt framför näsan på henne. I träning är detta såklart väldigt användbart. Hon gör det mesta för en godbit.

Med Billy är det knepigare. Visst äter han ofta snasket och jag håller det framför näsan på honom, men mer för att jag ber honom än för att det är belönande. Jag har provat det mesta som Nell dreglar ihjäl sig för. Blodpudding, grillkorv, ost etc. Och visst tycker han bättre om det än torrfodret, men fortfarande ger det inte gnistan och motivationen jag söker. Dessutom är det meckigt. Dessutom ska det förberedas och fixas. Sedan fick jag tipset med smältost eller leverpastej på tub. Han gillar det ok, men tycker illa om att slicka på tuben.

Tillslut hittade jag dock belöningen som han verkligen vill jobba för - mjuk kattmat! Problemet är bara att jag gillar att väva in små träningspass på de dagliga promenaderna och en konservburk är ju inte så smidig att ha i fickan direkt. Sist jag var och handlade fick däremot några sånna här följa med hem. Supersmidigt! Varför har jag inte köpt portionspåsar tidigare!?

Jyckarna, Jensa och jag bor i en studentlägenhet precis vid universitetet. Istället som för som i ett "vanligt" hyreshus där man har trapphus är fastigheten vi bor i uppdelad som i korridorer. Vi har egna lägenheter, med eget kök och badrum, men ändå får man lite av korridorskänslan eftersom man ser varandra nästan varje dag på väg ut och in ur huset.

I ett nojigt infall satte jag upp en bild på hundarna med texten "rädda oss vid brand!" på dörren för nått halvår sedan, i samband med att Mikaela hade en obehaglig upplevelse i sitt hyreshus. Nu har min granne Aladdin kontrat. Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Vad säger ni?

Idag var jag så löjligt glad att jag nästan ville grina när Billys träningspass var över. Visst är kicken när något man lagt ner mycket tid på äntligen funkar helt fantastisk!?

Billys vattendirigeringar har varit och är en svår nöt att knäcka. En blandning av osäkerhet på uppgiften och en mindre rädsla för att ge sig ut på öppet vatten i kombination med ett knappt jaktpåslag tror jag har varit boven i dramat. Billy är inte och kommer aldrig att bli samma jaktmaskin som de jaktavlade goldisarna, men landmomenten är så lustfyllda för honom att han gör dem med helt ok resultat ändå. Osäkerheten för öppet vatten däremot drar ner denna lust och han väljer nog helst att avstå.

Min medicin har varit att försöka väcka en lust i kombination med att Billy ska förstå att det inte finns något annat alternativ än att ge sig ut när jag ber honom. "It is not an option". Tänk att jag fortfarande hör Philippa Williams vänliga men bestämda röst i bakhuvudet.

Under föra året kombinerade jag linjetag till kända platser med igångar där han på min uppmaning ska gå rakt ut tills jag belönar med en tennisboll som jag kastar framför honom. Förra veckan tog jag upp träningen med igångarna igen. Det funkade ok, men han frågade flera gånger på vägen ut och jag fick stötta. Han gjorde tillslut vad jag bad om men något kändes inte helt rätt.

Idag förstod jag varför. Vi gick till den andra sjön och han fick först gå till en känd plats i en vass från två olika vinklar. Efter en kortare paus rätade jag sedan upp honom rakt ut i sjön och när jag skickade for han som blixten med ett plask i vattnet och simmade rekt utåt. Det belönande kastet kom direkt såklart. Sedan upprepade jag övningen två gånger. Var gång lite längre. Sista gången var det kanske 20-30 meter. Inga jättelängder men andra ord men jag hade känslan av att jag kunde låtit honom gå mycket längre. Dock kan jag tyvärr inte kasta längre än så och själva poängen är ju att belöningen ska komma framför honom.

På väg hem funderade jag på vad det var som var annorlunda med den här träningen gentemot förra veckan. Egentligen gjorde han ungefär samma sak på båda passen. Ändå hade jag en lycklig klump i magen efter dagens pass. Varför? Jo, grabbens attityd. Idag gick han ut för att han ville - han hade lust. Förra veckan var det för att han inte hade något annat alternativ. Även om jag tycker att båda är ok med en hund som Billy glädjs jag åt dagens attityd. Vi är på rätt väg!

Gammal favoritbild på mig och grabben: Såhär glada var vi idag!

Igår var vi några stycken som träffades genom SHTN och tränade testade viltspår. Förutom Nell, Billy och jag deltog även Sara&James, Matilda med labradoren Lowe, Armine med Grand danoisen Blanca, och Emma med springern Malou.

Vi började med en gemensam promenad till skogen där jag rabblade en kort genomgång. Sedan fick Nell gå sitt spår som jag lagt dagen innan, för att vil skulle få in snitslarna. Hon kändes laddad, men lite splittrad. De gångerna hon kom av sig hade hon lite svårt att själv lösa situationen och komma på igen. Å andra sidan har det ju alltid varit hennes svaghet. Svårigheterna med ett längre bloduppehåll och en oblodad vinkel som jag hade slängt in åt henne gick dock som en dans.

Efter att vi lagt små uppmuntransspår till de andra + Billy fikade vi och läta spåren vila nån timme innan vi gick dem. Jag gick bakom alla hundar utom en och tyckte nog nästan att det var mer spännande än de som gick spåren. Alla hundarna var intresserade, men hade helt olika stilar. Labradoren Lowe är het vilket avspeglar hans spårjobb. Han är duktig och driven, men ibland går benen innan huvudet. Whippeten James är samlad och spårnoga. Hon gick in i en koncentrationsbubbla när han kom på spåret. Grand Danoisen Blanca tyckte blodet var spännande men hade svårt att sortera bort omgivningen. Det ska tilläggas att hon inte är ett år än. Hon markerade blodfläcken, en joggare, två fåglar, mig, hundkompisarna vid vägen och en fjäril varje minut.

Till sist har vi Billy. Min söta lilla Billy. Tidigare när vi har lagt spår till honom har han nästan tyckt att det har varit lite otäckt. Han har smugit fram i skogen med musklerna på helspänn. Men det var minst ett par år sedan jag testade sist. Igår var han visserligen lite försiktig, men glad och viftade på svansen. kul!

Jag fascineras verkligen av hundens medfödda egenskaper. Att en hund som aldrig känt lukten av blod förut har någonting i sig som säger att de ska följa doften. Det gör mig rörd och jag fyller mig med en enorm vördnad och respekt inför dem. Tänkt vilken kapacitet våra sällskapshundar sitter inne på!

Åh. Visst är det typiskt, nu när våren äntligen är här börjar jag längta efter sommaren. En av förra sommarens absoluta höjdpunkter var min och Lindis roadtrip till Gotland för att hänga på standen och tävla agility. Satan vad gött det var. I år blir det svårt att genomföra, men ev har vi en annan resa på gång som kan bli nice den med...

Vädret den senaste veckan har som bekant varit helt underbart. Som student har man ju fördelen att till stor del kunna lägga sitt eget schema och självklart har jag utnyttjat detta till att hinna vara ute när det är som finast. Återigen känner jag stor tacksamhet för hur jag bor, 2 minuter från skolan men med skog, fält och små sjöar runt husknuten.

Isen har varit envis på sjöarna, men den senaste veckan har den släppt taget. Nell och Billy kunde inte vara lyckligare. Nell kan skrota i sjökanten hur länge som helst utan att tröttna. Billy tar ett par snabba simturer och rullar sedan runt i det torra gräset på ängarna. Med solen kommer kilovis med energi och träningsentusiasm. Billy har fått gå flera små kluriga närsök, grundövningar för landdirigeringe och en kort vattendirigering. Han är sprallig och har nog samma vårrus som jag.

Idag var jag ute och cyklade en timme med Billy i skogen. Nell fick vara hemma för sånna turer blir lite mycket för hennes ben. Vi har en underbar grusväg som går som en runda i skogen. Jag tror det är för att skogen ska vara handikappanpassad, men under de snart två åren som jag har bott här har jag bara mött några cyklister eller andra hundägare. Rundan tar en dryg timme att gå och på cykel idag tog den nog ca 40 minuter,

På eftermiddagen var jag ute och la ett blodspår till Nell som hon ska få gå imorgon. Då ska vi lägga uppmuntransspår till Saras James och Armines Blanca. Slänger nog in ett kort spår till Billy också. Livet är härligt!

Igår när jag la upp gris-bilden på Nell var det något som värmde till lite i magen. I Nells uttryck såg jag Sissi (SUCh Stanroph Sincerely Yours) Nells mormor. Sissi var en av min mammas rikiga ögonstenar, som om hon ser detta kommer hon nog inte bli smickrad över att jag jämför en lerig Nell med hennes dröm. I mammas värld är Sissi och Bessie (SUCh Combine Best Wishes) två idealhundar och Nell det svarta fåret. Haha! Om inte annat kan ni säkert avgöra på bildkvaliteten vilka bilder som föreställer Nell och vilka som föreställer Sissi, men visst är de lika?

Puh. Nu har jag precis kommit hem från en jobbig dag i skolan + på jobbet och ska möta upp Sara för en skön promenad i solen. Isen har äntligen gått på de små sjöarna bakom universitetet, så vi ska precis som igår promenera till den största och hänga där i solen medans Nell och Billy badar, gräver och rullar runt i gräsen samtidigt som James kutar runt som en galning.

Igår när vi var nere vid sjön var Nella i sitt esse. Hon jagade gäss, simmade efter tennisboll, simmade en egen tur, grävde som en tok, rullade runt i gräset, lekte med tennisbollen och avslutade med ett litet tokspel. Just nu verkar det som att hon är rätt bra i ryggen för hon haltar inte mycket alls och det gör mig så lycklig att se henne njuta av livet.

Tänk att hon fyller 10 år i sommar min skruttis. I snart 10 år har hon varit min bästis <3 Jag har sett henne utvecklas från en lite småfånig unghund till en trygg individ. Visst har det inte alltid varit helt lätt med Nell, men jag kunde fått betydligt värre. På senare tid tycker jag att Nell har utvecklat ett par karaktäristiska tantdrag. Hennes hörsel blir mer och mer selektiv och hon är inte längre rädd för att ryta ifrån när småpojkar kommer med oanständiga förslag.

Såhär firade Nell påsk i år.

 

 

Mamma och pappa hade ärenden i Örebro i helgen så de passade på att titta förbi och bjuda på pizza. Uppskattat! På min begäran tog de även med sig mina spårgrejer och några rådjursklövar. Igårkväll passade jag på att sortera bland prylarna och, hör och häpna, tvätta spårlinan.

Nell älskar att spåra, men har inte gått något på minst ett år. När jag tog fram lådan med grejerna låg hon och stensov i hallen, men när lådan öppnades såg jag att hon liksom sniffade till och var vaken på ett kick. Först blev hon alldeles tokig och for runt i hallen. Sedan lugnade hon sig, men satt alert och övervakade mitt arbete noga.

Älskade Nell! Ikväll ska jag cykla till coop och inhandla lite blod så att jag kan ut i skogen och lägga ett spår till Nella.


Till helgen kör vi förhoppningsvis en prova-på-dag med några kompisar genom Studentgatans Hundträningsnätverk. Kul!

Bilden föreställer Malin med Nells mamma Bess, som älskade att spåra!

Till helgen hade jag planerat en trip till Örebro Brukshundklubb med Sara för att testa vilka agilitykunskaper grabben har övervintrat. Döm min bevikelse när jag vaknar upp lördag morgon med halsont och huvudvärk. Dessutom var värdret mörtigt och grått. Idag sken däremot solen över Örebro vi tog bussen till klubben på eftermiddagen.

På klubben fanns lite hopphinder, några tunnlar, slalom och a-hinder framme. Än en gång förundras jag över hur en klubb med så många framgångsrika ekipage kan ha så rutten agilityverksamhet, men det är en annan historia. Planen för dagen var att stämma av lite vad Billy minns från vår sporadiska träning det senaste halvåret. Jag testade framförbyten, "fel" tunnelingång, kontaktfält, höger-slalom & vänster-slalom. Eftersom så mycket stod på schemat och grabben inte är i toppkondis just nu körde jag bara lite på varje övning och väldigt korta pass, men jag tyckte ändå att jag utmanade honom. Som ibland med Billy så upplever jag att han har vilat sig i form. Kunskapsmässigt känns han ungefär där jag lämnade honom vilket känns kul och sporrande. Nu kan vi gå vidare istället för att repetera massa gamalt.

Efter en längre paus avslutade vi med lite teknikträning på en raksträcka med tre hopphinder med matskål i slutet. Först ställde jag hindrna så han hade plats för ett galoppsprång mellan dem och la upp dem på ca 60 cm. Han taxerade fint och rev ingenting. Sedan stälde jag ihop det till en studs (inga galoppsprång imellan hindren, bara landa-hoppa-landa-hoppa etc.) och la ner hindren lite. På den låga höjden funkade det prima, men när jag la upp dem fick han med sig ett par bommar. Inget som stör mig något väldigt. Han river sällan och är nog bara lite trött.

Imorgon hade jag tänkt rivstarta konditionsträningen med en cykelrunda, men jag tror att vi det nog lite lugnt för jag misstänker att dagens övningar kan ge grabben träningsvärk. Både han och Nell har legat helt utslagna i hallen och sovit som stockar sedan vi kom hem.

En gammal favoritbild på Billy, tagen på tävling i Avesta 2007

Idag la jag ett klurigt närsök vid en omkullfallen ek till Billy och Nell. Använde mina allra minsta dummys och gömde dem ordentligt under grenar, på eken och hängandes i grenar. Med Nell var planen att göra Billy lite sotis. Med grabben var planen att belöna med tennisboll bakåt vid varje inleverering för att höja sökmotivationen som ibland tryter efter några skick. Min förhoppning är att dummisarna ska bli mer värda att hitta när förstår att de leder till det bästa på Billys lista just nu: tennisbollen. Det är kul att se att all lekträning under vintern har lett till att föremålen är mer laddade än någonsin.

Billy fick gå ut tre gånger och låg i bra. Det märks att han är laddad efter vintervilan och tennisbollen höjde honom ytterligare en nivå. Han är hyfsad på att söka längs marken, men missar lätt de på högre höjd eftersom han är dålig på att höja näsan.

Nell imponerade stort genom att också ta in tre hur smidigt och effektivt som helst. Hon är verkligen som en enarmad bandit att träna. Vissa dagar jackpot, andra bara missar. Jag har slutat engagera mig de dagarna hon är off, då får hon lulla bäst hon vill. Men idag var en bra dag. Då blir jag varm i hjärtat.

På kvällen mötte vi upp Sara & James och gick längs sjön där isen äntligen har gått. Billy tog ett dopp medan James och Nell vallade gäss. Det är häftigt att se hur Nell smyger och nästan "eyar" som en Border Collie, och inte minst att se James sträcka ut i äkta whippetfart. Jisses vad mark han tar i ett språng!

.
Igår tog vi tåget till Örebro och pluggvardagen igen. Fyra dagars påsklov var över på ett ögonblick, men jag fick mig i alla fall ett gott skratt på vägen. I väntsalen på Eskilstuna tågstation var det fullt med folk eftersom det regnade ute. Billy la sig coolt på golvet och satte igång med en intimtvätt varpå en liten flicka högt och tydligt utbrast: Mamma, gillar den där hunden att slicka sig på snoppen? Mamman fick ett sjå med att förklara och när jag spanade lite runt omkring mig såg jag att det var få som inte drog på munnen eller fnissade lite i smyg.

Igår var vi ett gäng som åkte och tränade för Bitte Lind, kennel Lopplådans, hos henne i Åkers styckebruk. Vi tränade för Bitte förra året och fastnade för hennes varierande övningsupplägg, trevliga personlighet och förståelse för vår typ av hund.

Hundarna var taggade efter vintervilan. Några moment kanske var lite ringrostiga, men överlag tyckte jag att alla hundarna överträffade mina förväntningar. Under dagen tränade vi enkelmarkering, dubbelmarkering, närsök, stoppsignal och dirigeringar.

Billy inledde starkt med en snyggt arbete på markeringarna.  I närsöksarbetet var han ok, men där har vi verkligen något som jag ska arbeta med att stärka i vår. På linjetagen känns det som att vi måste backa bandet rejält och bygga bra grund med raka linjer och förståelse för uppgiften igen. Stoppsignalen funkade prima, så även ut- och högertecken på synliga apporter.

Avslutningsvis tog Bitte fram lite vilt och Billy fick bära årets första kanin. Vilken lycka!

Jag har påsklov och det är underbart skönt. Tror inte jag har haft en helt läsfri period som denna sedan jag påbörjade min utbildning. I onsdagskväll tryckte jag ner datorn och gummistövlarna i min ryggsäck och släpade hem Nell och Billy till Hållsta. Där möttes vi av familjen, hundgänget och framför allt Billys småsyskon Tessa och Toddy som blivit kvar lite längre än syskonen.

Påsklov! Jag har bakat bröd för första gången i mitt liv
samt njutit av Boelsbullar och farmors hallonsaft på altanen

I torsdags var det dags för årets första kurs. Mamma och Tino skulle gå avstämning inför nybörjarklass för Anita Norrblom, en av de absulot bästa instruktörerna jag haft förmån att träna för så självklart hängde jag med. Det var sex ekipage på kursen. Den var upplagd som ett nkl b-prov och hundarna fick i turordning gå igenom övningarna som om det vore på prov, men fick hjälp och stöd om de behövde. Efter varje hund fanns det plats för diskussion kring hundarnas arbete, eventuell problemlösning och Anita kunde även redogöra för hundarnas arbete ur ett domarperspektiv.

Hundarna på kursen representerade flera olika typer. Det var tre jätte duktiga jaktlabradorer med überfokuserade förare som gjorde imponerande arbetsinsatser, men alla hade problem med passiviteten. En beskrev det som att hennes hud ersattes med en alien under passivitet. De andra var mer diskreta, men pep. Sedan var de ytterligare två jaktlabradorer (såklart). Den ena var en hane på ett år som också var duktig, men behövde lite mer rutin och struktur. Den andra var en tik som inte ville ta vilt. Det sjätte ekipaget var mamma och Tino. Tino är ju inte redo för provstart än men mamma tyckte det var kul med en avstämning.

Summa summarum är väl att Tino påverkades rejält av situationen och inte riktigt känndes som sig själv. Inte helt förvånande måste även söket stärkas. Det var jätte spännande att se hundarna i arbete och sedan höra diskussionen efteråt. Att se hundarnas skillnader och likheter, förtjänster och svagheter. Att söka kvalitéer i arbetet istället för fel. Anita är underbar som instruktör!

Idag är vädret underbart. Vi har gått promenad längs med strandängarna med hela gänget och alla fyrbenta passade på att ta ett vårdopp i ån. Imorgon åker mamma, Mille, Boel, Benka och jag till Åkers Styckebruk för att träna för Bitte Lind (kennel Lopplådans). Kick-off för säsongen för Billy och mig kan man säga!