Lycka när träningen lyckas!

Idag var jag så löjligt glad att jag nästan ville grina när Billys träningspass var över. Visst är kicken när något man lagt ner mycket tid på äntligen funkar helt fantastisk!?

Billys vattendirigeringar har varit och är en svår nöt att knäcka. En blandning av osäkerhet på uppgiften och en mindre rädsla för att ge sig ut på öppet vatten i kombination med ett knappt jaktpåslag tror jag har varit boven i dramat. Billy är inte och kommer aldrig att bli samma jaktmaskin som de jaktavlade goldisarna, men landmomenten är så lustfyllda för honom att han gör dem med helt ok resultat ändå. Osäkerheten för öppet vatten däremot drar ner denna lust och han väljer nog helst att avstå.

Min medicin har varit att försöka väcka en lust i kombination med att Billy ska förstå att det inte finns något annat alternativ än att ge sig ut när jag ber honom. "It is not an option". Tänk att jag fortfarande hör Philippa Williams vänliga men bestämda röst i bakhuvudet.

Under föra året kombinerade jag linjetag till kända platser med igångar där han på min uppmaning ska gå rakt ut tills jag belönar med en tennisboll som jag kastar framför honom. Förra veckan tog jag upp träningen med igångarna igen. Det funkade ok, men han frågade flera gånger på vägen ut och jag fick stötta. Han gjorde tillslut vad jag bad om men något kändes inte helt rätt.

Idag förstod jag varför. Vi gick till den andra sjön och han fick först gå till en känd plats i en vass från två olika vinklar. Efter en kortare paus rätade jag sedan upp honom rakt ut i sjön och när jag skickade for han som blixten med ett plask i vattnet och simmade rekt utåt. Det belönande kastet kom direkt såklart. Sedan upprepade jag övningen två gånger. Var gång lite längre. Sista gången var det kanske 20-30 meter. Inga jättelängder men andra ord men jag hade känslan av att jag kunde låtit honom gå mycket längre. Dock kan jag tyvärr inte kasta längre än så och själva poängen är ju att belöningen ska komma framför honom.

På väg hem funderade jag på vad det var som var annorlunda med den här träningen gentemot förra veckan. Egentligen gjorde han ungefär samma sak på båda passen. Ändå hade jag en lycklig klump i magen efter dagens pass. Varför? Jo, grabbens attityd. Idag gick han ut för att han ville - han hade lust. Förra veckan var det för att han inte hade något annat alternativ. Även om jag tycker att båda är ok med en hund som Billy glädjs jag åt dagens attityd. Vi är på rätt väg!


Gammal favoritbild på mig och grabben: Såhär glada var vi idag!


Kommentarer
Postat av: Ann-Sofie

åhhh va skoj Jenny, jag glädjs med Er o fattar preciis känslan i kroppen!! Kramar

2010-04-20 @ 08:21:44
URL: http://zetterljungs.cybersite.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0