Hur jag fick min prins

Billy har ju som ni vet bott hos mig i flera år nu. På papret är han fortfarande mammas, inga foder- eller halvfodervärdsavtal har någonsin existerat mellan oss. Kanske dumt, men också rätt skönt. Men trots att mamma äger Billy kallar vi ända honom för "min". Det är lustigt så det kan bli.

Men när blev han egentligen "min"? Det funderar jag också på ibland. Med Nell är det så lätt, när jag fyllde 15 fick Nellan i present av mina föräldrar - och även om hon varit min inofficiellt redan innan blev det liksom så tydligt med ett papper.

Billy började jag träna agility ihop med någon gång under 2005 tror jag, men jag är inte helt säker på exakt när det var. Nell räckte inte riktigt till och jag ville ha två hundar med mig ute på banorna. Då var agility det som hela mitt hundliv kretsade kring och det här med dummies och jaktträning hade jag inte upptäckt ännu. Nell var ju inte så road, och då inte heller jag.

Våren år 2007 tog mamma en ny unghund (Combine Just a Daydream) och erbjöd mig då att fortsätta träna med Billy. För Billys del innebar det att han fick stå och stampa i sin utbildning ett tag, medan jag hann i kapp. Han hade redan en 1a i nkl på b-prov men eftersom jag hade noll rutin ordnade jag så att jag fick starta honom i nkl på ett inofficiellt b-prov vilket också resulterade i ett första pris.

Hösten år 2008 flyttade jag till Örebro. Mamma tjuvhöll Billy hemma ett tag, jag tror hon ville se att det verkligen skulle gå att kombinera två hundar med studentlivet. Men allt blir vad man gör det till. Jag fixade en lägenhet preis vid universitetet och promenerade på mornar, luncher och kvällar. I oktober flyttade Billy till Örebro och sen flyttade han inte hem igen!

Sedan började den långa resan mot meriteringen i ökl på b-prov, och med lite små delstopp på vägen år 2009 nådde vi slutligen dit hösten 2010. På min födelsedag som följde inte långt därefter fick jag ett inramat championatdiplom av mamma. Och på diplomet stod det Ägare: Jenny Widebeck. Mamma motiverade det typ: För att om man frågade Billy är jag säker på att han skulle säga att han var din.
 

Sörmlands Vackaste

Igår kväll åkte vi i hällregn till Vilsta. Hundarna var puffade och fluffade, och även mamma och jag tillpiffade. Sörmlands Vackraste Hund är ju inte som någon vanlig utställning utan mer som en gala. Alla sörmlandska hundar som under det senaste året vunnit BIR, BIM, BIR-veteran eller BIM-veteran är kvalificerade att delta. Tävlingen avgörs som en cup. Först lottas vilka hundar som ska mötas i en "duell" och vinnaren ur vaje duell går sedan vidare för att tävla mot andra duellvinnare tills det bara står en ensam vinnare kvar. Ett spännande och lättsamt upplägg. Domaren är dessutom hemlig in i sista stund!

Gårdagens domare viade sig vara Bertil Lundgren och kvällen startade med veteranerna. Billy var på ett strålande humör, showade och flörtade med både domaren och de andra hundarna. Han är rolig på det sättet att han älskar att stå en centrum och få applåder. Och det fick han göra, den gode Bill, ända till finalen där Bertil tillslut gav oss vinnarrosetten. Så häftigt, och roligt eftersom Billy nu har tilldelats den två åt på raken av olika domare.
 
Tessa var också med och tävlade, fast bland de vuxna hundarna. Hon var pigg, glad och rolig att visa. I sin första "duell" vann hon men blev sedan utslagen mot en dvärgschanuzer som senare vann tävlingen.
 


 
 

Bra mängdträning

Lugnet som infinner sig när alla hundarna fårr vara ute och ha kul, det sitter jag med en rykande het kopp te och njuter av just nu. Nellan har slocknat på sitt täcke, billy snarkar ihoprullar på dynan och Tessa ligger helt usträckt nedanför mina fötter.
 
Idag har det blivit massa bra träning med vilt. Sammanfattningsvis kan man säga att Tess fick göra många enkla övningar med vilten för att jobba på rutinen. Jag räknade lite på det i bilen på väg hem och fick det till 2 apporteringar med and, 4 med kråka, 3 med duva och 1 med kanin - fördelat på 3 markeringsövningar, 1 (minnes)linjetag och 5 små sökövningar där jag sprang ut och gömde ett vilt hon sedan fick sticka ut och söka rätt på.

På markeringarna (inledande) stöttade jag i upptaget för att vara säker på att hon skulle greppa. Två droppade hon på mina fötter (kråka på land samt and på vatten) i avlämningssituationen, inget jag lägger någon större vikt vid i detta läge. I de små sökövningarna var upptagen snygga och snabba trots att jag stod tyst och avlämningarna okej. Jag utmanade inte direkt utan tog bara odramatiskt fågeln när hon kom in. Än är verkligen inte vilthanteringen självklar på något vis, men jag är så himla glad att hon visar intresse och faktiskt apporterade det jag presenterade för henne!

Farbror B fick hämta ett par änder på vatten springa sig lite varm på ett sök med and och korp lite senare. Som alltid är han supermallig över vartenda bärgat vilt. Han älskar verkligen vilten!


Billy som omslagspojke!

Vilken trevlig överraskning jag fick när jag kom hem till mamma och pappa och hittade senaste numret av Apportören i brevlådan - med Billy på omslaget. Jag har skrivit en artikel om Ungdoms SM till Apportören och skickade in en helt gäng med bilder i samband med den, och tydligen valde de bilden på Billy till omslagsbild!


Baksidan med hanhund

Här om sistens skrev jag en hyllning till min (då) fantastiska Billy. Idag är han billig. Min kollegas goldentik löper och Billy är kär. Det kan kanske låta gulligt med lite romantik, men där kan jag direkt göra er besvikna. För Billy intar inte någon chamroll när han blir förälskad, o nej! Istället antar Billy ett alter-ego som mamma och jag kallar för "Billy-Bock".

Billy-Bock tycker inte att maten smakar speciellt gott. Han är inte heller så sugen på att träna eller över huvud tagaet att samarbeta alls för den delen. Billy-Bock vet inte alls hur man går fint i kopplet, han släpar sin matte som en liten vante till varenda liten doftfläck. Där ska det tuggas, blåsas löppar och dreglas lite. Billy-Bock kan dessutom lyfta på benet jättehögt och hur många gånger som helst på promenaden.
 
Inomhus har Billy-Bock svårt att slappna av, när han är som värst ligger han som en blöt fläck, skakar lite lätt och gnisslar i nått hörn. Och gud förbjud om hans matte ber honom att vara tyst. Då hukar han som om matte vore på väg att misshandla honom. Fast trots att han går matte på nerverna kan hon inte låta bli att tycka lite synd om honom.

Dessutom öppnar Billy-Bock upp dörren för ett gäng andra alter-egon som intar Billy. Sprätt-Jocke är en av dem, han kan sprätta iväg grästuvor med bakbenen hur långt som heslt. Gnäll-Pelle är en annan,  vad hans kännetecken är kan ni nog lista ut. Pinsammast av alla är nog ändå Prins-Charming som intar Billys kropp när förälskelsen (eller annat trevligt substitut) uppenbarar sig. Då är det bröstet ut, studds i fötterna och upphissning av öronen som gäller. Toppas ofta med ett högfrekvent och längtande gnäll.

Mannen i mitt liv

I helgen har köpenhamnsgänget besökt Stockholm. Vi har visat dem runt lite, lunchat på djurgården, haft pizzakväll på östermalm, jag har fått promenadsällskap på Kärsön och igår var vi ute och slirade. Och ja, det blev några öl så idag är huvudet rätt tungt och då blir jag lätt blödig. Alldeles nyss kom jag exempelvis på mig själv att med en tår i öronvrån stå och beundra Billy när han stod och blickade ut över parken. I sånna tillfällen kan han verkligen vara bland det vackraste jag vet. De små välformade öronen, pepparkornsögonen, resningen, den gyllenfärgade pälsen och blänker i solen - ja till och med det skallaiga partiet på svansen - jag älskar allt. Billy Boy, mannen i mitt liv... fick jag välja en karl att leva resten av mitt liv med skulle det utan tvekan bli honom.
 



RSS 2.0