Baksidan med hanhund
Billy-Bock tycker inte att maten smakar speciellt gott. Han är inte heller så sugen på att träna eller över huvud tagaet att samarbeta alls för den delen. Billy-Bock vet inte alls hur man går fint i kopplet, han släpar sin matte som en liten vante till varenda liten doftfläck. Där ska det tuggas, blåsas löppar och dreglas lite. Billy-Bock kan dessutom lyfta på benet jättehögt och hur många gånger som helst på promenaden.
Dessutom öppnar Billy-Bock upp dörren för ett gäng andra alter-egon som intar Billy. Sprätt-Jocke är en av dem, han kan sprätta iväg grästuvor med bakbenen hur långt som heslt. Gnäll-Pelle är en annan, vad hans kännetecken är kan ni nog lista ut. Pinsammast av alla är nog ändå Prins-Charming som intar Billys kropp när förälskelsen (eller annat trevligt substitut) uppenbarar sig. Då är det bröstet ut, studds i fötterna och upphissning av öronen som gäller. Toppas ofta med ett högfrekvent och längtande gnäll.
alter-egona som uppstår vid löp är hemska. Det är tur att hundarna är söta :)
Vad roligt du beskrivit det :)
ja vad ska man säga... det är inte kul alls... varken för vovve eller resten av familjen. Men å andra sidan är inte en löptik el en skendräktig dam så kul heller. Alla har sina för- o nackdelar o som sagt TUR de i alla fall är gulliga ♥
Förstår vad du går igenom, har en själv här hemma :-(
Hahaha! Det låter väldigt roligt när man läser om det, men förstår att det inte är att längta till direkt. Bono kan gärna få sitta och kissa gulligt resten av livet för min del! ;)
Det här är ett lite intressant ämne tycker jag. Efter att ha arbetat på norges största hundhotell och sett mängder med "vanliga" goldens (goldens som "bara" är till sällskap) har jag sett det här beteendet alldeles för mycket hos vår ras, inte bara vid närvarande löptikar utan även generellt. Nästan alla (goldenhanar) som jag träffade hade testosteron som bara sprutade ur öronen på dom... Svansen i vädret, luktandes, kissandes, dreglandes, juckandes osv i mycket större utsträckning än vad nästan alla andra raser jag såg hade. Ett hundhotell är ju en lite extrem miljö med mycket hundar tätt ihop osv men det här beteendet var verkligen någonting som ofta skiljde ut goldenhanarna från andra hanhundar av andra raser. Vilket jag tycker är tråkigt.
Är det måntro någonting som premieras vid utställning/avel? (inte just dessa jobbiga beteenden men annat som har att göra med testosteron, typ maskulinitet?).
Hmm, Johanna, jag har funderat på hur/vad jag ska svara dig här. Jag tvivlar inte på din reflektion, men det är faktiskt inget jag sett/upplevt själv. Jag har också jobbat på boarding kennel (dock i england) och där tyckte jag retrieverhanarna var ofta var de lättare hanhundarna. Men som sagt, dock inte sagt att din upplevelse var 'fel'. Fakta är fakta!
I utställningsringen ses i hög svans ofta som något som stör uttrycket i stor utsträckning. En golden ska ju utstråla självförtroende och vänlighet, något jag tycker våra domare brukar vara duktiga på att premiera. Det är mycket sällan jag sett osäkra individer (både spända hanar eller rädda hundar) få någon högre individuell bedömning eller åtminstonde inte få vara kvar i konkurrensen.
När det kommer till avel med fokus på exteriör ha du rätt i att man gärna vill ha könsprägel på hundarnas utseende. En hane bör exempelvis vara av både lite större och grövre än en tik. Personligen har jag dock svårt för extremer, utan föredrar 'lagom' proportioner. Dock med tanke på ovanstående stycke tror jag att man gärna lägger stor vikt vid att använda trevliga, trygga individer i avel. En väldigt 'spännig' hanhund skulle knappast samla på sig höga utställningsmeriter och antagligen inte vara så attraktiv som avelshane av den anledningen.
Jag får nog hålla med Jenny. Har under mina dryga tre år som hunpensionatsägare, inte sett att golden på något sätt skulle vara värre än några andra raser. Frågar du mig, så är terrier och annat småknytt värst, vad gäller sådana beteenden.
"En golden ska ju utstråla självförtroende och vänlighet, något jag tycker våra domare brukar vara duktiga på att premiera. Det är mycket sällan jag sett osäkra individer (både spända hanar eller rädda hundar) få någon högre individuell bedömning eller åtminstonde inte få vara kvar i konkurrensen."
-Det låter ju bra! Du har ju varit på mycket, mycket fler utställningar än mig så det var bara en ren undran från min sida.
Kanske bara är dom norska hanarna som är illa? ;-)
Eller en kombination av att det var extremt många hundar på samma ställe och väldigt(!) hög stressnivå, hos både hundar och många av personalen.
