Ibland undrar jag om jag är en ovanligt snäll person. Om jag är unik för att jag faktiskt unnar andra lycka och framgång? Visst kan det vara surt att bli placerad tvåa i en tävling. Då kan jag verkligen känna att jag gärna skulle velat vinna. MEN jag har aldrig missunnat den som vann. Aldrig önskat att hunden inte rivit, missat den där markeingen, fått lägre poäng etc. Snarare önskar jag att jag att jag och min egen hund pressat några sekunder, fått en tajtare sväng, gjort ett bättre linjetag eller fått en högre poäng.

Vad är då syftet med detta inlägg. Att berömma mig själv? Oh, nej. Egentligen tror jag inte att jag är ensam om dessa tankar, men syftet är att sätta ner foten. Alldelse för ofta tycker jag man hör skitsnack, missunsamhet och negativ kritik i hundkretsar. Hon gör si, han gör så, dom gjorde det, arrangemanget var dåligt, domarn orättvis. Det är inget nytt egentligen, men oj så onödigt. Kan vi inte bara vara glada för varandras skull? Kan vi inte kunna känna glädje för det ekipage som tilldelas certet, vinner pinnen, får högst poäng eller stå högst upp på pallen?

Anledningen att jag tänker i dessa banor just idag är att Sandra Kagevik, en tjej vars blogg jag följer dagligen, fått tråkiga kommentarer. Det var droppen! Avundsjuka personer som istället för att inspireras av Sandra och henns duktiga hundar känner ett behov av att trycka ner henne.

Sist jag kände att jag behövde sätta ber foten var efter Golden Specialen då de deltagande sågade arrangörerna totalt. Det var väl max två-tre månader sedan. Återigen, kan vi inte vara glada för att det finns underbara eldsjälar som sätter ihop ett härligt  arrangemang åt oss?

Jag tycker att vi gör en deal allihopa och istället lägga energin på träning istället för skitsnack! Om vi ser till att träna våra hundar, bli lite vassare eller hjälpa till med arragemangen. Det kommer alla att tjäna på!

Jag är med och tävlar om ett blinkande reflexkoppel, gör det du med!

Ännu en härlig höstdag har passerat. Jag älskar hösten, när den är som den är nu. Nell, Billy och jag började dagen med en långpromenad. Billy hade ett himla sjå med att pissa in området och lyfte på benet i vartannat steg. Nell tyckte nog att det var kul att ha Billy med och sprang runt och lullade.

Sedan fick doggys ligga sjävla i fyra timmar då jag var hos Steffi och arbetade med vårat PM. När jag väl kom hem igen sjäng Nellan välskomstsånger. Då packade jag dummieväskan och så gick vi ut igen. Tränade linjetag med Billy. Jag ska försöka bygga upp ett ställe på ängen här utanför.

Jag började med att kliva ut i ängens ena hörn. Där motiverade jag med handklappningar och Billy fick se mig lägga ut de fyra dummiesarna. Sedan följde vi åkerkanten till nästa hörn, vinklade om och gick en sträcka längs nästa åkerkant för att sedan stanna upp. Då hade jag skapat en diagonal till dummiesarna. Tänk er en rektangel där man kan dra diagonala sträck mellan hörnen. Dummiesarna ligger i ett hörn och jag och Billy står i hörnet i andra änden på diagonalen.

Sedan skickade jag Billy diagonalt på ett linjetag. Svårigheten är att få hunden att gå just diagonalt hela vägen och inte "fuska" genom att bara följa de står vi just gått i (längs rektangelns sidor). Denna övning tränade vi ofta i England, men jag inser att jag har glömt bort att träna den här hemma på den senaste tiden. Billy var dock med på noterna och gick på två snygga linjetag.

Tredje gången satte jag honom med ryggen mot dummiesarna och gick en bit ifrån honom (liksom förlängde diagonalen) och kallade sedan in honom. När jag var nästa framme vid mig blåste jag stopp och skickade honom bakåt med ut-tecknet. Det var svårare. Han vingalde iväg åt sidan, glömde bort vart han skulle tror jag och försökte "fuska". Efter att ha kallat in honom gick jag ut och motiverade området igen och sedan fixade han det perfekt. 

Vilken härlig morgon! Sovmorgon till åtta och därefter långprommenad med Nell och Billy över stubbåkrarna. Solen värmde härligt mot ryggen och jag kunde nästa känna hur den laddade upp mig. Hade med mig Billys favorit dummies med kaninskinn på och provade nått linjetag och et dubbelmarkering. Svårt att både föra hund och kasta, men vad gör man? Nell hittade grävlingsbajs någonstans och gjorde en ordentlig inpackning. Inte ens det kunde rubba mitt goda humör.

Det är när det ör såhär hundägandet är som bäst. Jag skulle inte byta ut det mot något annat. Fester, resor, konsterter med mera har sin charm, men det kommer ändå inte upp till samma nivå som hundägandet - det bara är så. Gäller bara att hitta någon likasinnad i Örebro nu. Vi växer ju inte på träd precis.

Nu har Nellan och Billan fått varsitt bad. Passade på att använda hundduschen i källaren eftersom det är lite jobbigt att bada dem i badkaret i lägenheten. Nu ska de bara få torka lite och sedan styr vi kosan mot Örebro igen. Äntligen är trion hel!

Såhär glad är Billy över att jag har kommit hem i lördags. Jag försöker peka på hans glada smile!