Det går snabbt nu. Jag är hemma på svensk mark sedan igårkväll och imorgon påbörjar jag ännu en resa. Den här gången till Paris där jag ska skåla in 2012 i champagne! (Nell och Bill firar dock som vanligt i Hållsta med hundflocken). Jag är inte hemma igen förrän ngra dagar in på det nya året, så tills dess lämnar jag er med den här filmsnutten med godbitar från mitt liv det gångna året. Men håll i er - för det gåt minsam undan!

Min Billy-boy kan det där med att njuta av livet, här på favoritkudden i köket

The apple doesn’t fall far from the tree, eller hur är det man brukar säga? I vilket fall stämmer det rätt bra på mig och min mamma ibland.

Förra helgen var jag och Jensa hemma i Hållsta. Vi satt och kollade på en film där Pierce Brosnan hade en framträdande roll. Jens känner för att testa mig och frågar om jag vet vad skådespelaren heter. Jag känner ju igen honom, men kan inte få fram namnet. Gissar på George Clooney och Jens suckar uppgivet. Mamma passerar och Jens berättar att jag trodde att Brosnan var Clooney och mamma tokgarvar, ”Hahaha, trodde du att det där var Clooney!?”

Nästa morgon vid frukostbordet garvar de åt mitt misstag igen. Jag försvarar mig med att karlarna är ju i samma ålder och båda kända för att vara snygga, att blanda ihop kan vara lätt hänt!

Mamma utbrister då: ”Clooney, men han är ju inte nå snygg!”
Jag svarar: ”Tycker du inte. Han är ju typ känd för att han är het”, och får uppbackning av Jens.
Mamma fortsätter: ”Men nej, det är ju han den där galna med de konstiga ansiktsuttrycken… eller?”

Efter vidare diskussion och lite googlade kom vi fram till att den mamma trott var George Clooney i själva verket var… håll i er nu… JIM CARREY!

Och plötsligt var min förväxling ett minne blott!

Efter en massa jobb, jobb och jobb var det otroligt skönt att ta det lite lugnare igår. En skön promenad med gänget inledde dagen. Underbart väder, höstfärger och gott sällskap gjorde det inte sämre. Kameran var med och fångade några härliga bilder.

Samlad trupp ger sig ut på tur. Först lite ordning i ledet innan...


... kaos och glädjeyra när hundarna hör de bevingade orden "hopp och lek!"


I mitten sitter hundarna som bor hemma på kennel Combine och så mina två på flankerna.
Fr v. SEVCh Combine Elle, Combine Merry Message, SE(u)UCh Combine Flames of Fantasy,
Combine Quite a Boy, Combine Quite a Miracle, SE(u)Ch Combine Nintendo
& SEUCh Combine Hennessy.

Foto: Lena Widebeck

Men hur ser då det där jäkla livet ut egentligen?

Ja, jag kom hem från San Diego med en kandidatexamen i Media-och-kommunikationsvetenskap. Kanske borde känts som ett stort ögonblick, men mest av allt kände jag mig vilsen. Jag var glad att återse alla här hemma, men längtade intensivt tillbaka till San Diego. Har alltid varit ett fan av frihet och söker ofta den där chilla känslan av lugn och att man kan göra vad man vill. Jag är ingen rastlös själ, utan kan lätta sitta av en hel dag och göra just ingenting för att sedan dra på i hundratio när motivationen faller på. Bland surfare, saltvatten, margarithas, snabbmat och utbytesstudenter på USA's västkust var det livet vardagsmat.

Tänk vad lätt livet kan kännas när solen alltid värmer,stressen är som bortblåst och
man kan dra till stranden för att chilla lite med polarna när helst andan faller på. 

Sommaren spenderades som ni vet i Stockholm, boendes i källaren i Bromma med systrar och jyckar knegandes på Kennelklubben. En rolig sommar, om än ganska mycket kontorstid men även mycket roliga hundaktiviteter som bröt av. Sen blev det höst. Linda började skolan i Etuna och Manki startade ny kula på universitetet i Linköping. Kvar blev jag. Igen - vilsen.

Så rullade höste igång. Jag fick erbjudande om att jobba kvar på timme på SKK's juridiska avdelning fram tills sista oktober och tackade självklart ja. Jag och hundarna blev kvar på källarplanet i Bromma. I slutet av september fick jag ett vikariat som webredaktörs assistent fram tills jul på företaget Universum med kontor i centrala Sthlm  - tog det och gick ner på deltid på SKK.

Och här är jag nu, fortfarande lite vilsen, men bra mycket stadigare på foten. Vad som händer efter jul är fortfarande oklart, vart jag ska bo, vad jag ska göra eller vad jag vill. Men det löser sig alltid på något vis. Tja, det är väl det som kallas livet?

Igår gick Hedwig och jag efter-jobbet-prommis på Kärsön. Den ön har verkligen blivit
min fristad. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna gå med hundarna lösa längs
vattnet i en "riktig" skog och samtidigt kunna blicka ut över Drottningsholms slott.

Foppa har varit en trogen kamrat länge och var med även i Örebro, där den bland
annat fick utstå detta. Alla MÅSTE hålla tummarna för att Foppa kryar på sig!

Inte Nellan eller Billan som posar här, men detta är iallafall höstens dresscode.

Känns lite ironiskt att visa det här klippet idag för just idag lämnar vi nämligen vår nya lya i Stockholm och far tillbaka till Eskilstuna. I helgen är det nämligen jaktprov på hemmaplan och jag ska funka som sekreterare på elitrutan imorgon. Kul! På söndag blir det nog en tur till Örebro och senast på onsdag är Nellan, Billan och jag tillbaka i källaren.

När jag hade gjort detta tyckte jag att det blev så nedrans tråkigt att jag drog upp hastigheten till det dubbla. Hahahah. Hänger ni med?

Tystnad i bloggen ett tag. Livet hände. Stockholm, tillbaka på SKK, jobbsökande, kvällsaktviteter och så Nellan och Billan såklart. Men mer om det senare. Nu till något annat som på något vis känns viktigt att berätta om – Igårkväll blev jag förföljd av en man när jag var ute och rastade hundarna.

Vi hade gått varvet runt Judarnsjön och var på väg hemåt när jag bestämde mig för att inte gå den vanliga vägen utan prova en ny. Mitt lokalsinne är inte alltid 100% och efter en stund gick vi på en liten stig, men jag var helt säker på att jag skulle åt de hållet så vi fortsatte traska på. Billy travade en bit framför och plötsligt såg jag hur han stelnade till, höjde svansen och stirrade in i skogen. Rådjur, tänkte jag och kollade efter, men en bit in i skogen stod en man lite hukad och glodde. Det var ganska mörkt vid det här laget och mörkrädd som jag är fortsatte jag bara promenera. Hjärtat slog lite i bröstet, men inombords försökte jag skratta åt mig själv, vad löjlig jag är som blir lite rädd!

Men när jag passerat hörde jag hur det knakade i skogen, han kom ut på stigen och började promenera långsamt efter mig. Ganska smutsig, sliten och med ett lite vingligt steg.  Med Nell med på promenaden går jag inte så fort och när jag började komma ikapp tyckte jag att det kändes obehagligt. Fick upp den urladdade mobiltelefonen som jag hade i fickan och fejkade ett samtal. HEJ PAPPA, NEJ JAG ÄR BARA UTE MED HUNDARNA I SKOGEN. HAR GÅTT RUNT JUDARNSJÖN MEN NU ÄR JAG SNART FRAMME VID MONIKAS HUS. JAHA ÄR MATEN KLAR, JAG ÄR JÄTTEHUNGRIG. HEMMA OM FEM MINUTER! Sen tittade jag inte bakåt förrän jag ”lagt på” och då hade mannen vikt av ner i skogen igen där han stod och glodde på oss igen. Jag skyndade hem till min trygga källare, och la mig ner mellan hundarna på golvet. Älskade, älskade djur.

Kanske var det egentligen inget. Kanske inbillade jag mig. Kanske inte. Oavsett var han antagligen bara en harmlös typ. Men man vet inte. Kanske spelar det inte heller någon roll, det borde vara en självklarhet att promenera i skogen utan att behöva bli rädd!

Ha det så bra i Linköping Mankilito. Här är en liten hälsning till dig!