Det var alltså i fredags som vi fick chansen att delta på en jakten mellan Strängnäs och Stallarholmen. Jag fick ta rygg på Jens Palmkvist som både agerade skytt och hade med sina två jaktlabbar. På första såten stog ville inte änderna riktigt flyga över oss, men Billy var på alerten. När jakten blåsts av deltog han på eftersök efter en and tillsammans med två labbar och jobbade bra i vassen även om det var en av labbarna som tillslut hittade anden när vi nästan var beredda att ge upp.

Sen flyttade vi oss till nästa vatten och där var jaktlyckan med oss. När ett gäng änder kom in sköt Jens en dubblé och en skytt som stog nära oss fällde ytterligare en and. Det blev alltså som en trippelmarkering för Billy. På första anden var han något tvegsam i upptaget, på andra var det full fart och på tredje var han stolt som en tupp när han levererade in. Det märktes att han tyckte att det var speciellt. Och jag gav honom givetvis massor med bekräftelse.

När det mörknade var det dags för kvällssträcket, vilken i detta fall innebar en jakt med högre intensitet. Nu stog alla skyttarna på samma sida vattnet på en rad med apportörerna mellan och bakom ledet. När änderna kom in blev det massa skott och flera änder föll samtidigt. Jag skickade Billy på en lite bökig, lång markering som han löste alldeles utmärkt. Det blev också hans första påskjutna and, det vill säga en skadeskjuten men levande fågel.

Jag provade sedan att skicka Billy på sök efter andra fallna änder (som han ej markerat), men eftersom det smällde på rätt bra hade han svårt att fokusera på sin uppgift utan stannade hela tiden upp för att kika efter änder att markera. Därför kallade jag in och lät de me rutinerade hundarna ta över. Jag belastar honom egentligen inte så mycket för det, han är ju faktiskt tränad på att alltid stanna upp och spana efter fallade apporter vid skott. Aldrig har han behövt söka när det smällt av flera än högst ett par skott under arbetet.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd, och stolt över Billys arbete. Han uppvisade så många av retreiverns egenskaper; var med mig lös i alla förflyttningar, satt tyst och uppmärksam i passiviteten, fast i skott och fallade vilt, markerade duktigt, levererade in i hand med mjuk mun och deltog i eftersök tillsammans med andra hundar. Ingen av sakerna är egentligen något jag är förvånad över att han klarade av - det är ju det här vi har tränat för alla dessa år - men skönt att veta att det även funkar i praktiken. Äntligen kan Billy kalla sig jakthund!

Det har väl knappast kunnat undgå någon hur tacksam jag
är över allt jag får uppleva tack vare den här hunden!?