Hundheg på intåg!

Imorgon snuddar vi helgen igen. Veckorna bara rasslar förbi känns det som. Även denna helg blir rätt hundig. Det är mycket hundaktiviteter nu och jag njuter. Det är ju så inspirerande när jag får låna Tessan och liksom börja bygga en hund igen! Imorgon eftemiddag efter jobbet åker jag direkt upp till Vanja där vi ska ses några stycken. Räknar jag rätt blir vi 4 tjejer och 7-8 jyckar. Ibland undrar jag verkligen om man är helt riktig i skallen. Tanken är i allafall att träna lite med vilt på lördagen. Spännande att se hur det kommer att funka...

Här är lite bilder som Mille Selander tog på oss på Himmelsända WT - finalen förra helgen:




 

Himmelsända WT

Igår var det alltså dags för Himmelsända WT hos Jens Palmkvist och Sofia Larsson, ett WT öppet för alla som tränat hos dem under året och våra vänner. Totalt tror jag det var lite drygt 50 startande hundar fördelat i nkl, ökl och ekl. För mig blev det en fantastisk dag när Tessan och jag gick till final och slutligen vann nybörjarklassen, med 93 poäng från "grundomgången" och 18 från finalen!


Jens hälsar välkommen och presenterar dommargänget

Jag var inte speciellt nervös inför dagen. Visst, lite pirrig men inte mer än så. Trots att Tessa och jag fick startnummer ett kändes det helt okej.  Tävlingen var fördelad på fem stationer och det var roligt att uppgifterna kändes lite nytänkande.

Tess höll ihop fint under dagen och efteråt kände jag att vi nog gjort en rätt fin runda men med lite detaljer som kunde varit bättre. Men döm ändå min förvåning när vi ropades upp som ett ekipage av tre som gått till final i nkl. Finalen gick som ett mocktrail och nybörjarhundarna fick en apport framför och en bakom linjen var. Jag var dödsnervös med all publik och kände pulsen i hela kroppen, haha!

Vår första finalapport gick bra, men nog kände Tessan av min nervositet och blev lite osäker och långsam - men utförde jobben fint. När första apporten kommit in slappnade jag av lite och efter att vi även apporterat bakom linjen kändes det bara jätteroligt att ha fått testa gå en final.

När vi sedan på prisutdelningen första tilldelades domarens pris (en privatlektion hos Jens och Sofia, tjohoo!) för vår prestation på ruta 4 och sedan ropades upp som vinnare av nybörjarklassen var lyckan total!


Deltagare i finalerna för nkl, ökl och ekl. Massa svarta blixtar - och en liten gul!

Här följer lite minnesnoteringar för hur stationerna var upplagda:

Ruta 1: Markering med dolt nedslag - 17 poäng
Uppgiften började med en liten transport på ett fält och därefter kom ett kast från fältet med nedslag lite inne bland några träd i skogskanten. Inte Tessa gick ut bra men fick ringa lite för att få in den, vilket jag gissar motiverar poängavdraget.

Ruta 2: Lång markering - 20 poäng
Även här startade uppgiften med en transport, en ganska lång och lite knölig. Tessan höll sig exemplariskt positionerad! Sedan följde en lång enkelmarkering över ett fält med hög växtlighet (kastaren hade grödorna upp till midjan!) med nedslag i en tistelklunga. Tessan for ut, jobbade jättefint med vinden och kom hem lika snabbt.

Ruta 3: Dubbelmarkering - 18 poäng
Rätt tufft att ha med en dubbelmarkering i nybörjarklass kanske, dessutom ville de ha in den sist kastade först, men avstånden var inte långa och nedlagen väl isär. Även denna uppgift gick på ett fält med rätt hög växtlighet. Tessa hämtade den första fläckfritt och eftersom jag var osäker på hur bra hennes minnesbild var av numemr två valde jag att skicka som enn linjetag och ge närsökssignal på nummer 2 som då kom in snyggt. Efteråt fick jag beröm från domaren för mycket klok handling. Åh vad det värmde!

Ruta 4: Markering med skymd sikt - 20 poäng + domarens pris
En enkelmarkering i skogsmiljö där träd och buskar skymde sikten. Jag aldrig något kast med hörde en duns och blev ombedd att skicka Tess. Puh! Hon hade i allafall hörselmarkerat väl, tog sig till rätt område och likaliserade dummien efter att ha ringat lite. Här fick vi senare domarens pris för bästa arbete. Tydligen hade det blivit lite tokigt med kastet för oss, men Tessan löste det så snyggt i alla fall.

Ruta 5: Markering i träskmark med efterföljande närsök: 18 poäng
Rutan började med en transport till kanten av ett träsk och kastades en enkelmarkering med nedslag i sumpen. Tessa löste uppgiften okej, spikmarkerade men fick avdrag för att hon blev lite omständig då hon tycket träskkmarken var lite äcklig och gick med 'höga knän' genom den, haha! Därefter fick man vända åt andra hållet och göra ett litet närsök mot skogskanten. Tess gick ut jättefint och hittade snabbt.

 


Tack för lånet och den fina grundträningen av den här lilla pärlan mamma!


Tränings WT

Igår tog jag det slutgiltiga beslutet. På lördag ska jag och Tessan starta på tränings WT utanför Eskilstuna. Lite piggigt, lite peppigt. Vi premiärstartade ju ihop på Ungdoms-SM helt utan förväntningar och prestationskrav. Då skrapade vi ihop 70 poäng och fick inte en enda nolla, en preatation jag var mer än nöjd med!

Visst skulle det vara kul om det gick lika bra på lördag, men det är egentligen inte målsättningen. Jag ser lördagen som en bra utvärdering då vi ska se lite vart vi står och vad vi ska träna vidare på under hösten/vintern. Är vi fortfarande ett träningsteam närsta år är det till nästa sommar vi ska vara vassa!


SSRK Ungdoms SM 2012

Hela helgen har gått åt till SSRK Ungdoms SM, lördagen innebar förberedelser på plats och söndagen själva tävlingen. Fast när jag skriver att 'hela helgen gått åt' är det lögn. Det gick inte bara åt en helg. I veckor, nej månader har SSRK's Ungdomskommitté slitit med det här arrangemanget. Lite emotionellt uttömd är känslan som alltid infinner sig hos mig när man rott iland ett större projekt.

För mig var det mödan värt med råge. Som glad och pirrig känsla i magen som jag hade hela Ungdoms SM har jag inte haft på länge. Jag hade inte startat på WT sedan förra sommaren på specialen och gången innan dess var det också med ett års mellanrum. Och jag tror inte jag förstått hur mycket jag saknat det. Att träna jycken för ett mål, slipa detaljer veckorna innan, sätta upp lite målsättningar, ladda på tävlingsdagen, samla ihop jycken innan start, fokusera och lösa uppgifterna. Hela dagen var jag lite som i extas.

Att jyckarna presterade det som kan krävas av dem gjorde också sitt till. Åh, vad otroligt glad jag är att jag valde att starta Billy Boy. Visst var han lite ringrostig, slog dövörat till på ett par inkallningssignaler och markerade lite skruttigt på dubblarna. Men han var i sitt esse; pigg, glad och arbetsvillig. Tessan gjorde sitt första WT någonsin och höll ihop fantastiskt fint. På en ruta blev uppgiften henne lite övermäktig, men i övrigt presterade hon på topp. Individuella rapporter kommer så småningom. För dem vill jag verkligen ha dokumenterade i bloggen!

Jag och mina fina tävlingskamrater i väntan på prisutdelning. Foto: Mille Selander



YOLO

För ett par veckor sedan lärde jag mig att fortkortningen YOLO står för uttrycket 'You Only Live Once' - och det är precis med det mottot i bakhuvudet som jag ikväll bestämde mig för att efteranmäla Billy Boy till SSRK Ungdoms SM.

Gubben är dryga 9 år. Han är inte i alls samma träningsform och lika genomarbetad som för ett par år sedan. Inte heller är han i samma kondition fysiskt. Ibland är han dessutom lite stel i ett ben. Men han har varit för jäkla härlig att träna med de senaste veckorna, pigg, alert och ambitiös, så nu kör vi en sista runda ihop innan vi lägger working testen och jaktproven på hyllan.

Redan när jag anmälde Tessan lekte jag med idén att slänga med Billy, men skjöt bort den. Jag har varit så fast i tanken att om jag ska starta Bill igen ska jag veta att vi ska kunna toppa våra tidigare resultat. Så trots att jag inser att det kan bli svårt, kanske till och med mycket svårt, har jag ändå bestämt mig för att satsa på att starta MEN lägga prestationskrav och resultatmål åt sidan. Istället ska jag passa på att njuta av att föra min favorithund på ett sista WT. Jag längtar. You only live once!


Om du också vill vara med på SSRK Ungdoms SM men har glömt att anmäla, så går det fortfarande bra att efteranmäla till ungdom@ssrk.se!

Smilfinken och jag ska till SM

Ännu en vecka med lån av smilfinken har passerat. En lika trevlig vecka som den förra. Hon dundrar fram i skogen, slänger sig ut i vattnet för att simma efter änder och väcker mig på mornarna så jag inte missar härliga soliga mornar. Billy dras med och blir busig. Tillsmmans ligger de och skrubbar ryggarma i blåbärsriset efter en härlig rusch över stock och sten.

Anledningen att Tessan varit hos mig lite extra på senaste tiden är något jag inte riktigt velat andas om innan, men det är faktiskt med målet att starta på SSRK Ungdoms SM ihop i slutet av augusti. Det är det första Ungdoms SM någonsin och hela ungdomskommittén har verkligen slitit häcken av sig.

Det ska bli så kul att vara med på Ungdoms SM! Låter det dock vara osagt om vi verkligen genomför alla stationer eller hur det kommer gå resultatmässigt. Vi är enbart där för att ha kul helt enkelt. Det viktigaste är att Tessan får en trevlig upplevelse då det faktiskt blir hennes första WT.

I veckan har vi stämt av lite markeringar på land och vatten, avlämningar, skick, inkallningar och fotgående. Mycket grunder sitter fortfarande fint och vi förstår oftast varandra - men det finns såklart även MYCKET mer att önska. Härligt är att Tessan alltid har en viftande svans och pigga ögon. Tack, mamma, för att jag får låna Smilfinken!


Klicka på bilden för att komma till inbjudan! Ni har väl anmält!? Och alla över 25 är såklart
välkomna att komma och titta samt hejja på sina favoritekipage. Kungsbyn är tävlingsplatsen!


Övningsjaktprov med SSRK-Ungdom

Så var Valborg redan passerat och våren välkomnar oss verkligen med strålande väder! Men innan vi sa hejdå till vintern hann Linda & Toddy och jag & Tessa upp till Kuså för övningsjaktprov med SSRK-Ungdom. Resan började redan (som ni såg) på lördagen då kära Foppa tog oss till Säter och Matilda där vi välkomnades med käk och hjälpte till med de sista förberedelserna. På söndagen ringde klockan redan vid fem och en halvtimme senare var vi på plats ute i provmarken.

Tessa är ju långt ifrån startklar än, men jag såg dagen som ett kurstillfälle och en möjlighet att utvecklas som prov-förare. Lasse Hedman, kennel Moormans, var dagens instruktör och domare. Även om hans träingsfilosofi nog inte stämde riktigt överens med hur jag vill träna hund, fick jag flera handfasta tips på hur man kan tänka och agera under en provstart, som jag tar med mig.

Om man tittar prestationsmässigt för mig och Tessa känner jag mig nöjd. Lilla Tessan gjorde precis vad vi lärt henne – och mer kan man ju aldrig begära. Eftersom jag valt att starta Tessa på dummy fick vi gå ut först. Provet började med en transport följt av en enkelmarkering som hon fixade gallant.

Därefter transport upp mot söket som gick på ett öppet hygge med ett par vindfällor. Tessa är sparsamt sök-tränad, har aldrig fått söka “omotiverat” och aldrig tidigare i så öppen terräng. Hon tog sig ändå ut och lokaliserade två apporter på ett i mina ögon helt okej vis.

Efter två bärgade apporter bröts söket och efter att ett skott gått av i en annan riktning göra ett kort linjetag/riktat närsök. Det fixade Tessa fint!

Tillbaka till söket – och nu förstod Tess inte riktigt vad det var frågan om. Skulle hon ut där igen? Lite osäkert gick hon ändå ut och hämtade in ett par gånger till. Sökmönstret var allt annat än planerat, utan hon såg mest ut att vara på “skogspromenad där hon råkade ramla över dummies”.

Avslutningsvis blev det ännu en enkelmarkering med nedslag invid ett omkullfallet träd. Det markets at thon var lite mattad nu då hon inte gick iväg på mitt första skick, men hade markerat snyggt och levererade in bra.

I den avslutande kritiken sa Lasse just att Tessa var en hund som för dagen hade sina styrkor i markeringsarbetet, men behövde mer rutin och jaktpåslag i sökarbetet. Hade det varit ett “riktigt” prov hade hon ändå belönats med ett tredjepris.


Tessa, Toddy och jag varvar ner efter en kul dag i skogen


Rätt snart såg det ut såhär istället...

 


Billy - äntligen jakthund på riktigt!

Det var alltså i fredags som vi fick chansen att delta på en jakten mellan Strängnäs och Stallarholmen. Jag fick ta rygg på Jens Palmkvist som både agerade skytt och hade med sina två jaktlabbar. På första såten stog ville inte änderna riktigt flyga över oss, men Billy var på alerten. När jakten blåsts av deltog han på eftersök efter en and tillsammans med två labbar och jobbade bra i vassen även om det var en av labbarna som tillslut hittade anden när vi nästan var beredda att ge upp.

Sen flyttade vi oss till nästa vatten och där var jaktlyckan med oss. När ett gäng änder kom in sköt Jens en dubblé och en skytt som stog nära oss fällde ytterligare en and. Det blev alltså som en trippelmarkering för Billy. På första anden var han något tvegsam i upptaget, på andra var det full fart och på tredje var han stolt som en tupp när han levererade in. Det märktes att han tyckte att det var speciellt. Och jag gav honom givetvis massor med bekräftelse.

När det mörknade var det dags för kvällssträcket, vilken i detta fall innebar en jakt med högre intensitet. Nu stog alla skyttarna på samma sida vattnet på en rad med apportörerna mellan och bakom ledet. När änderna kom in blev det massa skott och flera änder föll samtidigt. Jag skickade Billy på en lite bökig, lång markering som han löste alldeles utmärkt. Det blev också hans första påskjutna and, det vill säga en skadeskjuten men levande fågel.

Jag provade sedan att skicka Billy på sök efter andra fallna änder (som han ej markerat), men eftersom det smällde på rätt bra hade han svårt att fokusera på sin uppgift utan stannade hela tiden upp för att kika efter änder att markera. Därför kallade jag in och lät de me rutinerade hundarna ta över. Jag belastar honom egentligen inte så mycket för det, han är ju faktiskt tränad på att alltid stanna upp och spana efter fallade apporter vid skott. Aldrig har han behövt söka när det smällt av flera än högst ett par skott under arbetet.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd, och stolt över Billys arbete. Han uppvisade så många av retreiverns egenskaper; var med mig lös i alla förflyttningar, satt tyst och uppmärksam i passiviteten, fast i skott och fallade vilt, markerade duktigt, levererade in i hand med mjuk mun och deltog i eftersök tillsammans med andra hundar. Ingen av sakerna är egentligen något jag är förvånad över att han klarade av - det är ju det här vi har tränat för alla dessa år - men skönt att veta att det även funkar i praktiken. Äntligen kan Billy kalla sig jakthund!


Det har väl knappast kunnat undgå någon hur tacksam jag
är över allt jag får uppleva tack vare den här hunden!?


Snabb jaktrapport

Fantastiskt, det funkade! Billy hängde med, markerade och lämnade av varma änder i mina händer. Mer utförlig rapport kommer senare, för nu befinner vi oss i Linkan hon syster Malin. I hallen ligger Nellan, Billan och Toddan och myser. Ikväll får de varsina tuggben när vi drar ut på äventyr. Hörs!


Du och jag Billy-boy!


Imorgon smäller det!

Imorgon är det alltså dags för jakt. Spännande! Idag har jag funderat på hur man förbereder sig bäst. En av Billys akilleshälar är att han inte är överförtjust i att jobba i vatten när det är kallt. Inte så att han vägrar, men han kan fråga och tramsa lite. Därför kände jag att ett kallt bad inte skulle skada som uppladdning inför morgondagen.

Lillsjön vid Ulvsudakorset blev destinationen, och inte hade jag behövt tvivla på Billy boy. Så fort jag tog upp tennisbollen och blickade ut över sjön slängde han sig i med ett magplask innan jag ens hann ställa upp honom för skick på dolt linjetag (brukar träna igångar så - skick följt med tennisboll framför som belöning). Vi upprepade på ytterligare ett par ställen, dock lite mer uppstyrt, och grabben var helt med på noterna. Skönt!


Billy och jag som passiva på andjakt i Dalarna på sensommaren förra året


Plötsligt händer det!

Ja, plötsligt händer det. I cirka 2-3 års tid har jag dragit i alla mina trådar för att få chansen att delta på nån form av fågeljakt med Billy. Mailat och ringt gårdar, snackat med kompisar och instruktörer.

Två gånger har vi varit med passiva, och en gång fick han hämta en fågel som visserligen redan var inapporterad, men fortfarande varm. Närmre än så har vi inte kommit. Den här hösten har jag knappt försökt och boooom - plötsligt så trillade det in en inbjudan. Troligtvis kan vi hänga med på en jakt om några dagar.

Vilken lycka! Men också nervöst. Två höstar i rad har Billy varit på topp både fysiskt och psykiskt. Den här säsongen är vår lataste någonsin. Han är inte helt ur kondition, men definitivt inte i nån tävlingskondis. Jag hoppas vi kan köra på rutin och att han kan plocka fram det där lilla extra när det verkligen gäller...



Billy på väg in med en stor trut på jaktprov i Brunnsholm

Linda 'the birdmurderer'

Jag måste dela med mig av en lite rolig grej som hände på cocker SM där Linda och jag gick med som viltbärare. Vi gick med varsin domare i varsin sida på linjen och kunde därför inte snacka med varandra. Cocker SM var Lindas första jakt och eftersom det bliev lite stressigt i början hann jag inte berätta riktigt hur det gå till innan vi skiljdes åt.

I den bästa av världar dör fågeln av ett skott men i verkligeheten händer det att de blir skadeskjuna och fasaner, som jagades på cocker SM, kan då springa en bra bit. Då är det bra att vi har duktiga hundar som snabbt kan lokalisera nedslagsplatsen och ta upp spåret efter fågeln. När fågeln kommer in avlivas den snabbt med ett snabbt slag, men det kan dock rycka lite i kroppen en liten stund efteråt. Och den här detaljen hade jag glömt berätta för Linda...

Men inte hade jag behövt oroa mig för min lillasyster. Hon har skinn på näsan och är inte den som är den. Hon tog det med ro. Men vid ett tillfälle fladdrade fasanen domaren just räckt henne till rätt kraftigt. Den mycket propre engelska domaren började säga: "Oh, Im sorry maybe its not completely dead give it back to me", men hann inte få ur sig meningen innan Linda reflexmässigt hade knyckt till lite och fågeln stendött.

Tydligen hade den engelske gentlemannen både imponerad och förvånad av Linda, som antagligen fram tills dess framstått som 'liten & söt' puttat till skytten närmast: "Did you see that!? She just killed that bird!" och så skrattade de gott allihopa.

Spännande dag på cocker SM

I morse började dagen med att Linda och jag skyndade ut med våra djur i ottan innan det bar av mot Hässelbyholm och cocker spaniel SM, första spaniel provet i Sverige för min del och första spanielprovet någonsin för Linda.

Efter att ha börjat provet med att klappa fram den största gris jag någonsin sett(!) fortsatte vi på fasaner. Provet gick i omväxlande vass, högt gräs och brötiga skogskanter. Som publik såg man nog inte mycket av hundarnas jobb, men eftersom Linda och jag var viltbärare fick vi gå med på linjen bakom varsin domare. Hur bra som helst!

Under dagen fick jag uppleva många häftiga cockrar! Framför allt imponerades jag av SE J(J)CH Catchin Defender som jag fick se göra ett skitsnyggt arbete på en runner, Buisey Lizzy som i mina ögon arbetade med en otrolig intensitet och frenesi, samt Whaupley Ulrica som jag tyckte arbetade i sån härlig balans med sin förare. Måste även nämna Vagnmakarens Wilma, som var sötast i startfältet. Haha!

Vid två tiden avslutades provet, och efter att domarna överlagt placerade de de fyra främsta enligt följande:
1. SE J(J)CH Saxaphone Woodcock
2. Buisey Lizzy
3. SE J(J)CH Timsgarry Bell
4. SE J(J)CH Whaupley Tramp

Guns Choice tillföll Torbjörn och SE J(J)CH Whaupley Ulrica



'Multitaskar' lite tillsammans med herr och fru fasan under en paus


Lunchrast

Måndag, och vi är tillbaka på kontoret efter en fullspäckad helg. I lördags jobbade jag som funktionär i elitrutan på Eskilstunaprovet, och skrev åt Anki Andersson. Att jobba som sekreterare är verkligen ett lärorikt jobb, man får gå med och se hundarna från första parkett samtidigt som domaren fungerar lite som en expertkommentator.

Under dagen fick jag se flera trevliga golden. Min favorit var en liten til som såg ut att komma från kennel Doubleuse. Hon var fruktansvärt söt och arbetade i otrolig harmoni med sin förare, en stor man som utstrålade kärlek till sin hund. Då blir jag rörd. Även Doubleuse Pollux imponerade så han enligt min mening gjorde ett av dagens snyggaste walk-up jobb. Sörgoldens Solo och Tony är alltid trevliga att se ihop, och i lördags var inget undantag. Kul med duktiga golden!

Mellan två släpp började domaren plötsligt dansa - hon hade fått rapport om att dottern Ulrika och Iva (Searover Ivatutt) just klaratsitt praktiskta prov och att goldenvärlden därmed fått en ny jaktchampion!

Nu, back to work!

WT Goldenspecialen

Som jag skrev var jag ju osäker in i det sista på om jag skulle starta Billy på WT på specialen, men så på torsdagskvällen beslutade jag mig för att starta. Vi hade varit ute och stämt av Tino och Toddy på varsin markering och avslutningsvis fick Billy gå på ett dolt linjetag. Han kändes så fin och med helt rätt attityd.

På fredagen var Billy och jag support åt resten av Combine-ligan och Billy kunde inte för sitt liv förstå varför inte han fick jobba. Så på lördagen var det hans tur. I bilen bestämde jag mig för att idag skulle det viktigaste var att Billy hade rätt attityd, och jag beslutade för att hjälpa honom med övertydliga tecken även om det kanske innebar nedslag poängmässigt. Väl framme kände jag mig förvånansvärt lugn och den där lite jobbiga nervösa känslan jag kan få uteblev helt. Istället kände jag mig stark, laddad och förväntansfull. Jag tror Billy hade samma känsla. Som vanligt som efter prov/WT är detta en lång text för att jag ska kunna gå tillbaka om minnas varje detalj!

Station 4, vatten: 17 poäng
Arbetet började med en transportsträcka där ett skott gick av, en förberedelse för en senare dirigering. Billy stannade upp i skottet (som vi tränat, duktig kille!) och spanade, och sedan fortsatte vi fram till angiven plats. Därifrån fick hunden hämta en enkelmarkering som landade invid några näckrosblad vilket grabben skötte galant. Därefter skulle man skicka hunden på ett linjetag lite snett till vänster om markeringens nedslagsplats. Jag såg inte dummien, men domaren förklarade att den hade hamnat under ett näckrosblad. På mitt skick skuttade Billy ner till vattenkanten och glodde på skytten (suck!), men när jag uppmanade "ut" gick han i och simmade mot markeringens nedslagsplats. Två visslingar och två vänstertecken senare kom han in med både dummie och näckrosblad.

Station 3, dubbelmarkering: 16 poäng
En kort transport och därefter skulle hunden riktas upp 90 grader mot skogen där det föll en enkelmarkering. Billy glodde på skytten och jag fick hjälpa till och rikta upp honom lite med handen. Är dock osäker på om han såg den, men han hörselmarkerade definitivt nedslaget. Sedan ännu en transport och uppriktning 90 grader igen där hunden fick se ännu en markering falla, den här gången var Billy med och markerade. Sedan skulle hunden skickas till den först kastade. Jag valde att rikta upp på linjetag även om det skulle kosta mig poäng. Billy for iväg och tog sig till området jag skickat (fel område, jag hade glömt nedlagsplatsen!) till där han sökte ett slag, men kom sedan lite innåt. Jag tryckte ut och gav ny närsökssignal som han följde upp, men jobbade sig sedan lite åt vänster och hittade dummien. Skäms på matte! Den andra markeringen spikade han.

Station 2, närsök: 12 poäng
Egentligen den enda station jag är lite missnöjd med. Började med en transport och sedan hade man två minuter att plocka in 4 dummies från ett litet sök/närsök. Lite trixigt för oss. Billy kan egentligen bara två sorters sök. Det jag kallar sök vilket är ett stort sök där jag belönat att ta MYCKET mark och närsök vilket i Billys värld betyder sök intensivt på en mycket liten yta. Detta var något mellanting och Billy blev som han lätt blir när han blir lite osäker, lite lunkig och splittrad. Två gånger fick jag kalla tillbaka honom när han gick för djupt vilket ju kostade lite tid, men sedan föll nog poletten ner. Två dummies kom in inom tidsramen. Den tredje 5-6 sekunder efter att tiden gått ut. Kändes lite som att snubbla på målsnöret faktiskt.

Station 1 - dubbelstation, walkup med dubbelmarkering och dirigering 17 + 16 poäng
Parkamraten blev en het jaktistik, men Billy såg inte ens åt hennes håll trots att hon var lite knölig runt fötterna och i mina ögon flera gånger på vippen till att knalla. Walk-up tycker ju Billy är jättekul! Det började med en transport och sedan kom skott och en dubbel bakom linjen som Billy fick hämta. Billy är lite konstig för när han blir taggad blir han också lite överstadig så på första skicket fick jag upprepa kommandot, sen kom första apporten in snyggt. Riktade upp noga och hjälpte lite med handen på nummer två för jag tyckte han verkade så fixerad vid nummer etts nedlagsplats men det var inga problem och tvåan kom in snyggt den med.

Efter att parhunden fått en likadan dubbel fortsatte linjen framåt, ett skott gick av och sedan skulle parhunden hämta en dirigering. Man skulle kunna säga att den var överallt och ingenstans för att slutligen hämta dummie i fel område. Jag blev lite orolig för föraren blåste ivrigt i sin pipa samt röt lite på hunden vilket kan göra Billy låg, men han kändes fin när jag sedan riktade upp honom mot vår dirigering. Billy stannde upp drygt halvvägs vid ett stenröse, men efter en stoppsignal med efterföljande ut-tecken vinglade han iväg utåt och fick apporten i näsan.


Prestationen räckte till 78 poäng och ett starkt 2:a pris. Det är vår högsta poäng på WT i ökl. Självklart är jag nöjd över poängen, men mest nöjd är jag med hur Billy höll ihop och kändes att föra. Han var positiv, laddad och uppmärksam. Är även nöjd med hur jag höll ihop och höll mig till planen att föra honom med tydliga tecken. Lite försmädligt känns det att vi inte fick in den där tredje dummien inom tidsramen på närsöket. Kanske hade det gett oss de tre poängen som saknades för att nå 1:an...


Finaste annonsen i Golden Nytt


När jag kom hem och öppnade Golden Nytt möttes jag av den här annonsen. Oj, så rörd jag blev! Jag hade ingen aning om att mamma hade skickat in annonsen, inte ens bilden har jag sett förut. Den hade snälla Mille hjälp mamma att ta när jag lämnat Billy hemma en helg för att åka till Stockholm.

Mamma hade även skickat in championatbilder i både Golden Nytt och Apportören och även när jag läste dem fick jag den där stolta klumpen i halsen. "Ägare: Jenny och Lena Widebeck". Även om Billy bott hos mig de senaste åren, har mamma alltid varit den som stått som ägare. Självklart är det ingen stor grej, men ibland har det känts lite typiskt att alltid bli uppropad som "Combine Hennessy & Lena Widebeck" på prisutdelningar och i resultatlistor. Därför blev jag väldigt glad av gesten. När jag frågade mamma varför hon skrivit in mitt namn i annonsen värmde det än mer i hjärtat då hon svarade: "Ja, i teorin är det ju inte så, men om man frågade Billy är jag säker på att han skulle säga att han var din."

Reflektion 2: funderingar om fart & effektivitet


Det här med fart och effektivitet är en omdiskuterad och kanske snudd på känslig fråga. Retrievers av jaktvariant, i synnerhet labradorerna, är oerhört snabba och explosiva. Visst är de uppseendeväckande och drar blickarna till sig med ben som ibland knappt ser ut att nudda marken då de flyger fram i terräng. Jag tycker att de är enormt häftiga och kan se likheter med agilityn där vallhundar, i synnerhet border collies, är helt överlägsna. En BC som går snabbt och rätt är generellt sett svårslagen.  På liknande sätt tycker jag att våra b-prov fungerar. En genomarbetad jaktlabbe har inga problem att ta hem 1:an med HP. Men med en snabb hund på agilitybanan går det också snabbt fel. Ett hinder rivs eller hunden tar fel väg, det blir väldigt uppenbart och konkret när något går snett på agilityplanen. Ute på söket i jaktskogen blir det kanske inte lika uppenbart, eller?

I provbestämmelserna står följade att läsa under bedömningspunkten "c. Fart": Hunden ska arbeta med god fart, dock ej så att förmågan att lokalisera apporter blir lidande. Långsamt arbete räknas hunden till nackdel. Inga konstigheter med detta eller hur? Vidare under bedömningspunkten "b. Sök" kan man läsa: Ineffektivt sök räknas hunden till nackdel.

Min Billy är en viltfinnare på söken går han ofta ut och arbetar rytmiskt och metodiskt i vind. De områdan han passerar får han med sig. På flera av de prov jag har startat har Billy dock fått nedslag på sin fart. Han rejsar inte fram i skogen utan gungar framåt i en rund galopp. Vid lokalisering av vilt/uppföljning av doft går han ner rejält i tempo, men växlar sedan upp på väg in. Nästan inne slår han ofta ner farten och tar de sista fem stegen i trav. Ser man det som bristande fart så accepterar jag när de säger att det drar ner effektiviteten. Det jag däremot har svårt att acceptera är att flera av de jaktlabbar jag gått i par med fått idel lovord gällande sina sök av domarna. Visserligen har det varit duktiga men minst ett par har farit runt som rena rama tornados under söken. Visst har de fått in vilten, men för att lyckas med detta har de behövt gå över samma områden flera gånger. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det är effektivt sökarbete och om förmågan av att lokalisera apporterna faktiskt har blivit lidande.

På ett prov där vi fick skicka växelvis varannan gång blev det väldigt uppenbart att Billys låga fart inte behövde betyda en högre grad av ineffektivitet än vår svarta parkamrat. De vilt som parkamraten fick in fick denne in ett ett högt tempo, men vid ett par av skicken blev föraren ombedd att kalla in hunden då den letat så länge utan att hitta. Billy jobbade i ett mycket lugnare tempo med fick in ett vilt vid varje skick. I slutändan hade Billy därför fler vilt i sin hög. Ändå uppfattade jag det som att denne fick högre betyg i den muntliga kritiken gällande sitt sökarbete som kallades "Ett bra sökarbete" medans Billy beskrevs med orden "En hund som söker bra, men inte lika fort". Trots att Billys sökarbete uppenbarligen haft högre effektivitet fick han alltså nedslag på sin fart.

Nu kanske detta kan uppfattas som "Billys försvarstal", men så var faktiskt inte tankten. Han var mest ett tacksamt objekt för att beskriva detta fart/effektivitets-fenomen. Dessutom är det ju just med honom jag har fått dessa erfarenheter. Jag är ingen jaktprovsdomare och har inte på långa vägar samma erfarenhet som dem. Men eftersom det här är min blogg med mina tankar så tycker jag ändå att min funderingar hör hemma här.

Reflektion 1: Vikten av förarens insats och attityd


Folk runt omkring mig har sedan jag började träna med Billy ofta fått påminna mig om hur viktig min del i arbetet är. När jag och Billy gick vår första kurs för Anita Norrblom, kennel Thorsvi fick hon upprepade gånger uppmana mig att tro på min hund, och påminna mig att han kunde bara jag trodde på honom. Detta är någt jag fått höra på flera av de kurser jag deltagit på senare också. Anki Andersson, kennel Searover var den första som gav mig den exakta formuleringen "tänk på hurviktig förarens inställning är". En formulering som min mamma därefter har påmint mig om ofta.

Visst köpte jag deras kloka ord och försökte nog verkligen ta dem till mig men själv har jag nog jobbat lite efter inställningen: När man väl lärt hunden något ska den väl bara kunna prestera sen. Jag har haft svårigheter att få tanken kring hur det som händer inuti mig egentligen kan påverka Billy.

Jag var tvungen att uppleva det praktiskt den här säsongen innan jag verkligen kom till förståelsen. När den värsta besvikelsen efter magplasket i Sunne lagt sig fick jag något av en aha-upplevelse. Det gäller att arbeta som ett team med sig hund och ge den bästa möjliga förutsättningar att utföra en prövning på ett så bra sätt som möjligt. Förarens insats och attityd kommer att genomsyra hundens arbete. Äntligen har jag insett hur viktig förarens inställning är!



Tre reflektioner

Jaktprovssäsongen är över för min och Billys del sedan ett par veckor tillbaka. Under provtiden gick tiden så fort för jag hade hjärnan på högvarv hela tiden. I efterhand förstår jag att jag gick in i något slags konstant fokusläge. Det är nästan så att jag vill skratta åt migsjälv samtidigt som att jag faktiskt beundrar att jag klarade av att leva i min lilla fokusbubbla. Att Billys träning upptog mycket av min tid är verkligen ingen underdrift. Fråga bara min pojkvän eller min familj och de kommer att sucka åt min besatthet. Bläddrade igenom mitt föreläsningsblock jag har i skolan idag och det har regelbundet små hundrelaterade anteckningar i marginalerna.

Nu har vi dock växlat ner lite, och det är på sätt och vis skönt samtidigt som jag saknar känslan av manisk struktur och ett ständigt jävlaranamma i bröstet. Under de senaste två veckorna har jag istället haft mer tid för reflektion. Jag har faktiskt i princip alla våra starter som små fimsekvenser i huvudet som jag kan spela upp gång på gång. Men jag har också analyserat olika rutiner jag haft precis innan start, hur jag jobbat i perioderna mellan proven och tittat påskillnader mellan 2009 - 2010. Även bedömningsprotokollen har jag lusläst (det från eskilstuna verkar dock ha fått ben tyvärr), jämfört och begrundat.

Jag har kommit fram till flera slutsatser, men det är framförallt tre reflektioner som jag känner att jag skulle vilja dela med mig av. Kanske kan de inspirera, tipsa eller bara ge er något att fundera en stund på. Inom en snar framtid kommer ni därför att kunna läsa om:

* Vikten av förarens insats och attityd
* Funderingar om fart & effektivitet
* Nyttan av en coach & ett bollplank

Vi börjar imorgon!


Nu säger vi godnatt!


SE UCH Combine Hennssy

Ja, jag måste skriva det igen. För det känns så underbart att äntligen få skriva det. Fast självklart är det inte bara själva titeln som är glädjande, det är också skönt att äntligen ha fått till det. Att få lyckas, nå sitt mål och visa vad Billy och jag faktiskt kan.

I onsdags var det alltså dags för jaktprov igen, den här gången i Ljungås utanför Allingsås. Oj vad jag våndades om jag skulle åka eller inte efter helegns flopp, men efter en massa vridande och vändande såg jag alla tokigheter jag gjort i Sunne. Eller kanske snarare vad jag inte gjort. Man måste ju jobba som ett team och inte bara lämpa över allt ansvar på hunden. Med den insikten bestämde jag min ändå för att åka. Arrangör var SSRK Västra och dagens domaren var Gunnar Petersson. Vi gick i fjärde par tillsammans med en flattik. Provet började med att Billy fick en enkelmarkering med nedslag bakom en liten kulle. Billy for iväg och kom snabbt tillbaka med duvan. Sedan blev det en liten transport och parhunden fick hämta en landirigering.

Vidare promenad ner till det ganska djupa och långsmala söket som gick längs med en sjökant. Marken innehöll flera terrängbyten med vass och vatten till vänster och skogsmark till höger. Dessutom löpte två mindre diken genom marken, men det var inga problem. Det fanns sju vilt ute och Billy plockade ganska enkelt in allihop. Han tog för sig och tänkte marken väl, framförallt använde han näsan mycket bra. Söket innehöll kanin, kråka, mås, duva, and, fasan och kaja och han visade inga tendenser till att hänga över något vilt. Han hade helt enkelt en strålande attityd och gjorde nog ett av sina bästa sök.

Sedan följde transport ner till vattnet och flatten fick hämta en dubbel. När den greppat nummer två fick jag skicka Billy på ett linjetag längs med sjöns kant. Det var ganska långt, kanske 60-70 meter. Billy tog mitt kommando bra och började simma längs kanten men efter kanske en tredjedel at sträckan klev han upp på land och eftersom jag isåg att jag skulle ha svårt att få honom i vattnet därifrån dirigerade jag honom landvägen som han även tog på tillbakavägen.

Upp till söket igen där parhunden fick utföra samma jobb, och sedan tillbaka till vattnet där Billy fick hämta in dubbeln. Första kom in fint, men på nummer två hade Billy inte jättelust att gå i det kalla vattnet igen utan tog några simtag och vände. Efter att jag tagit upp honom och skickat om kom nummer två in utan problem. Uppe på land fick parhunden en enkelmarkering och sedan fick Billy en landdirigering. Skottet ekade snett ut över skogen och jag var lite nervös att Billy skulle vilja gå dit men han tog mitt linjetag jättefint och allt jag behövde göra var att ge söksignal när han nått fram. Vilken känsla!

I den muntliga kritiken var Gunnar väldigt hemlighetsfull och berättade bara om man gått till pris eller inte, inga indikationer på prisets valör. Det hade vi och även om jag bara vågade räkna med en 3:a föddes nog allt ett litet hopp om 2:an. Efter att ha sett honom skicka hem en i övrigt jätteduktig jaktlabbe som inte alls velat gå i vattnet på nummer två på dubbeln sjönk dock mitt mod. När Gunnar ropade upp oss på prisutdelningen och konstaterade att Billy var en hund "väl värd sitt andrapris" kastade jag mig runt halsen på honom. Lite förvånad blev han nog, att någon kunde bli så glad över en tvåa men sedan förstod han nog och log han med.


Tidigare inlägg
RSS 2.0