Det här med fart och effektivitet är en omdiskuterad och kanske snudd på känslig fråga. Retrievers av jaktvariant, i synnerhet labradorerna, är oerhört snabba och explosiva. Visst är de uppseendeväckande och drar blickarna till sig med ben som ibland knappt ser ut att nudda marken då de flyger fram i terräng. Jag tycker att de är enormt häftiga och kan se likheter med agilityn där vallhundar, i synnerhet border collies, är helt överlägsna. En BC som går snabbt och rätt är generellt sett svårslagen.  På liknande sätt tycker jag att våra b-prov fungerar. En genomarbetad jaktlabbe har inga problem att ta hem 1:an med HP. Men med en snabb hund på agilitybanan går det också snabbt fel. Ett hinder rivs eller hunden tar fel väg, det blir väldigt uppenbart och konkret när något går snett på agilityplanen. Ute på söket i jaktskogen blir det kanske inte lika uppenbart, eller?

I provbestämmelserna står följade att läsa under bedömningspunkten "c. Fart": Hunden ska arbeta med god fart, dock ej så att förmågan att lokalisera apporter blir lidande. Långsamt arbete räknas hunden till nackdel. Inga konstigheter med detta eller hur? Vidare under bedömningspunkten "b. Sök" kan man läsa: Ineffektivt sök räknas hunden till nackdel.

Min Billy är en viltfinnare på söken går han ofta ut och arbetar rytmiskt och metodiskt i vind. De områdan han passerar får han med sig. På flera av de prov jag har startat har Billy dock fått nedslag på sin fart. Han rejsar inte fram i skogen utan gungar framåt i en rund galopp. Vid lokalisering av vilt/uppföljning av doft går han ner rejält i tempo, men växlar sedan upp på väg in. Nästan inne slår han ofta ner farten och tar de sista fem stegen i trav. Ser man det som bristande fart så accepterar jag när de säger att det drar ner effektiviteten. Det jag däremot har svårt att acceptera är att flera av de jaktlabbar jag gått i par med fått idel lovord gällande sina sök av domarna. Visserligen har det varit duktiga men minst ett par har farit runt som rena rama tornados under söken. Visst har de fått in vilten, men för att lyckas med detta har de behövt gå över samma områden flera gånger. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det är effektivt sökarbete och om förmågan av att lokalisera apporterna faktiskt har blivit lidande.

På ett prov där vi fick skicka växelvis varannan gång blev det väldigt uppenbart att Billys låga fart inte behövde betyda en högre grad av ineffektivitet än vår svarta parkamrat. De vilt som parkamraten fick in fick denne in ett ett högt tempo, men vid ett par av skicken blev föraren ombedd att kalla in hunden då den letat så länge utan att hitta. Billy jobbade i ett mycket lugnare tempo med fick in ett vilt vid varje skick. I slutändan hade Billy därför fler vilt i sin hög. Ändå uppfattade jag det som att denne fick högre betyg i den muntliga kritiken gällande sitt sökarbete som kallades "Ett bra sökarbete" medans Billy beskrevs med orden "En hund som söker bra, men inte lika fort". Trots att Billys sökarbete uppenbarligen haft högre effektivitet fick han alltså nedslag på sin fart.

Nu kanske detta kan uppfattas som "Billys försvarstal", men så var faktiskt inte tankten. Han var mest ett tacksamt objekt för att beskriva detta fart/effektivitets-fenomen. Dessutom är det ju just med honom jag har fått dessa erfarenheter. Jag är ingen jaktprovsdomare och har inte på långa vägar samma erfarenhet som dem. Men eftersom det här är min blogg med mina tankar så tycker jag ändå att min funderingar hör hemma här.