Ja, jag måste skriva det igen. För det känns så underbart att äntligen få skriva det. Fast självklart är det inte bara själva titeln som är glädjande, det är också skönt att äntligen ha fått till det. Att få lyckas, nå sitt mål och visa vad Billy och jag faktiskt kan.

I onsdags var det alltså dags för jaktprov igen, den här gången i Ljungås utanför Allingsås. Oj vad jag våndades om jag skulle åka eller inte efter helegns flopp, men efter en massa vridande och vändande såg jag alla tokigheter jag gjort i Sunne. Eller kanske snarare vad jag inte gjort. Man måste ju jobba som ett team och inte bara lämpa över allt ansvar på hunden. Med den insikten bestämde jag min ändå för att åka. Arrangör var SSRK Västra och dagens domaren var Gunnar Petersson. Vi gick i fjärde par tillsammans med en flattik. Provet började med att Billy fick en enkelmarkering med nedslag bakom en liten kulle. Billy for iväg och kom snabbt tillbaka med duvan. Sedan blev det en liten transport och parhunden fick hämta en landirigering.

Vidare promenad ner till det ganska djupa och långsmala söket som gick längs med en sjökant. Marken innehöll flera terrängbyten med vass och vatten till vänster och skogsmark till höger. Dessutom löpte två mindre diken genom marken, men det var inga problem. Det fanns sju vilt ute och Billy plockade ganska enkelt in allihop. Han tog för sig och tänkte marken väl, framförallt använde han näsan mycket bra. Söket innehöll kanin, kråka, mås, duva, and, fasan och kaja och han visade inga tendenser till att hänga över något vilt. Han hade helt enkelt en strålande attityd och gjorde nog ett av sina bästa sök.

Sedan följde transport ner till vattnet och flatten fick hämta en dubbel. När den greppat nummer två fick jag skicka Billy på ett linjetag längs med sjöns kant. Det var ganska långt, kanske 60-70 meter. Billy tog mitt kommando bra och började simma längs kanten men efter kanske en tredjedel at sträckan klev han upp på land och eftersom jag isåg att jag skulle ha svårt att få honom i vattnet därifrån dirigerade jag honom landvägen som han även tog på tillbakavägen.

Upp till söket igen där parhunden fick utföra samma jobb, och sedan tillbaka till vattnet där Billy fick hämta in dubbeln. Första kom in fint, men på nummer två hade Billy inte jättelust att gå i det kalla vattnet igen utan tog några simtag och vände. Efter att jag tagit upp honom och skickat om kom nummer två in utan problem. Uppe på land fick parhunden en enkelmarkering och sedan fick Billy en landdirigering. Skottet ekade snett ut över skogen och jag var lite nervös att Billy skulle vilja gå dit men han tog mitt linjetag jättefint och allt jag behövde göra var att ge söksignal när han nått fram. Vilken känsla!

I den muntliga kritiken var Gunnar väldigt hemlighetsfull och berättade bara om man gått till pris eller inte, inga indikationer på prisets valör. Det hade vi och även om jag bara vågade räkna med en 3:a föddes nog allt ett litet hopp om 2:an. Efter att ha sett honom skicka hem en i övrigt jätteduktig jaktlabbe som inte alls velat gå i vattnet på nummer två på dubbeln sjönk dock mitt mod. När Gunnar ropade upp oss på prisutdelningen och konstaterade att Billy var en hund "väl värd sitt andrapris" kastade jag mig runt halsen på honom. Lite förvånad blev han nog, att någon kunde bli så glad över en tvåa men sedan förstod han nog och log han med.