När ett fönster stängs öppnas ett annat
Billy har länge varit hunden med stort H för mig. Jycken jag tränat, kursat, startat på prov och tävlat på WT med. Jag har länge sugit på beslutet, men nu har jag slutligen bestämt att vi har gjort vårt ute i provmarkerna. I sommar fyller han nio och har givetvis mycket kvar att ge träningsmässigt, men provmässigt stannar vj här. Eventuellt kanske det blir någon WT-start i höst, men bara om det känns rätt.
Jag har länge känt mig lite "mellan två hundar" trots att jag haft Billy. Hans träning blir lätt lite sporadisk och improviserad, sådär som det lätt blir när man inte har tydliga målbilder i sin träning. Helt rätt i för oss, men lite tråkigt och inte lika utmanande och utvecklande för mig som hundförare. I dagsläget har jag inte möjlighet att ta en tredje hund på heltid - Nell och Bill kommer alltid att komma i första hand. Därför blev jag glad när mamma erbjöd mig att låna någon av hennes unghundar.
Under våren kommer jag att jobba lite ihop med mammas Tessa, Combine Quite A Miracle. Vi har redan börjat teama ihop oss lite på hemmaplan. Jag leker mycket med henne för att bygga upp en relation, och har testat av lite stadga och grundfärdigheter utan att ställa speciellt mycket krav än så länge. Det ska bli roligt och utmanande att ta sig an detta glada lilla yrväder. Mamma har som alltid lagt en stabil grund, och jag är ju väl insatt i hennes system så jag tror nog vi kommer kunna dela på Tessa utan att ställa till det allt för mycket för den lilla damen.
Tessa och jag har redan planerat vårt första äventyr ihop - det blir till helgen när jag åker upp till Dalarna för att träna ihop med några kompisar. Jag längtar!
Combine Quite A Miracle
Ingen tröstar som en hund
Jag tycker duktigt synd om mig själv - men tror nog att situationen vore tusen gånger värre om jag inte haft Billy här. Världens Bästa Billy. Billy som vet precis hur han ska agera för att få mig att känna mig lite bättre. Lika egoistisk som Nellan är lika genuint genomsnäll är farbror B. Han kommer alltid för att kolla läget, blåser mig lite i aktiktet och viftar på svansen. Han sover nedanför min säng, tittar upp lite då och då med sina oemotståndliga pepparkornsögon och smackar lite osäkert. Det finns ingen somtröstar lika bra som en hund, och utan att kanske egentligen veta det får Billy alltid sin matte att känna sig lite bättre trots överjävlig värk. Det är verkligen inte undligt att hunden kallas just människans bästa vän.
Nu åker Billy, jag och min pillerväska med sena båten till Finnhamn. Nellsan får bo hos Birgitta över helgen!
Ingen tröstar som Billy-boy!
Snyggt morsan!
I helgen när både Linda och jag låg totaldäckade i feber och förkyling (jag är fortfarande golvad) åkte mamma till Sala Open Show själv med Tino och Tessa - vilket resulterade i en fantastisk dag. Hatten av för morsan!
BIS: Combine Quite a Miracle "Tessa" och BIS-2: SEU(u)Ch Combine Nintendo "Tino"
Combine Quite a Boy
Toddy och Tessa blev som bekant kvar i familjen från Magdas sista kull. Båda är två oerhört goa och genomsnälla individer. Speciellt Toddan har fått hänga med mig på många promenader. Han är Lindas jycke och vi brukar turas att gå tidiga morgonpromenader. Nell måste ju röra på sig regelbundet annars sover hon bara hela dagarna, och Toddan måste röras på ofta för annars går han i taket. Som de unghane han är är energin aldrig sinande.
Hemma brukar vi reta Toddan, skämta och kalla honom grotesk för att han är rätt grov och kan göra de fulaste grisminerna ni kan tänka er. Givetvis ligger bara kärlek bakom "trakasserierna", men här är en bildserie som kanske kan förklara fenoment gris-Toddy.
En lycklig stund
Från vänster: SEUCh Combine Hennessy (Billy), SEVCh Combine Elle (Nell),
Combine Quite a Boy (Toddy) & Combine Quite a Miracle (Tessa)
Billys söta små barnbarn ♥
Jag är valpvakt i Hållsta idag, och här har det hänt grejjer vill jag lova - korvarna har blivit små hundar! De kravlar omkring, viftar på svansarna och några kan till och med skälla. Riktiga sötnosar! Här är en liten bildbomb från en av dagens matningar.
Golden i Swedish house maffias senaste video!
My Valentine
När Nellan blev sådär hängig i december förra året tänkte jag att nu är det slut på hennes tid som min skugga. Nu orkar hon inte hänga med I mitt tempo, med det ständiga flängandet från stad till stad längre. Hon får bo hemma hos mamma och pappa, och jag får dra ner på resandet.
Men så tog jag i samråd med mamma beslutet att sätta in Norocarp, ett smärtlindrande och antinflammatoriskt preparat, och plötsligt kändes Nellsan piggare igen. Antagligen har hon haft lite ont i sina gamla leder. När Billy och jag skulle till Linköping tog jag beslutet att låta henne åka med. Och vad lycklig hon blev. Hon tyckte tillvaron i Linkan var toppen, sov som en sten på tjocka dynan i Malins hall och tyckte det var superspännande att utforska de nya skogarna – i sin egen takt.
Från Linkan flängde vi vidare till Stockholm och mös in oss i vår källare. Hundarna suckade nöjt och kröp ihop på “sina” platser. Jag stökade runt rätt mycket inne i stan på nätterna, men hängde med jyckarna på dagarna. Nellsan var pigg och njöt verkligen av att återse både Judarnskogen och Kärsön.
Imorgon drar vi hem till Hållsta och gosar med valparna ett par dagar. Sen står Örebro på schemat för helgen. Kanske får Nell följa med, kanske inte – dagsformen får avgöra helt enkelt. Sen nästa vecka är det dags för Stockholm igen…
Min livsstil som “hemlös” är kanske inte optimal för en snart 12-årig lite skruttig tik, men bade Nellsan och jag trivs så bra i varandras sällskap. Jag ser hela tiden till att vara väldigt rädd om henne. Inga långa promenader på hart underlag, hon får hjälp in I bilen, vi går alltid i hennes takt och det ska alltid finnas tid till långa vilopauser där hon får sova. Jag skulle aldrig vilja utsätta henne för något hon inte klarar av, men så länge hon orkar vill jag gärna ha henne med mig. Utan henne omkring känns livet lätt så tomt.
Mitt hjärta och jag. Det vackra fotot är, som alltid, taget av bästa Mille Selander.
On the road again
I tisdagskväll fick småvalparna smaka lite köttfärs för första gången. Slurp, sa det bara så hade de mumsat i sin varsin liten rå köttbulle. I går(onsdag)morse hängde jag lite med småttisarna och sen begav jag, Nella och Billy oss till Linköping för att hälsa på Malin. Ja, ni läste rätt - Nellsan är med! Hon är ju lite skruttig, men har ändå blivit lite piggare på senaste tiden så jag är jätteförsiktig om henne. Hon tyckte det var toppenkul att få hänga med på utflykt och idag ska vi åka och gå i en ny skog. Då vet jag att hon kommer vara nöjd.
Linda matade tikarna och jag hanarna. Här har hon Sims och jag Semlan tror jag.
Semlan (eller möjloigtvis Sven) - båda mumsade glatt i sg färsen i alla fall!
Bedårande söta Sims påminner redan om pappa Allan
Go'natt!
Imorgon fyller valparna 2 veckor - dags att öppna ögonen alltså och redan idag
har några fått små springor med öppningar längst in i ögonvrån. Sötnosar!
Gulliga Tessa
Jenny: När jag var ute med Tessa kom hon och ville lämna av en stelfrusen råtta till mig!
Mamma: Åh, det gjorde Dris också här om dagen. Det är så gulligt!
Malin är också hemma hos mamma och pappa den här helgen och det var hennes förfärade ansiktsuttryck som fick mig att hajja till och sedan inse att alla tycker nog inte det är så sött att få en död råtta av sin jycke!
Agilitynostalgi
Jag har börjat gå igenom min gamla hårddisk och hittar mycket roliga bilder och filmer jag inte tittat på på evigheter. Mest film finns från olika agilitytävlingar. I en period hängde jag på Eskilstuna Brukshundklubb ett par gånger i veckan, tränade, tävlade och arbetade i agilitysektorn. För mig och hundarna var tävlingarna alltid en kamp mot klockan men bland fick vi till det. Billy är faktiskt uppflyttad till hoppklass II och vi bidrog även till Eskilstuna Bk's lagguld på distriktsmästerskapen ett år. Det är lite häftigt när man tänker tillbaka på det. Loppet ovan är från 2007 och resulterade i en uppflyttningspinne i hoppklass I. Nellan plockade en pinne i både hopp- och agilityklass I och har två klubbmästartitlar i bagaget.
Favorit i repris
Jag försöker vara duktig och jobba här hemma men Lindas jycke är, trots TVÅ promenader + utevistele med tuggben, på mig hela tiden. Helst vill han krypa upp i knät och trycka sin älskade handboll i ansiktet på mig. Precis som sin storebror tycks Toddy tro att han är ungefär hälften sin faktiskta storlek. Och precis som sin storebror är han svår att putta ner och avsluta tramset med.
Lite kul är att för två år sedan satt jag vid exakt samma köksbord som nu - med exakt samma problem - med exakt samma jycke. Såhär såg det ut då:
1 februari på kennel Combine
Hemma hos oss har hundarna alltid fått spendera mycket tid utomhus, och jag är övertygad om att det gör dem gott. Inomhus ligger de ju oftast och sover, men utomhus gillar de att leka med varandra och ligga på de upphöjda liggplattserna och spana på allt som händer runt omkring.
