Efter den intensiva helgen i dalarna fortsatte jag i söndagskväll vidare tillbaka till kära studentgatan i Örebro, för igår var första dagen på terminen. I höst ska jag läsa Media och kommunikationsvetenskap C och alltså skriva C-uppsats. Jag kan inte påstå att jag är övertaggad men det löser sig nog när jag kommer igång.

Gårdagen kändes dock inte alls motig då jag fick återse så många av mina fina studiekompisar som jag saknat över sommaren. Vad lycklig jag är som träffat så många fina personer under mina två år i Örebro. Efter kursintroduktion och fika med några av mina favorittjejer gick jag ut i skogen ett par timmar och plockade svamp. På den mjuka mossan fick Nell springa lite lös och for som ett lyckligt yrväder mellan trädstammarna.

Tyvärr kände jag hur det tjocknade till i huvudet framåt kvällen och inatt slog min sedvanliga höstförkylning till med full kraft. Kunde inte riktigt sova så vid midnatt gick jag ut en kort sväng med hundarna. Såg då att det brann i en papperskorg, i toppen på en lyktstolpe och lite runt omkring i grömområdet utanför min port och fick ringa 112 för första gången i mitt liv. Räddningstjänst kom och släckte kort efteråt. Idag har jag intagit soffläge med halsont, feber, snuva och hela kittet. Missar tyvärr en föreläsning, men det finns inte så mycket att göra åt saken.

Helgen har spenderats i dalarna hos Matilda, som bjudit in till retrieverungdomsläger. Tänk att en gång om året få träna apportering med folk i sin egen ålder och inte känna sig som världens outsider för att man helst tillbringar en lördagskväll i augusti i ett gömsle vid dalälven...

Ett tag såg det dock mörkt ut för min och Billys del då Foppa (bilen) valde att lägga av ett par dagar innan avfärd, men som tur var kunde jag åka med Anna och Hedvig. Tack!

Fredagen startade alltså med bilfärd till dalarna. Väl framme fick vi bo på Matildas morföräldrars gård. Hur schyst som helst. Jag var speciellt glad att se Anna&Hedvig, Camilla&Gin och Matilda&Troja som jag lärde känna på förra årets läger, men även Johanna var en ny kul bekantskap och såklart kul att träffa fler nya retrieverungdomar.

På lördagen tränade vi med välmeriterade Inga-Lena Djurberg, kennel Djurbergas. Eftersom vi som deltog hade väldigt blandade kunskaper blev genomgången ganska basic, och mycket kändes bekant även om det alltid är spännande att ta del av så kunniga personers kunskaper och tillvägagångssätt. Att helt tillämpa Inga-Lenas modell på min typ av hund känns i mina ögon ganska orealistiskt, men som alltid snappar man ju upp bitar som tilltalar mer och kan inflikas i min egen träningsfilosofi.

Vid 18.00 på lördagskvällen bar det av ut i skogen igen för deltagande på andjakt och vi placerades i gömslen. Spännade! Under de tre timmar vi satt pass sköts 10 änder. Tyvärr hamnade ingen vid gömslet där Billy satt, men ungefär mitt under jakten droppade de ut varmvilt som jag fick testa dirigera Billy på vilket fungerade toppen. Innan det hade Billy legat och sovit med efteråt satt han uppmärksam resten av jakten. Han tyckte det var spännande!

På söndagen stod egen träning i grupper på schemat. Jag och Matilda som har hundar på ungefär samma utbildningsnivå, om än av helt olika typ, la upp övningar tillsammans. Det blev mest dirigeringsträning på land och i vatten. Vi hade helt underbara förutsättningar med fält, dalälven, små öar, vilt och båt.

Tack för en toppenhelg Matilda (även för det goda hembakta fikat, grytan med eget vilt, och kantarellpajen som var helt underbara!).

T.v. jag förbereder Billy för ett linjetag på vatten
T.h. Mina underbara res- och rumskompisar Anna och Hedvig
.

Jag ror ut min träningsgrupp till en ö i Dalälven

Alla foton i det här inlägget har jag lånat av Camilla.

Både år 1986 och 1987 tillföll priset Respons Delika-Ten, som var en dotter till stamtiken Babars Tia. Delika-Ten blev både jakt och utställningschampion.

.

I söndags var det alltså SKK utställning på hemmaplan. Domare för dagen var Moa Persson, kennel Rossmix. Vi hade med oss ett gäng jyckar att visa. Våra vuxna skötte sig fint och stog placerade, men inte i topp. Jag visade Billy officiellt första gången då mamma hade fullt upp med Tino i klassen innan och det kändes kul.

Dagens roligaste var lilla Tessa som showade till sig BIR-valp rosetten. Hon är en fröjd att se i ringen då hon verkligen gillar att visa upp sig!

I grupptävlingarna blev Tessa utplockad bland dem som fick stanna lite längre, men hamnade sedan utanför placering. Kennel Combine hade även sin uppfödargrupp, innehållandes Billy, Magda, Doris och Tino, med i finaltävlingarna. Jag visade Billy som ledde gruppen och det kändes riktigt kul att trava in i den stora ringen med en grupp som man kan känna sig så stolt över att få vara en del av.

Tessa-bus har roffat åt sig sin BIR-valp rosett
.


Mamma och Billys lillebror Tino
.

Kennel Combines BIR-vinnande uppfödargrupp
Fr v. Billy, Magda, Doris & Tino

Vid lunchtid igår packade jag in mina flyttkartonger och for till Örebro för att boa in mig i lägenheten på studentgatan igen. Med mig hade jag Nell, mina två systrar Linda & Malin och så hade Linda med Doris. Kvällen innebar ett kärt återseende av Thess, Brita och Caroline. Nell pakerade i sin korg och njöt nog av att vara tillbaka lika mycket som jag. Men besöket blev kort. Ett dygn senare rattade jag "Foppa" (nya gammelopeln) mot etuna igen. Ikväll luktar det lever och nybadad hund i köket för imorgon är det utställning vid ekängen här i stan och vi har en hel drös hundar anmälda.

I förmiddags hann vi även med en skogstur med våra favoriter Sara & James. Sara lämnar Örebro för Nyköping nästa helg. Samtidigt som jag gläds åt henne och önskar henne all lycka till på nya jobbet, så vet jag hur tomt det kommer bli utan henne och James i höst. Jag kommer verkligen att sakna deras promenadsällskap och våra myskvällar. Tänk att när jag fångade upp en vilsen James i kopplet där på åkern bakom universitetet, inte visste jag då att det skulle leda till en så fin vänskap!

En gammal favoritbild från i vintras föreställande Sara, Billy och James

Nu när hösten tycks vara på intåg drömmer jag liksom förra året om den här underbara jackan, men kommer med allra storsta sannlolikhet dras med min gamla helly-hansen skidjacka som jag ärvt av kusin Tove. Det är i och för sig inget fel på den, men den här är ju bara "to-die-for". Om jag hade en hel byrålåda full med guldmynt vore den min, men alla kan ju inte vara Pippi Långstrump...






.

Idag är jag nog inte ensam om att ha fått rejäla höstvibbar, men jag tror att det är få som njutit av väderomslaget lika mycket som jag. Ok, kanske jag kunde bytt ut spöregnet mot ett lättare regn, men jag ska inte klaga.

Min dag började med en härlig frukost i soffan framför ett avsnitt av en av mina favoritserier. Därefter tryckte jag på mig regnhatten, packade dummyväskan och tog med mig Nell, Billy och Tino ut. Runt oss finns sedan igår kilometerlånga stubbåkrar och finns det något härligare sätt att välkomna hösten än en promenad på en stubb? Billy och Tino höll med och härjade som galningar!

De fick även gå på markeringar som jag la upp som så att jag först kastade en ut på stubben utan referenspunkt och sedan kastade jag två i ett nytt område med en referenspunkt. Tino fick sedan hämta en i det området, innan Billy fick gå på de som var kvar som en dubbel. Jag tycker att detta är ett smidigt sätt att lägga upp det när man är ute själv och vill träna två hundar som befinner sig på olika nivåer.

När regnet ökade höll jag mig inne, slingade min ena systers hår och eskorterade sedan den andra till ett shoppingcenter där vi förderv ett par timmar. Jag fyndade nya joggingskor att promenera hundarna i på rean. Mycket välbehövligt!

Väl hemma lastade vi hundar (Billy, Tino & Doris) och cyklar på bilen och körde till vårat cykelspår. På vägen började regnet vräka ner men vi cyklade ändå halvmilen inklusive ett stopp för tennisbollsmarkeringar över oändliga stubbåkrar med chuck-it'en. För första gången på länge gled jag sedan ner i ett hett bad och nu, efter att ha utfodrat de fyrbenta, sitter jag framför min dator och sörplar på en kopp te.

Välkommen hösten!

Nu längtar jag tills löven byter färg!

.
Billy och jag tränar på under vardagarna. Mest blir det vattenjobb i denna klibbiga värme. Flera dagar har vi varit ute och varvat markeringar med halvdolda linjetag. Näckrosor är och förblir en akilleshäl och jag börjar sakta acceptera att de föralltid kommer att vara så. Grabben hatar näckrosor och flera veckors positiv träning har inte lyckats förändra den attityden. Hon drabbas lätt av en gnutta panik när stjälkarna slingrar sig runt honom.  Cred ska han dock ha för att han alltid försöker.

Men även om Billy inte alltid räcker till så vet jag att hans högsta önskan är att vara tillags och han gör alltid vad han kan och vågar.  Att han inte är någon matcho kille vet jag ju sedan innan. Ett kvitto på hans (avsaknade) hjältemod fick jag här om dagen då jag satt i köket med min bärbara dator på bordet och Billy på mina fötter. Båda köksfönstren stog vidöppna vilket skapade korsdrag. I en vindpust började bordstabletterna fara omkring i köket och Billy tog snabbt sin tillflykt till hallen där han stog och blinkade misstänksamt under lugg för att försökra sin om att de läskiga tabletterna inte skulle förfölja honom dit. Lillebror Toddy däremot jagade bordstabletterna med ivriga valpskall och hade dödskul!

Hundarna väntar på att få komma ur bilen på en av sommarens alla badturer.
Fr v. Tino, Remy, Billy, Doris & Magda

Idag har det varit årlig släktträff på 5öre. Mycket folk och en del hundar så att alla goldisarna fick inte följa med. Jag valde att ta med Nell. Billy får ju följa med på kurser och träningar titt som tätt, medan Nell mest får stanna hemma. Därför var det hennes tur idag och hon har njutit av varenda sekund. Ungefär 5% av tiden har hon spenderat på land och de resterande 95% i vattnet. Hon simmar inte, men har ett himla sjå med att rota i vassen, plocka upp stenar och hålla koll på om de badande ungarna ska bjuda på/tappa något gottis.

Speciellt ett barn, min sysslings dotter Elin, har lekt med Nell. Ofta tycker jag att det kan bli en obalans när barn ska leka med hundar, då den ena vill mer och den andra mindre. Eller så vill barnen leka direkt opassande lekar som tafatt eller kasta pinne. Elin och Nells lek var dock helt balanserad, lugn och uppskattades av båda. Den gick ut på att Nell stog till magen i vattnet och Elin öste vatten med en plastmugg och hälde på Nells rygg. Och det pågick länge. Mer komplicerat behöver det visst inte vara!

Nell i vattnet på 5öre. Bilder på dagens lek togs, men inte av mig.
Jag hoppas de ramlar in på mailen senare så jag kan visa!

Kimbalee Colonel-Peron är namnet på hunden som tilldelades priset åren 1983 och 1984, och ägdes av Bengt Danielsson. Colonel-Perons kullbror Buenes-Aieres ägdes av Ulla hägglund och ligger bakom hennes birdcherry-hundar. Han är bland annat far till Birdcherrys Grace som blev en av stamtikarna på kennel Graceline.

Colonel-Perons & Buenes-Aieres mor var en importtik från England vid namn Arbutus Kimbalee. Kimbalee upptäcktes av den då 16-åriga Ingrid Lundkvist, kennel Glenriska, som skriver följade på sin hemsida: "På Windsor Dog Show 1978 kom jag för första gången i kontakt med Mrs Sue Almey. Hon visade där två kullsystrar, Arbutus Kinsella och Kimbalee och för mig var det den idealiska Golden retrievern. [...] Mrs Almey och jag hade mycket att prata om och uppskattade samma egenskaper hos Golden retriever så tillslut erbjud Sue mig att få köpa Kimbalee." Men eftersom Ingrid själv inte hade möjlighet att ha hunden kontaktade hon Gunilla Carlén-Eriksson som tog emot tiken. Där blev Kimbalee starten på Gunillas kennel med samma namn. Ingrid köpte senare en son till Kinsella, Arbutus Andante.

Även år 1981 och 1982 befann sig Sandemars Azurra Cup hemma hos Britta & "Rasken" (Teachers Melvyn). Detta gör Rasken till den enda hund som tilldelats vandringspriset tre år i rad. Dock är han inte den hund som innehaft det flest gånger, men den hunden får ni längta efter tills vi komemr in på 2000-talet...

 

Har du missat min följetång om Sandemars Azurra Cup? Då kan du läsa mer om vandringspriset här, och sedan se vinnarparaden här !

 

I förrgår hade vi en fotosession för vår årliga hundarna-på-tappan bild. Det har blivit lite av en tradition att vi tar kort på "årets" hundflock" på bron. Tänkte att det kunde vara kul att se hur flocken förändrats de senaste året och bjuder på en serie bilder som avslutas med årets.

 

År 2005 tillsammans med årets valpkull (I-kullen). Fr. v: Combine Daylight, Combine Best Wishes, Stanroph Sandboy & framför Combine Hennessy & Combine Elle. Magda saknas på bilden.

.

År 2006 (fast den här vill jag nästan inte lägga upp eftersom mamma glömde Nell...)
Sittande fr v: Stanroph So remember me, Combine Just a Daydream, Combine Best Wishes & Stanroph Sandboy. Liggande: Combine Hennessy & Combine Flames of Fantasy

.

År 2007 hade Truppe (Super Trooper) flyttat till oss. Även Saga (Kind Regards) var ny i gänget. Nell saknas igen, skandal! Från toppen: Stanroph Sandboy, Combine Just a Daydream, Combine Hennessy, Combine Flames of Fantasy, Combine Best Wishes, Stanroph Super Trooper & Combine Kind Regards.

.

År 2008 hade flocken utökats med Doris (Merry Message), Tino (Nintendo) och Remy (So Remember Me) var åter med i gänget efter ett år hos uppfödaren. Saga hade flyttat till min moster Anne med familj, Hera till Anna Jafner och Trooper hade emigrerat.

Från toppen: Combine Elle, Combine Best Wishes, Combine Flames of Fantasy, Stanroph Sandboy, Combine Merry Message, Stanroph So Remember Me, Combine Hennessy & Combine Nintendo.

.

År 2009 bestod gänget av 9 guldhundar då Bonnie (Online) blivit kvar i familjen. Remy saknas på bilden. Från toppen: Combine Flames of Fantasy, Stanroph Sandboy, Combine Best Wishes, Combine Online, Combine Elle, Combine Nintendo, Combine Merry Message & Combine Hennessy.

.

Här har vi då tillslut år 2010's rövarband, ganska kraftigt ommöblerat. Kevin (Sandboy) och Bess (Best Wishes) finns inte längre och det känns konstigt att se flocken-bilden utan dem. Bonnie (Online) fick flytta till Carolina. Istället har Tessa (Quite a Miracle) och Toddy (Quite a Boy) blivit kvar i familjen.

Från toppen: Combine Hennessy, Combine Nintendo, Combine Quite a Boy, Combine Flames of Fantasy, Combine Elle, Combine Quite a Miracle, Stanroph So Remember Me & Combine Merry Message.

Specialens tredje dag inledde jag i domartältet i valpringen som ringrekreterare åt domare Gunela Asp, kennel Kolbäckens. En uppgift jag aldrig tidigare utfört men fann mycket intressant. Kanske skulle man satsa på att försöka få göra det lite då och då!?

Vid lunch bröts det för jaktfinalerna, ett mycket uppskattat inslag, som i år gick i högt gräs. Det är både imponerande och inspirerande att se så duktiga hundar och förare. Tyvärr förhindrades dock en av mina favoriter, Searover Ivatutt, att delta på grund av en skadad klo. Precis som alla andra imponerades jag speciellt av tyskan Petra Soons långa, fartfyllda och raka linjetag. Förra året filmade jag jaktfinalen, en film jag haft mycket glädje av och tittat på många gånger (den kan ni förresten se här) men tyvärr var inte årets final så filmvänlig då hundarna största delen av tiden var försvunna i högt gräs med bara en svanstipp eller två öron som stack upp.

Efteråt fortsatte utställningen och jag var inne i Special Veteran med Nell. Hon var glad och pigg, men fick se sig besegrad av Pias Dojjan som visades i fantastisk kondition. Nell tilldeledes dock ett HP, vilket får ses som en vinst i det här läget efterson domaren Kerstin Eklund, kennel Silkventure, var ganska snål med dem.

Utställningens finaltävlingar drog som vanligt ut lite på tiden pga. poängberäkningar och dyligt varför jag nästan dåsade till i min stol. När prisutdelningen för Dual Purpose-priset satte igång lyssnade jag föga uppmärksamt. När Mille & SE VCh Combine Just a Fantasy, "Berta" plötsligt ropades upp som vinnare kände jag hur det snörde ihop sig i halsen - det som jag faktiskt inte haft en tanke på! Efter ett par djupa andetag fick jag släppa ut Berta och lägga hennes koppel i handen på en lätt chockad Mille och hann slänga ett ögonkast på min mor som såg lika rörd ut som jag kände mig.

Därför vill jag avsluta med en hälsning till Mille & Berta: STORT GRATTIS TILL EN HEDERSVÄRD PRESTATION!

Hur lyckades jag då med att mina uppstolpade mål? Jo, jag var faktiskt riktigt duktig. Visst lyckades jag inte på alla punkter, men många. För mig var det till väldigt stor hjälp att ha skrivit upp dem. De snurrade som ett mantra i mitt huvud inför varje station och jag tror att det var därför jag lyckades så bra med dem.

- Omvandla nervositet till positiv energi
Fungerade hyggligt på alla stationer utom en - station 2, dubbelmarkeringen som dömdes av en domare som gjorde mig nervös. Jag tror han menade väl när han efter att vi hälsat ville småprata och skämta (i vad som kändes som en evighet...) om olika typer av lugnande medel man kan ta innan en WT-start. Att han också kändes lite spänd smittade av sig. Jag kan alltså hantera nervositet om jag ges möjlighet att behålla fokus, men störningarna får inte bli för stora.

- Hjälpa B att markera genom att rikta upp innan kast
Japp, det gjorde jag inför de markeringar jag kände att det var nödvändigt och han tog fint mina uppriktningar och markerade kasten. På vattenmarkeringen var det så lättmarkerat att jag valde att inte rikta upp.

- Använda samma röst och tonläge som på träning
På träning brukar jag ha en lugn lite dov röst och ta stöd i magen när jag ger kommandon. På tävling har jag själv hört att mina kommandon blir ljusare och från halsen. Men på goldenspecialen gick det bra. Bad även Mille lyssna på min röst vid ett par stationer och hon sa att det var träningsrösten som jag använt.

- Koppla upp först (för att avsluta bedömning) klappa om sen
Ganska enkelt mål, men som jag följde upp på alla stationer.

- Undvik visuella signaler som inte behövs, typ ut med armarna vid inkallning, klapp på låret vid fotgående (för att undvika DK, ett begrepp som tydligen förekommer på WT)
Vad jag vet undvek jag dem till största del. Jag vet med mig att jag gjorde min avlämningssignal vid två tillfällen (en klapp med handen på bröstet) men då var dessa aktiva val.

- TRO PÅ MIN HUND!
Kanske den jag lyckades sämst med. Lika duktig som jag är på att visualisera och för mitt inre öga se Billy lyckas med uppgiften, nästan lika duktig är jag på att se misslyckanden i "obevakade" ögonblick då jag tappar fokus. Speciellt när det kommer till dirigeringar....

Billy på Golden specialen förra året

Här kommer en rapport från Billys och min start i Ökl på WT på Golden Specialen. I det stora hela känner jag mig nöjd. Både prestationsmässigt och poängmässigt var vi skarpare förra året, men det är inget att hänga upp sig på. Gårdagets start hade sannerligen sina ljusglimtar även om den där wow-känslan förra året bjöd på uteblev. OBS! - Som sig brukar efter mina prov/WT-starter blir detta ett långt inlägg. För mig är det så mycket värt att kunna gå tillbaka i efterhand och minnas detaljer.

Station 4 - vattenarbete : 13 poäng
Här fick hunden först en enkelmarkering i en kanal med mycket växtlighet på vattnet. När hunden var på väg in kastades en ny dummy ut på samma ställe som man sedan skulle dirigera till. Markeringen gick klockrent. På dirigeringen simmade han först förbi 3-4 meter men efter att jag kallat in och påvisat åt höger med närsökssignal kom den in. Avlämningarna var inte förstklassiga han stannade framför mig, men bjöd inte upp som han brukar. Det här är stationen jag var mest nöjd med och förstår inte riktigt det stora poängavdraget.

Station 1 (dubbelstation) - walkup: 0 + 17 poäng
Prövningen bestod av en walk up på ett fält med två hundar på linjen. När linjen rörde sig framåt kom först ett skott och kast bakom linjen som fungerade som störning. Sedan fortsatt transport, ett skott och jag blev anvisad att dirigera Billy till baksidan av ett litet stenröse på en ö på fältet. Billy hade dock spanat in en kastare långt bort i skogskanten och satte av ditåt. Varken stoppsignalen eller sidoecknen satt där de skulle och därför valde jag efter ett par halvdant/ej uppföljda signaler att kalla in för att inte träna olydnad eller för att Billy skulle frångå sin dittills positiva attityd.

Efter att parhunden (Mighty Ducks Grimmer, "Immer") fått in sin dirigering fortsatte vi framåt en bit innan vi gjorde halt. Grimmer fick en markering uppe i en skogsbacke och därefter fick Billy en åt andra hållet i skogsbacken. Han markerade snyggt och kom tillbaka med god fart - men försökte först lämna av till Lennart som gick på linjen som kastare innan han gav den till mig. Domaren förklarade att poängavdragen kom av att han inte gick på mitt första kommando och missförståndet vid avlämningen.

Station 2 - dubbelmarkering: 11 poäng
Dubbeln gick upp i en lätt sluttade skogsbacke med ett kast åt höger (som landade bakom en sten) och ett åt vänster (som hamnade bland ris och sly bakom en rotvälta). En svårighet låg i att skytten stog en bit till höger om hunden och de hundar som fokuserade för mycket på denne missade lätt första kastet. Billy markerade båda, men gick alldeles för djupt på första. Eftersom jag sedan innan bestämt mig för att inte blåsa stopp och ge närsökssignal (fast att jag visste att domaren föredrog detta) utan låta honom lösa arbetet själv väntade jag ut honom och snart var han i rätt område igen. Även på nummer två gick han för djupt, men hittade tillbaka snabbare.

Station 3 - dirigering: 11 poäng
Sista stationen bestod av en dold dirigering där hundarna varken fick hjälp av ett skott eller något i naturen (typ skogskant, dike etc). De skulle gå genom en dal och upp på en liten kulle där flera apporter fanns utlagda. Billy såg direkt funktionären som gömde sig bakom en gran i en annan riktning och blev nyfiken på denne. Jag riktade tydligt mot målområdet, men han valde ändå att vika av linjen mot funkisen. Jag blåste stopp, vilket han lyssnade fint på(!) och vinklade om. Det ryckte i Billy - han ville lyda men han ville också till funkisen. Han valde att lyda och gick mot området passerade lite på sidan om och slog snart över i fritt sök. Han var både här och där innan dummyn kom in, haha. Dock var jag väldigt nöjd med attityden på denna station. Även om han inte är helt fast i dem tyckte han att dirigeringstecknen var roliga!

Totalt skrapade vi ihop 52 poäng., vilket gav oss ett tedjepris.

Så var första dagen av goldenspecialen redan passé. Själv har jag varit utan hund och bara lullat runt och haft det trevligt. Även om man såklart blir lite nervös för kompisarna som ska starta's skull. WT't är upplagt väldigt snarlikt som förra året i samma område. Dock är uppgifterna på de olika stationerna nytt.

Imorgon är det dags för Billy och mig att göra vår start. Tyvärr har jag svårt att hitta rätt känsla. De senaste månaderna har jag tränat rätt intensivt (bortsett från under mina två semsterveckor), men ändå knappt haft något träningspass som känts helt hundraprocentigt. Om det beror på att jag har högre krav på oss, eller om vi faktiskt inte är lika bra som förra året vet jag inte riktigt. Antagligen får jag väl svaret imorgon!

Inför morgondagen har jag även funderat på målsättningar. Jag vill egentligen inte ha något rent poängmål, alltså att vi ska ha uppnått ett visst antal poäng. Det känns inte utvecklande för mig eftersom att jag känner att jag har svårt att påverka Billys prestation. Han kommer att göra det han kan. Däremot har jag stolpat upp några saker som jag förväntar mig av migsjälv:

- Omvandla nervositet till positiv energi
- Hjälpa B att markera genom att rikta upp innan kast
- Använda samma röst och tonläge som på träning
- Koppla upp först (för att avsluta bedömning) klappa om sen
- Undvik visuella signaler som inte behövs, typ ut med armarna vid inkallning, klapp på låret vid fotgående (för att undvika DK, ett begrepp som tydligen förekommer på WT)
- TRO PÅ MIN HUND!

Idag lyfte jag upp Nell på bordet för finsputsningen inför specialen. Imorgon får hon sig ett bad och jag håller tummarna för att pälsen ska sitta kvar. Jag har hållt igång henne i princip som vanligt de senaste dagarna trots att hon visade hälta vid det där tillfället, och förutom det har hon gått rent. Jag ser verkligen fram emot att få visa henne som specialveteran på Golden specialen. Extra kul eftersom Astrid, Combine Evening Song, också är anmäld. Så håller Nell sig bara hält-fri blir det två kullsystrar i special veteranklassen på specialen!

Förra året lekte jag med tanken att anmäla Nell till nkl på WT't i år. Tyvärr har jag fått inse att det vore en för stor avvikelse från rehab-programet. Ett par vänstervarv i trav på mjuk gräsmatta känns inte som något stort övertramp, men en WT-start blir antagligen för mycket. Synd eftersom det skulle varit kul att debutera på WT med en special veteran! Ikväll var jag med mamma ut och kastade markeringar med kråka till Doris. Vi håll till i en mjuk skogsbacke och eftersom Nell verkade taggad bad jag mamma kasta kråkan en gång åt henne också. Full fart ut, upptag i farten och full fart in med viftande svans vid avlämningen. Då älskar jag min Nell så att det nästan gör ont!

Jag och min älskade Nolla hösten 2008

För ett tag sedan startade jag upp följetången "Azurra Cup" här i bloggen, men med sommarens alla aktiviteter och far & fläng har den fått stå åt sidan. Men vad passar bättre en regning onsdag än att läsa om lite gamla beundransvärda hundar? Därför presenterar jag inte mindre än tre innehavare av vandringspriset i dagens blogg. Enjoy!

Och för er som inte varit med från början kommer här en lite snabbrepris om vad det är för vandringspris jag snackar om: Sandemars Azurra Cup är ett vandringspris skänkt av Ylva Braunerhjelm till minne av SUCh Sandemars Azurra, "Snurran", som föddes 1960 i Ylvas första valpkull. Snurran var den första goldentiken i Sverige som blev Svensk Utställningschampion. Hon var en naturbegåvning på jakt och fick en 1:a i öppenklass före 1 års ålder (enligt dåtidens provregler). Sandemars Azurra Cup är ständigt vandrande och tilfaller den högst jaktmeriterade golden retrievern som tilldelas CK på Skoklosterutställningen.

Först ut på 80-talet att inneha vandringspriset var Teacher's Melvyn, kallad "Rasken" På kennel Teachers hemsida beskrivs han som kennels stjärna. Rasken var son till den engelska importtiken Alseras Catriona.

1979 tillföll vandringspriset tiken Combine Caroline, kallad "Lainie". Lainie kom till Sverige i magen på en Engelsk importtik kallad Deerflite Salome på 70-talet och föddes sedan i Sverige hos kennel Combine innan hon flyttade till Lasse & Maggan Johnsson.

 

Håkan som tillsammans med Karina driver Sörmlands hundskola berättade en gång en lite skojig anekdot om Lainie. Det var under en jakt som Håkan hade funnit sig utan hund och blev erbjuden att låna Lainie vilket han tackade ja till. Jakten gick inget vidare för Håkans del och Lainie satt vid hans sidan medan han missade vilt efter vilt. Efter ett tag reste hon sedan på sig, ställde sig framför honom och skällde uppfodrande. Han berättade att han fick känslan av att hon sa: "Skärp dig och sikta nu gubbe!".

1978 erövrade Babars Tia Sandemars Azurra Cup för andra gången.

Sedan jag kom hem från Kroatien har jag ju som bekant fått känslan av att Nell blivit lite sämre igen, men igårkväll när mamma och jag tog en kvällspromenad tyckte vi båda att Nell såg stark ut i sin bakdel. Hon var dessutom jättepigg och jag babblade lyckligt på om att det kanske bara var de senaste dagarnas lite tryckade värme som påverkat henne och fått henne att se seg och oengagerad ut i bakbensrörelserna. Mamma höll med. Nell har alltid varit väldigt värmekänslig.

Men med 50 meter kvar på promenaden blev Nell plötsligt ordentligt halt på vänster fram. Det var första tecknet på hälta sedan i slutet av maj månad. Det kom som ett slag i magen och tryck över bröstet. I två månader har vi kämpat och rehabiliterat med koppelpromenader, simning, kosttillskott, akupressur och benmanchetter. Framstegen har varit slående, och så nu PANG från ingenstans en rejäl hälta.

När vi kom hem kylde jag tassen ordentligt och sedan fick de gå och sova. Idag är hältan nästan obetydlig, men jag har inte utsatt henne för någon fysisk aktivitet. Dessutom tycker jag mig se en stelhet i framvagnen som jag inte sett på länge. Om det är en överansträngning av frampartiet pga. ovilja att bära vikt på bakdelen som orsakat hältan eller om de är artrosen i tårna som göra sig påmind har jag svårt att avgöra. Riktigt tungt känns det i allafall.

Jag och världens finaste Nolla i september förra året då hältan tog henne under besittning.

Som rubriken skvallrar om har jag spenderat denna söndag på kurs i utställningsförberedelser och handling. Kursen arrangerades av min mamma och deltagarna var främst Combinehundar. Instruktörer för dagen var Ulrika Zetterfeldt, kennel Silversign och Fanny Hellström, kennel Heatwave, som båda är välkända ansikten i vänstervarvet och som åtminstonde jag ofta lägger märke till för deras trevliga sätt att handla och deras positiva och spralliga hundar.

Under en heldag har vi nu drillats och matats med tips, trix och fått praktisk träning. Jag känner mig ofta som en ok handler för mina hundar. Jag kan visa upp dem, men är inte på långa vägar något proffs. Jag visar alltid mina hundar fritt eftersom jag inte känt att jag haft kunskap och självförtroende nog att plocka med benen. Efter dagen känner jag dock att mitt självförtroende har växt, och att det nog ska kunna bli en proffsig handler jag med om jag bara ligger i och tränar!

En viktig insikt jag har kommit till under dagen är att handlingsträning faktiskt innebär mycket mer träning än vad jag tidigare trott, och det känns som en tröst att skickliga Fanny och Ulrika inte bara plockar en random hund och visar den till perfektion. Nu förstår jag ännu mer vilket jobb och målmedveten träning som faktiskt ligger bakom de trevliga presentationerna. Tidigare när jag tänkt på handlingsträning har jag uteslutande räknat in springa i ring, stå och vifta på svans, lite kontakt och kanske lite flytta ben. Men under dagen har vi brutt upp det i mycket mindre beståndsdelar. Visste ni exempelvis att hur och var man placerar kopplet på hundens hals när man ställer upp den påverkar linjerna jättemycket? Eller att handlerns mimik kan göra underverk för hela uttrycket? Fanny och Ulrika gick under dagen genom alla detaljer från början till slut. Allt från hur man får hunden att spetsa öronen på handtecken, till benplacering, figurer, rörelsehastigheter och mycket mer. De var stöttade, uppmuntrande och pedagogiska.

Tack till Fanny och Ulrika för en mycket trevlig kursdag!

Fanny och Ulrika visade med sina egna hundar, här med Heatwave Trick or Treat en
systerdotter till Billy som nyligen blev utställningschampion redan i en så ung ålder som 2år!

 

Ulrika demonstrerar och Fanny förklarar

 

Jag och Doris en kvalitetsbedömning med öppen kritik från Fanny.

 

Jag och Doris i rörelse