Igårkväll var det dags att gå igenom de sista sex skyltarna på rallylydnadskursen. Fyra handlade om olika övningar med koner och de andra två om att hunden skulle stanna kvar i olika positioner.  

Egentligen var övningarna inte speciellt svåra, men igår blev nog ändå det mest arbetsamma kurstillfället för Billy och mig. Grabben slog över i stress samma sekund som han kom ut på planen och kunde inte fokusera på mig. Han kunde inte slappna av utan var tvungen att konstant ha ögonen på allt som hände runt omkring, gnisslade, hade öronen upphissade, spottade ut köttbullsbitarna, ville inte jaga bollen och höll sig slimmad vid min sida.

Jag vet att jag inte får tappa modet när det här händer, men visst är bakslag det värsta som finns!? När grabben och jag började med agility hade vi ofta samma problem. Han lät inte mig vara storebror utan kontrollfreaket i honom tog över och han var tvungen att hålla reda på situationen själv. Men snart blev det bättre och han lämnade över ansvaret till mig. Igår var första gången på länge som han blev storebror igen.

Jag fick inse att igår bara fick handla om att hitta balansen mellan oss igen. Den riktigt bra känslan infann sig aldrig, men mot slutet hade stressnivån gått ner så pass att han kunde äta köttbulle och jaga boll igen. Då fick vi till några fina repetitioner.

Idag har jag försökt ägna morgonen åt läsning, men mina tankar vandrar ideligen till gårdagen. Vad var det som utlöste gårdagens beteende? Rubbade jag någon rutin? Bröt jag någon av våra koder? Vad gör jag för att det inte ska hända igen nästa gång? Och hur hanterar jag det om det händer igen?

När det pågår kanske det inte är speciellt roande, men det är banne mig de sämre träningspassen som får mig att tänka till. På lördag är det valpkurs på klubben och då ska vi dit och bygga upp samma situation igen. Nu blir det att traska till biblioteket för att få lite läsning gjord!