Agility, agility, agility. Jag säger då det. Min motivation för sporten går upp och ned som en bergodalbana. Efter att ha varit på en vinterträning kan jag vara så dyster och nedstämd att jag nästan kan känna för att lägga av en säsong till (hösten blev ju så lite träning och tävling att det kändes som jag hade agilitybreak). Men så efter Bache-kursen och träningstävlingen i Arboga var agility plötsligt det roligaste jag visste. Nu har jag varit opepp ett par veckor men så idag när jag fick höra att Lisa också anmält sig till Laxå´s inofficiella tävling 28 mars fick jag glädjepirr i benen. Här ska tränas!

När jag kom innanför lägenhetens dörrar började jag fundera på detta motivationspendlingar. Som den idrottsman jag räknar mig vara (hundsport är visst lika mycket sport som fotboll, dans eller bandy!) vill jag analysera alla problem, misstag eller svårigheter,  och jag tror jag har lokaliserat problemet: Alltid när jag gör något som innefattar mitt gamla träningsgäng känns agilityn kul. Bache påminner mig om Sméskuttet och Karro var en i järngänet på EBK.

Jag saknar EBK så att det suger i magen. Träningsgruppen, tävlingsgänget, agilitysektorn.... Visst fan var det slitigt ibland,  speciellt agilitysektorn var ett hästjobb men så kul vi hade ihop. Jag saknar att bara kunna lyfta luren och ett par timmar senare träffa Karro, Elvus och Elton på klubben. Träna lite, gå en sväng och snacka skit. Örebro kommer aldrig att bli som mitt EBK, aldrig!

Förresten. Idag kom filmen från Bache-kursen. Jag som har längtat efter och hoppats på den filmen så hårt. Billy och jag syns ca 2 minuter i sista kombinationen då vi båda är lite trötta verkar det som. Hon som fimlade hade visst råkat glömma att trycka på on-knappen när vi körde de andra kombinationerna. Suck. Jag hade hoppats på så mycket mer :(