Förra veckan utspelade sig ett mysterium i Bromma. Det hela började i måndags när jag och Anne promenerat med hundarna på Kärsön. Efteråt skjutsade Anne hem oss och jag är 100% säker på att Nell hade båda sina benmanchetter på när hon hoppade ur bilen precis utanför porten.

Medan Anne och jag snackade lite och sa hejdå till varandra rotade Nell lite längs trottoarkanten. När vi kom in satt bara en manchett kvar. Jag tog ficklampa och gick ut för att leta - men manchetten var borta. Typiskt!

Nästa dag skulle Birgitta gå ut med hundarna och jag skrev ett mail om att en av Nellsans manchetter var borta. Birgitta gick i en helt annan skog en bit från där vi bor och vad tror ni hon hittade på stigen inne i skogen? Jo, visst, den saknade manchetten!

Högsta vinsten till den som kan lösa mysteriet! Jag har funderat en vecka och är fortfarande lika förbryllad!

Såhär små är manchetterna, så jag tycker att det var fantastiskt
att Birgitta ens hittade den i skogen! Bilden är lånad härifrån.

Ikväll var det ett långt inslag om införandet av lagstiftning mot tidelag på TV4-nyheterna. Jag blev så illamående att jag var tvungen att lägga ifrån mig det sista av min mini-magnum som jag smaskade på. Alltså, jag äcklades självklart inte av införandet av lagstiftningen - den välkomnar jag - men av att det finns folk som utsätter djur för tidelag. Visst inser jag att det blir svårt att sätta dit de sjuka jävlarna även om en lag som förbjuder tidelag införs, men nog sjutton är det märkligt att tidelag fortfarande, år 2011, är lagligt i Sverige. Nästan ännu mer osmakligt än tidelag i sig.

Här om kvällen blev jag riktigt, riktigt rädd. Nellsan är ju som bekant numera nästan döv och en aning förvirrad. Släpper jag henne lös måste jag ha stenkoll. Hon kan bara lufsa iväg åt ett håll och har inte någon koll på att hon också måste hålla ordning på vart jag tar vägen. Att ropa är lönlöst, hon hör inte. Därför går hon oftast i koppel på våra promenader nu för tiden. Men på öppna platser får hon lufsa som hon vill.

Ett sånt ställe är lekparken där jag kvällsrastar jyckarna. Eftersom det är så mörkt på kvällarna håller jag noga koll på Nellsan. Men i förrgår ringde min mobiltelefon och ta släppte henne med blicken för ett par minuter. Jag sökte snabbt av parken med blicken och sprang till buskagen där hon älskar att rota runt och sökte av. Ingen Nell. En liten panikkänsla smög sig på. Inte allt för långt bort går stora Drottningholmsvägen. Sen började jag ropa på henne för full hals, tänkte att då förstår åtminstonde min om givning att jag söker en hund om de skulle se en lös utan matte eller husse.

Efter vad som kändes som en evighet men nog egentligen bara var en kvart hittade jag henne i kanten av en tvärgata utanför parken. Där stog hon och petade lite i jorden med en framtass som om det vore det mest naturliga i hela världen. När jag lättat slängde mig om halsen på henne, rycket hon förvånat till - "Men matte, trevligt att du är här!"

En nöjd Nellsa sover som prinsessan på ärten hemma på kudden

Det var alltså i fredags som vi fick chansen att delta på en jakten mellan Strängnäs och Stallarholmen. Jag fick ta rygg på Jens Palmkvist som både agerade skytt och hade med sina två jaktlabbar. På första såten stog ville inte änderna riktigt flyga över oss, men Billy var på alerten. När jakten blåsts av deltog han på eftersök efter en and tillsammans med två labbar och jobbade bra i vassen även om det var en av labbarna som tillslut hittade anden när vi nästan var beredda att ge upp.

Sen flyttade vi oss till nästa vatten och där var jaktlyckan med oss. När ett gäng änder kom in sköt Jens en dubblé och en skytt som stog nära oss fällde ytterligare en and. Det blev alltså som en trippelmarkering för Billy. På första anden var han något tvegsam i upptaget, på andra var det full fart och på tredje var han stolt som en tupp när han levererade in. Det märktes att han tyckte att det var speciellt. Och jag gav honom givetvis massor med bekräftelse.

När det mörknade var det dags för kvällssträcket, vilken i detta fall innebar en jakt med högre intensitet. Nu stog alla skyttarna på samma sida vattnet på en rad med apportörerna mellan och bakom ledet. När änderna kom in blev det massa skott och flera änder föll samtidigt. Jag skickade Billy på en lite bökig, lång markering som han löste alldeles utmärkt. Det blev också hans första påskjutna and, det vill säga en skadeskjuten men levande fågel.

Jag provade sedan att skicka Billy på sök efter andra fallna änder (som han ej markerat), men eftersom det smällde på rätt bra hade han svårt att fokusera på sin uppgift utan stannade hela tiden upp för att kika efter änder att markera. Därför kallade jag in och lät de me rutinerade hundarna ta över. Jag belastar honom egentligen inte så mycket för det, han är ju faktiskt tränad på att alltid stanna upp och spana efter fallade apporter vid skott. Aldrig har han behövt söka när det smällt av flera än högst ett par skott under arbetet.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd, och stolt över Billys arbete. Han uppvisade så många av retreiverns egenskaper; var med mig lös i alla förflyttningar, satt tyst och uppmärksam i passiviteten, fast i skott och fallade vilt, markerade duktigt, levererade in i hand med mjuk mun och deltog i eftersök tillsammans med andra hundar. Ingen av sakerna är egentligen något jag är förvånad över att han klarade av - det är ju det här vi har tränat för alla dessa år - men skönt att veta att det även funkar i praktiken. Äntligen kan Billy kalla sig jakthund!

Det har väl knappast kunnat undgå någon hur tacksam jag
är över allt jag får uppleva tack vare den här hunden!?

Fantastiskt, det funkade! Billy hängde med, markerade och lämnade av varma änder i mina händer. Mer utförlig rapport kommer senare, för nu befinner vi oss i Linkan hon syster Malin. I hallen ligger Nellan, Billan och Toddan och myser. Ikväll får de varsina tuggben när vi drar ut på äventyr. Hörs!

Du och jag Billy-boy!

Imorgon är det alltså dags för jakt. Spännande! Idag har jag funderat på hur man förbereder sig bäst. En av Billys akilleshälar är att han inte är överförtjust i att jobba i vatten när det är kallt. Inte så att han vägrar, men han kan fråga och tramsa lite. Därför kände jag att ett kallt bad inte skulle skada som uppladdning inför morgondagen.

Lillsjön vid Ulvsudakorset blev destinationen, och inte hade jag behövt tvivla på Billy boy. Så fort jag tog upp tennisbollen och blickade ut över sjön slängde han sig i med ett magplask innan jag ens hann ställa upp honom för skick på dolt linjetag (brukar träna igångar så - skick följt med tennisboll framför som belöning). Vi upprepade på ytterligare ett par ställen, dock lite mer uppstyrt, och grabben var helt med på noterna. Skönt!

Billy och jag som passiva på andjakt i Dalarna på sensommaren förra året

Ja, plötsligt händer det. I cirka 2-3 års tid har jag dragit i alla mina trådar för att få chansen att delta på nån form av fågeljakt med Billy. Mailat och ringt gårdar, snackat med kompisar och instruktörer.

Två gånger har vi varit med passiva, och en gång fick han hämta en fågel som visserligen redan var inapporterad, men fortfarande varm. Närmre än så har vi inte kommit. Den här hösten har jag knappt försökt och boooom - plötsligt så trillade det in en inbjudan. Troligtvis kan vi hänga med på en jakt om några dagar.

Vilken lycka! Men också nervöst. Två höstar i rad har Billy varit på topp både fysiskt och psykiskt. Den här säsongen är vår lataste någonsin. Han är inte helt ur kondition, men definitivt inte i nån tävlingskondis. Jag hoppas vi kan köra på rutin och att han kan plocka fram det där lilla extra när det verkligen gäller...

Min blogg är mycket en slags dogbok på nätet, självklart mycket för mig själv men en anledning till att den ligger publikt är ju också för att kunna få kommentarer på det jag skriver. Jag blir alltid väldigt glad när någon lämnar en kommentar även om det bara är typ "hej!", haha!

Ibland skriver man flera inlägg som inte får en endaste kommentar, men så kommer plötsligt de där kommentarerna som gör det riktigt roligt att ta sig tid att skriva blogginlägg. Ett bra exempel är inlägget Karaktärsistiska beteenden som jag skrev för typ en vecka sedan och berättade om att Billy ofta smackar med tungan, och Nell trampar med framtassarna. Här är två häftiga kommentarer som lite stöder min teori om att sånna här små tokiga saker våra jyckar har för sig kanske inte är något de kommit på själva, utan något som är "förprogrammerat". Ballt!

 

En kompis till mig är mycket duktig inom sin sport och representerar ibland Sverige i tävlingar utomlands. Hon tränar ofta och får därför lov att priotitera bort vissa andra aktiviteter. Ett medvetet val som hon trivs med. Vi pratade om henne och sporten för några veckor sedan och jag frågade lite nyfiket varför och hur hon orkade. Svaret kom snabbt och oblygt: "Jag älskar det. Jag mår som allra bäst under och efter en tävling".

Jag har tänkt mycket på det där. När mår jag som allra bäst? När spritter det i kroppen av glädje? När känner jag mig helt tillfreds? Även om jag inte säger det rakt ut så är det lika snabbt. Jag mår som allra bäst efter en heldag på något hundrelaterat. När jag äter middag efter en heldag på kurs eller prov och sedan lägger mig för att dö i soffan.

Jag tränar inte alls på samma elit-nivå som min kompis. Inte på långa vägar. Inte ens nära. Men i grund och botten är det ändå samma teori.

Nell är en rolig hund att leva med, för hon slutar då aldrig med att förvåna mig med knäppa tilltag. Jag brukar kalla det för att hon är "Nell-ig" när hon gör sånna totalt oväntade saker, och igår fick hon mig både att förvånas och skratta när hon fick ett sånt där Nell-igt ryckt.

Ni som känner Nell vet att hon inte har nått vidare föremålsintresse och hennes arbetsmoral har heller aldrig varit speciellt hög. Därför brukar hon gå lös och rota i nått dike medan Billy och jag tränar och leker med tennisbollen på kvällarna.

Igår tränade vi hörselmarkeringar i mörkret. Jag langar iväg. Billy lyssnar på nedslaget och får sedan leta på kommando. Jag hade precis langat bollen och skulle skicka Billy när Nell likt en liten kanonkula susade förbi i ljusets hastighet och snappade upp bollen. Därefter tog hon ett stort ärevarv runt planen och lekte med bollen. Sen bar hon den HELA vägen hem, trots att jag erbjöd att ta den flera gånger.

Detta kanske inte låter som ett speciellt ovanligt hund-beteende, men tro mig - för Nell är det exceptionellt att hon: 1.rusade efter bollen, 2. lekte med den på egen hand, 3. Inte ville byta in den mot godis, 4. Bar den en lång sträcka

Det käraste jag har, min ögonsten: Nell - SEVCh Combine Elle

Jag måste dela med mig av en lite rolig grej som hände på cocker SM där Linda och jag gick med som viltbärare. Vi gick med varsin domare i varsin sida på linjen och kunde därför inte snacka med varandra. Cocker SM var Lindas första jakt och eftersom det bliev lite stressigt i början hann jag inte berätta riktigt hur det gå till innan vi skiljdes åt.

I den bästa av världar dör fågeln av ett skott men i verkligeheten händer det att de blir skadeskjuna och fasaner, som jagades på cocker SM, kan då springa en bra bit. Då är det bra att vi har duktiga hundar som snabbt kan lokalisera nedslagsplatsen och ta upp spåret efter fågeln. När fågeln kommer in avlivas den snabbt med ett snabbt slag, men det kan dock rycka lite i kroppen en liten stund efteråt. Och den här detaljen hade jag glömt berätta för Linda...

Men inte hade jag behövt oroa mig för min lillasyster. Hon har skinn på näsan och är inte den som är den. Hon tog det med ro. Men vid ett tillfälle fladdrade fasanen domaren just räckt henne till rätt kraftigt. Den mycket propre engelska domaren började säga: "Oh, Im sorry maybe its not completely dead give it back to me", men hann inte få ur sig meningen innan Linda reflexmässigt hade knyckt till lite och fågeln stendött.

Tydligen hade den engelske gentlemannen både imponerad och förvånad av Linda, som antagligen fram tills dess framstått som 'liten & söt' puttat till skytten närmast: "Did you see that!? She just killed that bird!" och så skrattade de gott allihopa.

I måndags var jag hemma i Hållsta och vallade hundflocken. Mamsen var nämligen i Italien och hämtade hit en golden-grabb som ska bo hos oss ett slag. Mycket spännande må jag säga!

I alla fall tog jag med hela hundgänget ut på promenix i hagen. Efter att ha röjt runt ett slag utmynnade aktiviteten i intensiva grävövningar. Då passade jag på att utlysa en liten lagtävling...

Alla hundar är ju såklart unika men vissa har ju även karaktäristiaska beteenden. Både Nell och Billy har varsin grej som liksom utmärker dem. Nell trampar med framtassarna när hon blir ivrig, typ när man håller en godbit framför henne eller när hon vill att vi ska gå ut. Hennes mamma, Bess, gjorde likadant och mamma har berättat för mig att det var något hon tänkte på att Trewater Macoy (Nells morfar) också ofta gjorde. Ett beteende som gått i arv?

Billys karaktäristiskt beteende är att han smackar med tungan, speciellt när han blir lite osäker men det kan också komma när han är nöjd. Typ om jag packar väskan kan han ställa sig och smacka lite osäkert med tungan, eller om jag lägger mig bredvid honom på golvet så kan han smacka lite nöjt.

Mammas Tino har definitivt det roligaste beteendet - han blir helt i extas när han har ätit upp sin mat. Jag har aldrig varit med om en hund som blir helt prillig efter maten, förutom han. Han kan liksom inte tygla sig själv, hoppar, sduddsar och ibland till och med gnäller av förtjusning. Som den retriever han är måste han självklart stoppa något i munnen när han blir så glad, finns ingen leksak i närheten blir det en handduk eller wetbed. Det är gulligt men lätt påfrestande, speciellt en tidig morgon...

Har era hundar nån sån här grej för sig? Och om det finns nån läsare som har en Billyson/dotter, smackar de också?

Tino, SEU(u)Ch Combine Nintendo är en otroligt glad hund i övrigt också. Bilden är från
rikslägret han och Linda deltog på ihop sommaren 2010. Han fick följa med dit eftersom
Lindas hund Doris började löpa. Innan rikslägret tyckte Linda mest att Tino var jobbig då
han är rätt intensiv, men hon ville inte missa lägret, och efteråt blev de riktiga homies :)

Just hemkommen från en härlig promenix med hela hundligan surfade jag in på SSRK's hemsida och blev positivt överraskadav en ny fräsch webb. Har kikat runt lite och tycker att det ser mycket bra ut. Sannerligen en välbehövlig uppdatering! Jag komemr definitivt hålla bättre koll på SSRK.se nu. Dessutom hade SSRK-Ungdom fått plats på sajten. Snyggt!

klicka på bilden för att komma till sajten, eller skriv in ssrk.se i er webbläsare!

I fredags spelde jag återigen låten "The dog days are over" med Florence and the machine på repeat då jag avslutade mitt vikariat på kennelklubbens kansli. Denna måndag spenderar jag därför hemma i Hållsta arbetandes med ett litet projekt. Mammas hundar brukar gå ut i rastgårdarna med åtta-tiden annars, men eftersom  jag är hemma lyxade jag till det lite och lät alla stanna inne i köket lite längre på morgonen.

Nu har jag dock just slängt ut unghundarna eftersom de efter ett tag blev minst sagt vilda och nu lever de rövare i rastgårdarna. Haha! Magda, Nell, Doris och Billy ligger fortfarande inne i köket och myser. I ett hörn i köket har vi en gammal dyna som hundarna tycker mycket om att ligga på. Jag tror det är platsen och dynan i en kombo som gör det så åtråvärd.

Så länge Bess levde var det hennes givna plats. Hon låg ALLTID på den och snart kallade vi det "Bessans plats", vilket hängde i långt efter att Bessan försvann. Tänk att det snart gått två år sedan hon lämnade oss. På senare tid kallas platsen allt mer "Billys", han fullkomligen älskar dynan och tar den blixtsnabbt i besittning när han anländer till Hållsta. Det är märkligt hur tiden förändrar saker som en gång var så givna.

Min Billy-boy kan det där med att njuta av livet, här på favoritkudden i köket

I morse började dagen med att Linda och jag skyndade ut med våra djur i ottan innan det bar av mot Hässelbyholm och cocker spaniel SM, första spaniel provet i Sverige för min del och första spanielprovet någonsin för Linda.

Efter att ha börjat provet med att klappa fram den största gris jag någonsin sett(!) fortsatte vi på fasaner. Provet gick i omväxlande vass, högt gräs och brötiga skogskanter. Som publik såg man nog inte mycket av hundarnas jobb, men eftersom Linda och jag var viltbärare fick vi gå med på linjen bakom varsin domare. Hur bra som helst!

Under dagen fick jag uppleva många häftiga cockrar! Framför allt imponerades jag av SE J(J)CH Catchin Defender som jag fick se göra ett skitsnyggt arbete på en runner, Buisey Lizzy som i mina ögon arbetade med en otrolig intensitet och frenesi, samt Whaupley Ulrica som jag tyckte arbetade i sån härlig balans med sin förare. Måste även nämna Vagnmakarens Wilma, som var sötast i startfältet. Haha!

Vid två tiden avslutades provet, och efter att domarna överlagt placerade de de fyra främsta enligt följande:
1. SE J(J)CH Saxaphone Woodcock
2. Buisey Lizzy
3. SE J(J)CH Timsgarry Bell
4. SE J(J)CH Whaupley Tramp

Guns Choice tillföll Torbjörn och SE J(J)CH Whaupley Ulrica

'Multitaskar' lite tillsammans med herr och fru fasan under en paus

Det är så mycket i slutet av min USA-termin som jag aldrig han berätta om i bloggen. Tiden gick så snabbt i slutet... Bland annat upplevde jag en fantastisk resa tack vare mina Italienska kompisar, fyra helgalna snubbar som hyrde en husbil och bjöd med mig och ett par till. Under fyra dagar hann vi med att köra i 3, nästan 4 delstater, se röda berg och indianer i monumnet valley, köra rakt genom no-mans-land där det betade förvildade kor och hästar, uppleva Grand Canyon och Lake Havasu samt campa på rastplatser längs vägen. Är det något ni är intresserade att höra om och se bilder från kanske?

En annan sak jag inte tror att jag berättat är att jag och Malin åkte och hälsade på Trooper i Palo Alto, utanför San Fransisco. Minns ni honom Tuppe? Min älskade Troope-poop som var så trög så trög men det snällaste som fanns, som jag hade i drygt ett år innan vi skiljdes åt.

Att återse Truppe var härligt. Han bor som en kung i en villa vid Stanford University, i vars parker han promenerar dagligen, tillsammans med sin kamrat labradoodlen Scout. Fortfarande like trög, lika snäll och oerhört älskad av sin nya familj.

Om det klickade och Truppe kände igen oss vet jag i ärlighetens namn inte riktigt. Han blev förvisso väldigt glad, men det blev han tydligen alltid när de fick besök. Jag testade lite av det jag lärt hoom. Vissa saker hade han glömt, men det mesta satt i.

Vi sov kvar en natt i Palo Alto. På morgonen innan vi åkte när satte jag mig på golvet kom han och la sig bredvid mig. Vi tittade på varandra och så satt vi så en lång stund. Jag upplevde det som att vi hade ett litet moment. Det kändes fint på något vis, som att han tydde sig till mig även om han kanske inte riktigt visste varför.

För mig var Trooper en oerhört speciell liten hund, då han var den första valp och unghund jag tränat som min från början. Jag vet att det var rätt beslut att skiljas från honom, men det var också bland det svåraste jag gjort. Det smärtade en lång tid både innan och efteråt. Att träffa honom i Palo Alto var skönt men också lite sorgligt. Skönt att veta att han lever så gott och har det så bra, men sorgligt att inse att för honom är jag egentligen ingen särskild numera. För mig kommer han ju nämligen alltid att vara någon alldeles, alldeles särskild.

Känner ni igen Truppe? Visst är han stor och stilig!Den sista bilden är från sista
morgonen ihop. Lite snör det ihop sig i halsen när jag tittar på den måste jag erkänna

Ikväll är jag förväntansfull och det spritter lite i kroppen - för imorgon ska jag åka på cocker spaniel SM och njuta av duktiga cockrar hela dagen. Åh!

Ni som hängt med här ett tag känner kanske till min kärlek till jaktspaniels, men för vissa är det kanske en nyhet. Under mitt första besök hos Phillippa Williams, sommaren 2004, presenterades jag för första gången för en jaktcocker. "Effie" blev min för de två veckor och mitt hjärta smälte som smör i solsken.

Under mitt andra besök hos Philippa och Peter, 2006, fanns inte Effie kvar i familjen men istället blev jag presenterad för Secret. Och om Effie fått mitt hjärta att smälta så fick Secret det att göra det tusen gånger om. Med en aldrig sinande energi, en härlig humor och otrolig krativitet i kombination med silkeslen päls och att hon nästan rös av välbehag när man la henne på rygg i sitt knä tog hon mig med storm. Secret var alltid runt en, studdsandes upp och ner på sina små cokerben - "se mig!" - och det gjorde man, hon gick inte att missa!

Nån gång i framtiden ska jag äga en jaktcocker. Frågan är alltså inte om, utan när en liten "djävul", som de ibland kallades av engelsmännen, virvlar in i mitt liv. Men det ligger som sagt i framtiden. Imorgon ska jag bara se, njuta och lära mig mer om dessa underbara små jyckar.

Jag och Effie, cockern som jag först föll för, i England - Webton Court - sommaren 2004


Phillippa och Secret på träning hos Andrew Robinson, Whaupley Gundogs, hösten 2006


T.v: Vid högt gräs använde Secret ofta labbarna som stöd för att kunna se bättre
T.h: Secret som kör sin bästa tiggar pose med öronen framår och huvudet på sné

Nell och Billy kan sedan en tid tillbaka addera en kompis til sin vän-lista; Birgitta!

Ett par av er har undrat hur jag löser det med hundarna på dagarna när jag jobbar. Till Kennelklubben får man som anställd ha med sig upp till två hundar på rummet, en anställningsförmån som jag såklart passat på att utnyttja. Nellan har varit med på SKK kansli i flera omgångar och sover som en stock under skrivbordet hela dagarna. Billy har varit där nån enstaka gång innan, men har under denna sommar/höst blivit riktigt "hemma" på kontoret han med. Fast när matte inte är på rummet, ligger han helst vid dörren och spanar. Sötnos!

När jag är inne i stan och jobbar är hundarna dock inte välkomna. När jag fick det jobbet var det med kort varsel och jag fick brottom att hitta en lösning. Herlst ville jag undvika hunddagis. Jag chansade, tryckte upp lite lappar där jag annonserade efter dagmatte och la dem i brevlådor i anslutning till gatan vi bor. Ganska snart fick vi napp - Birgitta som var nybliven pensionär och mycket hundvan men för närvarande utan hund. Dessutom bor vi på samma gata!

Två dagar i veckan kommer hon hem till Nell och Bill och tar ut dem på tur i skogen. Lösningen känns toppen för mig. Jag lämnar dem bara på morgonen - jobbar - och kommer hem till två förvisso nöjda krabater, men som gäran går ut en sväng med sin matte också. Toppenbra!

Man kan träna och pyssla inför uppvisningar, tävlingar, jakter och allt vad tusan man kan tänka sig - men att ha en fungerande hund i vardagen kommer alltid vara prio ett för mig. Det finns ingen tävlingsform i världen som skulle kunna få mig att förbise att hundarna missköter sig i vardagssituationer.

Det har inte alltid varit så, men idag har jag svårt att ens föreställa mig att jag någonsin skulle orka stå ut med att ha hundar som drog i kopplet, inte var följsamma, stal innomhus, inte kunde bli lämnade ensamma några timmar, skällde och så vidare. Det är beteenden jag stör mig på något vansinnigt.

Mina hundar är inga underbarn, men som två hyfsat genomarbetade veteraner är de oerhört lätta att ha att göra med, och jag njuter av vår vardag tillsammans. I och med Nellsans skruttighet och sinande hörsen måste jag passa på henne lite mer, men Billy är verkligen perfekt just nu. Han är följsam som bara sjutton och vi är otroligt ihopteamde. Jag läser honom som en öppen bok på samma sätt som han läser mig.

Jag använder ofta hans namn. "Billy" kan betyda kom hit, hoppa in i bilen, varsågod att äta din mat, kom in vid min vänstra sida, ta ögonkontakt och säkert fler saker. Inte så pedagogiskt kanske, men vet ni, jag behöver inte ens bry mig om det. Han har lärt sig att tyda mitt tonfall. Det är sällan som vi missförstår varandra. Ruskigt coolt och nästan som att läsa varandras tankar.

Idag blev jag åter påminnd om Billys följsamhet och lydnad. Vi promenerade längs med en upplyst grusväg. Etersom det går så många där gick jag  istället på gräste paralellt med vägen men ca 5-10 meter åt sidan. Billy gick som vanligt lös och sprang fritt runt mig. Många rastade sina hundar längs grusvägen och Billy tittade nyfiket på flera. Men varje gång en ny hund dök upp sneglade han till lite till mig, varpå jag sa 'nej' och han slog undan alla tankar på att springa fram för att hälsa. Det är något vi jobbat på länge och vilken powerkänsla  det var att kunna styra sin hund så bra. Som belöning kastade jag vid ett par tillfällen tennisbollen åt honom. Duktig kille!

En härlig bild, som speglar en riktigt härlig relation