Idag är det söndag och solen skiner. Ett tillstånd som jag brukar älska. Men inte idag. Jag har huvudvärk och känner mig seeeeeg. Inte blir det bättre av att jag har tusen saker att göra, men inte orkar ta mig samman och få dem gjorda.

Med Nellsa är det fortsatt bättre. Hon är pigg och verkar inte störd av såret på magen alls. Igår fick hon följa med på en kortare tur i koppel. Jag tycker att det är faktastiskt att en hund knappt fyra dygn efter att ta blivit uppsprättad, grötad i och sedan ihopsygg vill hänga med på promenad.

Kommer ni ihåg när jag skrev om att jag ville köpa klövjeväska? Det behövde jag inte för jag fick låna en av Mille. Billy har fått prova den på två promenader. Första gången bara väskan och andra gången fyllde jag ut fickorna med plastpåsar för att han skulle få känna på hur bred den blev. Han är inte alls brydd av att bära den. Tvärt om tycker jag att han sträcker lite extra på sig.

Nu är mamma ute med sina jyckar och Billy fick följa med henne, men när de kommer tillbaka ska jag låta honom dra vår gamla hundpluka enn slag tror jag.

.

Natten mellan tisdag och onsdag sov jag på klinkersgolvet i hallen bredvid Nell. Det kändes lugnast så för bådas del. Onsdag blev sedan en jobbig dag. Nell var helt vilse i pannkakan och spydde värre än tjejen i exorcisten. Det fanns liksom inte någon Nell i henne. Hennes ögon var grumliga och hon bara låg under sin filt i hallen när jag inte baxade ut henne för att låta henne kissa. På kvällen fick hon äntligen behålla sin medicin och igår var hon mycket, mycket bättre.

Redan när vi vaknade  igårmorse såg jag att hon var tillbaka, och när hon viftade lite på svanstippen fick jag det bekräftat. Älskade Nell. Vilken lättnad! Hon sov dock större delen av gårdagen, men såg till att hela tiden vara där jag var. Idag är hon fortsatt trött, men kom nyss med en leksak och ville ha uppmärksamhet. Min Nell är tillbaka!

Nell i onsdags

Bloggar snabbt från Nellas dyna i hallen. Allt har gått bra, men stumpan är frusen efter narkosen och riktigt groggy. Eva berättade att livmodern inte alls sett fin ut och på ett sätt känns det skönt att operationen verkligen var nödvändig eftersom jag tycker så hemskt synd om henne nu när hon ligger och huttrar under en tjock yllefilt med elementet bredvid på full fräs.

För 1,5 timme sedan lämnade jag in Nell för operation. Hon fick lugnande och sedan satt jag kvar hos henne tills hon var trött och tung i kroppen. Ändå försökte hon kravla efter mig när jag reste mig och det högg såklart lite i hjärtat, men samtidigt känns det så oerhört tryggt att lämna henne hos Eva, Mona och Anna på Hvarsta.

Nu sniglar sig minuterna fram när jag går och väntar på att de ska ringa och säga att jag kan komma och hämta henne. Jag har ägnat mig åt att grundligt städa hallen där hon ska få bo de närmsta dygnen och steriliserat en stor galondyna som hon ska få sova på.

När jag har varit i Örebro har Nella fått vara hemma med flocken och enligt bilderna (nedan) ser hon ut att ha haft det prima liv trots inflammationen.
.

Tv: Nell & Doris, Th: Remy, Doris & Nell


Combineligan minus Magda: Billy, Tino, Nell, Doris & Remy

I fredags på Annalysen fick ju Nella antibiotika mot sin uppstartande livmoderinflammation. Hon har varit pigg och glad hela tiden. Enda sjukdomstecknet har varit rätt kraftiga blodflytningar. Så allt är ju defivitivt inte som det ska. Idag blev det bestämt att Eva opererar henne imorgoneftermiddag.

Jag känner både en sor lättnad och viss oror. Lätnad därför att Pyometra är en obehaglig sjukdom. Jag har upplevt den själv ett några gånger, och hört många obehagliga historier. Min första hundkärlek Stella insjuknade akut när hon var dräktig och blev riktigt, riktigt dålig. Jobbiga minnen med tvångsmatning med hennes favoritmat ugnspannkaka får det att knyta sig i magen på mig. Därför är det en lättnad att bli av med skiten nu när Nella är i så god kondition. Ändå kan man ju inte låta bli att känna sig lite obehaglig till mods. Det är ändå en operation hon står inför.

Igårkväll for jag tillbaka till Örebro hundlös för då visste jag ännu inte hur snabbt vi skulle kunna få en tid på Hvarsta. Så idag blir det skola och plugg för min del. Imorgon åker jag tillbaka till Etuna och stannar där tills Nella är så pigg och kry att hon orkar resa till Öret igen.

Mattes hjärta  ♥

På Tandlavägen 18 i Skogsbrynet svävar vi just nu på moln. Som alltid i valptider är det mesta upp och ned, även om vi börjar få ordning på torpet nu. I köket ligger Doris med sina sju 16 dagar gamla valpar, och i datorrummet ligger Magda med sina fyra hely nyfödda små korvar. Dorisvalparna är Billy far till och Magdavalparna blir hans småsyskon.

Igår fick jag vara med när vi gav Doris valpar köttfärs för första gången. Alltid lika häftigt. De små som precis öppnat ögonen och dittills bara diat vet ganska snart precis vad de ska göra med den lilla köttfärsklumpen man håller framför nosen på dem. Sen att bordsskicket inte är det bästa får man väl ha förståelse för ;)
.

Doris med sina sju underverk

.
Idag var födelsen av Magdas små såklart den stora händelsen. Allt blir lite upp och ned när tikarna valpar tycker jag. Man går liksom på nålar hela dagen. Allt annat skjuts åt sidan. Man förbereder med tidningar och rena handdukar, och sedan blir allt bara kladd ändå. Förtjusning blandas med ett obehagligt sug i magen. Speciellt när den första valpen dröjer efter att värkarbetet satt igång. Lycka när de fyller lungorna med luft för första gången.
.

Fy, idag känns det bara som att jag har flängt omkring på massa tråkigheter med hundarna i släptåg.

Historien började egentligen i måndags när jag upptäckte att Billy var kär i Nell. Märkligt eftersom det är nästan tre veckor sedan hon avslutade sitt löp. Ringde min mor som direkt sa "Jaha, nu håller hon antingen på att bli skendräktig eller få livmoderinflammation". Jag avvaktade och ett par dagar senare var allt frid och fröjd igen.

Igårkväll när jag kom hem från agilityträningen berättade Jens att Nella hade kissat inne. Märkligt igen. Kollade då igenom Nell och upptäckte att hon hade en brun-röd flytning. Misstänkte direkt livmoderinflammation. Idag klev jag upp tidigt på morgonen och ringde min bästa rådgivare: mamma. Efter att hon sagt att jag skulle kolla upp Nella direkt ringde jag Djurkliniken Annalysen. De hade tid om jag kunde komma på stört. Ringde Taxi och for till kliniken...

...Där röntgade de Nell och kollade vita blodkroppar. Röntgen visade en något förstorad livmoder, men blodprovet tydde inte på infektion (än). Eftersom det var fredag och de hade kort om personal fick vi recept på antibiotika och en operationstid nästan vecka, ifall att. Men då är min favoritveterinär Eva C tillbaka så har hon tid att kolla Nell i veckan gör jag det hellre i E-tuna.

Därefter släpade jag mina hundar på bussen hem i 45 minuter. Trångt som sjutton och 40 minuter längre tid än taxi, men bra mycket billigare för en student som just pungat en taxiresa samt fet klinikkostnad. Direkt hemma i lägenheten slet jag åt mig väska och tog bussen till tågstationen för att ta tåget till E-tuna. Vid bytet i Arboga var tåget inställt och vi fick ta ersättningsbuss till Eskilstuna där min snälla mamma hämtade mig. Gissa om jag var trött på kommunaltrafik då!

Nu är jag hemma i Tuna över helgen och ska snuffa på Billy/Doris-valparna. Dessutom hoppas jag på att Magds barn bestämmer sig för att se dagens ljus.

Trots att min pojkvän Jensa är en viktig del av mitt liv nämns han nästan aldrig i bloggen. Varför? Jo, för detta är min "hundblogg" och Jens har ingen direkt relation till mina hundar trots att de bor ihop. Anledningen är väl dels för att han inte delar mitt hundintresse, dels för att han har svårt att skaffa en relation till dem då han är allergisk och blir snuvig när han umgås med dem.

Jag är glad att vi trots detta kan bo ihop, även om det innebär vissa uppofringar. Hundarna får exempelvis bara vara i en begränsad del av lägenheten och Jensa känner faktiskt av sin allergi då och då. Men båda parter verkar gilla läget.

Hundarna har också lärt sig att Jensa inte är någon att bry sig om eftersom han nästan aldrig uppmärksammar dem. För dem är han bara luft. De bryr sig knappt när han kommer hem och om Billy har somnat på sitt favoritställe, framför toalettdörren, kan Jens till och med få tjata och puffa lite på honom för att han ska flytta sig.

Lite tråkigt tycker jag såklart ändå det är att Jens inte är delaktig i hundarna alls. Desto gladare blir jag dock när han ändå uppmärksammar dem och uttrycker glädje över att de bor med oss. Till exempel igår när jag såg en glad Jens i hallen som kappade om och lekte lite med hundarna. "Kolla Jenny, jag har kommit på en lösning - om jag har handskarna på mig kan jag klappa dem!". Och jyckarna tycktes också uppskatta uppmärksamheten från annars så tråkiga husse. Nell pratade och Billy hade gose-ior i högsta hugg!

I en dryg veckas tid har jag tagit med mig Billy och dummieväskan till en snöröjd parkering för att repetera lite dirigeringstecken. Det har bpde bjudit på positiva och negativa överraskningar. Det positiva är att Billy som inte sett en dummie på knappt två månader (tror jag) blir eld och lågor när dummiesarna kommer fram. Det negativa, eller utmaningen som jag väljer att se det, är att Billy tycks ha förträngt dirigeringstecknen över vintern.

Billy har alltid älskat övningen klockan och varit rätt duktig på den. Så vid vårat första pass satte jag honom och placerade ut en dummie bakom honom och en nitto grader åt höger. Placerade mig själv framför honom och gav ut-tecknet. Varpå Bill stack höger. Snopet, men ingen idé att gräla.

Så nu har jag varit ute tre pass till och renodlat ett tecken per pass. Jag har tränat grabben som man tränar en unghund. I eftermiddag ska jag testa honom och lägga ut flera igen. Nu hoppas jag att poletten har kommit på plats igen!

Under vintern kan jag konstatera att Billy lagt av sig konditions och muskelmässigt. Jag tycker bland annat att han är lite tunnare över bakpartiet. Dessutom har jag märkt att ju bättre kondition Billy har, desto träningsvilligare blir han och desto mer orkar han under träning. Ganska logiskt egentligen. Jag vet ju själv att jag blir piggare och orkar mer när jag rör på mig.

Tappet tror jag beror på att det blivit mindre motion under vintern. Vanligtvis cyklar jag med Billy ett par gånger i veckan och oftast är vi ute och rider en gång per vecka. Sedan snön kom har det bliit varken eller. Dessutom har Nells situation påverkat våra promenader en del. Vissa dagar har hon blivit väldigt halt en bit ut på turen och då väljer jag alltid att vända hemmåt. Ytterligare en anledning till tappet kan vara att Billy är lite bekväm. Han går gärna på de upptampade stigarna istället för att ge sig ut i djupsnön.

Idag när jag surfade runt lite på nätet läste jag om hur flera styrketränade sina hundar med klövjeväskor som de successivt la mer vikt i, och tanken slog mig att det kanske kunde vara en lösning för oss. Är det någon av mina läsare som har erfarenhet av klövjeväskor?

Min tanke är att med en sån skulle Billy få kämpa på lite mer. Jag har förstått att klövjevänskor är ungefär som ryggsäckar för oss människor. Ju mer man pungar upp, desto bättre bärsystem får man. Min plan är att köpa en billig väska och se hur det funkar. Om Billy tycker att det är ok och jag vill lasta tyngre så skaffar jag mig en bättre sen.

Här är några som man kan klicka hem på nätet för en hyfsad penning:
.

295 kr från Arrak Outdoor. Det är den som tilltalar mig mest då den verkar
gå fram lite påbogen, där jag förstår det som att man vill att hunden ska bära med.
Tyvärr är den slutoch kommer inte in igen förrän i Februari

119 kr från Hööks. Billigast och dessutom är det fraktfritt om man beställer innan
januari är slut. Men den finns bara i et storlek och frågan är om det blir för lång för Billy?

199 kr från Häromi. Positivt är att den enligt bilden verkar vara liten och smidig.
Negativt är att den ser olika ut på vänster och höger sida, vilket gör att den kanske
blir svår att lasta balanserat, vilket som jag fötstår det är jätteviktigt.

.

Som sagt, har ni någon erfarenhet av klövjeväskor får ni gärna höra av er. Också om ni tror jag är helt ute och cyklar, eller om ni har ngt bra tips på en budget-väska!

Igår när jag väntade på Linda och Lotta hade jag lite tråkigt. Upptäckte att Nell och Billy visst ska vara med i nån film. Mina stjärnor!

Jag kan inte annat än beundra hundens luktsinne. De sniffar rätt på allt från kantareller till borttappade personer, skadeskjutna djur, knark och till och med sjukdomar.

Idag gav Nellsa mig en liten demo när hon på promenaden genom campus plötsligt tvärnitade, dog mig bakåt till en snödriva och grävde sig 20-30 cm ned i snövallen för att nöjt smaska i sig en liten, liten bit fryst korv. Det gick så himla fort att jag knappt hann reagera. Den där Nell alltså!

Sitter med almanackan i högsta hugg och försöker komma fram till vad jag egentligen vill med år 2010.

Vårterminen är inte så svår att planera. Jag kommer att läsa 30-poängskursen Planerad kommunikation II och 7,5-poängskursen Skriftlig kommunikation på Engelska på Örebro universitet. Med Billy blir det ridhusträningar i agility och förhoppningsvis ett par agilitytävlingar i mars. När isen och snön gått blir det apporteringsträning med fokus på vatten. Förhoppningsvis får jag tillstånd att lägga blodspår i skogen bakom universitetet och då ska Nellsa får använda näsan igen. Jag ska även klämma in en tur till England och Crufts, och förhoppningsvis en weekend i Frankrike. Känns som att det kan bli en riktigt trevlig vår!

Men vad blir det till hösten? Utbytestermin? C-uppsats? Englandsvistelse? Nya försök i ÖKL? Denna ständliga beslutsvånda! Jag blir galen på att man måste planera så långt i förväg....

Jag undrar om mamma försöker locka hem mig, för igår landade en hel drös bilder på de små i min inbox. Det funkar delvis. Sugen på att åka hem är jag sannerligen, men på tisdag är det dags för presentation av och opponering på kampanjerna. Nervöst!

I kylan och stressen blir det inte så mycket hundträning. Inga långpromenader heller för den delen. Både på grund av kylan och för att Nell haltat rätt ordentligt de senaste dagarna. Istället försöker vi ta flera kortisar och sysselsätta oss inomhus. Med Nell har jag börjat experimentera lite med bakdelskontroll och med Billy kämpar jag på med frivilliga lägganden.

Nu skolan, fast det är söndag. Urk!

Doris och hennes sju småttisar

Igår var den stora dagen då Doris första valpar bestämde sig för att det var dags att komma ut, och Billy blev stolt far åt sju små guldklimpar. Doris är en av mammas tikar som jag tycker mycket om och hade min livssituation sett annorlunda ut är det inte omöjligt att jag hade tagit ett av de små liven under mina vingar.

Tyvärr kunde jag inte fara hem och se underveken då jag är mitt uppe i en hektisk slutperiod på höstterminen. Jag är så stressad att jag varken vet ut eller in. På studentgatan firades i allafall fördeseln med smågodis och tuggben.

Nu är år 2009 förbi med ett par dagar till godo. När jag satt ner ock skrev min årsresumé slog det mig vilket innehållsrikt år det faktiskt var.

Våren, som handlade mycket om förberedelser inför RU-läger och kennelträff, förflöt i ganska jämn takt. Under sommaren blev det intensiv apporteringsträning som gav både mig och Billy en skön grund inför höstens jaktprov. Vi kom också iväg på en efterlängtad agilityvecka på Gotland. Tänk att vi slutligen debuterade i öppen klass under hösten,och faktiskt gick till pris på både WT och B-prov. Det är jag väldigt stolt över. Och det är härligt när jag inser att både Billy och jag har utvecklats och vilken resa vi faktiskt gjort tillsammans.

Men det som blev mest uppenbart under 2009 var hur ont kärleken till hundarna faktiskt kan göra, när både Bessan och Kevin skruttade vidare på nya äventyr så tätt. Det känns fortfarande overkligt att de inte finns hemma i Skogsbrynet längre. Nästan som man inte förstått att de är borta. Men ändå är det så tomt.

Året 2009 blev också året då Nellsan visade sina första ålderskrämpor och jag insåg att hon faktiskt fyller 10 år 2010. Min älskade Nolla! Jag hoppas att hon får vara min kompanjon ett par år till.

JANUARI

Året började sedvanligt med en vecka i Storlien med släkten på mammas sida. Vi hade tur och fick två dagar med massa pudersnö och opistade backar. Få saker toppar att dansa nerdför pisterna på brädan sådana dagar. Kanske var det mitt livs häftigast åkning ever. Därefter for jag och hundarna tillbaka till Öret och tränade agility i ridhuset med Örebrogänget. Slutet av januar bjöd på ett riktigt Hallelujla-moment när Les Oples gick igenom besiktningen - Tjoho!

FEBRUARI

En händelserik månad som startades den 8/2 med årets första agilitytävling, i Medskog. Jag hade två pigga och tävlingssugna hundar i bilden och för första gången i vår agilitykarriär blev vi diskade i samtliga lopp, men kul hade vi! Den 15/2 fick jag chansen att delta på en eftermiddagskurs i agility för Veronica Bache och tog den. Det resulterade i Billys och mina  kallaste men också roligaste agilitytimmar i ett ridhus utanför Örebro. Efteråt var mina fötter så svullna efter kylan att jag inte fick ner dem i mina vanliga skor på två dagar. Februari bjöd även på en Markus Krunegård-konsert på Raw i Eskilstuna tillsammans med Malin & Max, och så blev jag medryttare på ponnyn Figaro. I slutet av månaden började Nell uppföra sig väldigt konstigt och det visade sig att hon hade utbredd spondylos vilket resulterade i sjukpension från all agilityträning och tävling.

MARS

Föddes Billys första kull hos kennel Combine då Rempan klämde ur sig X välmående guldklimpar och jag for hem från Öre för att umgås med underverken. Den 28/3 tävlade Billy och jag agility i Laxå med en 5:e plats i agilityklassen som bästa resultat.

APRIL

I april packade jag resväskan och hängde med familjen till Sicilien en vecka. En otroligt lyckad resa med bilande runt på ön, sevärdheter, världens godaste pasta och massa skratt.

MAJ

Maj var som den oftast är full med hundaktiviteter, men den infirades med valborgsgrillning med mina undebara studiekmrater i Örebro. Dessutom innebar den intensivt arbete med B-uppsatsen tillsammans med Ida. 17/5 spenderades på Open Show i Uppland där Nell stog 2:a i veteranklass med HP och Billy vann jaktklassen och blev BIS! Den 21/5 var det dags för kennelträff och funktionsbeskrivning av M- och N-kullarna, och dagen därpå var det otroligt givande apporteringsträning med ett gäng Combine-hundar med Bitte Lind. Redan helgen därpå var det dags för Retriever Ungdoms träningshelg som jag både var med och arrangerade och deltog på. Svettigt, men kul!

JUNI

I juni åkte jag på min efterlängtade agilityvecka på Gotland tillsammans med Linda och Nell&Billy. Vi tävlade tre dagar och hängde på stranden två. På tävlingarna var det stora startfält och hård konkurrens. Inte ens Billys nollade lopp i agilityettan sista dagen räckte till pinne, men vad gjorde det när vi hade så trevligt och såg så himla bra agility. Midsommar firade jag sedan på 5öre tillsammans med mina bästisar Nell&Bill samt kusinen Max. Senare delen av månaden satte mamma och jag igång med regelbundna  morgonträningar med apporteringsträning på vatten i grusgropen, vid skjulsta och i skiren för att trimma Billy inför höstens eventuella starter i Öppen klass på jaktprov. Juni var också månaden som Nell och Billy fyllde 9 respektive 6 år.

JULI

Utställningsdags igen! Denna gången i arrangerat av SKK i Köping, där Billy vann championklassen ich  slutade som 2:a bästa hane. Nellan stog 3:a i tikarnas veteranklass efter två championtikar. Juli var också månaden då jag började mitt sommarjobb som tidningsbud och spenderade nätterna i postbilen och dagarna i skogen. Sömn var något av en bristvara i perioder och jag blev en mästare på att somna snabbt och sova korta pass mellan aktiviteterna. Jensa kom hem efter sex veckor på luff i Europa och vi spenderade en underbar helg på mitt älskade 5öre tillsammans med Malin och Max.

AUGUSTI

7-9/8 var det dags för årets goldenspecial vilken innebar debut i Öppen klass på WT för mig och Billy. Jag var nervös, men peppad. Vi kom runt de 5 stationerna med 74 poäng vilket räckte till ett 2:a pris. En prestation jag var, och är, oerhört stolt över. När jag tog emot det diplomet är nog en av mina bästa stunder under 2009. På utställningsdagen stog Nella 2:a i veteranklassen. En vecka i augsti packade Malin och jag varsin ryggsäck och flög till greköarna Skiathos och Skopelos där vi tuffade runt och hade det gott. 30/8 debuterade jag och Billy i ökl på jaktprov i Fellingsbro där grabben gjorde ett bra jobb, men gick inte till pris.

SEPTEMBER

Billy och jag startade på ännu ett WT annordnat av Goldenklubben Närke, och tog ännu ett andrapris. Vi startade även på officiellt jaktprov i Kisa, klarade släpspåret och fick ett tredjepris. Jag och mina nya hundbästisar Sara&James gick på den första träffen på höstens efterlängtade Rallylydnadskurs. Vi hann även med en tur hem till Eskilstuna och start på EBK's KM i agility där Billy slutade som 3:a i largeklassen.

OKTOBER

Den 3/10 var det jaktprovsdags igen. Denna gång i Ökna och med ännu ett tredjepris som resultat. Min 22:a födelsedags spenderades på Open Show där jag visade Billy till vinst i jaktklassen med HP och sedan 2:a bästa hane. Tyvärr kantades oktober av en tråkig händelse när jag hade inbrott i älskade gammelopeln.
.

NOVEMBER

Den stora händelsen i november var definitivt besöket i ett av Kolmårdens varghägn. Efter att ha varit utan medryttatponny en tid då Figge blivit sjuk började jag rida gotlandsrusset Chickaruss som står i samma stall som Figge. Det stog även klart att Oples var utom räddning. Tråkigt, men tack vare snälla Maria som ställde upp med samåkning kunde jag och Billy träna agility i Gryts ridhus i år igen. November avslutades i djup sorg när Bess den 20/11 gjorde sig illa och fick somna in.

.

DECEMBER

Efter att hon haltat till och från under hösten tog jag slutligen Nell till veterinären. Det visade sig att hennes spondylos resulterat i et stel och spänd rygg. Det känns lätt hopplöst eftersom det inte finns någon enkel bot. BOT-täcke och gymnastikövningar kan förhoppningsvis lindra. Dagen innan Lucia var det dags att ta adjö till älskade Kevin, en hund som kommit att älskas av så många. Att både han och Bess försvann så tätt lämnar ett emormt tomrum i Skogsbrynet. Roligare var Lars Winnerbäcks konsert i Örebro och att min pigga uggle-mormor fyllde 80 och vi firade på Yasuragi spa.