Jag rider ju som bekant fjordingen Deo en gång i veckan. Jag börjar ha varit där några gånger nu och idag kom Deo farande genom hagen när jag ropade på honom. Då blev jag allt lite rörd, för han är verkligen inte världens fartigaste om man säger så och tidigare har jag fått gå och hämta honom längst ner i hagen.

Hundarna har alltid varit med i stallet såklart men idag fick Billy hänga med ut i skogen för första gången. Jag har verkligen respekt för hästar och har tyckt att Deo skulle få vänja sig vid mina fyrbenta kamrater lite successivt. Det gick dock superbra i skogen så nu får Billy hänga med ut i fortsättningen.

Jag mår alltid så otroligt bra när jag kommer hem från ett stallpass. Jag blir som laddad med massa positiv energi. Hästar är verkligen häftiga djur!

Bild på Deo lånad från hans egen hemsida

Igår fyllde jag 23 år och liksom förra året spenderade jag min födelsedag på hundutställning, detta år som sagt på SSRK's utställning i Mjölby och vilken dag det skulle komma att bli! Den började trevligt då mammas Tessa blev BIR valp, Tino stog placerad i bästa hanklassen och senare blev även Billy/Remy dottern Bonnie som mamma delar med Carolina Nilsson trea i bästa tikklassen med cert!

Men innan certet delades ut var det såklart veterandamernas tur att springa sina varv ringen. Jag visade Nell som för dagen var pigg och allert. Det var fyra hundar i klassen varav en var mammas championtik Magda och döm vår förvåning när Nell och jag blev placerade på förstaplatsen med klassens enda CK! Det var så galet att jag inte kunde sluta skratta när jag klev ur ringen. Min älskade Nell blev även BIR-veteran och fick drygt 10 år gammal för första gången sätta sin fot i en finalring, där hon placerades på en fjärdeplats.

Jag vet att jag är töntig men jag blir faktiskt lite fuktig i ögonen när jag skriver detta. Min älskade Nell, Combine-familjens svarta får, fick för en gångs skull lyckas. Detta blev Nells andra klassvinst i officiella sammanhang, men den första som jag visat henne till. En klassvinst har Nell tidigare i sin meritlista, året var 2001. Då gick hon i juniorklass och visades av min mor.

Egentligen borde jag ligga nedbäddad i sängen nu eftersom avfärden imorgon kommer ske brutalt tidigt. Dels eftersom mamma har en valp med och dels för att vädret inte ser ut att bjuda oss på det bästa väglaget. Dock har jag fastnat i TV4:as lördagsfim Juno. Note to self: Fastrna aldrig i 4:ans filmer - blir dubbelt så långa med alla nedrans reklamavbrott!

Imorgon bär det alltså av till Mjölby för SSRK-utställning. Lite spännande eftersom det är en ny domare som dömer golden. Kerstin Henriksson är hennes namn.

Vårt team imorgon är alltså som sagt mammas unga tik Tessa, Combine Quite a Miracle. Sen har hon Tino, Combine Nintendo i hanarnas öppenklass. Och till sist har vi både Magda, Combine Flames of Fantasy och min Nell, Combine Elle i veteran. Var ganska mycket hundar anmälda vilket ju alltid är kul!

Nu ska jag trä på Nella sin korsett så att pälsen ligger fint imorgon också. Herre, jag hör hur jag låter. Jag är ta mig tusan galen...

Idag när vi vaknade låg ett tunt snötäcke på marken. Hundarna blev aldeles lyriska och Billy åkte fram på ryggen/sidan hälften av tiden. Nell fick istället sin traditionsenliga ätmani och ville äta upp all snö. Hon hade knappt ens tid att gå in och äta frukost. Herregud...

På facebook skrev många av mina kompisar att vintern var här, men så dramatiska vet jag inte om vi behöver vara. I min värld är det nog höst ett tag till. Nu ska jag ta ock slå ihop datorn och låta Foppa ta mig till Eskilstuna. Vill ni  veta något sjukt förresten!? Jag har en funktion på bloggen som gör att jag kan se en del fakta om mina besökare. Bland annat visar den vilka sökord man sökt på om man kommit hit via en sökmotor och någon stackare hade googlat "Foppa+Örebro" för att hamna på min blogg. HAHA, BLÅSNING!

Jaja, åter till saken. Ikväll blir det alltså mys i Hållsta, imorgon trimma & bada hundar för på Söndag bär det av till Mjölby för hundutställning.

Min vackra höstkille har äntligen fattat att jag bjuder på gottis om han på eget
innitiativ hoppar upp på den här bänken. Han är inte alltid så snabb men han är söt!

Under mitt första besök i England fick jag träffa Phillippas valpar; golden retrievern Boycie, Birdsgreen Sweet Reward of Castleman och labradoren Monkey, Lavenghyl Isle of Arran. De var då runt sex månader gamla och jag minns att jag fick hjälpa Phillippa lägga grunden för deras dubbelmarkerings-träning. Boycie fattade galoppen direkt, mendan Monkey var mcyket långsammare. Men Pip älskade sin Monkey ändå och jag minns att hon sa att hon trodde på honom. "He has lots of style Jenny, and in the end thats what it is all about", brukade hon säga.

Fyra år senare erövrade Boycie sin FTCh-titel. Lillebror Monkey var liksom när de var yngre inte lika snabb, men har på senare år blommat ut. Både år 2008 & 2009 har han varit kvalificerad till IGL och från och med idag kan han också titulera sig FTCh. Det är ju bara att lyfta på hatten och låta sig imponeras...

Bilden är från min första Englandsresa år 2004.
Monkey och Boycie är ynglingarna närmast Philippa.


Bild från min andra resa år 2006. Boycie är andra
hundenfrån vänster och Monkey sitter längst till höger

Förra veckan sken solen i princip varje dag, färgerna varma och luften härligt krispig. Som vi njöt! Idag slog höstrusket till med en ihärdig snålblåst och duggregn som har klätt av alla mörkröda löv från den stora eken utanför vår port. Samtidigt som jag tycker det är ruggigt kan jag inte låta bli att undgå det lilla pirret i min mage som det framkallar. Sånna här dagar plockar fram mina minnen från England. Det är fyra år sedan jag var där nu - FYRA ÅR SEDAN! Det är fruktansvärt vad tiden rinner iväg alltså...

Field trails blev det i princip varje helg, här på ängamark...

Men den allra valigaste terrängen var ändå sockerbetsfält...

Kaninjakt på de skottska hedarna...

 

Spanieltrails med cockern "Secret" som stal mitt hjärta...

Goldenteamet på Keepers Cottage: Castlemans Beaver "Beef", "Sparky"
& FTCh Birdsgreen Sweet Reward of Castleman "Boycie".

Ta mig tillbaka!

 

Idag testade jag något nytt. Istället för att låta hundarna äta frukost inne strödde jag ut fodergivan i det halvhöga gräset på ängen och lät hundarna söka rätt på foderkulorna. Båda tyckte att det var jättekul och sökte noggrant. Att Nell gick som en dammsugare var väl ingen skräll direkt, men att även Billy som kan vara lite småkinkig med maten sökte intensivt utan avbrott trots att ett par fotgängare med hund passerade förvånade mig. Själv satte jag mig på en sten och njöt av solskenet. Härligt!

Hemma igen började Nell tigga frukost. Vår rutin är ju vanligtvis att frukost kommer efter morgonpromenaden. Därför fick de varsin deciliter inne också för att Nell skulle kunna tagga ner. Att låta dem söka rätt på maten ute är dock något jag kommer att låta dem göra igen, eftersom de verkligen uppskattade det. Dessutom tror jag verkligen inte att det är negativt att låta dem jobba lite för brödfödan.

Funderar på om man kanske skulle kunna ta det ett steg längre och göra ett litet matskåls-sök. Någon som har testat?

En koncentrerad Billy och en Nell som njuter av en härlig morgon

Det här med fart och effektivitet är en omdiskuterad och kanske snudd på känslig fråga. Retrievers av jaktvariant, i synnerhet labradorerna, är oerhört snabba och explosiva. Visst är de uppseendeväckande och drar blickarna till sig med ben som ibland knappt ser ut att nudda marken då de flyger fram i terräng. Jag tycker att de är enormt häftiga och kan se likheter med agilityn där vallhundar, i synnerhet border collies, är helt överlägsna. En BC som går snabbt och rätt är generellt sett svårslagen.  På liknande sätt tycker jag att våra b-prov fungerar. En genomarbetad jaktlabbe har inga problem att ta hem 1:an med HP. Men med en snabb hund på agilitybanan går det också snabbt fel. Ett hinder rivs eller hunden tar fel väg, det blir väldigt uppenbart och konkret när något går snett på agilityplanen. Ute på söket i jaktskogen blir det kanske inte lika uppenbart, eller?

I provbestämmelserna står följade att läsa under bedömningspunkten "c. Fart": Hunden ska arbeta med god fart, dock ej så att förmågan att lokalisera apporter blir lidande. Långsamt arbete räknas hunden till nackdel. Inga konstigheter med detta eller hur? Vidare under bedömningspunkten "b. Sök" kan man läsa: Ineffektivt sök räknas hunden till nackdel.

Min Billy är en viltfinnare på söken går han ofta ut och arbetar rytmiskt och metodiskt i vind. De områdan han passerar får han med sig. På flera av de prov jag har startat har Billy dock fått nedslag på sin fart. Han rejsar inte fram i skogen utan gungar framåt i en rund galopp. Vid lokalisering av vilt/uppföljning av doft går han ner rejält i tempo, men växlar sedan upp på väg in. Nästan inne slår han ofta ner farten och tar de sista fem stegen i trav. Ser man det som bristande fart så accepterar jag när de säger att det drar ner effektiviteten. Det jag däremot har svårt att acceptera är att flera av de jaktlabbar jag gått i par med fått idel lovord gällande sina sök av domarna. Visserligen har det varit duktiga men minst ett par har farit runt som rena rama tornados under söken. Visst har de fått in vilten, men för att lyckas med detta har de behövt gå över samma områden flera gånger. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det är effektivt sökarbete och om förmågan av att lokalisera apporterna faktiskt har blivit lidande.

På ett prov där vi fick skicka växelvis varannan gång blev det väldigt uppenbart att Billys låga fart inte behövde betyda en högre grad av ineffektivitet än vår svarta parkamrat. De vilt som parkamraten fick in fick denne in ett ett högt tempo, men vid ett par av skicken blev föraren ombedd att kalla in hunden då den letat så länge utan att hitta. Billy jobbade i ett mycket lugnare tempo med fick in ett vilt vid varje skick. I slutändan hade Billy därför fler vilt i sin hög. Ändå uppfattade jag det som att denne fick högre betyg i den muntliga kritiken gällande sitt sökarbete som kallades "Ett bra sökarbete" medans Billy beskrevs med orden "En hund som söker bra, men inte lika fort". Trots att Billys sökarbete uppenbarligen haft högre effektivitet fick han alltså nedslag på sin fart.

Nu kanske detta kan uppfattas som "Billys försvarstal", men så var faktiskt inte tankten. Han var mest ett tacksamt objekt för att beskriva detta fart/effektivitets-fenomen. Dessutom är det ju just med honom jag har fått dessa erfarenheter. Jag är ingen jaktprovsdomare och har inte på långa vägar samma erfarenhet som dem. Men eftersom det här är min blogg med mina tankar så tycker jag ändå att min funderingar hör hemma här.

Nella har varit lite stel de senaste dagarna så hon har fått ta det lite lugnt. Inte bara ligga inne då förstås, men fått flera kortare långsamma promenader istället för att hänga med på de långa turerna. Därför har det blivit rätt mycket dubbla promenader. Har nog samanlagt gått en mil om dagen med hundarna minst! På långa turen har Billy och jag dock ärats av sällskap av Thess & Ida. Sannerligen trevligt att ha någon att snacka med längs vägen.

Folk runt omkring mig har sedan jag började träna med Billy ofta fått påminna mig om hur viktig min del i arbetet är. När jag och Billy gick vår första kurs för Anita Norrblom, kennel Thorsvi fick hon upprepade gånger uppmana mig att tro på min hund, och påminna mig att han kunde bara jag trodde på honom. Detta är någt jag fått höra på flera av de kurser jag deltagit på senare också. Anki Andersson, kennel Searover var den första som gav mig den exakta formuleringen "tänk på hurviktig förarens inställning är". En formulering som min mamma därefter har påmint mig om ofta.

Visst köpte jag deras kloka ord och försökte nog verkligen ta dem till mig men själv har jag nog jobbat lite efter inställningen: När man väl lärt hunden något ska den väl bara kunna prestera sen. Jag har haft svårigheter att få tanken kring hur det som händer inuti mig egentligen kan påverka Billy.

Jag var tvungen att uppleva det praktiskt den här säsongen innan jag verkligen kom till förståelsen. När den värsta besvikelsen efter magplasket i Sunne lagt sig fick jag något av en aha-upplevelse. Det gäller att arbeta som ett team med sig hund och ge den bästa möjliga förutsättningar att utföra en prövning på ett så bra sätt som möjligt. Förarens insats och attityd kommer att genomsyra hundens arbete. Äntligen har jag insett hur viktig förarens inställning är!

Jaktprovssäsongen är över för min och Billys del sedan ett par veckor tillbaka. Under provtiden gick tiden så fort för jag hade hjärnan på högvarv hela tiden. I efterhand förstår jag att jag gick in i något slags konstant fokusläge. Det är nästan så att jag vill skratta åt migsjälv samtidigt som att jag faktiskt beundrar att jag klarade av att leva i min lilla fokusbubbla. Att Billys träning upptog mycket av min tid är verkligen ingen underdrift. Fråga bara min pojkvän eller min familj och de kommer att sucka åt min besatthet. Bläddrade igenom mitt föreläsningsblock jag har i skolan idag och det har regelbundet små hundrelaterade anteckningar i marginalerna.

Nu har vi dock växlat ner lite, och det är på sätt och vis skönt samtidigt som jag saknar känslan av manisk struktur och ett ständigt jävlaranamma i bröstet. Under de senaste två veckorna har jag istället haft mer tid för reflektion. Jag har faktiskt i princip alla våra starter som små fimsekvenser i huvudet som jag kan spela upp gång på gång. Men jag har också analyserat olika rutiner jag haft precis innan start, hur jag jobbat i perioderna mellan proven och tittat påskillnader mellan 2009 - 2010. Även bedömningsprotokollen har jag lusläst (det från eskilstuna verkar dock ha fått ben tyvärr), jämfört och begrundat.

Jag har kommit fram till flera slutsatser, men det är framförallt tre reflektioner som jag känner att jag skulle vilja dela med mig av. Kanske kan de inspirera, tipsa eller bara ge er något att fundera en stund på. Inom en snar framtid kommer ni därför att kunna läsa om:

* Vikten av förarens insats och attityd
* Funderingar om fart & effektivitet
* Nyttan av en coach & ett bollplank

Vi börjar imorgon!

Nu säger vi godnatt!

Billy tar fortfarande mer än gärna ett dopp, men det är inga längre simturer vi pratar om. Nu är det snabbdopp som gäller.

Ner och doppa magen...


...sen fort upp igen...


...och ruska sig!

Vid lunch släppte Mille & Anna av Billy på väg till IKEA. Grabben intog studentgatan som den prins han är, genom att lyfta på benet i vartannat steg: "Tjejer, jag är tillbaka!". Som mamma gärna påpekar var det i renoverat skick han återkom, kammad med badad mage, klippta klor och friserade tassar.

Gladast av alla blev älskade lilla Nella. Hon blev så glad när jag öppnade dörren att hon for ut med ett tjut och hälsade på Billy. Sedan när jag lät dem lulla på gräsplätten utanför följde hon Billy som en liten svans.

Som mina hundar har vuxit ihop den senaste tiden. I vardagen verkar de inte ha mycket utbyte av varandra, leker inte och interagerar inte så att det syns. Men uppenbarligen uppskattar de av varandras sällskap ändå. När Billy åkte hem blev Nell nästan som deprimerad. Ville inte så gärna träna eller gå på promenad och istället för att stensova på sin madrass låg hon och tittade olyckligt på mig.

På promenaden idag knatade hon dock på som vanligt och hemma i hallen placerade sig Billy i korgen och Nell på madrassen bredvid. Snart snarkade de som grisar och allt kändes precis som vanligt igen.

Höstbästisar!

Ja, nu har det varit stiltje i bloggen några dagar. I fredags var jag och önonspeglade Billy i Arboga. Det var dags att förnya undersökningen och trots att man egentligen inte tror att någon ska vara knasigt så får jag alltid lite förhöjd puls innan veterinären säger att allt ser bra ut. För bra såg det ut!

Billy fick sedan skjuts till Hållsta där mamma behövde honom i helgen. Nella och jag återvände dock till Öret och inväntade syster Malin som varit på besök i helgen. Alltid trevligt med lite syskonbesök! Sara & James har också varit på gästspel i helgen och vi har hunnit med två små skogsturer. Mys!

I veckan väntar massa kul. Idag runt lunch kommer Billy tillbaka. Han får skjuts av Mille & Anna som ska till IKEA. Ska bli skönt att få hit min kille igen. Imorgon har jag en dejt med Deo. Förhoppningsvis håller sig vädret såhär underbart - och då blir det massa utomhus kul resten av veckan!

Under provsatsningen cyklade jag ju halvmilen cirka 5 dagar i veckan, men eftersom Nell inte kan hänga med på cykelturerna har det blivit mindre av den varan den senaste veckan. Efter middagen ikväll kände jag mig dock riktigt rastlös och tog ut Billy på en cykeltur.

På något sätt har cykligen blivit något som Billy verkligen älskar. Speciellt när vi cyklar här i Örebro. Jag gissar att han upplever det som en slags social aktivitet som vi delar bara han och jag. På allt annat vi gör är ju oftast Nell eller någon träningskompis också närvarande, men under cykelturerna här i Örebro är det bara vi två.

Under cykelturerna blir grabben som en helt annan hund. Min lite lunkiga kamrat blir helt förbytt och vill springa fort, fort bredvid cykeln. Idag när han såg att jag låste upp cykeln blev han så till sig att han gav ifrån sig ett skall och ylade sedan så som han ibland kan göra när han vill skynda på mig. Sedan drog han som en skott genom studentgatan och stannade inte förrän lågt borta på gräsytorna där han gjorde lekinviter medans han väntade på att jag skulle komma ikapp.

Minns ni Figge som jag red förut? Fina lilla Figge som lufsade ut i skogen med mig på ryggen. Snällare häst fick man leta efter. Jag kunde kravla runt på den lurviga ryggen precis som jag ville och Billy kunde hänga med ut på våra skogsturer utan problem. Efter ett tag fick jag dock sluta rida honom då han blev sämre i sina ben. Istället red jag busponnyn Jacke, men det blev aldrig riktigt samma sak. Under sensommaren blev Figge så dålig att han fick flytta till de evigt gröna ängarna. Hoppas du har det bra nu lilla Figge!

Den här hösten har jag sett mig om efter en ny skrutt-ponny att lufsa ut i skogen med och jag fastade ganska snart för Deo. Han är allt som Figge inte var, vilket på sätt och vis är rätt skönt. Deo är en man i sina bästa år om man frågar honom själv. Enligt Deo finns människor till för två saker: att klia honom och servera hans mat. Han är förvisso väldigt väluppfostrad men det gäller att hela tiden vara med för Deo kan när som helst hitta på bus.

För er som läst tidningen Min Häst och känner igen karaktären Mulle, kan jag avslöja att Deo ibland påminner mig om honom. Deo busar dock alltid med glimten i ögat och är absolut inte elak. Och imellan buset är han verkligen jättesöt. Idag när jag ledde in honom från hagen placerade han till exempelsitt stora huvud på min axel och när jag lindade hans framben körde han ner sin mjuka mule i mitt hår och blåste till.

Man har aldrig tråkigt med Deo, för han är väldigt uppfinningsrik. Här är ett exempel
 på hur det kan se ut före och efter man lämnat Deo själv i stallgången cirka 3 minuter.


Vem smälter inte för den här sötnosen?

Veckan efter hemtenta innebär lugnets vecka. Lite litteratur att läsa och ett par föreläsningar, men i övrigt ganska lugnt. Hundarna och jag spatserar långa långsamma promenader om dagarna och bara njuter. Igår la jag ut ett par linjetag till på två platser vi använde om "kända platser" innan sommaren och Billy for iväg på dem som ett skott.

Annars passar vi på att utnyttja att vi är med bil igen. Igår tog vi en sväng till brukshundklubben för att promenera i ny skog och träna lite på agilityplanen. Tänk att Billy är så duktig trots att vi haft ett megalångt träningsuppehåll. Det jag en gång lärde honom sitter tydligen som berget. Tar dessutom högerslaomet i princip lika säkert som vänsterslaomet nu. Rusktigt kul tycker han också att det är och pinnar på som aldrig förr. Igår drog han före mig en hel raksträcka. Det har aldrig hänt förut och kändes riktigt tufft!

Såhär kul har vi på agilityplanen! Bilden nedan blev dock lite mer seriös...

Först vill jag börja med att tacka för alla grattis som har ramlat in på Facebook, mailen och inte minst i kommentarsfältet på bloggen. Jag blir så rörd av era fina ord! Idag skrev Sandra en fråga i samband med grattis som fick mina tankar att börja snurra:



Är det nårgon som vet svaret? Hur många golden har blivit SE UCH under året? Hur många retrievers? Vilka känner ni till som har titeln? Vore ju jättespännande att få veta!

Idag fick jag bilder från jaktlägret i Dalarna och fastnade för den här sköna
bilden på Billy och mig. Tror att vi har någon slags teorigenomgång.

Sedan jaktprovet har hundarna och jag tagit oss lite välförtjänad vila. Sedan juli har Billy och jag hållt ett strikt träningspass och högt tempo. Även Nell har haft sitt rehabprogram, som kanske visserligen inte varit så fysikt krävande men ändå tagit sin tid och ork. Sista halvan av den här veckan har vi bara lufsat i skogen och på ängarna alla tre. Billy är på hög aktivitetsnivå och vill inte gå en hel dag utan någon träning eller stimulans, men att få fribusa med en tennisboll eller träna lite tricks har han tyckt varit fullt gott.

Idag är det helg och Jens + kamera följde med till Örebro Brukshundklubb för att dokumentera när vi lattjade lite bland hindren. Eftersom Nella är bra i sina ben fick hon också träna lite, fast bara lite slalom, tunnlar och small-hopp. Damen tyckte att mitt beslut var toppen och blev jättebusig!

Stilstudie på Nell i slalom...

... och på en något yvigare Billy. Tycker ändå att det är häftigt hur den stora
hunden liksom tråcklar sig igenom slalom så smidigt och fort som han ändå gör.

Ja, jag måste skriva det igen. För det känns så underbart att äntligen få skriva det. Fast självklart är det inte bara själva titeln som är glädjande, det är också skönt att äntligen ha fått till det. Att få lyckas, nå sitt mål och visa vad Billy och jag faktiskt kan.

I onsdags var det alltså dags för jaktprov igen, den här gången i Ljungås utanför Allingsås. Oj vad jag våndades om jag skulle åka eller inte efter helegns flopp, men efter en massa vridande och vändande såg jag alla tokigheter jag gjort i Sunne. Eller kanske snarare vad jag inte gjort. Man måste ju jobba som ett team och inte bara lämpa över allt ansvar på hunden. Med den insikten bestämde jag min ändå för att åka. Arrangör var SSRK Västra och dagens domaren var Gunnar Petersson. Vi gick i fjärde par tillsammans med en flattik. Provet började med att Billy fick en enkelmarkering med nedslag bakom en liten kulle. Billy for iväg och kom snabbt tillbaka med duvan. Sedan blev det en liten transport och parhunden fick hämta en landirigering.

Vidare promenad ner till det ganska djupa och långsmala söket som gick längs med en sjökant. Marken innehöll flera terrängbyten med vass och vatten till vänster och skogsmark till höger. Dessutom löpte två mindre diken genom marken, men det var inga problem. Det fanns sju vilt ute och Billy plockade ganska enkelt in allihop. Han tog för sig och tänkte marken väl, framförallt använde han näsan mycket bra. Söket innehöll kanin, kråka, mås, duva, and, fasan och kaja och han visade inga tendenser till att hänga över något vilt. Han hade helt enkelt en strålande attityd och gjorde nog ett av sina bästa sök.

Sedan följde transport ner till vattnet och flatten fick hämta en dubbel. När den greppat nummer två fick jag skicka Billy på ett linjetag längs med sjöns kant. Det var ganska långt, kanske 60-70 meter. Billy tog mitt kommando bra och började simma längs kanten men efter kanske en tredjedel at sträckan klev han upp på land och eftersom jag isåg att jag skulle ha svårt att få honom i vattnet därifrån dirigerade jag honom landvägen som han även tog på tillbakavägen.

Upp till söket igen där parhunden fick utföra samma jobb, och sedan tillbaka till vattnet där Billy fick hämta in dubbeln. Första kom in fint, men på nummer två hade Billy inte jättelust att gå i det kalla vattnet igen utan tog några simtag och vände. Efter att jag tagit upp honom och skickat om kom nummer två in utan problem. Uppe på land fick parhunden en enkelmarkering och sedan fick Billy en landdirigering. Skottet ekade snett ut över skogen och jag var lite nervös att Billy skulle vilja gå dit men han tog mitt linjetag jättefint och allt jag behövde göra var att ge söksignal när han nått fram. Vilken känsla!

I den muntliga kritiken var Gunnar väldigt hemlighetsfull och berättade bara om man gått till pris eller inte, inga indikationer på prisets valör. Det hade vi och även om jag bara vågade räkna med en 3:a föddes nog allt ett litet hopp om 2:an. Efter att ha sett honom skicka hem en i övrigt jätteduktig jaktlabbe som inte alls velat gå i vattnet på nummer två på dubbeln sjönk dock mitt mod. När Gunnar ropade upp oss på prisutdelningen och konstaterade att Billy var en hund "väl värd sitt andrapris" kastade jag mig runt halsen på honom. Lite förvånad blev han nog, att någon kunde bli så glad över en tvåa men sedan förstod han nog och log han med.