Det är så mycket i slutet av min USA-termin som jag aldrig han berätta om i bloggen. Tiden gick så snabbt i slutet... Bland annat upplevde jag en fantastisk resa tack vare mina Italienska kompisar, fyra helgalna snubbar som hyrde en husbil och bjöd med mig och ett par till. Under fyra dagar hann vi med att köra i 3, nästan 4 delstater, se röda berg och indianer i monumnet valley, köra rakt genom no-mans-land där det betade förvildade kor och hästar, uppleva Grand Canyon och Lake Havasu samt campa på rastplatser längs vägen. Är det något ni är intresserade att höra om och se bilder från kanske?

En annan sak jag inte tror att jag berättat är att jag och Malin åkte och hälsade på Trooper i Palo Alto, utanför San Fransisco. Minns ni honom Tuppe? Min älskade Troope-poop som var så trög så trög men det snällaste som fanns, som jag hade i drygt ett år innan vi skiljdes åt.

Att återse Truppe var härligt. Han bor som en kung i en villa vid Stanford University, i vars parker han promenerar dagligen, tillsammans med sin kamrat labradoodlen Scout. Fortfarande like trög, lika snäll och oerhört älskad av sin nya familj.

Om det klickade och Truppe kände igen oss vet jag i ärlighetens namn inte riktigt. Han blev förvisso väldigt glad, men det blev han tydligen alltid när de fick besök. Jag testade lite av det jag lärt hoom. Vissa saker hade han glömt, men det mesta satt i.

Vi sov kvar en natt i Palo Alto. På morgonen innan vi åkte när satte jag mig på golvet kom han och la sig bredvid mig. Vi tittade på varandra och så satt vi så en lång stund. Jag upplevde det som att vi hade ett litet moment. Det kändes fint på något vis, som att han tydde sig till mig även om han kanske inte riktigt visste varför.

För mig var Trooper en oerhört speciell liten hund, då han var den första valp och unghund jag tränat som min från början. Jag vet att det var rätt beslut att skiljas från honom, men det var också bland det svåraste jag gjort. Det smärtade en lång tid både innan och efteråt. Att träffa honom i Palo Alto var skönt men också lite sorgligt. Skönt att veta att han lever så gott och har det så bra, men sorgligt att inse att för honom är jag egentligen ingen särskild numera. För mig kommer han ju nämligen alltid att vara någon alldeles, alldeles särskild.

Känner ni igen Truppe? Visst är han stor och stilig!Den sista bilden är från sista
morgonen ihop. Lite snör det ihop sig i halsen när jag tittar på den måste jag erkänna