Ikväll skålar vi för Nell!
Idag fyller världens bästa Nell 12 år. Min stora kärlek!
Nell har funnits i mitt liv sedan hon föddes, men blev min kompis först när hon var dryga halvåret. När hon fyllde ett var vi redan bästisar och det har vi varit sedan dess. När jag fyllde 15 fick jag ta över ägandeskapet, vilken lyckans dag!
Nellan är speciell för mig inte minst för att hon är min första jycke, men kanske mest för att hon varit med mig genom så stora förändringar och speciella perioder i livet. De första tonåren, högstadium, gymnasium, universitet, somrar med jobb i Stockholm, studenten, lämnandet av tonåren, flytt till Örebro, examen och så flytten till Stockholm. Trots att hon inte talar, mest sover och springer i skogeb är hon är ett unikt stöd och stor trygghet i allt jag företar mig.
Midsommar blir starten på något nytt
Midsommar, midsommar! Midsommar 2012 kommer jag definitivt att minnas med ett leende. Dagen började redan vid sextiden med att jag styrde Foppa mot nyköping för att hämta upp våra Europeiska gäster, Marcel och Davide. Nästa stopp blev ett hus mitt ute i ingenstans där vi hämtade Malin och Johanna.
Sen rullade vi mot Vikbolandet och Lönö. Som packade sillar satt vi i Foppa. Hundarna + ett par ryggsäckar i bakluckan och så fem personer + resten av all packning och massa mat i resten av bilen. Men humöret var på topp. Till och med när Malin, Marcel och Davide höll på att missa färjan för att de stog och fotade/pratade precis vid kajen garvade vi bara.
Vid vägens slut låg Lönö och när vi klev ur bilen och kramade om Heddan förstod jag att det här skulle bli riktigt bra. Gästerna trillade in en efter en och snart satt vi och åt lunch i solen. Därefter följde lekar (mitt lag vann!!!), blom- och lövinsamling, klädning av stången, massa danser, kaffe som följdes av öl i solen, grillning, flum, jordgubbar, bastu, bad och så till sist häng innan folk droppade av i säng.
Runt klockan fyra på morgonkvisten var det inte många kvar uppe och jag satt tillsammans med Chris, Victor, Malin, Johanna och en snubbe som hette Mats på golvet i det lilla köket, drack vatten och njöt av känslan i bröstet. Jag var glad, gladare än på mycket länge och hade svårt att slita mig.
Den här våren har verkligen inte varit lätt alla stunder. Mycket har vänts upp-och-ner och in-och-ut. Jag har tvingats ta tuffa beslut, inse att vissa vänskapsband nog inte var så starka som jag trott och se hur ålderdomen tagit ett stadigt grepp om min bästa vän och livskamrat. Men nu känner jag hur det vänder. Midsommar får symbolisera starten för något nytt. Hinder kan ses som utmaningar, ålderdom kan vara vackert och nya vänner kan vara lika mycket värda som gamla.
Ni vet nog vilka ni är - till er vill jag bara säga ♥ ♥ ♥
Det blåste en aning på färjan över till Vikbolandet
Vår fina värdinna Hedwig håller välkomsttal vid sillunchen
Dags att klä midsommarstången. Nell och Bill passade på att mingla såklart.
Billy myser med tyska Marcel, italienska Davide, Chris och Malin
Mitt i midsommarnatten sprang vi ner till vattnet för att slå på bastun
Midsommardagen spenderades vid vattnet genom att powernapa och grilla körv
På väg mot midsommar
Nu har jag tagit en tablett och ska sova. Imorgon blir det supertidig uppstigning för avfärd mot Lönö där jag ska fira midsommar - men först en sväng förbi Skavsta flygplats för att hämta upp tyska Marcel och italienska Davide, två kompisar från tiden i USA som kommer till Sverige för att fira midsommar med oss.
Drygt ett år gammal bild på Chris, Heddan och Marcel, tagen i Sunny D, California. Åhhh...
Sleeping beauty
Så fort vi kommit in vill hon sova igen. Bäddar lite på sitt täcke och faller sedan ihop på det med en nöjd suck. Snart hör jag på hennes andning att hon sover. Långa lite pustande andetag. Det låter skönt och jag känner något slags lugn själv där jag sitter bredvid och knappar på min dator. Sen sover hon där helt ostörd av allt omkring henne. Inte förrän jag sätter mig och stryker henne lite över ryggen öppnar hon yrvaket ögonen. Svansen börjar taktfast slå mot golvet.
Så här är det inte alla dagar. Men idag har hon haft en trött dag. En gammal hund har hon ju varit ett tag nu men de senaste månaderna har det känts som att hon blivit äldre fort. Hur lång tid kommer det ta innan alla dagar är som idag?
Som jag älskar min lilla Nellsa! En varm känsla som får mig att le. Men nu för tiden när jag översköljs av den där varma känslan är det allt som oftast i kombination med en vemodig klump i halsen. Även om vår saga inte är slut ännu, känns det plötsligt påtagligt att det inte är för evigt. Att Nell inte är för evigt.
Fantastic four
Igår vände vi "hem" till Stockholm. Det har varit mycket fart, fläng, långa promenader, bad och utflykter de senaste dagarna. Det märks på Nell. Hon blir trött och stel. Därför ska vi några dagar åt återhämtning nu. Nellsan ska få sova massor på sitt mjuka täcke och gå många korta promenader i parken runt knuten och judarnskogen. På fedag bär det nämligen av igen för midsommarfest på landet!
I söndags firade vi Tinos BIS-jakt och Davys BIS-valp placeringar på SSRK Gränna
Ensamtid med kung Billy
Eftersom Foppa hastigt behövde uppsöka doktor blev han kvar i Eskilstuna på verkstad när jag återvände till Stockholm för jobbvecka. Det betydde även att Nell fick stanna i Hållsta, hon orkar inte längre åka kommunalt. Därför har Billy och jag varit själva några dagar.
Det känns hemskt och förfärligt att erkänna, men vardagen utan Nell blir faktiskt väldigt mycket enklare. Billy hänger alltid på i mitt tempo, håller koll på mig och bara, bara liksom finns där hela tiden. Lite är det som att slappna av på något vis. Istället för att konstant hålla full koll och vara på helspänn kan jag bara lunka på.
Att jag var bjuden på studentmottagning i tisdags skapade heller inget trassel. Han är ju så lätt att ha med. Åker dit med buss och tvärbana, promenerar in på festen med charmoffensiven på, morsar på westien Frosty som bor där och lägger sig sedan nöjt under ett bord på uteplatsen.
Igår skulle jag ut och käka på kvällen. Det ger alltid ett litet gnag av dåligt samvete även om jag slutar jobbet i god tid för att hinna rasta och umgås med de fyrbenta innan de får bli ensamma ett par timmar igen. Igår slapp jag dock det. Billy följer gärna med ner på söder för att hänga på uteservering. Han lägger sig lugnt och spanar nöjt på allt som händer runt omkring, tar en slurk vatten ur staniolformen servritrisen bjöd på och knaprar på brödkanterna vi inte vill ha.
Kung Billy på t-banan. Inte helt nöjd med läget, men han hänger med =)
OBS! Tro dock inte att detta gör att jag inte längtar efter prinsessan Nell. Trots att allt tar dubbelt så lång tid när hon är här, hennes morgonandedräkt får mig att avstå frukost, jag ständigt måste hålla koll på henne i skogen, hon lämnar dregelspår på golvet när det vankas mat och snarkar som en gris på sin kudde så saknas hon mig otroligt. På fredag återvänder Bill och jag till Hållsta för att hämta upp både Foppa och Nellsan - jag längtar!
En knölig gammal gubbe
Det var alltså med ett lätt bultande hjärta jag åkte dit för att konstatera att ena knölen var ett lipom (en fettknöl typ) och den andra ett aterom (en slags tilltäppt körtel). Alltså ingen fara på taket alls. Eva skrattade och kallade det gubbåkommor. Det kan vi leva med. Speciellt som Bill inte känns gubbig alls för tillfället. Han far ut på linjetag och markerigar både på land och vatten med en ärlig vilja just nu och kutar som bara den bredvis cykeln på motionsturerna.
Jag och min gamla knölgubbe!
Linda - BIS student
Igår firade vi givetvis med pompa och ståt hela dagen lång när Bindsky tog studenten. Mille hade gjort en fantastisk student-skylt till henne. Den stog ut bland alla traditionella skyltar på skolgården kan man säga.
Imorgon är det student!
Min egen student minns jag som väldigt trevlig. Det var år 2006 och även om vi sprungit lite agilitylopp ihop var Billy ännu inte riktigt en del av min flock. Då var det Nellsan som var alltet. Hon var givetvis med både på champagnefrukosten och senare mingeldam på min studentmottagning. Malin hade till och med knåpat ihop ett studenthalsband till henne. Älskade lilla Nellsan!
SUCh Combine Best Wishes & SEVCh Combine Elle
Dubarry Galway Boot
För drygt 5 år sedan hade jag mitt första möte med den klassiska Dubarry-stöveln. En hästtjej som kom och tog en privatlektion med sin jack russel hos Phillippa på keepers Cottage. Hunden hette Sally och tjejen Laura, till och med det kommer jag ihåg. Givetvis frågade jag Laura var man kunde hitta stöveln, och nästa gång vi åkte till en countrylife store och jag såg prislappen insåg jag att det var hopplöst.
Jag noterade när stöveln började synas i jaktkretsar i Sverige. Jag såg dem alltid direkt när någon bar dem. De dök också upp i svenska webbshoppar. Jag har alltid tänkt att när jag för min första lön från min första utbildningsrelaterade fasta anställning ska jag köpa ett par. Nu har jag dock slitit med den egna firman i drygt ett halvår - så när Gyllerboda reade ut udda storlekar kunde jag inte hålla mig. Äntligen är Dubarry stövlarna mina. My precious!
Titta så tjusigt mina i färgen Walnut matchar Billys guldpäls
Avlämningar på två ben
Personligen tycker jag det är fantastiskt fint när hunden gör så. Att den så tydligt visar stolthet över bytet och mer än gärna delar det med föraren. Tyvärr verkar jaktgubbarna och jaktgummorna inte hålla med. De prioriterar istället en snabb avlämning där hunden i princip trycker in bytet i förarens nedsträckta hand och snabbt återvänder till västersidan. De tycker Tessans avlämning blir omständig och vill ha de mest effektiva alternativet.
Under våren har jag funderat på hur jag ska gå vidare. Ska jag fortsätta låta henne lämna av på två ben eller börja lära henne att sitta framför och bjuda upp? På WT'n känns det tråkigt att förlora poäng på grund av detta. Samtidigt tilltalas jag personligen av Tessans generösa avlämningar med en sån uppenbar vilja att dela bytet. Åh, så kluvet!
Hur skulle ni ha gjort? Ni får gärna dela med er av tankar kring detta. Fördelar? Nackdelar? Följa hjärtat? Rätta sig efter systemet? Eller ser ni någon slags kompromisslösning?
Tessan bjuder upp dummyn med en viftande svans.
Farsan Baloo
På något sätt känns det trevligt att veta att den dagen Farbror B inte finns mer kommer han ändå på något sätt att leva vidare genom sina barn och barnbarn. Och bara tanken på att hans barn och barnbarn sprider samma gjädje i sina familjers liv som Billy-boy sprider i mitt är väldigt häftig och gör mig både lite rörd och ganska stolt på något vis.
Billys svenska kullar kan man läsa mer om på rasdata. De övriga är födda på kennlarna Golden Vanilla, Rushes, Kasion, Goldfellow, Crack of Dawn och Jakira.
Billy tillsammans med en av sina fruar; Upswing Förtjusande Dee Dee (t.h.) och den gemensamma
dottern Upswing Brown Sugar (t.v.), som i skrivande stund själv har en kull hos Pia på kennel Upswing.
Slapp helg
