Snart kramar jag dig Richard Parker!
I helgen bär det av hem till Hållsta för hundhäng. Från ett par veckor i lite stiltje händer nu allt på en gång. Löp, change of plans, utställningsanmälan, nybokade träningstider, drömmar som väcks till liv igen, mål som dammas av, inköp... Dorkas tjocka valpar växer tydligen så det knakar så inte minst längtar jag efter att få krama om Richard Parker och hans syskon igen. Lite valpmys kommer få mig på rätt köl igen efter en lite darrig helg. Jag vet att det bara är tisdag idag, men jag är redo, ljuva helg - du kan komma nu!
Ger Dickens cred för visa ord
Idag ger jag Dickens cred för visa ord. Det svänger och det hör väl livet till. Det är då jag känner stor tacksamhet för vännerna som är där och lyssnar. Trots att man mitt i efter-maten-kaffet måste ta ett samtal om en billig frys i Södertälje och vännen (som inte tillhör den galna jakthundsvärlden) efter samtalet frågar vad tusan jag ska med en frys till - och man måste förklara att den är tänkt till att förvara döda fåglar och kaniner. Då känner man sig lyckligt lottad att vännen inte vänder på klacken åt det sanna psycho man känner sig som just där i den stunden.
Något annat jag känner mig lyckligt lottad över är att jag fick gå en fantastisk morgonpromenad i Judarskogen med det finaste jag vet. Min tolv och ett halv år gamla kärlek. Som jag älskar den jycken älskar jag inget annat. Henne hoppas jag det dröjer innan jag måste parta med.
Något annat jag känner mig lyckligt lottad över är att jag fick gå en fantastisk morgonpromenad i Judarskogen med det finaste jag vet. Min tolv och ett halv år gamla kärlek. Som jag älskar den jycken älskar jag inget annat. Henne hoppas jag det dröjer innan jag måste parta med.
... and we are going to England!
För några dagar sedan bokade jag mina flygbiljetter till den Engelska goldenklubbens 100-års jubileum i Cirencester sommar. Boendet har varit kirrat sedan länge genom GRK men nu börjar resten av planerna slipas fram. Malin och jag flyger till London några dagar innan ståhejet drar igång för pubhäng och shopping. Sen fortsätter vi till Cirencester och blir där 4 dagar på festligheterna med allt vad det innebär innan vi tar oss till London och hem igen. Sjukt pepp redan nu. Här ska shoppas, ölas, minglas och upplevas brittisk hundkultur!
På Goldenklubbens hemsida kan man läsa mer om jubileet om man är nyfiken!
På Goldenklubbens hemsida kan man läsa mer om jubileet om man är nyfiken!
Hur jag fick min prins
Billy har ju som ni vet bott hos mig i flera år nu. På papret är han fortfarande mammas, inga foder- eller halvfodervärdsavtal har någonsin existerat mellan oss. Kanske dumt, men också rätt skönt. Men trots att mamma äger Billy kallar vi ända honom för "min". Det är lustigt så det kan bli.
Men när blev han egentligen "min"? Det funderar jag också på ibland. Med Nell är det så lätt, när jag fyllde 15 fick Nellan i present av mina föräldrar - och även om hon varit min inofficiellt redan innan blev det liksom så tydligt med ett papper.
Billy började jag träna agility ihop med någon gång under 2005 tror jag, men jag är inte helt säker på exakt när det var. Nell räckte inte riktigt till och jag ville ha två hundar med mig ute på banorna. Då var agility det som hela mitt hundliv kretsade kring och det här med dummies och jaktträning hade jag inte upptäckt ännu. Nell var ju inte så road, och då inte heller jag.
Våren år 2007 tog mamma en ny unghund (Combine Just a Daydream) och erbjöd mig då att fortsätta träna med Billy. För Billys del innebar det att han fick stå och stampa i sin utbildning ett tag, medan jag hann i kapp. Han hade redan en 1a i nkl på b-prov men eftersom jag hade noll rutin ordnade jag så att jag fick starta honom i nkl på ett inofficiellt b-prov vilket också resulterade i ett första pris.
Hösten år 2008 flyttade jag till Örebro. Mamma tjuvhöll Billy hemma ett tag, jag tror hon ville se att det verkligen skulle gå att kombinera två hundar med studentlivet. Men allt blir vad man gör det till. Jag fixade en lägenhet preis vid universitetet och promenerade på mornar, luncher och kvällar. I oktober flyttade Billy till Örebro och sen flyttade han inte hem igen!
Sedan började den långa resan mot meriteringen i ökl på b-prov, och med lite små delstopp på vägen år 2009 nådde vi slutligen dit hösten 2010. På min födelsedag som följde inte långt därefter fick jag ett inramat championatdiplom av mamma. Och på diplomet stod det Ägare: Jenny Widebeck. Mamma motiverade det typ: För att om man frågade Billy är jag säker på att han skulle säga att han var din.
Men när blev han egentligen "min"? Det funderar jag också på ibland. Med Nell är det så lätt, när jag fyllde 15 fick Nellan i present av mina föräldrar - och även om hon varit min inofficiellt redan innan blev det liksom så tydligt med ett papper.
Billy började jag träna agility ihop med någon gång under 2005 tror jag, men jag är inte helt säker på exakt när det var. Nell räckte inte riktigt till och jag ville ha två hundar med mig ute på banorna. Då var agility det som hela mitt hundliv kretsade kring och det här med dummies och jaktträning hade jag inte upptäckt ännu. Nell var ju inte så road, och då inte heller jag.
Våren år 2007 tog mamma en ny unghund (Combine Just a Daydream) och erbjöd mig då att fortsätta träna med Billy. För Billys del innebar det att han fick stå och stampa i sin utbildning ett tag, medan jag hann i kapp. Han hade redan en 1a i nkl på b-prov men eftersom jag hade noll rutin ordnade jag så att jag fick starta honom i nkl på ett inofficiellt b-prov vilket också resulterade i ett första pris.
Hösten år 2008 flyttade jag till Örebro. Mamma tjuvhöll Billy hemma ett tag, jag tror hon ville se att det verkligen skulle gå att kombinera två hundar med studentlivet. Men allt blir vad man gör det till. Jag fixade en lägenhet preis vid universitetet och promenerade på mornar, luncher och kvällar. I oktober flyttade Billy till Örebro och sen flyttade han inte hem igen!
Sedan började den långa resan mot meriteringen i ökl på b-prov, och med lite små delstopp på vägen år 2009 nådde vi slutligen dit hösten 2010. På min födelsedag som följde inte långt därefter fick jag ett inramat championatdiplom av mamma. Och på diplomet stod det Ägare: Jenny Widebeck. Mamma motiverade det typ: För att om man frågade Billy är jag säker på att han skulle säga att han var din.
Om jag vore lika rik som pippi
1. Schoffel Ptarmigan Tweed Jacket.
För att en så här snygg tweedjacka skulle jag ha i både hundsammanhang, till vardags och till jobbet. Klämde på denna skönhet i flera butiker i England men provade den aldrig för att slippa veta vad jag gick miste om.
2. PRIMUS termos.
Jag hade en sån här en gång, men tyvärr verkar den ha fått ben. Perfekt storlek, då den var liten och smidig men rynde exakt två kaffekoppar. Ingen dyrgrip direkt men snåljävel som jag är känns det onödigt att köpa en ny när jag har andra som funkar.
3. Schoffel Ladies Lyndon Fleece Gillet.
Ja, schoffel igen och den här både klämde och provade jag i England. Skönare fleece får man banne mig leta efter.
4. Le Chameau Chasseur.
Gummistövlarnas gummistövel. Mina gamla Muck Boots håller visserligen fortfarande tätt, men jag kan känna att de börjar ha gjort sitt. Drömmen vore att ersätta dem med dessa. Modellen med dragkedjan längs med hela vadens yttersida är den jag vill år. Supermjuka och sitter som en smäck!
5. Barbour Tarras Beewax Messenger Bag.
Visst, jag har ju redan min Decoy, men vem skulle tacka nej till en sån här klassiker från Barbour!?
Totaldäckad
...yes, det är vad jag är. Feber, snuva och allt annat som här en förkylning eller influensa till. Inte speciellt kul att spendera en hel helg i horisontellt läge. Och inte heller missa jobbdagar när man är ny på jobbet såhär, men är man sjuk så är man och jag får bara acceptera att måndag och eventuellt även tisdag kommer bli horisontella dagar de med. Japp, jag är också duktig på att tycka synd om mig själv och då finns det inget bättre än att ha sällskap av mina bästisar i misären. Tack och lov finns fantastiska människor i min närvaro som kommer förbi och tar ut dem på promenix. Ni är GULD värda!
Billy gick med på att ligga i fotänden en stund när jag kände mig som ynkligast. Jag vet att jag klagar på
farbror B ibland, men han är allt en bra fantastisk varelse. Han finns liksom där när man behöver honom.
Billy gick med på att ligga i fotänden en stund när jag kände mig som ynkligast. Jag vet att jag klagar på farbror B ibland, men han är allt en bra fantastisk varelse. Han finns liksom där när man behöver honom.
Update om livet
Det är hektiskt, men det rullar på. Sakta hittar vi nya rutiner för hur vi ska leva ihop, Nellan, Billy och jag, efter alla förändringar som skett. Jag har fått kontakt med en tjej som förhoppningsvis kommer bli hundarnas nya dagmatte. Hon verkar jättetrevlig och hundarna var där en dag den härveckan "på prov".
Hemma har Tessans vattesvans har fått veterinärtillsyn för säkerhets skull, men det är verkligen bara en vattensvans så det är bara att vänta ut den och tydligen är den mycket bättre nu. Jag saknar lilla fisken! Vidare får jag rapporter om att klumparna där hemma i valplådan är riktiga små knubbsälar. Hanarna döpte vi till Pi och Parker efter huvudkaraktörerna i omskrivna Berättelsen om Pi, men tikarna är tydligen ännu utan namn.
Hemma har Tessans vattesvans har fått veterinärtillsyn för säkerhets skull, men det är verkligen bara en vattensvans så det är bara att vänta ut den och tydligen är den mycket bättre nu. Jag saknar lilla fisken! Vidare får jag rapporter om att klumparna där hemma i valplådan är riktiga små knubbsälar. Hanarna döpte vi till Pi och Parker efter huvudkaraktörerna i omskrivna Berättelsen om Pi, men tikarna är tydligen ännu utan namn.
Lille fisk och jag en morgon i Hållsta förra helgen.
Valpmys i massor
I helgen var det återträff med familjen. Vi har ju inte setts ihop alla fem sen ett halvår tillbaka typ. Dessutom hade pappa fyllt år. För mig känns det som ett jäkla åkande mellan Stockholm och Hållsta just nu, men så får det bli. Just nu är det ju inte så tungt, Linda är hemma och det finns valpar som är helt förtrollande söta!
Avslutar valpbildskavalkaden med en bild på vår mini-reunion med la famiglia
Avslutar valpbildskavalkaden med en bild på vår mini-reunion med la famigliaSaknar mina jyckar!
Den här veckan har jag varit utan jyckar helt. I söndagskväll när jag åkte tillbaka till Stockholm lämnade jag dem hemma med Linda. Främst berodde det på att mamma inte vill att hundarna åker fram och tillbaka mellan Eskilstuna och Stockholm när hon har småvalpar. Tar jag dem fram-och-tillbaka vill hon att de är i ”karantän” ett dygn innan de får beblanda sig med hennes.
De första dygnen var det förvisso rätt skönt. Jag kunde sova ca 45 minuter längre på morgonen (och jag älskar sovmorgon!) och när jag kom hem till ett elände av slask och blask på eftermiddagen var det rätt skönt att inte behöva ut i kladdet.
Fast inget av det jag just nämnt slår att ha dem här. Att komma hem och mötas av viftande svansar, att få rensa huvudet och ladda om under en promenad, att vakna på morgonen och ha sällskap och till och med att ligga i sängen och titta på film på kvällen med dem på golvet nedanför är saker jag saknar.
Imorgon är det jag som tar ett tidigt tåg hem till Hållsta och nästa vecka får Nell och Bill följa med till Stockholm igen. Allt blir förvisso pilligare när de är här – men glasklart värt det! Dessutom kan det hända att jag funnit en lösning för Tess som i så fall blir klar nästa vecka och då kan kanske lilla fisk snart flytta till sin ”lill-matte” igen!
Blir helt varm i hjärtat av tanken på att få hänga med de här på kvällarna nästa vecka.
Helt opartiskt tycker jag ju att de är de finaste hundarna i hela vida världen!
De första dygnen var det förvisso rätt skönt. Jag kunde sova ca 45 minuter längre på morgonen (och jag älskar sovmorgon!) och när jag kom hem till ett elände av slask och blask på eftermiddagen var det rätt skönt att inte behöva ut i kladdet.
Fast inget av det jag just nämnt slår att ha dem här. Att komma hem och mötas av viftande svansar, att få rensa huvudet och ladda om under en promenad, att vakna på morgonen och ha sällskap och till och med att ligga i sängen och titta på film på kvällen med dem på golvet nedanför är saker jag saknar.
Imorgon är det jag som tar ett tidigt tåg hem till Hållsta och nästa vecka får Nell och Bill följa med till Stockholm igen. Allt blir förvisso pilligare när de är här – men glasklart värt det! Dessutom kan det hända att jag funnit en lösning för Tess som i så fall blir klar nästa vecka och då kan kanske lilla fisk snart flytta till sin ”lill-matte” igen!
Blir helt varm i hjärtat av tanken på att få hänga med de här på kvällarna nästa vecka.Helt opartiskt tycker jag ju att de är de finaste hundarna i hela vida världen!
Vattensvans från ingenstans
När jag var hemma i helgen och vi satt och drack te i köket plötsligt gnydde plötsligt Tessan till, reste sig upp och såg lite ynklig ut. Vi skrattade lite, vad tog det åt henne? Senare på kvällen upptäckte mamma att Tessan hade typ vattensvans. Den hängde lite slokigt och hon hade svårt att komma till ro.
Morgonen därpå (söndag) var det inga tvivel om att det var något tokigt med svansen. Liksom när jyckar drabbas av vattensvans hängde den livlös. Inne var hon lite besvärad men när Linda och jag klädde oss för att gå ut med de andra grät Tessa hjärtskärande över att bli lämnad. Iklädd Nellans täcke som går ner bra över rumpan fick hon följa med.
Igår hade jag kontakt med mamma och då var svansen fortfarande slokig. Stackars lilla Tess! Jag kan inte låta bli att undra varför hon fått vattensvans nu? Hon har visserligen varit ute i rastgården lite på dagarna, men det är hon både van vid och har klarat vid mycket kallare temeraturer utan de minsta besvär. Det har varken regnade eller snöade under lördagen, utan det var en alldeles speciellt solig och skön vinterdag. Någon som har erfarenhet av vattensvans i sånna här situationer?
Morgonen därpå (söndag) var det inga tvivel om att det var något tokigt med svansen. Liksom när jyckar drabbas av vattensvans hängde den livlös. Inne var hon lite besvärad men när Linda och jag klädde oss för att gå ut med de andra grät Tessa hjärtskärande över att bli lämnad. Iklädd Nellans täcke som går ner bra över rumpan fick hon följa med.
Igår hade jag kontakt med mamma och då var svansen fortfarande slokig. Stackars lilla Tess! Jag kan inte låta bli att undra varför hon fått vattensvans nu? Hon har visserligen varit ute i rastgården lite på dagarna, men det är hon både van vid och har klarat vid mycket kallare temeraturer utan de minsta besvär. Det har varken regnade eller snöade under lördagen, utan det var en alldeles speciellt solig och skön vinterdag. Någon som har erfarenhet av vattensvans i sånna här situationer?
Combine Steward Of The Line
Att ett litet röntgenresultat kan generera en sån otrolig lycka. För några dagar sedan stod det klart att snorvalpen Davy kommer att fortsätta att terrorisera vår familj framöver. Höftlederna blev avlästa A och armbågarna UA. Att ha Davy i hundflocken känns som att ha en liten del av Kevin tillbaka. Även om han inte är en kopia av min gamle favorit finns definitivt flera drag man känner igen...
Grattis också till brorsorna Combine Spot On Line och Combine Surf On Line som också hade fina höfter och armbågar!
Grattis också till brorsorna Combine Spot On Line och Combine Surf On Line som också hade fina höfter och armbågar!
Såhär såg den lille pjuklarven ut precis efter att hans syskon börjat flytta och det bara var han och Dagny kvar.
Idag är han långt ifrån lika söt, men kan nog växa upp till en rätt stilig ung man såsmåningom.
Vår lillebrusch är hemma!
Hon är på svensk mark! Hon är hemma! Linda, som det senaste halvåret befunnit sig på resande fot är nu tillbaka på kennel Combine för att slava med valpar och hundar ett tag. Jag var inte på flygplatsen och mötte men det var Toddy och han gick tydligen upp i extas över att få träffa Linda igen. Pappa berättade att han till och med höll sig vaken på kvällen sen. Och för er som kanske inte vet det så är typ Toddys slogan "kennel Combine's tröttaste hund".
Jag vet att hundar inte är mentalt kapabla till att sakna och längta som vi människor. Men ibland tror jag ändå att Toddan liksom haft en känsla av att han väntat på något eller någon. Alla de kvällar och eftermiddagar som han suttit och tittat ut genom fönstret som han alltid brukade göra när Linda kom hem från skolan. Då har det liksom skurit lite i hjärtat även om han en stund senare rullat ihop sig i en korg och somnat nöjt.
Jag vet att hundar inte är mentalt kapabla till att sakna och längta som vi människor. Men ibland tror jag ändå att Toddan liksom haft en känsla av att han väntat på något eller någon. Alla de kvällar och eftermiddagar som han suttit och tittat ut genom fönstret som han alltid brukade göra när Linda kom hem från skolan. Då har det liksom skurit lite i hjärtat även om han en stund senare rullat ihop sig i en korg och somnat nöjt.
Bästisar!Pälskärlek
Igår plockade jag snabbt upp Nell och Bill efter jobbet och styrde Foppa hem mot kennel Combine. Dorka valpade nämligen natten mellan onsdag och torsdag och jag var givetvis spänd på att möta de små krabaterna. Fyra guldklimpar blev det, och som alltid när man sitter där vid valplådans kant och tittar ner på de små gnyende korvarna slås man av en mäktig känsla. Tänk vad som komma ska för de små krabaterna.
Men trots nyfödda valpar var nästan det roligaste med att komma hem till mamma och pappa att få träffa lilla Tessan - och att Tess blev så glad att se mig. Som jag bekrivit tidigare kan jag ibland uppleva Tessa som liute annonym, speciellt hemma i flocken, men igår kom hon och hoppade på mig med ett leende. När Davy försökte tränga sig imellan morrade hon till och med lite på honom. Egentligen inte ett OK beteende, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite rörd - Tessa tycker att jag är hennes. Sen under kvällen kom hon fram dåd och då och ville sitta bredvid mig. Åh, vad jag hoppas att jag hittar en dagmatte snart så jag kan ta upp henne till Stockholm igen. Jag saknar den lilla fisken!
Men trots nyfödda valpar var nästan det roligaste med att komma hem till mamma och pappa att få träffa lilla Tessan - och att Tess blev så glad att se mig. Som jag bekrivit tidigare kan jag ibland uppleva Tessa som liute annonym, speciellt hemma i flocken, men igår kom hon och hoppade på mig med ett leende. När Davy försökte tränga sig imellan morrade hon till och med lite på honom. Egentligen inte ett OK beteende, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite rörd - Tessa tycker att jag är hennes. Sen under kvällen kom hon fram dåd och då och ville sitta bredvid mig. Åh, vad jag hoppas att jag hittar en dagmatte snart så jag kan ta upp henne till Stockholm igen. Jag saknar den lilla fisken!
