Idag blev dagen då Grynet, Combine Galalinda, familjens sista Brimakatt fick gå vidare. Alla som har älskat ett djur vet att även om det 'bara' var en katt så känns det i bröstet. Grynet var dotter till Bella, Combine Deja-vû. Hon har aldrig varit en speciellt social katt med främmande människor med tillgiven med oss i familjen. Speciellt fäst har Grynet varit vid Linda och och det var i Lindas famn hon fick ta sina sista andetag idag på förmiddagen. Sov gott lilla Grynet ♥

 

Mamma fortsätter hålla mig uppdaterad om vad mina hundar har för sig på dagarna. Mest om Nell. På lördag åker jag hem och rår om henne. Jag verkligen längtar! Om två månader fyller hon 13 om hon är kvar hos oss då. Vissa dagar mår hon bra, andra sämre så vi tar en vecka i taget. Nell är både en klump i halsen och värme i hjärtat varje dag just nu, hon är nästan ständigt i mina tankar. Den här filmen är från en pigg dag. Helt opartiskt tycker jag att hon är den finaste hundtant jag någonsin sett.

 

Så har vi rivit av årets ungdomsläger som i år var på Gryts gård för Karina Sellén, Håkan Jonsson, Margareta Westman och Moa Ågren. En hel drös nya ansikten utgjorde en härlig grupp och jag njöt av helgen trots att Tessa och jag inte deltog på träningen utan bara var där som administratörer och mattanter.

På lördagen blev dock Toddy lite trött på eftermiddagen och då fick Tessa och jag fylla hans plats på ett pass för Håkan och Karina där vi tränade fotgående, vändningar och stadga. Till sist tog de fram den ökända har-maskinen. Tessa fick crazy eyes och giraffhals – och jag svettades men vi höll oss i skinnet båda två.

Foppa ligger på dödsbädden. Den gamle trotränaren står på meken och jag hoppas på mirakel såklart, men det ser mörkt ut tyvärr. Detta hände igår och genast knöt det sig i magen på mig. Utan bil klarar sig inte Nell i Stockholm för hon rkar ju inte gå så långt eler åka kommunalt.

Snälla Anne och Ola lånade ut sin Saab och efter att Foppa lämnats på verkstaden för check-up körde jag Eskilstuna tur-retur efter jobbet igår för att lämna Nell hos mamma och pappa. Och där får hon nog bli minst en vecka framöver medan jag funderar på hur jag ska lösa situationen...

Det gör ont i mig att jag inte får spendera tid med min Nella men viktigast är såklart att hon mår bra. Mamma förstår i alla fall läget och håller mig uppdaterad med bilder och små rapporter om vad min prinsessa. har för sig.

 

 

Punka var ett bra tecken. Retriever Specialen i Riga som var vårt mål med Lettlands-resan blev en riktigt festlig tillställning där Toddy först blev bästa hane med CERT och sedan blev Tessa bästa tik med CERT. Det här innebar att syskonen fick gå in och tävla mot varandra om BIR/BIM, där Tessa tillslut fick den rödgula rosetten. I finaltävlingarna slutade Tessa sedan som BIS-2. Vilken fantastisk helg. Lite mer bilder kanske kommer så småningom, men här är en bild som vi hittade på facebook tills vidare.

Igår skrev Ann-Sofie den här kommentaren på inlägget där jag skrev att Linda och jag skulle ut på nya äventyr ihop med våra små syskonhundar.

Nu händer allt på en gång. Tre helger framåt är fylda med hundaktiviteter, sedan en helgs avbrott för brollop och sedan helhelg med hundträning igen. Jag är så sjukt pepp på vår, sol och att komma igång på riktigt igen! Närmst ligger dessutom en mycket spännande resa, på fredag far Linda och jag nämligen iväg på äventyr med våra syskonhundar...

I lördags for jag och jyckarna till Kungsängen för att hänga med mina retrievertjejer. Och fasen vad glad jag är i dom. Vårt gemensamma intresse binder liksom ihop oss i en tyst förståelse. Det blir som en liten paus från verkligeheten. Visst snackar vi mycket hund, men också en massa annat. På söndagen anslöt Niclas och vi körde kommittémöte med SSRK-Ungdom.

Uppvaknandet jag fick i påsk börjar sjunka in lite nu. Kniven är inte skruvad lika hårt i bröstet konstant längre. Jag har tänkt, bestämt mig för och accepterat att jag en tid framöver kommer att få lov att leva vecka för vecka. För mig som annars planerar till förbannelse är det en liten omställning, men det är det enda alternativet just nu. Och det enda jag vill också.

Nu till något roligare, hemma hos mamma i påsk tinade vi änder, kråka och kanin som vi tog med ut på fältet. Tessa var märkbart tryckt av att det var vilt på träningen till en början, men när det blev hennes tur att hämta minnesmarkering med and störtade hon iväg, plockade upp och levererade in. Inleveransen var inte den snabbaste men hon såg stolt ut, la inte ner och framförallt – hon viftade på svansen hela vägen in.

Därefter hämtade hon ännu en markering med and och en med kråka. Det var roligt att se att hon höjdes för varje gång hon hämtade. Avslutningsvis drog jag ett litet släpspår med kaninen som hon visserligen löste mer som ett sök än ett släpspår, men det lägger jag inte någon vikt vid alls.

Även om provstart känns väldigt, väldigt avlägset fortfarande är det roligt att vilthanteringen går framåt för mig och den lilla primadonnan. Tessa är verkligen en lurig liten sak, en sötsur karamell! Och speciellt just nu är hon ett väldigt fint litet stöd och distraktion. När det känns som tyngst sitter hon plötsligt bredvid mig med sitt fåniga lilla smajl och får mig att skratta.

 

Jag vet att jag inom en snar framtid står inför mitt livs tuffaste beslut. I påskhelgen blev det uppenbart att Nellans och min tid troligtvis snart är förbi. Det var också det första tillfället som mamma och jag sa det rakt ut.  Och med den uppenbarelsen kom kniven i bröstet. Det känns verkligen som att någon stuckit in den där och sakta vrider om. Vetskapen om att Nell snart inte finns hos mig gör kärleken till henne plågsam.

Nells kropp har länge varit gammal och muskelfattig, men nu börjar det nå ett läge där hon har väldigt jobbigt att resa sig och gå i trappor. Nell haltar både lite bak och lite fram rätt ofta. En halt hund är en hund som har ont. Men det är så svårt. Hur ont hon har är det ju faktiskt bara hon som vet. Och när övervinner egentligen smärtan livskvalitén? Var går gränsen? Det har jag funderat mycket på de senaste dagarna.

För när Nell kommer upp på benen är hon ju så pigg. Hon har ett oklanderligt humör, vill gå ut och gå, leta godis i snön och till och med hämta en och annan tennisboll som jag rullar iväg sakta på skaren. Hon rullar sig i snön och grymtar av välbehag och sen ligger hon ute på en dyna och spanar. Då är det definitivt livskvalité. Men när jag ser henne ta sats för att orka upp för trappen hemma hos mamma och pappa eller när bakdelen bara plötsligt viker sig då skär det i hjärtat på mig.

Något annat jag funderat över är hur jag vill minnas Nell. Jag har beslutat mig för att eftersom just minnen snart är det enda jag har kvar av Nell så ska jag göra allt för att de ska bli fina.I skrivande stund sover hon bredvid mig på sitt mjuka täcke. Ibland tittar hon upp för att se att jag sitter kvar, men sedan somnar hon snart igen. Och min hals snörs samman. Jag vill så, så, så gärna kunna spola tillbaka tiden lite. Få mer tid med Nell.