Mitt julfirande var härligt. C-uppsatsen sköts åt sidan och istället umgicks jag med min härliga och knäppa familj. Vi struntade i julklappar, men jag skapade ändå minnesböcker om Bess och Kevin fyllda med bilder och texter som jag gav till mamma och pappa. Egentligen var det en julklapp till hela familjen. De var lite känslomässigt jobbiga att sätta ihop, men mest roligt såklart. Vilka härliga hundar! Båda ingick förresten i kontrollgruppen för GR_PRA1 och är fria från anlaget.

På annandagen for min familj till Stcokholm för att fira jul med släkten, själv behövde jag vara hemma och plugga men det kändes helt ok eftersom Mille kom till Tandlavägen och gjorde mig sällskap. Hon hade även med sin kamera och här presenteras ett urval av de vacka bilder hon tog under dagarna:

Snöbollsekar med Combine Quite A Fantasy "Tessa",
SEVCh Combine Just a Fantasy "Berta" och Combine Quite a Boy "Toddy"


Jag och min ögonsten ♥


Berta och Billy


Lillebrorsan Toddy attackerar sin intet ont ananade storebror Billy...


Mille ville ha en bild på henne och några hundar att skicka till bekanta, hundarna var
dock inte så poseringssugna. Att busa med kompisarna lockade mer, haha!
Från vänster, Toddy, Berta, Tessa och dräktiga Remy, Stanroph So Remember Me

När jag kom hem och öppnade Golden Nytt möttes jag av den här annonsen. Oj, så rörd jag blev! Jag hade ingen aning om att mamma hade skickat in annonsen, inte ens bilden har jag sett förut. Den hade snälla Mille hjälp mamma att ta när jag lämnat Billy hemma en helg för att åka till Stockholm.

Mamma hade även skickat in championatbilder i både Golden Nytt och Apportören och även när jag läste dem fick jag den där stolta klumpen i halsen. "Ägare: Jenny och Lena Widebeck". Även om Billy bott hos mig de senaste åren, har mamma alltid varit den som stått som ägare. Självklart är det ingen stor grej, men ibland har det känts lite typiskt att alltid bli uppropad som "Combine Hennessy & Lena Widebeck" på prisutdelningar och i resultatlistor. Därför blev jag väldigt glad av gesten. När jag frågade mamma varför hon skrivit in mitt namn i annonsen värmde det än mer i hjärtat då hon svarade: "Ja, i teorin är det ju inte så, men om man frågade Billy är jag säker på att han skulle säga att han var din."

Det är julafton och jag är tillbaka. Karusellen har snurrat i blixtens hastighet den här decembermånaden och stressen har varit påtaglig. Jag har tillsammans med min kompanjon Ida lämnat in en kandidatuppsats, fixat med boende, visum, kurser mm. inför min termin i San Diego, arrangerat en avslutningsfest för MKV-studenter och börjat packa ihop lägenheten. Kvällen den 22 rullade Foppa in genom grindarna på tandlavägen och med en djup suck gick luften ur mig, men nu har lugnet lagt sig och jag känner mig på topp igen!

Billy och Nell har självklart fått sin vanliga uppmärksamhet, även om det ofta blivit många korta promenader. Jag misstänker att Nell hör allt sämre. I samband med avslutningsfesten kom Sara och James på besök och Billy blev så glad att återse sin whippetkompis. Tyvärr blev Nell halt samma dag och jag fick hjärtat i halsgropen, men redan på kvällen gick hon rent igen och sen har det inte varit några bekymmer.

De sista dagarna i Örebro växte en klump i min mage, allt kändes som sista gången. Örebro, kära Örebro. Eller kanske egentligen inte staden men människorna. Vad lycklig jag är som träffat så fina vänner under min studietid och jag blir lätt sentimental när jag tänker på att vi ska gå skilda vägar nästa år.

Men man ska ju sluta när det är som roligast sägs det, och i lördags på avslutningsfesten kom jag på mig själv med att stanna upp för en sekund och börja skratta för mig själv. Där och då, just i den stunden, kände jag inget annat än ren och skär lycka. Därför gör jag ett undantag från de sedvanliga bilderna på N & B och bjuder in er mina kära hundvänner, in i min härliga Örebrogemenskap. (Nell, Billy och James hade en egen fest i en lägenhet bredvid festlokalen som vi givetvis besökte under kvällen!)

Middag! fr v. Bea, Brita, Sara, Jag, Danne, Fredrik & Madde


Haha, Lärke, Sabina, Thess, jag, Danne & Anna. I förgrunden gör Brita och Fredrik nån cirkuskonst.


Pälsen, KP, Brita, Ida & Jag i en härlig mischmasch


Fr. v Anna, Danne, Jennie, Sabina, Nanny & Fredrik inpå småtimmarna :)

Idag fick hundarna göra ett litet leksakssök vid en träddunge invid vårat lägenhetsområde. Jag hade laddat upp med massa ikea-råttor och andra mjukdjur och gömde dem sedan i snår eller hängde upp dem i träden. Sedan fick hundarna söka rätt på dem. Eller, tja, Nell nöjde sig med att hämta en råtta som hon sedan roade sig själv med när Billy hämtade in de resterande sex. Båda var överlyckliga och rusktigt nöjda med sina arbetsinsatser.

Promenaden efteråt blev däremot jobbig för Nell fastän jag gjorde den kort. Både hon och Billy har ju som sagt trubbel med tassarna i kylan. Billy slickar ideligen på dem men är glad, pigg och verkar ändå vilja fortsätta vara ute. Nell slickar inte och får sällan isbitar mellan tårna, istället får hon köldkramp och linkar pinat framåt. Helst vill hon vända hemåt och gör upprepade försök till detta. Idag slängde hon sig på rygg och pep vid ett tillfälle. Då är det inte roligt att gå på promenad. Inne är hon däremot energisk, far runt, leker med sina leksaker och tigger uppmäksamhet.

Vad tror ni man kan göra åt Nellans köldkramp? Jag vill ju kunna motionera henne, men det är inte speciellt roligt att gå promenader med en hund som linkar fram och vill vända hemåt... Någon annan som stött på samma problem? ALLA tips mottages tacksamt.

Vardagen rullar på på Studentgatan och det är lite svårt att få grepp om att min tillvaro här snart är över. Lägenheten ska packas ihop och kompisarna spridas ut över landet och världen. Kylan håller ett ganska stadigt grepp om Örebro. Nell och Billy har fortfarande ofta trubbel med kalla tassar vilket hindrar promenaderna från att bli långa. När Nell får köldkramp linkar hon långsamt framåt och ser riktigt nere ut. Jens har börjat kalla henne för Blixten med en stor dos ironi i rösten.

Blixten och Billy på snöpromenad

Igår var jag i stallet hos Deo. Medan jag pysslade i stallet insåg jag att jag inte har så många besök kvar där. Som jag kommer att sakna den fyrbenta kamraten. Han har en riktigt härlig personlighet och är lätt den mysigaste hästen som korsat min väg. Han gillar att busa, kasta sker med munnen och sticka ner sin stora mule i håret på en och blåsa till. Han har helt ändrat min syn på fjordingar, som numera är hästar som kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

Kylan gjorde dock att hundarna fick vara hemma. Det kompenserade jag med massa fysträning för dem idag. Vi har gått två turer över åkern. Där är det perfekt snökvalitet- och djup nu. Snön är pudrig och lätt, ingen skare och når lite över hundarnas haser. Att pulsa i skritt är mycket bra fysträning. För Nellsan är detta speciellt bra för att hålla hennes rygg i trim. Alltså: Skippa de plogade vägarna och ge er ut i djupsnön! Bra för hundarna och man får själv upp pulsen lite grann.

På kvällen rotade jag fram skidorna och tog en tur med Billy. Vi var nog bara ute en halvtimme med jag kan avslöja att det räckte för att jag skulle bli riktigt varm i kroppen. Jag ser nog väldigt rolig ut där jag vinglar fram helt utan teknik, men roligt har jag och det är ju det viktigaste. Nu sitter jag parkerad i soffan och känner träningsvärken smyga sig på i både mage och lår...

Billy och jag tar igen oss lite efter skidturen

Igår gjorde jag något som bröt mot min hundhållningsfilosofi. Jag skäms och har haft dåligt samvete hela dagen. Jag strävar alltid efter att vara en trygg och stabil ledare för mina jyckar. En som är konsekvent, sätter upp regler/rutiner och ser till att de hålls, men även erbjuder mycket lek/bus och kärlek. Hundarna ska känna att det lönar sig att hålla sig till reglerna och rutinerna.

En regel som jag alltid försöker hålla är att inte låta mitt humör gå ut över hundarna. På allt för många (agility)tävlingar har jag sett förare som blir arga på sina hundar för att något som hunden inte kunnat påverka gått snett. Jag ser inte heller allt för sällan stressade personer som släpar med hundarna i kopplet på studentgatan för att hinna in i värmen igen. Jag vill inte bli som någon av nämnda kategorier!

Igår hade jag en riktig dipp, det trasslade med visumansökan och min kommande utbytestermin i San Diego hotades. Till följd av detta var jag både ledsen, stressad och irriterad. När jag kom hem från skolan möttes jag av två lyckliga hundar i hallen. Billy hoppade upp för att på mig för att hälsa och trycka nosen mot min nacke, en manöver som han gör varje dag och jag älskar. Men igår var mitt humör i botten och jag puttade irriterat ner honom och frågade vad han höll på med.

Först efteråt insåg jag vad jag gjort. Jag lät både mitt humör gå ut över stackars Billy och bröt även en rutin. Idag när jag kom hem kikade han lite försiktigt på mig och smackade osäkert. Då fick jag ont i hjärtat. När jag bett honom hoppa upp tre gånger vågade han till sist sig på ett försök. Förlåt söta lilla Billy!

Igårkväll gled jag över till Thess korridor för att umgås. De andra skulle ut och dansa på kvällen, men (ovanligt) klokt nog bestämde jag mig för att uppvärmningen fick räcka. Min klocka ringde nämligen klockan 06 denna morgon. Varför har ni nog listat ut av rubriken, det står alltså utställning i Karlstad på dagens schema. Jag valde alltså bort en galen lördagskväll med vännerna och sovmorgon till favör till att stiga upp tidigt idag för att hacka tänder i ett ridhus resten av dagen. Det är inte ens så att jag har en av mina jyckar anmälda, vi ska bara med och titta...

Ja, det är helt okej att kalla mig galen. Galenskap tycks dock vara något som vi hundfolk alla tilldelats i olika mängd. Vi ska inte heller förglömma att jag har dessa två att brås på...

För flera år sedan slängde jag ner en gosedjurs-råtta i shoppingvagnen på Ikea. Den användes till en början exklusivt på agilityträningarna som Billy då tyckte var bland det roligaste som fanns. Råttan blev alltså snabbt förklippad med glädje och Billys absoluta favoritleksak. Efter en säsong med agilityträning i ridhus var råttan dock sliten till oigenkännelighet. Men vad gjorde det när man lätt kunde inhandla en exakt likadan för 30 spänn på Ikea!? Jag byggde snabbt upp ett litet rått-lager och sedan dess har x antal råttor fått sätta livet till. Idag är det dock en leksak som ligger framme hela tiden men fortfarande lika älskad.

Nu när det blivit lite dåligt med mental stimulans några dagar insisterade Billy på att ta med sig råttan ut på promenaden idag. Bitvis fick jag bära den, men större delen av tiden sprang han själv och lattjade med den eller bjöd upp mig till lek. På slutet när jag satte fast den i kopplet och drog den längs marken var hans lycka total!
.

Lycklig kille som vann dragkampen om råttan på promenaden idag


Råtta lätt påverkad av snölek


Bild 1: En 3-årig Billy belönad med råtta efter agilitypass
Bild 2: Belönad med råtta efter att ha erövrat sin första pinne i Hoppklass 1 (2006)


Billysonen Åskar som skickar grattiskort till farbror B på farsdag, verkar ha nedärvt råttpassionen

Köldknäppen som verkar råda över Sverige har bringat kyla även till Örebro. Jag hade inte kollat väderleksrapporten innan jag gick och la mig och på hundarnas morgonkiss fick jag verkligen en chock när det var så kallt att jag typ fick brainfreeze av hasta runt kvarteret. Väl inne kollade jag temperaturen, -18, inte så kontigt att jag frös med andra ord...

Efter skolan rustade jag mig för hundpromenad. Med underställ, fjällrävenbyxorna, dunjacka, varm scarf, mössa, vantar, raggsockor och muckboots höll jag mig varm. Ett tips till er som fryser är att täppa till i "skarvarna", alltså hals, fötter och handleder,där värmen annars gärna slipper ut.

I min mundering höll jag mig varm, men för hundarna var det värre. Nellsan har ju sitt täcke, snarare i medicinskt syfte för att hon inte ska bli kall och snedbelasta kroppsvikten, men det medför ju även att kroppen blir varm. Billy har inte täcke på våra vanliga promenader, så länge han håller sig i rörelse tror jag inte han blir för kall i kroppen. Däremot har de problem med sina tassar. Billy lägger sig ideligen och slickar på dem vilket leder till att han får isbollar mellan tårna. Ju mer han slickar, desto oftare måste han göra det för att få bort isbitarna. Nell har istället problem med köldkramp. Hon haltar sig fram men ett eller två ben i luften. Dramatiskt lagt som hon är kommer hon även fram till mig och tjuter som om hon vore döende. Idag trädde jag på mina vantar på hennes framtassar på hemvägen, lite jobbigt att trampa på blev det då men hon slapp köldkrampen. Visst blev det lite kallt om fingrarna men det var med glädje!