Första passen på strandängarna
När vi var hemma förra helgen passade vi på att gå ner både på lördagen och söndagen för att träna på strandängarna.Det är en stor beteshage som Tandlaån rinner igenom. På våren svämmar ån över och det erbjuder bra träningsmark för jyckarna. Blöt gegga att plaska igenom, ängsmark och så ån där vattnet är ganska strömt.
Hundarna blev rätt heta av vattnet och av att vi arbetade med skott. Den mest givande övningen vi gjorde la vi upp så att vi arbetade i par. Först sköts en markeringsapport med apportkastare över ån. Därefter skulle en av hundarna skickas på ett linjetag i motsatt riktning innan hund nummer två fick hämta in markeringen. Väldigt nyttigt att jobba bort från både vatten och skott. Ingen hund klarade det helt klockrent till att börja med men så småningom trillade poletterna ner. Härligt att se!
Jag med Billy och Tessa till vänster. Linda och Toddy till höger.
Hundarna blev rätt heta av vattnet och av att vi arbetade med skott. Den mest givande övningen vi gjorde la vi upp så att vi arbetade i par. Först sköts en markeringsapport med apportkastare över ån. Därefter skulle en av hundarna skickas på ett linjetag i motsatt riktning innan hund nummer två fick hämta in markeringen. Väldigt nyttigt att jobba bort från både vatten och skott. Ingen hund klarade det helt klockrent till att börja med men så småningom trillade poletterna ner. Härligt att se!
Jag med Billy och Tessa till vänster. Linda och Toddy till höger.Ungdomshelg på Gryts gård
Så har vi rivit av årets ungdomsläger som i år var på Gryts gård för Karina Sellén, Håkan Jonsson, Margareta Westman och Moa Ågren. En hel drös nya ansikten utgjorde en härlig grupp och jag njöt av helgen trots att Tessa och jag inte deltog på träningen utan bara var där som administratörer och mattanter.
På lördagen blev dock Toddy lite trött på eftermiddagen och då fick Tessa och jag fylla hans plats på ett pass för Håkan och Karina där vi tränade fotgående, vändningar och stadga. Till sist tog de fram den ökända har-maskinen. Tessa fick crazy eyes och giraffhals – och jag svettades men vi höll oss i skinnet båda två.
Gruppbild på gänget + instruktörer. Bild lånad från www.ssrk.se
På lördagen blev dock Toddy lite trött på eftermiddagen och då fick Tessa och jag fylla hans plats på ett pass för Håkan och Karina där vi tränade fotgående, vändningar och stadga. Till sist tog de fram den ökända har-maskinen. Tessa fick crazy eyes och giraffhals – och jag svettades men vi höll oss i skinnet båda två.
Gruppbild på gänget + instruktörer. Bild lånad från www.ssrk.seVilt-träning med prinsess-Tess
Uppvaknandet jag fick i påsk börjar sjunka in lite nu. Kniven är inte skruvad lika hårt i bröstet konstant längre. Jag har tänkt, bestämt mig för och accepterat att jag en tid framöver kommer att få lov att leva vecka för vecka. För mig som annars planerar till förbannelse är det en liten omställning, men det är det enda alternativet just nu. Och det enda jag vill också.
Nu till något roligare, hemma hos mamma i påsk tinade vi änder, kråka och kanin som vi tog med ut på fältet. Tessa var märkbart tryckt av att det var vilt på träningen till en början, men när det blev hennes tur att hämta minnesmarkering med and störtade hon iväg, plockade upp och levererade in. Inleveransen var inte den snabbaste men hon såg stolt ut, la inte ner och framförallt – hon viftade på svansen hela vägen in.
Därefter hämtade hon ännu en markering med and och en med kråka. Det var roligt att se att hon höjdes för varje gång hon hämtade. Avslutningsvis drog jag ett litet släpspår med kaninen som hon visserligen löste mer som ett sök än ett släpspår, men det lägger jag inte någon vikt vid alls.
Även om provstart känns väldigt, väldigt avlägset fortfarande är det roligt att vilthanteringen går framåt för mig och den lilla primadonnan. Tessa är verkligen en lurig liten sak, en sötsur karamell! Och speciellt just nu är hon ett väldigt fint litet stöd och distraktion. När det känns som tyngst sitter hon plötsligt bredvid mig med sitt fåniga lilla smajl och får mig att skratta.
Anna och Hera var också med och apporterade påskhare!
Levenghyl-teamet på CRUFTS
Philippa Williams, som nu både Linda och jag jobbat som elever och kennelflickor hos, håller sedan många år tillbaka en uppskattad demo på CRUFTS där hon visar lite grundövningar med hjälp av sina elever och vänner. Philippa har gjort sig ett namn genom att träna sina hundar till Field Trial Champion-nivå med belöningsbaserade träningsmetoder och fluffiga mjukisleksaker.
Årets demo är liksom tidigare år härlig att titta på och jag ler mig igenom showen. Kanske för att jag känner så många av hundarna, blir nostalgisk och rörd. Boycie och Monkey var bara halvårsgamla när jag träffade dem första gången två veckor vid Webton Court år 2004. Andra gången när jag jobbade som elev åt Philippa hösten 2006 och då drillades båda herrarna inför start på open trails. År 2006 föddes cokså Brave i FTCH Glenpatrick Eve's sista kull och jag fick följa hans första tid i livet. I dag är både Monkey, Boycie och Brave champions på Field Trials och Monkey har ett COM från IGL. Jag känner mig väldigt priviligierad över att få ha lärt känna de här faktastiska hundarna!
Och showens stjärna, lilla Secret, är en av cockrarna som fick mitt hjärta att börja slå lite extra för just jaktcockrar. Hon är arbetsgalen men väldigt kelen och tycker att hennes matte (Philippa Williams) är den häftigaste som finns.
Årets demo är liksom tidigare år härlig att titta på och jag ler mig igenom showen. Kanske för att jag känner så många av hundarna, blir nostalgisk och rörd. Boycie och Monkey var bara halvårsgamla när jag träffade dem första gången två veckor vid Webton Court år 2004. Andra gången när jag jobbade som elev åt Philippa hösten 2006 och då drillades båda herrarna inför start på open trails. År 2006 föddes cokså Brave i FTCH Glenpatrick Eve's sista kull och jag fick följa hans första tid i livet. I dag är både Monkey, Boycie och Brave champions på Field Trials och Monkey har ett COM från IGL. Jag känner mig väldigt priviligierad över att få ha lärt känna de här faktastiska hundarna!
Och showens stjärna, lilla Secret, är en av cockrarna som fick mitt hjärta att börja slå lite extra för just jaktcockrar. Hon är arbetsgalen men väldigt kelen och tycker att hennes matte (Philippa Williams) är den häftigaste som finns.
Spännande träningstankar hos Palmkvist
I årets första vecka åkte Tess och jag för att träna ett pass för Jens Palmkvist. Förtom att vi fick göra roliga övningar var det spännande att höra Jens uttrycka sina åsikter kring linjetags- och närsöksträning.
Som i allt går det ju trender i hundträning och jag tränar nog ibland lite gammaldags, säkert inspirerat av min mamma. Under de (få) år jag hållt på med jaktlig apporteringsträning har jag från de instruktörer jag tränat för ofta upplevt en stor detaljnogrannhet redan tidigt i hundens utbildning.
Som i allt går det ju trender i hundträning och jag tränar nog ibland lite gammaldags, säkert inspirerat av min mamma. Under de (få) år jag hållt på med jaktlig apporteringsträning har jag från de instruktörer jag tränat för ofta upplevt en stor detaljnogrannhet redan tidigt i hundens utbildning.
Ett exempel på detta är att flera instruktörer och träningskompisar ansett att en linje ska tas spikrakt av hunden och viker den av från linjen bör den kallas tillbaka och skickas om för att inte få nå sin belöning (apporten) förrän den tar en spikrak linje dit - även under träning av mer orutinerade hundar. Jag vill absolut inte nedvärdera denna metod som ju funkat för så många, men är inte så jag tränat. Jag har snarare tänkt att säger jag 'ut' ska jycken sätta iväg bort från mig. Det ska givetvis inte bli ett fritt sök men om linjen blir lite krokig har jag inte brytt mig nämnvärt.
Därför blev jag väldigt glad att höra Jens stå och motivera den typen av träning med den unga/orutinerade hunden. Vi fick skicka hundarna på blinda apporter och ha 'is i magen' för tog de sig bara tillräckligt långt ut från oss (om än på en krokig linje) skulle de snart se dummien som stod i snön en bit bort. Först när hunden gick iväg på ut-kommandot i alla lägen vävde Jens in precisionen i linjen. Skulle hunden i den tidiga träningen ta linjen helt fel kunde man istället utnyttja situationen till att blåsa en stoppsignal och belöna den.
Även i närsöksträningen som jag också upplevt som väldigt detaljorienterad, att många vill kunna hålla hunden suuupertajt i området, uppmuntrade Jens oss att låta hundarna jaga på en lite större yta. "Hur ofta vet man att apportens/fågelns precis exakta nedslagsplats?" motiverade Jens sin uppmaning med.
Kan man ana en trendvändning där det går lite tillbaka mot äldre synsätt i linjetags- och närsöksträningen? Spännande och lockande tycker jag i allafall som tilltalas av dessa sätt i min egen hundträning!
Därför blev jag väldigt glad att höra Jens stå och motivera den typen av träning med den unga/orutinerade hunden. Vi fick skicka hundarna på blinda apporter och ha 'is i magen' för tog de sig bara tillräckligt långt ut från oss (om än på en krokig linje) skulle de snart se dummien som stod i snön en bit bort. Först när hunden gick iväg på ut-kommandot i alla lägen vävde Jens in precisionen i linjen. Skulle hunden i den tidiga träningen ta linjen helt fel kunde man istället utnyttja situationen till att blåsa en stoppsignal och belöna den.
Även i närsöksträningen som jag också upplevt som väldigt detaljorienterad, att många vill kunna hålla hunden suuupertajt i området, uppmuntrade Jens oss att låta hundarna jaga på en lite större yta. "Hur ofta vet man att apportens/fågelns precis exakta nedslagsplats?" motiverade Jens sin uppmaning med.
Kan man ana en trendvändning där det går lite tillbaka mot äldre synsätt i linjetags- och närsöksträningen? Spännande och lockande tycker jag i allafall som tilltalas av dessa sätt i min egen hundträning!
Träning imorgon.. och sen fjällsemester!
Imorrn ska jag och Tessa träna ett pass hos Jens Palmkvist och Sofia Larsson. Ska bli spännande att se vad den lilla damen är på för humör. Det var ett tag sedan vi tränade ihop med andra hundar nu, om man bortser från innepasset i Kungsörs hundarena i mellandagarna. Då var Tess duktig men lite avvaktande. Jag tror det berodde på att hon inte är van att träna apportering innomhus sådär, men man vet ju inte så det återstår att se om farten och självförtroendet kommer tillbaka när vi är tillbaka i den vanliga utomhusmiljön.
Efteråt har jag hundjour hemma på kennel Combine och till kvällen reser jag faktiskt norrut, hela vägen till Storlien tillsammans med Malin och några kompisar. Hundarna får vara hemma hos mamma och pappa. Tyvärr är det dåligt med snö i norr också så det hade inte varit helt fel att ha ett par fyrbenta med nu när det ändå inte ser ut som vi kommer spendera hela dagarna i pudersnöbackar. Men nu är biljetter i sovkupé redanbokade - och man får inte ha hundar i sovkupé tyvärr - så det får bli en hundfri fjällhelg helt enkelt.
Förra året var det snöstorm när vi anlände och sjukt mycket skön snö i backarna.
Efteråt har jag hundjour hemma på kennel Combine och till kvällen reser jag faktiskt norrut, hela vägen till Storlien tillsammans med Malin och några kompisar. Hundarna får vara hemma hos mamma och pappa. Tyvärr är det dåligt med snö i norr också så det hade inte varit helt fel att ha ett par fyrbenta med nu när det ändå inte ser ut som vi kommer spendera hela dagarna i pudersnöbackar. Men nu är biljetter i sovkupé redanbokade - och man får inte ha hundar i sovkupé tyvärr - så det får bli en hundfri fjällhelg helt enkelt.
Förra året var det snöstorm när vi anlände och sjukt mycket skön snö i backarna.Hitta nyckeln till Tessas sök
Tessa är på flera sätt en märklig liten jycke. Redan som valp förvånades vi över hennes olust att greppa saker, exempelvis en dummy. Hon var definitivt intresserad, men gripandet kom liksom aldrig. Inte förrän mamma hittade ett föremål (en liten gosedjursand) som det plötsligt bara lossnade med och sedan kom resten. Vi skojade om att mamma hade hittat nyckeln till Tessa.
Fortfarande stöter jag på saker med Tessa som förbryllar mig. Billy har alltid spelat med väldigt öppna kort och varit tacksam och ärlig att träna. Tessa upplever jag styrs väldigt mycket av sitt humör och dagsform. Och problemet är att jag fortfarande har lite svårt att hitta det som får henne att hamna på 'rätt nivå' arbetsmässigt. Jag söker också en nyckel!
Ett konkret exempel på detta är Tessans sök. Under hösten slet jag med att försöka få henne att tycka det var roligt att söka. Utan någon vidare framgång kan jag tillägga. Att gå ut en gång, eller kanske två var spännande. Men sedan tappade hon i motivation och därmed även fart. Det kvittade liksom om jag varvade med att skicka Billy, använde hennes favoritprylar, om hon var välrastad eller het till tusen. Jag ville slita mitt hår!
Sedan snön kom har jag lagt söket åt sidan. Fram tills idag då jag la ett hyfsat stort sök med 5 smådummie där det var halvtö. Hon började med en snyggt lokaliserad och inringad apport. Därefter fick Billy gå ut en gång. Han brakade omkring där ute länge och väl innan han fann och kom in. Därefter fick Tess gå igen. Hon for iväg som en pil och hittade lika snyggt. Sen ville hon mer. Så jag skickade igen, och igen tills söket var tömt. Och fortfarande ville hon mer.
Förbryllad med lycklig belönade jag som en tok och sedan traskade vi hemåt. Söket finns ju där! Nu måste jag bara finna nyckeln till det...
Fortfarande stöter jag på saker med Tessa som förbryllar mig. Billy har alltid spelat med väldigt öppna kort och varit tacksam och ärlig att träna. Tessa upplever jag styrs väldigt mycket av sitt humör och dagsform. Och problemet är att jag fortfarande har lite svårt att hitta det som får henne att hamna på 'rätt nivå' arbetsmässigt. Jag söker också en nyckel!
Ett konkret exempel på detta är Tessans sök. Under hösten slet jag med att försöka få henne att tycka det var roligt att söka. Utan någon vidare framgång kan jag tillägga. Att gå ut en gång, eller kanske två var spännande. Men sedan tappade hon i motivation och därmed även fart. Det kvittade liksom om jag varvade med att skicka Billy, använde hennes favoritprylar, om hon var välrastad eller het till tusen. Jag ville slita mitt hår!
Sedan snön kom har jag lagt söket åt sidan. Fram tills idag då jag la ett hyfsat stort sök med 5 smådummie där det var halvtö. Hon började med en snyggt lokaliserad och inringad apport. Därefter fick Billy gå ut en gång. Han brakade omkring där ute länge och väl innan han fann och kom in. Därefter fick Tess gå igen. Hon for iväg som en pil och hittade lika snyggt. Sen ville hon mer. Så jag skickade igen, och igen tills söket var tömt. Och fortfarande ville hon mer.
Förbryllad med lycklig belönade jag som en tok och sedan traskade vi hemåt. Söket finns ju där! Nu måste jag bara finna nyckeln till det...
Uppladdning
Tidig rastning med träning imorse i den temporära sjön som vändret bjuder oss på. På sommaren är platsen bara lite bjöt, senare ett träsk, men med allt regn den senaste tiden har det blivit en liten sjö. Tess fick enkelmarkeringar som fick plockas in först efter att hon hämtat ett miljetag längs strandkanten som vi ställt ut ihop tidigare. Bill fick gå på en rätt lång dold dirigering. Han tyckte dte var lite onödigt så jag fick trycka på lite, men in kom den.
När vi kom hem körde jag hundarna genom duschen och sedan har de fått ligga på tork på varsin dyna under eftermiddagen. Ikväll ska vi delta på tävlingen "Sörmlands Vackraste Hund"
Bra mängdträning
Lugnet som infinner sig när alla hundarna fårr vara ute och ha kul, det sitter jag med en rykande het kopp te och njuter av just nu. Nellan har slocknat på sitt täcke, billy snarkar ihoprullar på dynan och Tessa ligger helt usträckt nedanför mina fötter.
Idag har det blivit massa bra träning med vilt. Sammanfattningsvis kan man säga att Tess fick göra många enkla övningar med vilten för att jobba på rutinen. Jag räknade lite på det i bilen på väg hem och fick det till 2 apporteringar med and, 4 med kråka, 3 med duva och 1 med kanin - fördelat på 3 markeringsövningar, 1 (minnes)linjetag och 5 små sökövningar där jag sprang ut och gömde ett vilt hon sedan fick sticka ut och söka rätt på.
På markeringarna (inledande) stöttade jag i upptaget för att vara säker på att hon skulle greppa. Två droppade hon på mina fötter (kråka på land samt and på vatten) i avlämningssituationen, inget jag lägger någon större vikt vid i detta läge. I de små sökövningarna var upptagen snygga och snabba trots att jag stod tyst och avlämningarna okej. Jag utmanade inte direkt utan tog bara odramatiskt fågeln när hon kom in. Än är verkligen inte vilthanteringen självklar på något vis, men jag är så himla glad att hon visar intresse och faktiskt apporterade det jag presenterade för henne!
Farbror B fick hämta ett par änder på vatten springa sig lite varm på ett sök med and och korp lite senare. Som alltid är han supermallig över vartenda bärgat vilt. Han älskar verkligen vilten!
På markeringarna (inledande) stöttade jag i upptaget för att vara säker på att hon skulle greppa. Två droppade hon på mina fötter (kråka på land samt and på vatten) i avlämningssituationen, inget jag lägger någon större vikt vid i detta läge. I de små sökövningarna var upptagen snygga och snabba trots att jag stod tyst och avlämningarna okej. Jag utmanade inte direkt utan tog bara odramatiskt fågeln när hon kom in. Än är verkligen inte vilthanteringen självklar på något vis, men jag är så himla glad att hon visar intresse och faktiskt apporterade det jag presenterade för henne!
Farbror B fick hämta ett par änder på vatten springa sig lite varm på ett sök med and och korp lite senare. Som alltid är han supermallig över vartenda bärgat vilt. Han älskar verkligen vilten!
Hundheg på intåg!
Imorgon snuddar vi helgen igen. Veckorna bara rasslar förbi känns det som. Även denna helg blir rätt hundig. Det är mycket hundaktiviteter nu och jag njuter. Det är ju så inspirerande när jag får låna Tessan och liksom börja bygga en hund igen! Imorgon eftemiddag efter jobbet åker jag direkt upp till Vanja där vi ska ses några stycken. Räknar jag rätt blir vi 4 tjejer och 7-8 jyckar. Ibland undrar jag verkligen om man är helt riktig i skallen. Tanken är i allafall att träna lite med vilt på lördagen. Spännande att se hur det kommer att funka...
Här är lite bilder som Mille Selander tog på oss på Himmelsända WT - finalen förra helgen:
Här är lite bilder som Mille Selander tog på oss på Himmelsända WT - finalen förra helgen:
Ett tidigt nyårslöfte
I våras lovade jag mig själv att aldrig mer träna för en instruktör vars metoder jag inte känner mig bekväm med. Och om jag skulle hamna på en sån kurs någon gång (man måste ju våga testa nya instruktörer ibland) ska jag i allafall inte göra någon övning jag själv inte tror på.
Detta efter att jag gått en träning för en instruktör där sök var ett moment. Jag belyste redan innan söket att min hund (Tessan) inte hade något färdigt sök, att hon kanske skulle gå ner sig lite och att jag då ville höja hennes motivation på något vis innan jag skickade ut henne igen. Nonsens tyckte instruktören, det såg jag i hans ögon, och redan där kände jag mig osäker. När det var dags för sökövningen gick Tess ändå ut med god fart och tog in två, sedan sökte hon en stund utan att hitta och rätt snart började gnistan slockna. Det gick långsammare och långsammare, och jag tog ton för att säga att jag ville kalla in och bränna av ett skott eller liknande för att få henne att tända till igen. "Nej, om du tränar så kommer hon aldrig att lära sig. Det är bara att pressa ut henne så hon lär sig att hon ska söka tills du säger att det räcker."
Det kanske låter fånigt, men jag kände mig verkligen överkörd. Jag tänker ofta på händelsen och hur mycket jag ångrar att jag inte stod på mig, kallade in och sa att det räckte. Istället stod jag sammabiten och väntade tills Tessan - då i skritt - snubblade över en dummie som hon kom in med.
Med detta menar jag inte att låta som någon besserwisser som kan bäst och vet bäst själv. Jag vet fakstikt inte vilket sätt som är bäst att träna en hund som ibland känns lågmotiverad. Instruktörern har säkert en god poäng, visst finns det hundar som metoden han föreslår säkert funkar på. Men det finns inte en universalmetod som passar alla och jag tvivlar starkt på att den passar mig och Tess. Kanske främst för att JAG inte tror det passar Tess - och om inte JAG tror på det kommer hon nog inte heller att göra det.
Det jag vill med det här inlägget är kanske främst att påminna migsjälv om att det alltid är magkänslan som måste få styra. Och om något instinktivt känns helt fel bör man våga bryta eller avstå - oavsett hur liten man känner sig i stunden!
Det kanske låter fånigt, men jag kände mig verkligen överkörd. Jag tänker ofta på händelsen och hur mycket jag ångrar att jag inte stod på mig, kallade in och sa att det räckte. Istället stod jag sammabiten och väntade tills Tessan - då i skritt - snubblade över en dummie som hon kom in med.
Med detta menar jag inte att låta som någon besserwisser som kan bäst och vet bäst själv. Jag vet fakstikt inte vilket sätt som är bäst att träna en hund som ibland känns lågmotiverad. Instruktörern har säkert en god poäng, visst finns det hundar som metoden han föreslår säkert funkar på. Men det finns inte en universalmetod som passar alla och jag tvivlar starkt på att den passar mig och Tess. Kanske främst för att JAG inte tror det passar Tess - och om inte JAG tror på det kommer hon nog inte heller att göra det.
Det jag vill med det här inlägget är kanske främst att påminna migsjälv om att det alltid är magkänslan som måste få styra. Och om något instinktivt känns helt fel bör man våga bryta eller avstå - oavsett hur liten man känner sig i stunden!
Träning med vilt
Tessan är en jycke som i dagsläget inte är spontan på vilt. Lite tråkigt och också konstigt för hon tog vilt utan några större problem som ung. Sen plockade hon dem plötsligt inte längre. Intresset fanns, men att gripa var svårt. Jag har accepterat läget och tänkt att det inte gör så mycket, man kan ju träna och starta på WT om man vill. Men visst vore drömmen att kunna starta på något prov i framtiden. WT i all ära - men det är ju ändå proven som känns ' på riktigt'.
Igår skulle Vanja ut och träna vilt med Akira. Tessa, Bill och jag följde med som kastare. Efter att Kira fått jobba med olika moment en bra stund kände jag att Tessan var riktigt taggad av att ha fått titta på så länge. För att ta upp henne lite högre i stress/aktivitetsnivå lät jag Billy jobba lite med fåglarna först. Därefter hämtade Tess två markeringar med and helt klockrent och höll/bar även både kanin och mås. Vilken lycka!
Nu ska vi fortstta bygga på detta. Inte bli för ivriga, utan skynda långsamt och se vart det kan leda. Åh, men vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att ha lite vilt att träna med regelbundet här i Stockholm!
Igår skulle Vanja ut och träna vilt med Akira. Tessa, Bill och jag följde med som kastare. Efter att Kira fått jobba med olika moment en bra stund kände jag att Tessan var riktigt taggad av att ha fått titta på så länge. För att ta upp henne lite högre i stress/aktivitetsnivå lät jag Billy jobba lite med fåglarna först. Därefter hämtade Tess två markeringar med and helt klockrent och höll/bar även både kanin och mås. Vilken lycka!
Nu ska vi fortstta bygga på detta. Inte bli för ivriga, utan skynda långsamt och se vart det kan leda. Åh, men vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att ha lite vilt att träna med regelbundet här i Stockholm!
Tessa apporterar and som unghund, innan 'låsningen' kom.
Vattenträning med Vanja
Igår mötte jag, Tessan och Billy upp Vanja och hennes Akira efter jobbet för lite träning på Järvafältet. Vatten stog på schemat och det blev två olika enkelmarkeringsövningar. I den första landade dummies ute i ett glest näckrosparti och svårigheten låg i att hunden fick gå en bit upp på land för att lämna av. Tessan skötte det strålande på första försöket och fick på försök två hämta ett linjetag på land vi lagt ut tidigare innan hon fick ta in vattenmarkeringen. Hon köpte upplägget och jobbade fint.
Den andra vattenmarkeringen var lite mer skymd och landade i en vass. Tessan fick ligga i och söka i vassen ett bra tag innan hon lokaliserade dummien, men egentligen gjorde det arbetet mig nästa gladare än det i stort sätt fläckfria arbetet i första övningen. Att hon är ihärdig och ligger kvar i området och söker trots att hon inte finner direkt är en egenskap jag värderar högt.
Det är roligt att träna ihop med Vanja, hon har bra idéer på övningar och är lätt att bolla tankar med. Hennes jaktlabbe Kira är som en svart oljad blixt och det är roligt att se skillnaden i Tessan och Kiras arbeten. För skillnader finns det, även om båda löser uppgifterna.
Det är roligt att träna ihop med Vanja, hon har bra idéer på övningar och är lätt att bolla tankar med. Hennes jaktlabbe Kira är som en svart oljad blixt och det är roligt att se skillnaden i Tessan och Kiras arbeten. För skillnader finns det, även om båda löser uppgifterna.
Ikväll står lathet på vårt schema. Det blir nog en lång, avslappnande tur på kärsön med ett par närsöksövningar på sin höjd. Sen ska vi bara dega ikväll. Tid för reflektion och att låta kunskaperna sjunka in och slå rot är också viktigt!
Avlämningar på två ben
Sedan jag började träna lite med Tessan har jag funderat på hur jag ska göra med hennes avlämningar. Mamma har gjort all grundträning med Tess - och hon lägger ALLTID en jättetrevlig grund för avlämningarna. Alla mammas hundar lämnar av med glädje - och Tessan speciellt. När hon tagit upp dummien är det full fart in och hon hoppar gärna upp på föraren och bjuder upp dummien.
Personligen tycker jag det är fantastiskt fint när hunden gör så. Att den så tydligt visar stolthet över bytet och mer än gärna delar det med föraren. Tyvärr verkar jaktgubbarna och jaktgummorna inte hålla med. De prioriterar istället en snabb avlämning där hunden i princip trycker in bytet i förarens nedsträckta hand och snabbt återvänder till västersidan. De tycker Tessans avlämning blir omständig och vill ha de mest effektiva alternativet.
Under våren har jag funderat på hur jag ska gå vidare. Ska jag fortsätta låta henne lämna av på två ben eller börja lära henne att sitta framför och bjuda upp? På WT'n känns det tråkigt att förlora poäng på grund av detta. Samtidigt tilltalas jag personligen av Tessans generösa avlämningar med en sån uppenbar vilja att dela bytet. Åh, så kluvet!
Hur skulle ni ha gjort? Ni får gärna dela med er av tankar kring detta. Fördelar? Nackdelar? Följa hjärtat? Rätta sig efter systemet? Eller ser ni någon slags kompromisslösning?
Personligen tycker jag det är fantastiskt fint när hunden gör så. Att den så tydligt visar stolthet över bytet och mer än gärna delar det med föraren. Tyvärr verkar jaktgubbarna och jaktgummorna inte hålla med. De prioriterar istället en snabb avlämning där hunden i princip trycker in bytet i förarens nedsträckta hand och snabbt återvänder till västersidan. De tycker Tessans avlämning blir omständig och vill ha de mest effektiva alternativet.
Under våren har jag funderat på hur jag ska gå vidare. Ska jag fortsätta låta henne lämna av på två ben eller börja lära henne att sitta framför och bjuda upp? På WT'n känns det tråkigt att förlora poäng på grund av detta. Samtidigt tilltalas jag personligen av Tessans generösa avlämningar med en sån uppenbar vilja att dela bytet. Åh, så kluvet!
Hur skulle ni ha gjort? Ni får gärna dela med er av tankar kring detta. Fördelar? Nackdelar? Följa hjärtat? Rätta sig efter systemet? Eller ser ni någon slags kompromisslösning?
Tessan bjuder upp dummyn med en viftande svans.
Träningspass för Anita Norrblom
Förmiddagspasset på söndagen leddes av Anita Norrblom. När jag tränar för instruktörer som henne förstår jag inte varför jag inte enbart går kurs hos instruktörer jag trivs så bra med. På kurs hos Anita känns allt logiskt. Jag blir aldrig otrygg. Och framförallt känner jag mig alltid sedd.
Anita började med att stämma av hundarna lite med att låta hela gruppen gå på en linje. Vi fick göra halter och vändningar både till höger och vänster. Tessan hängde med och gjorde vad jag bad. Vänster-vändningarna får vi jobba lite mer med, men högervändningarna är hon med på.
Därefter fick vi göra en liten minnes-markeringsövning. Hunden längst till vänster på linjen fick se en kort markering, därefter förflytta sig till linjens högra flank och skicka därifrån. Jag trodde Tess skulle ha svårt att lokalisera apporten och söka rätt stort, men hon höll området jättebra tills hon hittade. Kul!
Sen körde vi lång fika och teori. Anita gick igenom hur hon lägger grunden på sina hundar. Jag har hört det förut men uppskattade repetitionen. Hon liknar det vid ett husbygge med fyra hörnstenar; kontakt, lydnad, passivitet & stadga. Som det kontrollfreak jag är trivs jag när instruktören serverar ett genomtänkt system - det ger mig en känsla av kontroll och en bra överblick.
Anita pratade även om kontaktövningen "bubblan" som jag använt flitigt med Billy - att hund och förare på förarens innitiativ går in i en gemensam bubbla och för en stund sorterar bort allt annat och än "vi två".
Hon nämnde också något annat som verkligen tilltalar mig: "Om jag korrigerar min hund, måste jag veta att jag har rätt till det". Med det menar hon att hon bara korrigerar hunden om hon VET att den faktiskt ignorerar/inte utför något som hon vet att den kan/är befäst hos den. Jag kan exempelvis bara korrigera hunden om den inte kommer på inkallning OM jag har lärt hunden vad inkallningssignalen betyder.
Efter fika fick vi göra en övning i par där en fick hämta ett linjetag och den andra en markering. När alla par gjort detta kördes en vända till där ekipagen bytte roller. Tessa fixade både linjetag och markering precis som jag vill ha det. Koncentrerat, snabbt och prydligt. Duktiga jycke!
Till sist fick vi ställa upp hundarna på linjen igen. Anita smälde av två skott och sedan avslutade vi träningen. Detta var såklart i syfte att dämpa hundarnas förväntan till arbete efter skott. Det följdes av en lugn avslutning och frågestund.
Trots att vi arbetade mycket dämpande och med stadga upplevde jag Tessa som mycket mer "på" och med i allt som hände än under gårdagen. Här fanns hela tiden chans till apportering, då gäller det att hänga med i svängarna! I teoripauserna när jag sa åt henne att gå och lägga sig kopplade hon dock bort "arbets-mode" och sträckte ut sig för att sova i gräset. Perfekt!
Anita började med att stämma av hundarna lite med att låta hela gruppen gå på en linje. Vi fick göra halter och vändningar både till höger och vänster. Tessan hängde med och gjorde vad jag bad. Vänster-vändningarna får vi jobba lite mer med, men högervändningarna är hon med på.
Därefter fick vi göra en liten minnes-markeringsövning. Hunden längst till vänster på linjen fick se en kort markering, därefter förflytta sig till linjens högra flank och skicka därifrån. Jag trodde Tess skulle ha svårt att lokalisera apporten och söka rätt stort, men hon höll området jättebra tills hon hittade. Kul!
Sen körde vi lång fika och teori. Anita gick igenom hur hon lägger grunden på sina hundar. Jag har hört det förut men uppskattade repetitionen. Hon liknar det vid ett husbygge med fyra hörnstenar; kontakt, lydnad, passivitet & stadga. Som det kontrollfreak jag är trivs jag när instruktören serverar ett genomtänkt system - det ger mig en känsla av kontroll och en bra överblick.
Anita pratade även om kontaktövningen "bubblan" som jag använt flitigt med Billy - att hund och förare på förarens innitiativ går in i en gemensam bubbla och för en stund sorterar bort allt annat och än "vi två".
Hon nämnde också något annat som verkligen tilltalar mig: "Om jag korrigerar min hund, måste jag veta att jag har rätt till det". Med det menar hon att hon bara korrigerar hunden om hon VET att den faktiskt ignorerar/inte utför något som hon vet att den kan/är befäst hos den. Jag kan exempelvis bara korrigera hunden om den inte kommer på inkallning OM jag har lärt hunden vad inkallningssignalen betyder.
Efter fika fick vi göra en övning i par där en fick hämta ett linjetag och den andra en markering. När alla par gjort detta kördes en vända till där ekipagen bytte roller. Tessa fixade både linjetag och markering precis som jag vill ha det. Koncentrerat, snabbt och prydligt. Duktiga jycke!
Till sist fick vi ställa upp hundarna på linjen igen. Anita smälde av två skott och sedan avslutade vi träningen. Detta var såklart i syfte att dämpa hundarnas förväntan till arbete efter skott. Det följdes av en lugn avslutning och frågestund.
Trots att vi arbetade mycket dämpande och med stadga upplevde jag Tessa som mycket mer "på" och med i allt som hände än under gårdagen. Här fanns hela tiden chans till apportering, då gäller det att hänga med i svängarna! I teoripauserna när jag sa åt henne att gå och lägga sig kopplade hon dock bort "arbets-mode" och sträckte ut sig för att sova i gräset. Perfekt!
Anita har teori med gänget, jag verkar vara i frågetagen ;)
Bildserie på mig och Tessa från par-övningen.
Foto: Matilda Hedin & Anna Hallgren
Träningspass för Lisa Falck och AnneCharlotte Bengtsson
Under lördagen höll Lisa Falck (fabelikas.se) och AnneCharlott Bengtsson (hundforum.se) träningspass med oss i ungdomsgänget. Det första passet hölls på en grusplan i Trosa Havsbad, visserligen en rätt tråkig miljö men också nyttigt att påminnas om hur mycket man faktiskt kan hitta på på en kvadratiskt grusplan.
AnnCharlotte började med att låta oss göra en inkallningsövning. Vi fick lämna hundarna på en linje á la lydnadens sitt-i-grupp och sedan kalla på den en i taget. Kanske nödvändigt, men jag har svårt för såhär stela övningar. Tror att de går att göra dem så mycket mer stimulerande och jaktlika på nått vis. Tessa satt givetvis som ett litet ljus och kom när jag ropade.
Vidare fick vi göra en inkallning med pipa och ryggen mot hunden. Jag viste att Tessa skulle ha mycket svårt för detta, och gick nog in i övningen med en stor skopa skeptis. Kanske påverkade den utfallet, men för mig blir det väldigt omotivernade att gå in i en övning och på förhand veta att svårigheten kommer vara hunden övermäktig. Det var den också.
Nästa övning var en walk-up med tre hundar. Efter lydnadsövningar och het sol var Tessa lite loj, hon läste övningen och förstog att det inte skulle bli något hämta av så hon höll sig fint vid min sida men utan den här "nu-ska-vi-jobba-attityden" som jag vill ha. De flesta hundarna funkade tvärt om - och då blir jag med den här typen av hund som alltid lite i skym undan. Att dämpa hunden med för hög motivation blir viktigare än att höja den med för låg. Lite trist, men långt ifrån ovanligt.
Sen visade AnneCharlotte oss hur hon lärt in hennes Odin's GRYMMA närsök. En metod som lite skiljde sig från de jag tagit del av tidigare. Den övningen tackar jag för och tar med mig. När Tess och jag får tillgång till lite mer regelbunden tid ska vi börja nöta närsöket enligt den inlärningstrappan.
Avslutningsvis fick Tessa och jag göra en linjetagsövning med Lisa. Övningen gick till så att man gick en triangel och lämnade en dummy i varje hörn, och sen gick man ett varv till och hämtade in apporterna. Här vaknade Tessan till och gjorde en jättefin insats. Rätt balans mellan motivation och förkunskaper. Då faller bitarna på plats, det blir rätt och hunden utvecklas. Kanske är det detta sam vissa lite föraktfullt kallar "succé-träning", själv klappar jag mig själv på tränaraxeln och njuter av känslan!
Foto: Vanja Börjesson
Ungdomsläger vid Tullgarn
Nu är vi hemma från Tullgarn och årets ungdomsläger är passé. Det känns både kul, eftersom det blev så himla bra och tråkigt för att jag bara vill göra det igen och igen! Nåja, det kommer ju ett nytt nästa år. Och innom en snar framtid blir det fler aktiviteter med SSRK-ungdom. Jag är så glad i vår ungdomssektion. Ett sånt härligt gäng verkligen!
Årets läger, gick som ni säkert redan vet, parallellt med Tullgarns jaktmässa och Agria Sweden Game Fair Cup. På förmiddagarna har vi tränat våra egna jyckar för duktiga instruktörer (dessa pass utvärderar jag i separata inlägg). Sen har vi lunchat i solen, kollat/miljötränat på mässan och avslutat dagarna med att titta på finalerna i cupen. Bodde gjorde vi på camping i Trosa havsbad.
Tessa och jag åkte till Tullgarn redan i fredagsmorse och jobbade under fredagen i SSRK's-monter. Som jag är glad i att få låna den lilla hunden. Arbetsglad, följsam, samlad, lättsam och positiv. Även om jag givetvis vid tillfällen märkte att hon var trött, höll hon ihop fint under helgen tycker jag. Vi börjar hitta och förstå varandra rätt bra nu vilket gör att jag vågar börja spänna bågen och lägga på lite mer krav, och hon svarar upp jättefint. Att det är hon och jag i sånna här sammanhang är det verkligen inget tvivel om!
Två fina bilder på Tessan och mig som Vanja Börjesson knäppte i helgen
Nöjda syskon!
Syskonen är mycket nöjda med dagens träning!
Jag & Tessa (Combine Quite a Miracle) och Linda & Toddy (SEU(u)Ch Combine Quite a Boy)
Träning för Larsson och Palmkvist
Igårkväll åkte Linda och jag på träningskväll hos Jens Palmkvist och Sofia Larsson med Toddy och Tessa. Det blev en jättetrevlig eftermiddag/kväll. Jag tilltalas verkligen av deras sätt att hålla kurs. Övningarna känns genomtänkta, man känner sig trygg i att man aldrig behöver gå ur en övning med en dålig känsla och framför allt - man får ifrågasätta och diskutera hur mycket man vill utan att det känns som att de liksom låser sig och tar det som personlig kritik.
Det sista kanske låter självklart, och alla instruktörer jag tränat för inleder alltid med att säga "fråga gärna om det är något ni undrar". Men ibland upplever jag det som att instruktören kan svara lite med en attityd som osar "varför-kom-du-hit-om-du-inte-tror-på-vad-jag-säger", om man ifrågasätter deras övningar eller metoder. Man ska liksom köra på deras sätt och inget annat. Sånna instruktörer tappar jag förtroendet för direkt. Ibland är jag nog en aning för kontrollerande och beskyddande för mina jyckar, men jag vill absolut inte utsätta dem för en övning jag är otrygg i. Om jag inte förstår instruktörens system måste jag få fråga. Och om jag inte håller med måste jag få diskutera.
Gårdagens prestation då? Jo, jag tycker Tessan höll ihop bra. Det började med en target-markerings övning med terrängbyten och dåligt med referenspunkter som svårighet - och skott som motivationshöjare. Tessa gasade lite på skotten och var hyfsat het, men markerade snyggt.
Nästa övning var en walk-up på ett hygge med dirigering åt höger och markering åt vänster. Dirigeringen gjordes kort och lätt åt Tessa, jag kan inte kräva så mycket där än och hon utförde den på ett godtagbart sätt. Markeringen tycker jag hon var fenomenal på. Lång och brötig väg ut, men hon tog en snygg, rak väg ut ochlåg kvar i nedlagsområdet där hon sökte tills hon fann.
Stadgan på linjen var prima och hon var med i alla vändningar - med ett undantag: När Linda fick tjata på Toddan för att han skulle ge sig ut på ett linjetag knallade Tess plötsligt. Jag kunde mig inte med att korrigera. Valde istället att skratta, ta tillbaka henne lugnt och sedan belöna för att hon satt lugnt och stilla resten av gångerna Linda skickade herr Toods. En metod Jens fnös lite åt och kallade "för snäll" - men ett utmärkt exempel på att alla har rätt att träna hund som de vill!
Det sista kanske låter självklart, och alla instruktörer jag tränat för inleder alltid med att säga "fråga gärna om det är något ni undrar". Men ibland upplever jag det som att instruktören kan svara lite med en attityd som osar "varför-kom-du-hit-om-du-inte-tror-på-vad-jag-säger", om man ifrågasätter deras övningar eller metoder. Man ska liksom köra på deras sätt och inget annat. Sånna instruktörer tappar jag förtroendet för direkt. Ibland är jag nog en aning för kontrollerande och beskyddande för mina jyckar, men jag vill absolut inte utsätta dem för en övning jag är otrygg i. Om jag inte förstår instruktörens system måste jag få fråga. Och om jag inte håller med måste jag få diskutera.
Gårdagens prestation då? Jo, jag tycker Tessan höll ihop bra. Det började med en target-markerings övning med terrängbyten och dåligt med referenspunkter som svårighet - och skott som motivationshöjare. Tessa gasade lite på skotten och var hyfsat het, men markerade snyggt.
Nästa övning var en walk-up på ett hygge med dirigering åt höger och markering åt vänster. Dirigeringen gjordes kort och lätt åt Tessa, jag kan inte kräva så mycket där än och hon utförde den på ett godtagbart sätt. Markeringen tycker jag hon var fenomenal på. Lång och brötig väg ut, men hon tog en snygg, rak väg ut ochlåg kvar i nedlagsområdet där hon sökte tills hon fann.
Stadgan på linjen var prima och hon var med i alla vändningar - med ett undantag: När Linda fick tjata på Toddan för att han skulle ge sig ut på ett linjetag knallade Tess plötsligt. Jag kunde mig inte med att korrigera. Valde istället att skratta, ta tillbaka henne lugnt och sedan belöna för att hon satt lugnt och stilla resten av gångerna Linda skickade herr Toods. En metod Jens fnös lite åt och kallade "för snäll" - men ett utmärkt exempel på att alla har rätt att träna hund som de vill!
Linjen är passiv när något av lakridsnörena virvlar ut för att hämta in en markering.
Toddan och Tess stod för gruppens enda blonda inslag denna kväll.
Mot slutet vad Toddan lite trött och fick trubbel med beslutet huruvida han skulle satsa på
att sitta eller ligga, han landade i något slags mellanting. Linda oroade sig mest för att
få myggbett stora som kalle anka-bulor inför studentbalen.
Får man välja att satsa lågt?
Jag tycker om att bli ifrågasatt när jag tränar hund, det får mig att tänka till och reflektera över varför jag gör på ett visst sätt. Mycket är ju faktiskt sånt man gör av gammal vana och kanske inte alltid helt genomtänkt. Ofta har jag inget bra svar att komma med direkt, det tar mig ofta för förklaringen att växa fram.
I dalarna tränade jag ihop med tre tjejer med jaktavlade retrievers som säkerligen drömmer om att starta hundarna i elitklass. Jag la märke till att deras tankesätt ibland skiljde sig från mitt i träning- och övningsupplägg. De la nog redan nu grunder för den där elitstarten. När jag inte tänkte likadant blev jag ifrågasatt. "Men Jenny, du måste sikta högt!" fick jag höra. Det fick mig att börja tänka, måste man verkligen det?
Jag tror det är rätt vanligt att tänka att man måste satsa högt. Att man ska sätta ett högt mål - och sedan stämma av med delmål på vägen. Mål är bra men det där höga målet behöver ju inte alltid vara elitklass, eller hur?
"Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna" sa en instruktör en gång till mig. Varför ska man tänka så? Visst ska mål sporra och motivera, men för mig blir ett orelistskt mål inte ett dugg motiverande. Jag vill ha ett utmanande mål - men som jag vet att jag faktiskt kan uppnå med hänsyn till min och hundens förmåga, i förhållande till den tid vi har till vårt förfogande.
Efter en del funderande har jag landat i tanken att mitt mål med Tessas träning inte är start i elitklass. Vi satsar på en plats i korpen-ligan. Man får välja att lägga ribban där. Det är okej.
I dalarna tränade jag ihop med tre tjejer med jaktavlade retrievers som säkerligen drömmer om att starta hundarna i elitklass. Jag la märke till att deras tankesätt ibland skiljde sig från mitt i träning- och övningsupplägg. De la nog redan nu grunder för den där elitstarten. När jag inte tänkte likadant blev jag ifrågasatt. "Men Jenny, du måste sikta högt!" fick jag höra. Det fick mig att börja tänka, måste man verkligen det?
Jag tror det är rätt vanligt att tänka att man måste satsa högt. Att man ska sätta ett högt mål - och sedan stämma av med delmål på vägen. Mål är bra men det där höga målet behöver ju inte alltid vara elitklass, eller hur?
"Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna" sa en instruktör en gång till mig. Varför ska man tänka så? Visst ska mål sporra och motivera, men för mig blir ett orelistskt mål inte ett dugg motiverande. Jag vill ha ett utmanande mål - men som jag vet att jag faktiskt kan uppnå med hänsyn till min och hundens förmåga, i förhållande till den tid vi har till vårt förfogande.
Efter en del funderande har jag landat i tanken att mitt mål med Tessas träning inte är start i elitklass. Vi satsar på en plats i korpen-ligan. Man får välja att lägga ribban där. Det är okej.
