Ett tidigt nyårslöfte

I våras lovade jag mig själv att aldrig mer träna för en instruktör vars metoder jag inte känner mig bekväm med. Och om jag skulle hamna på en sån kurs någon gång (man måste ju våga testa nya instruktörer ibland) ska jag i allafall inte göra någon övning jag själv inte tror på.
 
Detta efter att jag gått en träning för en instruktör där sök var ett moment. Jag belyste redan innan söket att min hund (Tessan) inte hade något färdigt sök, att hon kanske skulle gå ner sig lite och att jag då ville höja hennes motivation på något vis innan jag skickade ut henne igen. Nonsens tyckte instruktören, det såg jag i hans ögon, och redan där kände jag mig osäker. När det var dags för sökövningen gick Tess ändå ut med god fart och tog in två, sedan sökte hon en stund utan att hitta och rätt snart började gnistan slockna. Det gick långsammare och långsammare, och jag tog ton för att säga att jag ville kalla in och bränna av ett skott eller liknande för att få henne att tända till igen. "Nej, om du tränar så kommer hon aldrig att lära sig. Det är bara att pressa ut henne så hon lär sig att hon ska söka tills du säger att det räcker."

Det kanske låter fånigt, men jag kände mig verkligen överkörd. Jag tänker ofta på händelsen och hur mycket jag ångrar att jag inte stod på mig, kallade in och sa att det räckte. Istället stod jag sammabiten och väntade tills Tessan - då i skritt - snubblade över en dummie som hon kom in med.

Med detta menar jag inte att låta som någon besserwisser som kan bäst och vet bäst själv. Jag vet fakstikt inte vilket sätt som är bäst att träna en hund som ibland känns lågmotiverad. Instruktörern har säkert en god poäng, visst finns det hundar som metoden han föreslår säkert funkar på. Men det finns inte en universalmetod som passar alla och jag tvivlar starkt på att den passar mig och Tess. Kanske främst för att JAG inte tror det passar Tess - och om inte JAG tror på det kommer hon nog inte heller att göra det.

Det jag vill med det här inlägget är kanske främst att påminna migsjälv om att det alltid är magkänslan som måste få styra. Och om något instinktivt känns helt fel bör man våga bryta eller avstå - oavsett hur liten man känner sig i stunden!

Kommentarer
Postat av: Ann-Sofie

Håller så mycket med dig så du anar inte. Det är också märklig hur himla svårt det är att stå på sig o sin tro i vissa situationer. Viktigt att man påminner sig om detta ofta.
Jag tror också att vilken fantastisk metod som helst blir inte rätt för ens hund förrän man själv känner sig övertygad.
Stå på Dig Jenny!
Kram

2012-10-10 @ 08:47:35
URL: http://zetterljungs.hundstudio.se
Postat av: Hanna

Man kan väl inte pressa en hund som inte kan. Det var det dummaste jag hört. Jag har motiverat alla mina hundar och det funkar hur fint som helst :)

2012-10-10 @ 09:22:26
URL: http://kennelblagul.blogspot.se/
Postat av: Sandra, Thyra, Lhine & Rhiva

Förstår precis vad du menar. Jag och Thyra avslutade en valpkurs i apportering p.g.a att jag ärligt talat mådde dåligt av instruktörens metoder. Exempelvis kom Thyra och lämnade dummiesar sittande i mitt knä, med ryggen emot, och det gillade inte instruktören utan jag skulle minsann se till att Thyra satt vänd mot mig. Jag var ju jättenöjd över att hon faktiskt kom till mig, höll kvar i dummien och satte sig i mitt knä och vill inte bråka om åt vilket håll hon satt. Som sagt, vi åkte inte fler gånger.

Tror inte man kan köpa en hel metod, utan man får plocka ut godbitarna så att säga. Jag gillar ex. sättet Heléne tänker på som jag gått kurser för med Rhiva nu - men vi kommer ju inte använda oss av allt, även om jag kommer ha hennes tankar och idéer med mig.

2012-10-10 @ 11:50:32
URL: http://tomik.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0