Dagens roligaste
När jag såg det här skrattade jag först ihjäl mig för att jag trodde att det var ett adventsskämt. Sen skämdes jag som en tok när jag insåg att det nog är på riktigt. Det är en CD singel som kommer att säljas på SKK's årliga hundutställning och mässa HUND2009. Singeln heter BEST IN SHOW - the 1'st dogshow anthem ever made och kan vara det pinsamaste i musikväg jag någonsin hört.
HÄR kan man se info om singelförsäljningen på HUND2009
HÄR kan man provlyssna på eländet
Släpspår med rådjursskank
Nu är jag just hemkommen efter ett par timmar i skogen med Sara&James och Matilda&Lowe. Hundarna sover som stockar i hallen och jag sitter och smuttar på lite glögg och ska försöka få igång lite pluggverkstad.
Det var Sara som bjöd med mig på lite spårträning igår. Hennes kompis Matilda, som har en halvårsgammal labbhane, hade fått ett par rådjurklövar som de skulle dra spår med. Så idag bar det av till skogen. Jag drog varsitt spår åt James och Lowe. De första drog jag bara rakt in i lite halvsnårig skog utan terrängbyten. Båda grabbarna löste uppgiften bra så nästa drog jag lite längre och över varsitt terängbyte. Åter var killarna dktiga. Efterom det var första gången Lowe spårade utomhus och James bara testat en gång förut kändes det bra att inte blev för svårt och att båda fick lyckas.
Matilda och Sara drog även varsitt spår till Billy. Jag släppte honom på som jag gör på släpspår och gick inte efter i lina. Han skötte sig fint och tyckte att det var jättekul.
Sötast var ändå Nella som även hon fick en kort litet släpspår. Hon tycker om att spåra, men är inte så road av klöven. När jag släppte på henne travade hon ut i spåret väldigt koncentrerat och spårnoga. Eftersom det var rätt öppet såg vi när hon kom fram till klöven, nosade lite på den och sedan kom tillbaka i galopp men utan klöven. Fick skicka ut henne igen, och då tog hon med den tillbaka. Sötnos!
Äntligen agility!
Vi började dagen med att åka ut till stallet. Bara det är en tröttsam tur för Billy-boy då den innebär bussåande en kvart, promenad på ett par km till stallet, ridtur, promenad till bussen och så färden hem igen. Brukar ta 2-3 timmar och sedan sover han som en stock resten av dagen. Gårdagen bjöd också på en något mer fartfylld ridtur än förra terminens eftersom jag nu rider Chickaruss, ett friskt och piggt gotlandsruss istället för gamla, söta Figge. Igår testade jag att låta Chicksruss skutta över ett par små stockar i skogen, och jisses vad härligt det var att känna det bekanta suget i maggropen igen.
På kvällen for Billy och jag sedan iväg på agilityträning i Gryts ridhus. Eftersom min älskade Les Oples lagt av trodde jag inte att jag skulle kunna delta i vinter, men snälla Maria låter mig samåka med henne. Billy blev aldeles i gasen så fort vi klev in i ridhuset trots att det inte var några hinder utställda då. Under kvällen tränade jag tre moment med Billy för att testa av hur mycket som satt kvar av det han en gång kunde. De tre momenten var slalom, balansbommen och staketet:
* I slalom testade jag hans självständighet i ingångar från både höger och vänster och sedan i själva slalomhindret. Vänsteringångarna satt som en smäck och jag kunde glida ut relativt långt från hindret och låta honom jobba själv. I högerslalomet satt inte ingångarna och självständigheten lika bra, men det ka jag ju heller inte förvänta mig då de inte blivit lika bra som vänster än.
* På balansbommen låg fokus på kontaktfält. Han har aldrig varit hundra på vad han ska göra där så jag började från början och byggde på. Funkade hyggligt. Avslutade med att låta honom springa över hela bommen ett par gånger och då var han modig och galopperade över halva.
* I hindesekvensen staketet testade jag lite olika handlingssätt för att se hur lyhörd han var. Provade springa på samma sida längs hela staketet och trycka ut/dra in och att göra framförbyten inför varje hinder. Testade även att dra imellan hindrena. Allt funkade toppen, bara på ett par ställen var jag tvungen att göra några justeringar.
Efteråt kan jag bara konstatera att Billy inte tappat så mycket på sin långa agilityvila utan står ungefär på samma utbildningsnivå som när jag ställde av honom. Däremot känner jag att jag har tappat. När något gick fel var jag tvungen att tänka så det knakade för att komma på en lösning och jag var tvungen att planera min väg och testspringa innan jag tog fram Billy på ett helt annat vis än vad jag brukade, annars hängde inte kroppen med huvudet. Illa!
Novemberdopp
Efter att ha tagit adjö till Bessan i fredags for jag till Stockholm med Ida, Cornelia och Brita. En resa som varit planerad länge och som jag sett fram emot, men som plötsligt kändes helt fel att åka på. Men trots en fet klump i halsen tog jag mig samman och följde med. Livet måste gå vidare. Och i efterhand är jag glad att jag åkte. Det blev en galen helg med massa flumm och skratt. Vi såg också Buddy Holly-musikalen, drack öl på söder och i gamla stan, shoppade och åt alldeles för mycket mat.
När vi kom hem från Stockholm hann dock verkligheten jag flytt från ikapp, och jag har kännt mig riktigt nere. Både klumpen i halsen och spänningshuvudvärken har varit ständiga kompanjoner. Höjdpunkten på dagen har varit hundpromenaden. Idag promenerade jag själv med jyckarna gemon de tomma kohagarna. Billy slog på stort och tog ett novemberdopp i sjön. Det fick mig att le. Jag fyllde lungorna med luft och kände mig lycklig trots allt.
.
En gammal bild från december 2006 föreställande Malin, Billy, Nell, Bess & Linda
SUCh Combine Best Wishes
Magsjuka jyckar
Eftersom Billy sällan blir sjuk efter att ha käkat något snusk, av den enkla anledningen att han sällan käkar snusk, antog jag att det var något smittsamt. Därför har jag låtit Nell sympatisvälta med grabben idag. Det är verkligen ett beslut jag inte ångrar ikväll då Nella plötsigt började ulka sig i hallen. Fast besluten att inte behöva skrura ännu en gång slet jag upp dörren och rusade ut i korridoren och vidare genom stora porten med Nella hack i häl.
Och hon lyckades hålla sig hela vägen. Underbart! Det var bara det att när hon spytt klart insåg jag att jag inte fått med mig nyckeln ut. Stora porten låses efter nio och det finns ingen ringklocka. Så där stog jag och huttrade iklädd mysbyxor, t-shirt och ballerinaskor och hoppades att Jensa snart skulle sakna mig. Men efter ett tag fick jag inse att det skulle dröja, så jag skrämde skiten ur min granne Mathilda istället när jag knackade på hennes fönster. Efter att ha skrikit klart släppte hon iallafall in mig och jag kunde smyga in till Jensa som satt parkerad i soffan och kollade TV. Nu laddar jag inför ännu en natt med regelbundna uppstigningar.
Hoppstilar
Satt och bläddrade i lite bilder och förundrades över hur hundar verkligen har sina individuella stilar när de hoppar hinder. Här är det Remy, Nell och Berta som stajlar. Det ser för övrigt ljust ut för Billys agilityträning i ridhuset i vinter. När bilen pajjade trodde jag att det var kört, men tack vare godhjärtade människor får vi troligtvis samåka med två galna pappisar eller en sheltietjej.
Det kan straffa sig att vara envis
Jag är envis och det är oftast till min fördel. Speciellt när jag ska släpa packning, två hundar och en stor hundkorg i hårdplast på två tåg och en buss. Den är också rätt bra att ha när man måste bära ombord 35-40kg goldenhane för att han ramlade förra gången han skulle kliva på tåget och nu darrar benen så att de knappt bär när han ska kliva upp för den branta tågtrappan. Då är jag tacksam för min envishet. Det går alltid på något sätt.
Ikväll höll dock envisheten på att svika mig:
Jag är hungrig och retlig när Jensa och jag fixar kvällsmat. Han skalar potatisen och jag skär i klyftor. Att jag är klantig är inget nytt, och jag slinter lite och känner kniven nudda mitt finger. Precis som Nell skriker jag i högan sky i förebyggande syfte. Jens blir orolig för MATEN (inte mig) och utbrister "Blöder du? Bloda inte på potatisen nu bara!". Men jag blöder inte, det är så ytligt att det knappt syns.
Efter mitt illvrål kan Jens dock inte slappna av. Han tittar på mig varje gång jag ska skära och vill visa mig något supersmart sätt att skära som han kommit på, men jag är som sagt retlig och envis och vill göra på mitt sätt. Jag är rysligt nära att skära mig igen, men det låtsas jag inte om.
Kärt återseende...
...blev det idag när jag kom hem till Hållsta på kvällen. Billy-killen satte sig i mitt knä och grymtade nöjt när vi hade hälsat. Ändå tycker jag inte att han är extremt bunden till bara mig och jag tror att han nästan lika gärna kunnat bo hemma med mamma. Med Nell är det helt annorlunda, hon skulle välja mig första alla gånger. Fast det är ju trevligt när han blir så glad att se mig såklart. Hoppar, viftar på hela kroppen och appoorterar armen.
Imorgon väntar walk-up träning med lite andra Combine-hundar. Ska bli kul. Har ju inte tränat seriöst på länge nu så jag misstänker att grabben kommer vara härligt taggad.
Har precis nattat gänget här hemma. Lite komprimerad skara med bara sex hundar. Magda och Doris löper och är utackorderade för att inte pojkarna ska bli crazy. Men ändå riktigt mysigt att umgås med "flocken" igen. Har svårt att se mig själv äga sex hundar på samma gång, men oj vad jag trivs i hundflockar!
.
Jag på väg ut med delar av gänget i sommras
Fr. v: Doris, jag. Magda, Tino, Nell, Bess & Billy
Grunderna i Photoshop
Vi ska jobba med kampanj i skolan resten av terminen. Spännande! Uppgiften går ut på att skriva en kampanjplan samt göra en trycksak och en webblösning. Därför får vi just nu läsa oss Photoshop. För mig som bara använt programmet för att beskära bilder har lektionerna varit som på grekiska och jag har känt mig riktigt tekniskt efterbliven. Men tack vare en underbar sajt som heter moderskeppet.se, börjar vissa grunder att lossna. Men varför blir alla hundbilder mycket bättre än de faktiskta bilderna som ska ingå i kampanjen?
Billybild före min massakrering:
.
Billysaknad och en ny ponnykompis!
Fast det har varit tomt här i Öret utan vår Billy. Det tycker både Nellsan och jag, även om vi haft det mysigt bara vi två. Jag har saknat min promenad och träningskamrat och Nell sin sällskapsherre. Hon har blivit aldrig så glad när jag har kommit hem efter skolan och på kvällen vill hon komma in och ligga bredvid soffan när jag och Jens glor TV och pluggar. Vanligtvis ligger hon och Billy nedtrynade i varsin korg i hallen.
Igår var jag och red en ponny som står i samma lilla stall som min gamla medryttarponny Figge. Chickarus heter det lilla yrvädret. Ett sött gotlandsruss i sina bästa år med en rund mage, bred rygg och fyra ben som kan springa i världens kortaste ponnytrav. Han kunde även bocka visade han mig och galoppera jättefort. Vi ska bli kompisar och ses en gång i veckan är det tänkt.
Och vilken helg det blev!
Den här helgen slog jag på jetmotorn för att hinna allt. Och visst går det om man vill. Fast nu är jag rätt trött. Jag tog helg redan i fredags och firade att tentorna skrivna tillsammans med några klasskompisar med dans hos Helena och på Coren. Kröp i säng först vid tre-tiden och kastade av mig täcket tre timmar senare för att hinna med tåget till Eskilstuna. För på lördagen väntade först parning av tik och sedan snabbt ombyte till farfar Ivars 80års fest. Min farfar och farmor bor på bondgård och är riktigt härligt lantligt gammaldags. Har ni sett avsnittet från Emil i Lönnebärga när det bjuds in på stort kalas på Katthult? Då vet ni hur festen var på Örsta gård i lördags!
Idag ringde klockan åter tidigt för att hinna rasta innan det var dags att bege sig till Kolmården för ett besök i varghägnet. Fick gå in till "ungvargarna", en flock på 3 hanar och 3 tikar som var ca 2,5 år gamla. Åter igen en häftig upplevelse. De här vargarna var en mer harmonisk flock än den jag träffade för 3 år sedan, men lite slyngelaktigare.
När de svansar runt och pussar än i ansiktet var det lätt att ta dem för stora snälla hundar, men så glimtar det till och man inser att de faktiskt är, om inte vilda, så åtminstone vildare är våra tamhundar. När alfa-hanen Tash bestämde sig för att han ville rota i mammas ficka fick guiden gå i mellan och säga ifrån. Och jag är glad att det inte var min ficka han hade velat rota i för både guiden och Tash morrade på rätt bra åt varandra.
Jag får en vargpuss & Två spejare på klippan
Guiden tillrättavisar Tash & Aslan (tror jag) som tar siesta
Jag och Narnia, en av de ranglåga och lite försiktiga tikarna.
Min moster Anne bekantar sig med vargen & Ann-sofie och Mats som lyxmyser med varsin varg
HELG; HELG; HELG!
Jag sitter i skolbiblioteket och har just bestämt mig för att vara klar med hemtentan som styrt mitt liv den senaste tiden. De senaste veckorna har nog ivarit mina mest pluggintesiva veckor ever. Biblioteket har blivit ett andra hem till den grad att jag har tassat omkring i bara strumporna mellan bokhyllor, cafeterian och pluggplatserna. En kväll när securitas schasade ut mig vid åtta-tiden glömde jag till och med att ta på skorna, utan kom på det vid dörren och fick rusa tillbaka medan secutitaskillen stog och flinade.
Imorgon lämnar jag in hemtentan, och sen tar jag helg. Förhoppningsvis hinner jag följa med mina kära studiekompisar ut och dansa imorgon, på lördag är det stor fest för farfar som fyller 80 bast och på söndag blir det raodtrip till Kolmården med ett stort gäng för att hälsa på vargarna. Och det bästa av allt: INGET PLUGG!
Såhär såg det ut för tre år sedan när jag, mamma, momor och morfar var och klappade vargarna. Eftersom det spöregnade är bildkvaliteten usel, men jag får ändå pirr i magen av att se bilderna.
.
Jag bekantar mig med en av varghanarna. Även om de var
snälla och tama så kände jag en väldig respekt mot de stora djuren.
Det kände inte min galna mamma. När guiden sa att en av hanarna hade
av avslagen hörntand lyfte hon helt sonika på läpparna och kollade efter:
"Kolla Jenny, det stämmer, ta kort!"
Här är det min morfar som står och ylar med vargarna. Morfar är en normalstor man
och den här bilden tycker jag fint illustrerarhur stora vargarna faktiskt är.
Vi är på väg tillbaka...
Och vet ni? Jag tror den börjar smyga sig på, motivationen alltså. Jag funderar ofta på olika träningsupplägg, skriver listor och skissar på övningar. Grabben känns sprallig och arbetsvillig. Ber jag honom utföra något går det med en svichande fart och håller jag upp en godis framför snoken på honom bjuder han olika trix helt spontant.
Det är den här lekfulla känslan som jag sökt under sensommaren/hösten men inte riktigt kommit åt. Både Billy och jag stramade upp oss, på gott och ont, under provsäsongen och inte riktigt kunnat skaka loss sedan dess. Nu gör jag allt för att få behålla den. Ungefär varannan dag tar jag med en leksak eller tennisboll ut på promenaden och sen leker vi. Dragkamp, jaga efter, gömma grejen osv. Jag låter honom knalla hej-vilt och uppmuntrar honom när han tar egna innitiativ i leken. Kort kanske man kan beskriva mina övningar med att jag försöker göra honom så olydig som möjligt ;)
En hyllning till Nell
Billy må vara min gosebjörn och träningskompis, men Nell är min bästis. Hon är min första egna jycke och känns väldigt speciell. I mina ibland omtumlande tonår var hon en klippa att luta sig mot, någon man visste alltid skulle vara ens kompis. När jag var ledsen kunde jag snörvla i hennes päls och hon krumbuktade sig tills jag log igen. I en period sjöng vi ihop när vi var ensamma. Om jag slog på radion och sjöng med i låtarna låg hon i korgen och prat-ylade. Från att har varit en stor fegis i unga år har Nell utvecklats till en riktig diva. Jag har också lite mer skinn på näsan än förr, men fortfarande är Nell är stor trygghet. Rotade lite i gamla bilder och klippte ihop en liten år-för-år serie med mig och min bästis:
.
2003 på antivåldsdagen i skolan
2004: Agility på Agilitytramparna och påbörjad apporteringsträning
2005: Klummästare i på Agilitytramparna och start på inofficiellt WT på goldenlägret
2006: Klubbmästare i agility på EBK och debut på officiell agilitytävling i Frövi
2007: Mysnell och start på första Tigerhoppet
2007: Blåsigt Almarestäket & 2008: Flytt till Örebro
2009: Glad agilitypensionär pga. spondylos får nöja sig med gos och trix
