Vackert men iskallt
Idag är jag hemma i Hållsta igen och pillar med det sista på kamanjplanen. Planerade att gå en lång skön promenad över gärdena med hundarna också, men det var så fruktansvärt kallt att det fick bli en lite avkortad tur. Billy och magda låg mest på rygg och bet sig i tassarna och efter att jag halat fram kameran några minuter var fingrarna stela som pinnar.
Långt inlägg om en strålande jul
Dagen före julafton högg vi julgran och firade som alltid jul hos farmor med pappas bror och hans familj. Nästkommande förmiddag brukar vi lagom ha smält maten och gick sedvanlig julpromenad. Oftast är det enda gången på året som alla familjemedlemmar, både två och fyrbenta, går en tur tillsammans. I år fick jag dock gå en egen sväng med Nellsan som löper. Efteråt var det kalle anka, karl-bertil, julklappsbyte och o-traditionellt julbord med familjen Widebeck-Dagerman. På det o-traditionella julbordet får alla bidra med en favoriträtt. Jag ställde som vanligt dit ett fat med kräftor, mums!
Nellan och jag fick fira jul ihop trots allt, men inte var det någon optimal jul då hon och grabbarna fick turas om att vara i hundrummet i källaren eftersom hon var på väg in i höglöp. Egentligen skulle hon bott hos goda vänner till familjen, men tyvärr drabbades Nell av blåskatarr när vi reste från Örebro till Eskilstuna och har haft svårt att hålla tätt.
Nu är hon medicinerad sedan några dagar tillbaka och är nästan "tät" igen, så imorgon skjutsar jag henne till familjen Jafner innan det bär av till Stockholm. Mamma, Malin, Linda, Mille, mormor och jag ska nämligen spendera ett dygn på det japanska spat Yasuragi, Hasseludden. Vi ska skvlapa runt i bassänger, prova olika sorters meditation, tai chi, äta japanskt hälsokäk och umgås. Nice att testa, men jag är väldigt rädd att brista ut i tokgarv på zenmiditationen.
Idag var jag för övrigt och gosade med 7 veckors taxvalpar hos veterinär Eva när vi ultraljudade Magda. Och guess what!? Good news! Madga är dräktig. Troligtvis inte med så många valpar, men det känns rätt skönt eftersom Doris också ska valpa en bit in på nästa år och redan är stor som en tunna.
Har inte laddat in helgens bilder, så jag bjuder på ett par härliga som Mille Selander
tog på Billys lillebrorsa Tino, Combine Nintendo, ett par dagar innan julafton.
En era är förbi
De senaste dagarna har rasat förbi i raketfart. I fredagskväll tog jag tåget hem till Eskilstuna och sedan på lördagsmorgon for hela familjen till Stockholm för att fira ugglemormor som fyllt 80 år. Vi började med att se pjäsen Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern och fortsatte sedan festligheterna i Tyresö hos Ka&Pelle. Eftersom det blev sent sov vi kvar där och for hem först i söndags. En trevlig helg och kul att få träffa alla kusiner och mormor&morfar.
Igår tog jag en dagstur till Örebro för att gå på sista lektionen innan jul. Dessutom kramade jag Cornelia hejdå. Hon sticker till Hong-Kong nästa termin. Brita, Jennie, & Sofia sticker också och det känns rätt märkligt och overkligt. Jag menar, det ska ju alltid vara "vi" i Örebro känns det som. På eftermiddagen bar det av hem till Eskilstuna igen för sedvanligt julpyssel med Eva och Mille.
Idag är första dagen som jag är hemma i skogsbrynet utan massa folk och aktivitet runt mig, och det är smärtsamt. Överallt påminns jag om Bess och Kevin som nyligen lämnat oss. Ingen Bess på dynan i köket. Ingen Kevin som blir galen när jag kommer hem med löptik. Ingen Bess som skäller uppfodrande när hon vill in. Ingen Kevin som rullar runt på rygg i köket. Ingen Bess som blir sotis när mamma klappar en annan hund. Ingen Kevin som ligger och spanar på trappen.
I mammas inkorg ligger tjockt med mail från folk som känner med familjen. Många förklarar hur glada de är att ha fått lära känna Kevin och tackar för de barn eller barnbarn han har skänkt dem. Det tröstar och gör att jag känner mig otroligt stolt över båda mina kamrater.
Det är påtagligt att livet i skogsbrynet aldrig mer kommer att bli det samma. Jag är uppväxt med Kevin och Bess, men har ändå varit tillräckligt gammal att jag minns dem hela vägen. En era är förbi.
Sista rycket
I torsdags kom snön till Örebro, oj så efterlängtad. På torsdagskvällen var det kramsnö men sedan kom kölden också. Dock hann några kvällspigga människor bygga ett par snögubbar på studentgatan. På fredagsmorgon lufsade jag yrvaken ut på morgonprommis, men väcktes brutalt ur min dvala av Billy som skälde skrämt, ni vet en sån där seria snabba vov,vov,vov,vov,vov! Mina hundar låter i princip aldrig så, de skäller ens nästan aldrig, så jag snodde runt blixtsnabbt för att de vad som skrämt grabben. Sen blev jag full i skratt när jag förstod att Billy fått syn på ena snögubben. Han förstod dock snabbt sitt misstag och när vi passerade gubben på tillbakavägen passade han på att slå en drill på den.
Snömonstret!
Se på den galne!
Nell, Nell, Nell. Min bästa vän och tokigaste kompis. Tänk att så mycket glädje kan spridas från en sån liten individ. Tyvärr är har Nell haltat rätt mycket de senaste dagarna så nu stoppar jag i henne Rimadyl och har satt henne på vila. Sedan Nell och jag var hos veterinären har vi fått en massage och en böjövning som jag ska göra varje dag för att mjuka upp ryggmuskulaturen. Det har funkat bra, men här om dagen ville hon inte att jag skulle massera ryggen och sprang undan och flåsade. Antagligen gjorde det ont. Och när Nell har ont har jag ont.
Dessutom började skitungen att löpa igår. Typiskt, för då får vi inte fira jul ihop.
Jamesvakt och solpromenad
Mellan igår och idag har jag haft James på besök då hans matte är i Stockholm och roar sig. I början var han lite skeptisk, fann sig rätt snabbt i att sussa på sin dyna i hallen tillsammans med Nell och Billy. Och efter att middagens serverats var han hellugn. På kvällen hade jag finbesök av lite tjejer och innan dess passade jag på att ta fram dammsugaren. Nell och Bill blev genast på helspänn och ville helst ut i korridoren. James fortsatte dock att sova lugnt. Bör jag tolka detta som ett tecken på att jag behöver städa oftare?
Idag sken solen. Efterlängtade sol. På eftermiddagsturen hader Linda dykt upp, då vi ska på winnerbäck-konsert ikväll, och vi passade på att ta lite kort.
.
Stanroph Sandboy
Malin med Bessie och jag med Kevin, tre månader gammal. (1998)
Kevin firar 11-års dagen med att leka med Nemo och Doris. (2008)
Älskade, älskade hund!
Tyvärr sprack mitt goda humör när jag kom hem och fick ett samtal av mamma. Billys morfar Kevin, 12 år gammal, är riktigt svag i bakdelen och har det kämpigt. Hon skulle ge honom ett par dagar, men sa att det är bäst att vi börjar förbereda oss för att säga hejdå. Kevin innehar en stor del av mitt hjärta och det känns otroligt tungt. Han är så självklar i Skogsbrynet och trots klumpen i bröstet kan jag inte låta bli att skratta när mamma berättar att han trots svagheten lekte en lång stund med sin gosedjurs-and idag. Hunden som aldrig blev vuxen!
Det är inte ens en månad sedan Bessan sa adjö och jag har fortfarande ont av det. Fy fan för att behöva säga hejdå.
På bilden som är tagen i oktober 2007 är Kevin 10 år.
Uteritt på envist busfrö
1. Vill helst inte lämna polarna så och skrittar myrsteg på asfaltsvägen
2. Får syn på en megaläskig brevlåda och försöker rusa hem till kompisarna
3. Fattar att tricket inte kommer att funka och skrittar sedan kolugnt förbi brevlådan
4. Blir jättepigg när vi kommer in i skogen och taktar järnet (själv påstår han att det är passage)
5. Frustar glatt när det bjuds trav och ponnybenen går som trummpinnar mot vägen
6. Exploderar i en lång seriebocksprång när jag fattar galopp.
7. Flyger över alla skogshinder jag styr på så att geggan skvätter hejvilt
8. Blir superanfådd och måste skritta myrsteg och hämta andan ganska länge
9. Inser att vi snart är hemma, ropar på kompisarna och börjar takta igen
10. Sparkar bakut när jag inte tillåter honom att rusa hem i rejserfart, jag är oberedd och tappar balansen lite och Tjockis hetsäter gräs tills att jag har återfått den
IGL 2009
Bild på vinnarna, lånad från http://www.norrblom.se/
Vann gjorde i allafall FTCH Roberto Rannaldini of Bolton Abbey, som fördes av young John Halsted och ägs av The Duchess och Devonshire DL. Young John var även tvåa med sin andra hund i startfältet FTCH Cherwood Ace of Spades. Man kan ju inte annat än imponeras.
Fantastiskt är även att inte mindre än tre hundar på resultatlistan, FTCH Lavenghyl Peacock (3:a), FTCH Lavenghyl Silvercloud of Drakeshead (4:a) och Lavenghyl Sun Dancer (COM), är undan samma tik FTCH Glenpatrick Eve.
Lite speciellt för mig eftersom FTCH Glenpatrick Eve ägs av Peter Bates på Keepers Cottage, som jag var arbetade hos när jag bodde i England. Pip som tiken hette var Peters ögonsten och den enda av tikarna förutom cockern dom bodde permanent inne i huset. Hon hade också en valpkull som jag hjälpte till att föda upp och både Lavenghyl Silvercloud of Drakeshead och Lavenghyl Sun Dancer är valpar ur just den kullen!
Bilden till vänster företäller tikarna på Keepers Cottage hösten 2006, Pip i mitten.
Bilden till vänster företäller Pips valpkull som jag hjälpte till med sensommaren 2006.
Finish Champion Stanroph Star Attraction
Och visst är han ganska lik Truppe?
Som alltid hugger det lite i hjärtat när jag tänker på min forna kamrat. Jag tror faktiskt aldrig det kommer kännas helt bekvämt, även om jag vet att omplacerigen var rätt beslut. Stanroph Super Trooper - älskad och saknad.
Nell och Billy är värda sin vikt i guld
Billy låg på 36,5kg och Nella 27kg. Grabben väger alltså nästan 10kr mer än Nell.
Veterinärbesök
I början provade jag det gamla vanliga: Rimadyl och absolut stillhet en vecka, kortare koppelpromenader nästa vecka och slutligen en successiv igångsättning. Men det gav alltid samma resultat. När Nell var igång igen kom den oregelbundna hältan tillbaka. Att jag inte gått till veterinär tidigare är nog en blandning av att jag innerst inne hoppats att de skulle gå över och att jag förstått att det inte kommer vara piece of cake för en veterinär att hitta felet heller.
Tillslut insåg jag ändå att det nog var dags att uppsöka veterinär, så idag har jag varit hos veterinär Mia på kliniken Annalysen i Örebro med Nell. Det var hon om hjälpte mig förra i våras/vintras när vi upptäckte Nells spondylos.Idag fick Nela en grundlig genomgång. Jag fick visa rörelser och så kände Mia igenom varje led och muskel.
Gällade rörelser sa Mia att hon såg att Nell gick lite orent fram, trots att jag knappt såg hälta idag, men att hon var osäker på om det enbart satt i vänster fram. Hon tyckte det var mest där, men lite om att gången var lite oregelbunden fram. Nell ömmade inte i någon led och muskularuren i framdelen var bra och jämn. I ryggen kunde hon dock konstatera att Nell är spänd och stel i muskulaturen, antagligen på grund av spondylosen.
Antagligen beror hältan fram på att Nell avlastar sig bakdel och därav lägger mer tyngt på fradelen som då blir lite trött och sliten. Det är också därför hon ibland kan markera lite på höger fram även om att det är vanligare att hältan kommer på vänstern. Nu ska vi jobba för att få ryggmuskularuren mjuk och smidig för att få igång bakkärran igen, och köra BOT-täcket varje promenad.
Billy fick följa med som sällskap idag och jag vet inte om han försökte lätta upp den lite tryckta stämningen, för han agerade verkligen lillebror inne på kliniken. I väntrummet apporterade han min arm och hämtade leksaker i barnens lekslåda. Inne i undersökningsrummen lufsade han omkring, medan Mia jobbade med Nell, och titt som tätt slängde han sig på golvet och rullade runt. När undersökningen var klar och Nell tog till flykten klar kröp han upp i veternärens knä för att få lite kli han med.
Älskade Nell, hon är det käraste jag har!
December
Idag sken solen över frostbitna fält när jag gick ut med jyckarna. Härligt, både att få lapa lite sol och komma in utan skitiga hundar.
Tänk att det redan är december. Snart är det jul. Jag blir kvar i Öret tills dess att jag åker hem för jul. I helgen blir det plugg och bak med Lindski, nästa helg är det Winnerbäck konsert (ja, jag tror jag missar HUND2009 i år..) och helgen därpå bär det av till Stockholm för teater med kusinerna.
Sen är det jul. I år har mamms och papps bjudit in till O-traditionellt julfirande utan julmat och klappar men med massa trevligt folk och annan god mat. Najs.
Sen ska det såklart, som alltid, bli underbart att träffa hundflocken igen. Gud så jag kan sakna den. Titta bara på bilden med bästisarna Tino och Doris.Fast i år blir det nog tomt utan Bess. Såg just att min mamma skrivit: Saknar en liten hund. Kommer hem varje dag och det är lika tomt. Konstigt, när man har fem till att ta hand om glädjas åt. Men det hjälper inte. Bessie var nummer 1.
.
Lägesrapport för Billys apporteringsträning
Dummieväskan har fått följa med ut i skogen väldigt sparsamt den här hösten. Det enda i apporteringsväg vu gjort regelbunet är lek med tennisboll. Jag har tagit för vana att alltid ha en i fickan och minst ett par gånger under promenaderna langa in den i skogen till honom. Jag tänker att det ska förbättra hans markeringsförmåga och intensivitet i närsöksituation.
På senaste tiden har dummieväskan dock fått följa med ut lite oftare och lite bit för bit har jag nu börjat testa av vad som sitter kvar:
Söket är ungefär där jag lämna det, alltså inte speciellt starkt. Fast i och för sig har jag inte riktigt vågat utmana det. Istället har vi jobbat med högmotioverade områden där jag avbryter redan efter en eller ett par hämtade apporter då han fortfarande vill mer. Dummiemängden har dock varit sparsam och strategiskt placerade i sänkor, under grenar och ris eller på stenar och upphängda i träd. Så även om skicken har varit få har han fått arbeta för att finna apporterna.
I dirigeringarna kan jag konstatera att han har tappat mycket sedan sommarens intensiva träning. De har jag avsiktligt helt lagt åt sidan sedan höstens prov för att fokusera på söket, men för någon vecka sedan kunde jag inte hålla mig och testade ett linjetag bara för att jag var nyfiken. Jag hade väl inga jätteförväntningar men att han skulle tappat linjen så pass var jag inte föreberedd på och jag kan bara konstatera att grundträningen inte sitter.
Minnet och markeringsförmågan verkar oförändrad och kanske till och med lite förbättrad. Misstänker att tennisbollsleken kan ha haft effekt här. Igår kastade jag faktiskt en trippel och testade grabben. Avstånden var korta men det var dåligt med referenspunkter. Grabben förvånade genom att spika två och få in den andra efter ett par snygga ringningar i området.
.
Visst är dummies kul, men helst skulle nog grabben apportera kanin varje dag!
