Helgen ligger framför våra tassar
Igår gick Hedwig och jag efter-jobbet-prommis på Kärsön. Den ön har verkligen blivit
min fristad. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna gå med hundarna lösa längs
vattnet i en "riktig" skog och samtidigt kunna blicka ut över Drottningsholms slott.
Finns det nått värre än att vakna till ljudet av en hund som kräks?
Det är lite slitsamt att bolla två jobb, nojja över en sjuk bil, ta hand om två jyckar, fara som ett maniac mellan Stockholm, Etuna och Örebro, hinna med att tränna vännerna... och så där imellan lyckas klämma in lite kvalitetstid med sig själv. Igår nollställde jag därför mitt eftermiddagsschema och passade på att ta hand om mig själv lite grann. Tvätta, laga matlådor, en lång dusch och så laddade jag för en tidig kväll med serier på datorn.
Jag somnade tidigt, ren fräsch och avstessad. LYX! Men lyxen var kortvarig. Vid midnatt väcktes jag av ett bekant ljud - hulk-hulk-hulk-splasch! Slog upp ögonen och mötte Billys ynkliga blick. Ut med hundarna och sedan skura. Och sedan följde en orolig natt. Minst en gång i timmes väcktes jag av hundar som behövde ut. Som tur i oturen hade även Nellan börjat må lite risigt och hon väcker mig när hon behöver ut.
Till jobbet kom jag gäspandes och fuktig i håret efter morgonens snabbdusch. Jag har varit stammis vid kaffemaskinen idag kan man säga. Nu verkar jyckarna dock krya igen så ikväll gör jag ett nytt försök!
Grabbarna grus
På kennel Combine finns idag tre halvbröder med samma mamma, Magda - SEU(u)Ch Combine Flames of Fantasy. Billy är äldst, sen Tino och sist Toddy. Det är roligt att följa tre halvbröder, se deras likheter och olikheter.
För ett par dagar sedan var jag och uppdaterade Tino och Billys ögonlysningar, och då passade jag på att väga dem. Storleksskillnaden blev påtaglig på vågen. För farbror B stannade siffrorna på nästan 37 kg medan lilleman bara vägde typ 31 (han hade lite problem med det där att vara still på vågen - så resultatet pendlade lite).
Yngsta brorsan som innan han växte så det knakade gick under smeknamnet "Sparven", plockade förresten sitt femte cert med en tredjeplats i hanhundskonkurrsensen i Smedjebacken i söndags. Jag var inte med men mamma tog med sig Billy som visades i veteranklass utan CK. Märkligt att man kan tycka så olika om bröder!
Mamma och Billy i ringen i söndags
Ingen rast, ingen ro
Nyckeln till allt detta har varit kära Foppa, eller champagne-faran, som Jensa kallar den. Nu är det lite kris för Foppa är sjuk. Jag hade sett fram emot en lugn helg i Stockholm, utan fläng, men nu har jag just rastat jyckarna och packat väskan för att fara hem till Eskilstuna. Pappa ska mecka med Foppa och mamma trimma och bada Billy. Han ska nämligen med henne till Smedjebacke på utställning på söndag.
Nej, nu dags att stänga ner datorn och starta upp denna helgs flängande!
Foppa har varit en trogen kamrat länge och var med även i Örebro, där den bland
annat fick utstå detta. Alla MÅSTE hålla tummarna för att Foppa kryar på sig!
Ni kan kalla mig snåljävel
Det var min tanke när hundarna och jag kikade på reflexprylarna på Bromma Zoomarknad. Reflexvästar som började på dryga hundralappen, selar för minst 150 pix och sånna där flärphalsband som jag hade siktat in mig på fick man ge 199 spänn för. I ”min” prisklass, alltså under hundringen – gärna en femtiolapp, kunde jag få ett ”jägarhalsband”. Ett elastiskt orange halsband med en tunn reflexsträng på. Nej, då får det vara tänkte jag och stövlade snopet ut ur butiken.
In på coop och handla kvällsmat. Chansade och slog en lov förbi hundhyllan, och där hängde dem – reflexväst för hund 30 spänn styck. Taget! Inte lika praktiskt och enkelt som ett halsband må hända, men stora reflexer och mycket prisvärt.
Inte Nellan eller Billan som posar här, men detta är iallafall höstens dresscode.
Dags för reflexer
Men då till det stora frågan, vad ska man satsa på? En väst eller ett halsband. Jag är himla förtjust i Hurttas reflexvästar. De känns rejäla och praktiska, men tycker att de är lite dyra. Har även kikat runt lite på hansband. Ett vanligt halsband försvinner ju lätt i hundarnas päls, men kanske skulle man satsa på ett par flärphalsband. De verkar ju otroligt enkla att bara dra på och av också. Eller ska jag hålla mig till västarna?
Vad har ni testat, och vad funkar bäst för era jyckar?
Hurttas schyssta, men dyra väst.
Lunchrast
Under dagen fick jag se flera trevliga golden. Min favorit var en liten til som såg ut att komma från kennel Doubleuse. Hon var fruktansvärt söt och arbetade i otrolig harmoni med sin förare, en stor man som utstrålade kärlek till sin hund. Då blir jag rörd. Även Doubleuse Pollux imponerade så han enligt min mening gjorde ett av dagens snyggaste walk-up jobb. Sörgoldens Solo och Tony är alltid trevliga att se ihop, och i lördags var inget undantag. Kul med duktiga golden!
Mellan två släpp började domaren plötsligt dansa - hon hade fått rapport om att dottern Ulrika och Iva (Searover Ivatutt) just klaratsitt praktiskta prov och att goldenvärlden därmed fått en ny jaktchampion!
Nu, back to work!
Nya lyan
Känns lite ironiskt att visa det här klippet idag för just idag lämnar vi nämligen vår nya lya i Stockholm och far tillbaka till Eskilstuna. I helgen är det nämligen jaktprov på hemmaplan och jag ska funka som sekreterare på elitrutan imorgon. Kul! På söndag blir det nog en tur till Örebro och senast på onsdag är Nellan, Billan och jag tillbaka i källaren.
När jag hade gjort detta tyckte jag att det blev så nedrans tråkigt att jag drog upp hastigheten till det dubbla. Hahahah. Hänger ni med?
Att leva med en gammal hund
Men om jag skriker högt och lite gällt så hör hon, tittar på mig lite förvånat och undrar vad jag ville. Då säger förståsigpåarna lite överlägset att hörseln nog bara är sellektiv, och så ler dom lite gott. Men när hon inte reagerar när jag slår upp mat i matskålen eller gräver i godisburken på bordet bredvid henne då förstår jag att hon inte alls sellekterar...
Hon sover också mycket och djupt. Jag måste ofta väcka henne när vi ska göra något. På mornarna kan jag till och med kliva över henne utan att hon vaknar. Inte förrän jag petar lite på henne eller stryker handen över hennes päls slår hon yrvaket upp ögonen.
Bakdelen blir allt tunnare och ibland är benen lite stappliga efter att hon har legat. Både kraften och spänsten har försämrats. När hon legat måste hon alltid samla ihop benen under sig innan hon kan resa sig. Hoppa in i bilen funkar fortfarande okej om jag ser till att hon får lite ansats och inte försöker slänga sig in på snedden.
Humöret är det i allafall inget fel på, och på äldre dagar vet hon precis vad hon vill och inte. Allt är inte längre kul i Nellans värld och det tråkiga bör undvikas. Lunchpromenaden på jobbet är till exempel dötrist och hon släpar sig runt med myrsteg och hängande huvud. Lite enkel problemlösning, trixträning, att hämta en mycket enkel markering eller godissök får dock igång henne och hon blir barnsligt glad.
Hon tycker också om att ligga ute och spana i trädgården, och då är det ofta som att hon är på en annan planet. Lite som en egen värld som jag inte kan tränga in i. Likaså tycker hon om när vi promenerar till judarnsjön och sätter oss en stund. Då tröttnar hon aldrig på att spana ut över vattnet.
På promenaderna går hon oftast i koppel. Dels för att hon mår bra av att skritta mycket, och lös tultar hon fram i trav. Dels för att hon har svårt att hålla reda på mig när hon inte hör så bra, eller egentligen är det kanske tvärt om - att jag har svårare att hålla reda på henne. Nell kan nämligen bara bestämt börja trava åt nått håll och sen bara fortsätta rakt på utan att kika bakåt för att se var vi tar vägen. Det slutar oftast med att jag måste jogga ikapp och hämta henne.
Nell har blivit gammal, även om det är lite svårt är det bara för mig att acceptera. I början tyckte jag att det var charmigt, men nu har jag kommit in i en period när jag tycker det är jobbigt. Än är det ju nte dags, men jag skräms av att vi nån gång kommer bli tvugna att säga hejdå till varandra.
Home is wherever I'm with you
You're the apple of my eye,
Girl I've never loved one like you.
I scream it to the nothingness,
There ain't nothing that I need.
Home is wherever I'm with you!
Både lycko- och olyckosam resa till Öland
I sommras började vi planera en resa till Öland. Vi skulle starta på fredagen, övernatta någon stans, semestra på lördagen och ställa ut Billy, Tessa och Toddy vid på Böda Camping på söndagen, där SKK arrangerade utställning. Trodde vi... ända tills vi kvällen innan avfärd insåg att uställningen visst var på lördagen!
På fredagen lämnade en fullpackad Volvo tandlavägen. Vi startade i god tid och utanför Kalmar stannade vi för att rasta hundarna en sväng. Skogen var ren och fin så hundarna sprang lösa. Precis vid bilen upptäckte Linda att Toddy blödde rejält från en framtass. Vi lyfte och tittade - ett djupt jack i den stora trampdynan. Snabbt la jag ett tryckförband och sedan hastade vi till Kalmars djurklinik där de genast sövde och sydde ihop honom. Det var en lite vinglig men glad kille vi hämtade ett par timmar senare. Den hunden viftar alltid på svansen, inte ens när blodet rann från tassen slutade den gå och enligt veterinären var det första tecknet på uppvak efter operationen försök till svansviftningar.
Sent kom vi fram till Orrefors där vi bokat vandrarhem, för vi hade ju inte tänkt åka till Öland förän dagen därpå! Därför blev det tidig uppstigning och en dryg timmes körning på lördagsmorgon. Lasta av grejer och en hund med drygt 10 ståltrådsdtygn i tassen som helst inte skulle gå på hårt underlag och sedan resa tältet. Puh!
Det var i allafall väl värt mödan eftersom dagens domare, Filip Jonsson, gav Billy BIM och dessutom BIR-veteran! Den högsta placering jag visat Billy till officiellt vilket såklart kändes häftigt. Min lillasyster Linda och Billys lillasyster Tessa stog också får en fantastisk prestation tillsammans med en andraplats i bästa tik konkurrensen och Tessas första reservcert! Tyvärr kunde vi inte stanna till finalerna, då vi hade så lång resväg hem. Lite tråkigt eftersom jag aldrig visat Billy i en finalring, men kanske får jag chansen någon annan gång...
Billy i den endkillda bedömningen i veteranklass. Han står alltid och viftar på svansen.
Varför måste jag vara rädd?
Tystnad i bloggen ett tag. Livet hände. Stockholm, tillbaka på SKK, jobbsökande, kvällsaktviteter och så Nellan och Billan såklart. Men mer om det senare. Nu till något annat som på något vis känns viktigt att berätta om – Igårkväll blev jag förföljd av en man när jag var ute och rastade hundarna.
Vi hade gått varvet runt Judarnsjön och var på väg hemåt när jag bestämde mig för att inte gå den vanliga vägen utan prova en ny. Mitt lokalsinne är inte alltid 100% och efter en stund gick vi på en liten stig, men jag var helt säker på att jag skulle åt de hållet så vi fortsatte traska på. Billy travade en bit framför och plötsligt såg jag hur han stelnade till, höjde svansen och stirrade in i skogen. Rådjur, tänkte jag och kollade efter, men en bit in i skogen stod en man lite hukad och glodde. Det var ganska mörkt vid det här laget och mörkrädd som jag är fortsatte jag bara promenera. Hjärtat slog lite i bröstet, men inombords försökte jag skratta åt mig själv, vad löjlig jag är som blir lite rädd!
Men när jag passerat hörde jag hur det knakade i skogen, han kom ut på stigen och började promenera långsamt efter mig. Ganska smutsig, sliten och med ett lite vingligt steg. Med Nell med på promenaden går jag inte så fort och när jag började komma ikapp tyckte jag att det kändes obehagligt. Fick upp den urladdade mobiltelefonen som jag hade i fickan och fejkade ett samtal. HEJ PAPPA, NEJ JAG ÄR BARA UTE MED HUNDARNA I SKOGEN. HAR GÅTT RUNT JUDARNSJÖN MEN NU ÄR JAG SNART FRAMME VID MONIKAS HUS. JAHA ÄR MATEN KLAR, JAG ÄR JÄTTEHUNGRIG. HEMMA OM FEM MINUTER! Sen tittade jag inte bakåt förrän jag ”lagt på” och då hade mannen vikt av ner i skogen igen där han stod och glodde på oss igen. Jag skyndade hem till min trygga källare, och la mig ner mellan hundarna på golvet. Älskade, älskade djur.
Kanske var det egentligen inget. Kanske inbillade jag mig. Kanske inte. Oavsett var han antagligen bara en harmlös typ. Men man vet inte. Kanske spelar det inte heller någon roll, det borde vara en självklarhet att promenera i skogen utan att behöva bli rädd!
