När jag lämnade Sverige hade Nell blivit grå om nosen och en lätt försämrad hörsel. När jag kom tillbaka var hon vit i ansiktet och hörde illa. Nu, bara en sommar senare, tror jag hon hör mycket lite. Jag hjälper henne genom att stampa i marken, visa med händerna och kroppen. Jag ser också att hon har stor hjälp av Billy och följer honom. Reser han sig gör hon också det,  hoppar han ur bilen följer hon efter, osv.

Men om jag skriker högt och lite gällt så hör hon, tittar på mig lite förvånat och undrar vad jag ville. Då säger förståsigpåarna lite överlägset att hörseln nog bara är sellektiv, och så ler dom lite gott. Men när hon inte reagerar när jag slår upp mat i matskålen eller gräver i godisburken på bordet bredvid henne då förstår jag att hon inte alls sellekterar...

Hon sover också mycket och djupt. Jag måste ofta väcka henne när vi ska göra något. På mornarna kan jag till och med kliva över henne utan att hon vaknar. Inte förrän jag petar lite på henne eller stryker handen över hennes päls slår hon yrvaket upp ögonen.

Bakdelen blir allt tunnare och ibland är benen lite stappliga efter att hon har legat. Både kraften och spänsten har försämrats. När hon legat måste hon alltid samla ihop benen under sig innan hon kan resa sig. Hoppa in i bilen funkar fortfarande okej om jag ser till att hon får lite ansats och inte försöker slänga sig in på snedden.

Humöret är det i allafall inget fel på, och på äldre dagar vet hon precis vad hon vill och inte. Allt är inte längre kul i Nellans värld och det tråkiga bör undvikas. Lunchpromenaden på jobbet är till exempel dötrist och hon släpar sig runt med myrsteg och hängande huvud. Lite enkel problemlösning, trixträning, att hämta en mycket enkel markering eller godissök får dock igång henne och hon blir barnsligt glad.

Hon tycker också om att ligga ute och spana i trädgården, och då är det ofta som att hon är på en annan planet. Lite som en egen värld som jag inte kan tränga in i. Likaså tycker hon om när vi promenerar till judarnsjön och sätter oss en stund. Då tröttnar hon aldrig på att spana ut över vattnet.

På promenaderna går hon oftast i koppel. Dels för att hon mår bra av att skritta mycket, och lös tultar hon fram i trav. Dels för att hon har svårt att hålla reda på mig när hon inte hör så bra, eller egentligen är det kanske tvärt om - att jag har svårare att hålla reda på henne. Nell kan nämligen bara bestämt börja trava åt nått håll och sen bara fortsätta rakt på utan att kika bakåt för att se var vi tar vägen. Det slutar oftast med att jag måste jogga ikapp och hämta henne.

Nell har blivit gammal, även om det är lite svårt är det bara för mig att acceptera. I början tyckte jag att det var charmigt, men nu har jag kommit in i en period när jag tycker det är jobbigt. Än är det ju nte dags, men jag skräms av att vi nån gång kommer bli tvugna att säga hejdå till varandra.