Såhär härligt såg det ut på förmiddagen idag när Mille hade lagt upp lite roliga övningar för mig, Linda och Anna med jyckar. På dagens schema stog markeringar med terrängbyten. Bland annat en enkelmarkering över ett brett krondike där det var riktigt roligt att se hur hundarna jobbade. Det var tydligt att det dels var lite svårt för hundarna att hålla nedslagsplatsen i minnet när de varit nere i diket och tvingats att släppa fokus på nedslagsplatsen. Sen var det även lite kul att tessan kom över diket på väg ut utan problem, men på väg in med dummy i munnen var hun tvungen att stanna upp en sekund och fundera innan hon kastade sig över. Sötnos!

Fr v. Berta, jag, Tessa, Billy, Linda, Tekla, Toddy, Anna och Hera.
Bakom kameran: Mille Selander

Nu har det gått ett tag sedan jag bestämde mig för att bli träningskompis med mammas Tessa. Under den tiden har jag vi lekt mycket, testat av lite moment och jag har provat börja ställa lite krav. Tösen känns positiv till det mesta och rolig att jobba med. Jag tror nog vi ska kunna komma överens och kunna ha rätt kul ihop i vår.

Jag tycker att min mamma, Lena,  är duktig på att lägga många grunder. Om vi bara ser "lydnadsmässigt" kan jag konstatera att Tessa är duktig i passiviteten, fast i skott och kast, har bra upptag, inlevereringar och avlämningar. Däremot finns det en finns det en grund som jag tycker brister hos Tessa - hennes fotgående. När jag påtalade detta för mamma skrattade hon bara och sa "Ja, många grundkunskaper tycker jag att jag brukar kunna få till rätt bra på mina hundar. Men just fotgåendet har aldrig varit min grej".

Problemet med Tessas fotgående tycker jag är att hon inte är tillräckligt följsam. Det är inte katastrofdåligt på något vis, men jag tycker att hon skulle kunna vara med bättre i vändningar åt både höger och vänster. Hon glider även lätt ut åt vänster i sidled och ibland hamnar hon en aning bakom mig.

För mig är idealet en hund som med typ avstådet mellan sitt huvud och skuldra följer mitt vänsterben i alla lägen, nära men utan att trängas. När jag stannar ska hunden sätta sig och då vara i position att den har möjlighet att markera fallade apporter framåt och vinkelrätt ut åt sidorna utan att jag blockerar dess sikt.

Och det är här jag behöver ej hjälp! Hur tränar ni det jaktliga fotgåendet med era hundar? Vad använder ni för övningar? Och hur belönar ni?

Jag skulle vara väldigt tacksam om ni ville ösa på med förslag och goda råd till oss antingen i kommentarsfältet eller via mail ([email protected]). Jag är supertaggad på att komma igång med träningen, men behöver sätta mig ner och lägga upp någon slags träningsplan innan jag sätter igång på allvar. Det ska bli spännande att se vad ni tipsar om!

Billy i en trevlig fotposition (btw på vår första provstart ihop!) med halsen i höjd med mitt vänstra ben, trots lite växtlighet på terrängen, en aning nedförsbacke, en skytt precis utanför bild och en sjö ca 50 meter framför oss.

Haha, ibland tycker jag nervositet är så märklig. När jag förväntar mig tt bli nervös känns det kanske inte alls - men känslan kan också poppa upp i situationer när man minst anar det.

I tre dagar satt jag som på nålar på jobbet. Och jag längtade till nästa chans att kolla updates om hur det gick på IGL. Jag har så otroligt pepp för Philippas skull och vågade knappt logga in på twitter och facebook för att kolla reslutaten.

Philippa och Mango höll sig i allafall kvar hela tävlingen och fick ett hedrande Com (certificate of merit) i slutändan. Jag är så glad för deras skull!

Philippa är på många sätt min Idol och förebild inom apporteringsträning. Jag tilltalas av hennes sätt att tänka och träna sina hundar. Det var på något sätt under min tid hos henne som poletten trillade ner och jag greppade konceptet kring apporteringsträning. Och många av hennes "mantran" ekar fortfarande i mitt bakhuvud: "It is not an option - its a responsability", "You can train a dog to perfection, but you can only win if your dog has style" och givetvis den allra viktigaste: "Always cash in och the good behaviours - put lots of money in the bank"

Här finns de övriga resultaten för IGL

YES! Philippa och Mango, är tillsammans med 16 andra ekipage klara för den tredje och sista dagen av IGL 2011. Jag är så spänd och pirrig för deras skull! Och Stolt såklart, över att få ha varit Philippas elev!

Utöver dem håller jag även en tumme för Lavenghyl Bee of Featherfly och den sista golden som är kvar, FTCh Gortons Red Ruby Rascal.

Jag tycker, som ni kanske märker, att IGL är jättespännande och förbannar mig själv för att jag avstog att resa dit för att se spektaklet live. Istället försäöer jag hålla mig uppdaterad via facebook och twitter. På twitter läser jag Stewart North (workinggundogs) kombinerat med startlistan (som även innehåller en del bilder) håller jag mig lite uppdaterad. På facebook har jag hittat lite hos Anita Norrblom, men framför allt Mattias Wistrand. Men jag vill ha meeeer. Nån som har någon bra länk att dela med sig?

Här är ett klipp med intervjuer innan championship drog igång. När jag hör deras
dialekter längtar jag tillbaka och minns flera missförstånd som en viss dialekt medförde...
(Billy Steel JR's, hahahahahha! Good times!)

Imorgon smäller det - då är det nämligen dags för The International Gundogs League's championship. Hela hösten har storbrittaniens elit konkurrerat om de åtråvärda platserna.

I år klappar mitt hjärta såklart för F.T.Ch Levenghyl Silvercloud of Drakeshead och F.T.Ch Levenghyl Sun Dancer, vilka jag var med och tog hand om som valpar under min vistelse i England hösten-06.

Min tränings-guru och vän, Philippa Williams är kvalificerad tillsammans med sin gula labbetik "Mango", Tweedshot Thistle of Levenghyl. Givetvis håller jag tummarna för dem!

Även F.T.Ch Levenghyl Bee of Featherfly är kvalificerad. En hund jag inte träffat personligen, men både kullbrorsan Mosquito och kullsystern Midge var två labbar som fanns i Phillippa och Peters kennel när jag var där. Quito var otroligt stark som jakthund. Midge var istället väldigt mjuk, försiktig och lite osäker. Henne fick jag miljöträna en del på både jakter, stadsturer och ta ut ensam i skogen för att stärka hennes självförtroende.

Något jag har pinsamt dålig koll på är hund många Golden som är kvalificerade i år. Den enda jag vet på rak arm är Holway Martina of Wydcombe, en dotter till Holway Volley som jag såg vinna ett trial under min vistelse i England. Holway hundarna är fantastiska! Vet någon annan vilka mer goldens som är kvalificerade?

Någonstans i högen ligger Lavenghyl Silvercloud of Drakeshead och Lavenghyl Sun Dancer


Jag och Lavenghyl Midge tränar agility


Robert Atkinsson med Holway Volley, vinnare av ett GRC all age stake

Jens var dock inte alls sån och snart slappnade jag av. Snabbt förstod man att han tränade och förde hund utifrån ett mycket detaljerat och konsekvent system. När man började förstå systemet var det lätt att hänga med i resonemangen. Ofta sa han "Om det hade varit min hund, hade jag gjort såhär nu - men självklart tränar ni hund som ni vill", men helt utan att lägga något värderande i orden. Det gör mig trygg, när jag får vägledning i övningarna men inte känner mig pressad att göra något jag inte vill utsätta mig eller min hund för.

Billy kändes stundtals lite avslagen under helgen. På lördagen tror jag det vara värmen som fick grabben att växla ner lite, på söndagen var han nog istället lite trött. Ändå ställer han alltid upp och gör så gott han kan.

Igår eftermiddag stoppade mamma och jag in Billy och Tino i bilen och slingrade små grusvägar för att träna vatten på nytt ställe. Tino behöver träna igångar på okända vatten och Billy kan ju aldrig tränas för mycket i vatten. Vi hittade en liten avstickare på sjön så man kunde skicka från ena sidan och ha dold kastare på andra sidan. Avståndet från sida till sida var kanske 50-60 meter. Igången lite halvknölig, lite näckrosor och gles vass. Perfekt!

Billy fick börja med att sitta i bilen när jag kastade åt Tino. Därifrån kunde han höra, men inte se vad som hände. Tino gick på en enkelmarkering med efterföljande linjetag. Sedan placerade jag ut två dummies i näckrosorna och gick till bilen för att ta ut en laddad Billy. Tränade lite fotgående längs med vattnet och riktade sedan upp för ett linjetag och skickade. Lite frågande blev han halvvägs men fortsatte sedan utåt med bestämda simtag, lokaliserade dummien och kom rakt tillbaka. Tänk att ett lyckat linjetag kan göra en så lycklig!

Men under tiden han simmade tillbaka kom beslutsvåndan över mig. Vad skulle jag göra nu? Skicka igen eller avsluta? Jag åkte ju för att träna simma över okänt öppet vatten - vilket Billy gjort på ett för honom strålande sätt. Borde jag då skicka igen vilket säkert skulle styrka honom ytterligare om han lyckades, men även då även riskera att lämna platsen med en sämre sista minnesbild om övningen inte gick lika bra.

Jag valde att klappa om Billy ordentligt, låta honom visa upp dummien för lillebror och sedan avsluta dagens träningspass efter den enda apporten. I bilen hem kändes det som helt rätt beslut. Jag tror verkligen på att lämna hunden med så starka minnesbilder som möjligt efter avslutat träningspass.

Billys dotter Bonnie, Combine Online, kom förbi för lite finputsning igår eftersom hon
ska förja med oss på utställning i helgen. Visst syns det att farbror B är farsa!?

Vid ett tillfälle under helgen med SSRK Ungdom körde vi en rolig tävling där Vanja Börjesson fångade mig och Billy på ännu roligare bilder. Tävlingen gick ut på att hunden först skulle hämta en enkelmarkering på tid. Därefter skulle hunden sitta kvar när föraren hämtade samma enkelmarkering på tid. Sedan slogs tiderna ihop och ekipaget med kortast tid vann.

Lite förvånad blev jag när Billy och jag kom trea i tävlingen och slog då ett helt gäng med jaktlabbar. Tyvärr fick vi se oss slagna av Linda och Toddy (suuuurt, hahaha) och vinnarna Vanja och hennes doubleusetik. Tre golden i topp alltså! Billy och Toddy gav inte något intryck av att vara jättesnabba, båda gallopperade visserligen ut, ringade lite, plockade upp och gallopperade hem, men i gungande goldenstil. Men tänker man bara fartmässigt (hur snabbt benen gick) var nog alla jaktlabbarna snabbare men tappade i tid när det kom till markering av nedslagsplats, eller lokalisering av dummy. Det är ganska tänkvärt tycker jag.

Matilda förklarar upplägget för en taggad dou (= Billy blundar och jag har t-rex armar)


Full fart ut!


...och in med stora luftiga språng!


Sen var det mattens tur att ta det långa benet först!

Helgen som gick bjöd på härlig apporteringsträning hos Anna i Salem tillsammans med henne&Hedwig, Johanna&Hank och den nya bekantskaper i form av Jenny&Nike. Men först avklarade jag fredagsfinalen i Idol Live i Karlstad. En rolig upplevelse, men med sen hemkomst så det var lagom yrvaken satte jag mig i troga Foppa på lördagsmorgonen. Efter ett stopp i Hållsta där jag bytte ut Nell mot mammas Tino fortsatte vi till Salem.

Jag kom lagom till lunchen och på eftermiddagen tränade vi sedan markeringar och lite dirigeringar i ett skogsparti. Båda killarna har haft lite träningsuppehåll så jag tog det lite försiktigt och kände av dem lite. Tino fick enkelmarkeringar till tydlig referenspunkt och sedan linjetag till samma område. Billy fick markeringar med dolt nedslag bakom backkrön och linjetag till halvkänd plats med störningsmarkering.

På söndagen åkte vi och tränade på ett fält. Billy som har lite svårt att sova borta kändes lite matt och fick därför ligga mycket passiv. Ett par linjetag till platser där han tidigare sett markeringar och senare även stoppsignal och sidotecken till samma områden fick han ändå testa och skötte sig bra. Tino fick långa enkelmarkeringar och lite grundläggande linjetagsträning.

Härligast med helgen var nog känslan av att kunna ha med två jyckar och växelföra dem utan några problem alls. Båda killarna var med på noterna och gjorde vad jag bad dem om både passivt och aktivt. Det gav mersmak och min längtan efter valp blev större än någonsin. Men det får vänta, än är inte rätt tid...

Billy tyckte nog att det härligaste med helgen var att man fick ligga i soffan hemma hos Anna.
På natten bäddade jag den och sov där intryckt mot ryggstödet av Billy som fläkte ut sig på rygg
bredvid  med ett nöjt grymtande. Även Tino fick testligga en soffa för förstagången i sitt liv.
Vilken lycka!

Efter ett par träningspass vid "min" lilla sjö där den rätta känslan inte riktigt infunnit sig tänkte jag att vi kanske kunde behöva ett miljöbyte. Ibland upplever jag att om något trasslar kan det bli ganska platsbundet. När man kommer ner till platsen går man väl undermedvetet in med en taskig inställninge eller nått. Efter miljöbytet kan man återkomma till den första platsen med stärkt självförtroende.

I Örebro vimlar det ju inte direkt av små sjöar. Svartån finns men jag har inte hittat något bra ställe längs den, förrän idag då jag hittade det perfekta stället. Lätt strömt, änder som störning, varierande bredd och helt ok igångar (som varit det största problemet att hitta). Billy fick gå på flera halvdolda och dolda linjetag över ån och den rätta känslan kom direkt. Visst är det härligt när det bara faller på plats!?

Men roligast av allt var nog när Billy var klar och jag skulle låta Nell plaska lite i strandkanten. Så fort hon kom lös satte hon sig i givakt vid min sida och tittade på mig - "Kom igen, kasta då!". Nell och jag har lite den dealen. De dagar hon vill så får hon, när hon hellre skrotar i vattenbrynet är det lika ok. Idag var min dam riktigt på tå och fick gå på flera markeringar samt avsluta med ett litet närsök i vassen. Att hon inte är såhär alla dagar! - då skulle hon banne mig få debutera på jaktprov som tioåring. Skulle inte det vara stentufft!?

 

Det käraste jag har, här i sin ungdoms starka dagar

Min förkylning hänger i, men vi har ändå varit ute på rejäla träningspass både igår och idag. Visst är det intressant att samma förkylning som gör det omöjligt att plugga inte alls känns som ett hinder när det vankas hundträning!? Tyvärr får man ju ta smällen efteråt och nu sitter jag parkerad i soffan med rinnande näsa och ögon samt ett dunkande huvud.

Igår hade mamma och jag bjudit in lite kompisar på walk-up träning. Vi var sex deltagande ekipage och delade upp oss i två omgångar, så att vi under varje omgång hade tre ekipage på linjen och tre funktionärer - två kastare en bit framför på var flank och en som samlade upp dummiesarna som hundarna hämtat in. Tänk vad skönt det är när man kan hjälpa varandra så.

Målet med träningen för min och Billys del var att träna dubbelmarkeringar och gå på linje med nya hundar .Vi höll till en en gräshage med få referenspunkter och vindförhållandena var ganska svåra eftersom det knappt var någon vind alls. Därför valde jag att börja med jättekort avstånd på dubblarna som vi sedan ökade på. Billy gjorde ett fint jobb och jag är övertygad om att träningen gjorde hans självförtroende gott. Att gå på linje tror jag tär mer på hundarna än vad man kanske kan tro. De var verkligen trötta sen!

Idag har vi varit med samma gäng ut och tränat sök med flera olika viltsorter. Flera har hundar som snart ska starta i nkl och ville göra en liten avstämning. Vi hade därför kanin, kråkor, kaja, korp, skata, änder, trut och duva. Billy fick sitta bunden bakom ett par buskar så att han kunde ana, men inte se helt avd som hände medan en yngre hund fick hämta in 4-5 vilt. Därefter fick han gå ut fyra gånger och fick in and, kråka, trut och skata. Han hade en strålande attityd och jobbade på fint, så jag är jättenöjd med dagen jobb. Bästa Billy!

Två bilder från lördagens träning som Mats Taraldsson var med och tog.
Visst ser han tokig ut på den här sista, som föreställer skicket på linjetaget!?

Helgen har spenderats i dalarna hos Matilda, som bjudit in till retrieverungdomsläger. Tänk att en gång om året få träna apportering med folk i sin egen ålder och inte känna sig som världens outsider för att man helst tillbringar en lördagskväll i augusti i ett gömsle vid dalälven...

Ett tag såg det dock mörkt ut för min och Billys del då Foppa (bilen) valde att lägga av ett par dagar innan avfärd, men som tur var kunde jag åka med Anna och Hedvig. Tack!

Fredagen startade alltså med bilfärd till dalarna. Väl framme fick vi bo på Matildas morföräldrars gård. Hur schyst som helst. Jag var speciellt glad att se Anna&Hedvig, Camilla&Gin och Matilda&Troja som jag lärde känna på förra årets läger, men även Johanna var en ny kul bekantskap och såklart kul att träffa fler nya retrieverungdomar.

På lördagen tränade vi med välmeriterade Inga-Lena Djurberg, kennel Djurbergas. Eftersom vi som deltog hade väldigt blandade kunskaper blev genomgången ganska basic, och mycket kändes bekant även om det alltid är spännande att ta del av så kunniga personers kunskaper och tillvägagångssätt. Att helt tillämpa Inga-Lenas modell på min typ av hund känns i mina ögon ganska orealistiskt, men som alltid snappar man ju upp bitar som tilltalar mer och kan inflikas i min egen träningsfilosofi.

Vid 18.00 på lördagskvällen bar det av ut i skogen igen för deltagande på andjakt och vi placerades i gömslen. Spännade! Under de tre timmar vi satt pass sköts 10 änder. Tyvärr hamnade ingen vid gömslet där Billy satt, men ungefär mitt under jakten droppade de ut varmvilt som jag fick testa dirigera Billy på vilket fungerade toppen. Innan det hade Billy legat och sovit med efteråt satt han uppmärksam resten av jakten. Han tyckte det var spännande!

På söndagen stod egen träning i grupper på schemat. Jag och Matilda som har hundar på ungefär samma utbildningsnivå, om än av helt olika typ, la upp övningar tillsammans. Det blev mest dirigeringsträning på land och i vatten. Vi hade helt underbara förutsättningar med fält, dalälven, små öar, vilt och båt.

Tack för en toppenhelg Matilda (även för det goda hembakta fikat, grytan med eget vilt, och kantarellpajen som var helt underbara!).

T.v. jag förbereder Billy för ett linjetag på vatten
T.h. Mina underbara res- och rumskompisar Anna och Hedvig
.

Jag ror ut min träningsgrupp till en ö i Dalälven

Alla foton i det här inlägget har jag lånat av Camilla.

.
Billy och jag tränar på under vardagarna. Mest blir det vattenjobb i denna klibbiga värme. Flera dagar har vi varit ute och varvat markeringar med halvdolda linjetag. Näckrosor är och förblir en akilleshäl och jag börjar sakta acceptera att de föralltid kommer att vara så. Grabben hatar näckrosor och flera veckors positiv träning har inte lyckats förändra den attityden. Hon drabbas lätt av en gnutta panik när stjälkarna slingrar sig runt honom.  Cred ska han dock ha för att han alltid försöker.

Men även om Billy inte alltid räcker till så vet jag att hans högsta önskan är att vara tillags och han gör alltid vad han kan och vågar.  Att han inte är någon matcho kille vet jag ju sedan innan. Ett kvitto på hans (avsaknade) hjältemod fick jag här om dagen då jag satt i köket med min bärbara dator på bordet och Billy på mina fötter. Båda köksfönstren stog vidöppna vilket skapade korsdrag. I en vindpust började bordstabletterna fara omkring i köket och Billy tog snabbt sin tillflykt till hallen där han stog och blinkade misstänksamt under lugg för att försökra sin om att de läskiga tabletterna inte skulle förfölja honom dit. Lillebror Toddy däremot jagade bordstabletterna med ivriga valpskall och hade dödskul!

Hundarna väntar på att få komma ur bilen på en av sommarens alla badturer.
Fr v. Tino, Remy, Billy, Doris & Magda

Förra sommaren hade mamma och jag morgonträning i Skjulsta nästan varje dag som jag var hemma. Skjulsta är ett centralt naturområde i Eskilstuna med mycket vatten (eskilstunaån), lövskog, sörmlandsleden och en badplats. Där finns både vass, näckrosor, stilla vatten och strömt vatten. Med andra ord, ett perfekt område för vattenträning. Kruxet är bara at det är fullt med folk på dagarna. Därför blir det till att stiga upp och ge sig iväg innan klockan sju för att få ha området för sig själv. I år har vi dock inte riktigt fått tummen ur förrän idag. WT't i Darmark har gett mig en välbehövlig motivation och spark i baken. Visst är det roligt när man plötsligt vet exakt vad det är man behöver träna!?

Billy är ingen spontansimmare. Han går gärna i och doppar magen, men är inte den som ligger ute och simmar av sig själv. Vatten i arbete har fungerat både bra och dåligt. Enkelmarkeringar är oftast inga problem för då är retningen så pass stor, men delmarkeringar, sök på simdjup och dirigeringar är något vi kontinuerligt får jobba mycket med. Får han välja själv går han helst i strandkanten eller vassen och söker lite. Speciellt om jag står en bit upp på land så maskar han. Står jag närmre strandkanten sköter han sitt jobb. För innerst inne vet han ju faktiskt vad han förväntas göra.

På WT't i danmark misslyckades vi med en sån här prövning. Det var en dubbel. Hund och förare stog på en liten höjd. Den första kastades en bit ut på sjön i dalen nedanför på ganska långt avstånd och landade nästan dold i små näckrosor. Den andra lite kortare på en timmerstig på land. Flera hundar hade svårt att bedöma avståndet och fortsatte långt iväg på timmerstigen. Billy spikade den och jag hann tänka "bra, då har han nummer två färskt i minnet", men nummer två kom aldrig in. Han gick fint ut till sjökanten och rotade runt där både länge och väl, men kom aldrig ut och simmade.

Därför var det just en sådan övning jag hade lagt upp åt honom idag. En dubbel med först en på vatten bland näckrosor och en på land. Med flit valde jag att göra den på land lite lättare, det var ju vattnet jag ville träna. Först gjorde vi övningen på ganska kort avstånd, för att sedan utöka det till vad jag gissar är "ökl-avstånd". Grabben skötte sig ok och löste uppgiften. Nu gäller det bara att göra samma övning på tio nya platser. Vi är på gång!

Jag och Billy leker på Venö i Danmark

Det är utrustad med nässpray, näsdukar och Ramlösa skogshallon som jag nu sitter och knattrar på tangeneterna. De senaste dagarna har bara rusat förbi. Åtta hundar tar sin lilla tid. Speciellt när en är under rehab och två fortfarande för små för att hänga med de stora busarna ut i skogen. Jensa har joinat mig sedan i måndags vilket har varit riktigt skönt. Dock började jag redan i måndags känna av lite halsont och nu står förkylningen i full blom.

Nellas rehab-program funkar ok, men de senaste dagarna har det snarare blivit 3x30 minuters promenader. Mer har bara inte hunnits med när det har varit så mycket med de andra hundarna också. De två senaste dagarna har jag även varit och simmat henne, så samvetet är ändå rätt gott.

Billy har fått ett par träningspass i veckan. Dels har vi tränat dirigering enligt "klockan" med många tennisbollar ute på olika klockslag. Dock dolda i högt gräs, så de har inte legat serverade även om han känt till områdena. Övningen har jag kört mest för att stämma av grabbens lydnad. Inte förrän man har fler apporter ute kan man ju vara säker på att hunden faktiskt lyssnar på tecknen och inte bara går dit den vet att det finns. Sen att tecknen ska funka även på "dolda" apporter är ett annat kapitel...

Igår hjälpte Jens mig att kasta vattenmarkeringar till Billy. Något som Billy tycker är svårt är när han måste simma blanke - genom vass - och ut på blanke igen. Han fastnar lätt i vassen och grötar runt. Igår kastade vi därför långa enkla i just ett sådant område, men innan han fick gå på vattenmarkeringen skickade jag honom längs med strandkanten till ett område där han fått se när jag la ut apporter. Linjetagen funkade prima. Grabben hade inte alls svårt att släppa vattnet för en stund. När jag väl riktade upp honom mot vattenmarkerigen igen kändes han fokuserad och ivrig att komma iväg. På nummer ett fastnade han dock som jag befarat i vassen - länge. När han började bli trött kom han innåt mot mig. Något som jag håller extremt hårt på är att Billy aldrig får komma in tom såvida jag inte kallat på honom. Därför bad jag honom ganska bestämt att gå ut igen. Då simmade han istället till bryggan där Jens stog och försökte få honom att rädda honom (smart kille!). När det inte funkade lät han mig hjälpa honom till rätt område. När vi upprepade övningen gjorde han det skitsnyggt, precis som jag vill ha det. Så även om nummer 1 var under all kritik kändes det lite som en arbetsseger.

Idag fick jag köra i en extra espresso i min morgon-chochiatto på praktiken, så trött var jag efter vår intensiva helg.

Lördagen bjöd som sagt på sedvanlig kennelträff. O-kullen funktionsbeskrevs och resten minglade och deltog på utställningen. Vädergudarna var med oss, nästan lite för väl. Det var hett! Den plötsliga värmen påverkade hundarna, inte minst på funktionsbeskrivningen. Något som är kul är att flera valpköpare är beredda att åka så långt för att delta på Combine-träffen. Combine Make My Day kom hela vägen från finland och Combine Lionheart från Danmark. Lionheart har även passat på att gå två viltspår i ökl i Sverige - både med 1:a pris som resultat. Grattis! Åter till Combine-träffen och utställningsresultaten: Bästa hane blev Combine Make My day, "Nemo" och bästa tik var Combine Good as Gold, "Sunna".

På söndagen packade vi regnkläderna och återvände till Biby för apporteringsträning med Bitte Lind. Vi var uppdelade i två grupper och Billy och jag var med i förmiddagsgänget. Vi tränade dubbelmarkeringar och linjetag. I gruppen ingick en hane som var lite spänd och morrade lite vid ett par tillfällen. Billy påverkades kraftigt av detta. Inte genom att själv bli märkbart spänd i gruppen, men när han var ute på arbete kändes det som att han koncentrerade sig lika mycket på den hunden som på sitt arbete. Dessutom kissade han under arbete ett par gånger, någor jag inte sett på över ett år. En gissning är att vid min sida är han lugn och trygg, men ute i arbete känner han inte samma stöd. Vi situation v får jobba vidare, för även om det såklart inte är acceplabelt att en hund är lite morrig så finns det stor risk att vi stöter på detta ute i verkligheten.

På eftermiddagen inledde nästa gäng med att träna vattendirigeringar. Vi hade tillgång till båt och underbara marker. Precis sånt som Billy och jag behöver träna - men eftersom han har ett våteksem under örat fick vi avstå. Istället fick jag sitta i båten och se de andra utföra imponerande jobb. Däremot hoppade vi med när de tränade en rolig stoppsignalsövning och ett linjetag med släpspårsstörning. Mer om båda i bloggen vid tillfälle!

I helgen var planen att Billy och jag skulle gå kurs. Vi anmälde oss tidigt och har sett fram emot den länge. Idag har vi dock valt att avstå och stanna hemma för tyvärr visade det sig inte riktigt passa mig och min grabb. Damen som undervisade hade ett mycket utpräglat träningssystem som hon höll sig strikt till. Jag vill poängtera att jag inte tror att det finns något rätt eller fel" sätt att träna hund, så länge man inte är våldsam mot den. Däremot är jag övertygad om att man som person kan känna sig mer eller mindre bekväm i olika träningssystem. Smaken är som baken och den här träningsfilosofin passade inte mig. Dessutom hade jag svårt att ta damens tuffa lärarstil.

Inom ramarna för systemet rymdes bara det hon ansåg vara det bäst fungerande. Under hela dagen blev vi drillade i hur man skulle använda kroppen, vilka kommandon man skulle anväda etc. Det gick så långt att man exempelvis inte fick skicka hunden på "ja" utan bara på dess namn, inte använda några visuella signaler för fotgående eller inkallning utan bara det verbala kommandot och inte använda någon annan form av belöning än rösten (alltså var godis, leksaker, bollar eller klappar förbjudet). När man gett hunden ett kommando skulle man berömma den om den gjorde rätt och "morra" på den om den gjorde fel. Fel var också om hunden valde att göra ingenting. Damen betonade också att hon aldrig individanpassade sitt sytem. Alla hundar arbetades på samma sätt. Punkt!

På förmiddagen fick vi träna fotgående, stadga och sättaden under gång. På eftermiddagen blev det fotgåendekomnadot, mer fotgående och inakallning (i koppellängd med hunden kopplad). Allt enligt det strikta systemet. För Billys (och flera andra hundars) del skar det sig. När matte ändrade sitt system blev hunden förvirrad och valde ofta att göra ingenting. Då skulle det korrigeras något som jag ställer mig emot. Varför ska man korrigera hunden när den inte ens vet vad som förväntas av den?

Under dagen fick vi höra ord som "Total Chaos" & "Absolut Rubbish" upprepade gånger när vi tränade. Vid ett tillfälle liknade hon träningen vid att hunden skulle lyda sin förare som en militär lyder en överordnad. När jag ifrågasatte om man inte ville att hunden skulle tycka att övningarna var "fun" bad hon mig sluta använda det ordet. "Enjoy" var ok, men inte "fun". Men självklart hade hon även flera bra poänger. Exempelvis upplyste hon mig om att Billy sätter sig lite långt fram när jag gör halt, att jag tenderar att ge vissa komandon en aning sent och att jag ofta rättar in min position efter hunden istället för tvärt om.

Avslutningsvis vill jag återigen påpeka att jag förstår och respekterar damens sätt att tänka och träna hund. Jag är övertygad om att det funkar för dem som trivs i det. Mitt system kanske inte tar mig till någon elitklass, men det är inte heller i första hand mitt mål. Som alltid så är det viktigaste för mig att Billy och jag har kul när vi tränar. Att inte fullfölja kursen känns oartigt och delvis som ett misslyckande, men ibland tror jag att man måste våga lita på magkänslan.

Jag läser ett gäng hundträningsbloggar dagligen och de flesta skrivs av retrievermänniskor som skriver om apporteringsträning hyfsat regelbundet. Jag älskar att läsa om andras träning och få ta del av deras ideer. Det ger mig nya uppslag och inspiration.

En sak som har slagit mig är hur annorlunda vi verkar träna apporteringen i jämförelse med andra hundsporter. På de flesta kurser jag har varit på har instruktören predikat om att "10 minuter varje dag är bättre än en ett jättepass en gång i veckan". Ändå när jag läser mina träningsbloggar verkar det vara just så som många gör. Jag skriver verkligen inte detta för att kritisera någon, utan bara för att det är något jag funderat på en längre tid. Kanske är det så att man tränar 10 minuter om dagen men väljer att bara blogga om det längre söndagspasset?

På samma sätt som ryttare inte hela tiden rider hela hoppbanor eller hela dressyrprogram utan snarare tekniktränar på enskilda hinder eller rörelser har jag förstått att hundfolk som tränar tex lydnad eller freestyle ofta tränar moment för sig men då och då testar ett helt program. Vi som tränar jaktapportering verkar istället tendera att träna både linjetag, sök, markeringar och passivitet när vi väl sticker ut och tränar på helgen. Varför är det så?

Förra året började jag träna mer regelbundet med Billy. I vardagen väver vi oftast in ett kort träningspass om dagen och jag är noga med att inte blanda fler moment i samma pass. Då och då när vi får chansen att träna ihop med andra sätter jag självklart ihop längre pass innehållandes flera moment, men i vardagen försöker jag fokusera på en sak och hela tiden ställa mig frågan "vad är det vi tränar idag?". Jag upplever det som att det blir mer kvalitet i träningen och hjälper Billy att skilja på de olika momenten och signalerna.

Finns det månne någon mer därute som har funderat i samma banor? Det vore spännande att höra vad ni har kommit fram till!

Idag var jag så löjligt glad att jag nästan ville grina när Billys träningspass var över. Visst är kicken när något man lagt ner mycket tid på äntligen funkar helt fantastisk!?

Billys vattendirigeringar har varit och är en svår nöt att knäcka. En blandning av osäkerhet på uppgiften och en mindre rädsla för att ge sig ut på öppet vatten i kombination med ett knappt jaktpåslag tror jag har varit boven i dramat. Billy är inte och kommer aldrig att bli samma jaktmaskin som de jaktavlade goldisarna, men landmomenten är så lustfyllda för honom att han gör dem med helt ok resultat ändå. Osäkerheten för öppet vatten däremot drar ner denna lust och han väljer nog helst att avstå.

Min medicin har varit att försöka väcka en lust i kombination med att Billy ska förstå att det inte finns något annat alternativ än att ge sig ut när jag ber honom. "It is not an option". Tänk att jag fortfarande hör Philippa Williams vänliga men bestämda röst i bakhuvudet.

Under föra året kombinerade jag linjetag till kända platser med igångar där han på min uppmaning ska gå rakt ut tills jag belönar med en tennisboll som jag kastar framför honom. Förra veckan tog jag upp träningen med igångarna igen. Det funkade ok, men han frågade flera gånger på vägen ut och jag fick stötta. Han gjorde tillslut vad jag bad om men något kändes inte helt rätt.

Idag förstod jag varför. Vi gick till den andra sjön och han fick först gå till en känd plats i en vass från två olika vinklar. Efter en kortare paus rätade jag sedan upp honom rakt ut i sjön och när jag skickade for han som blixten med ett plask i vattnet och simmade rekt utåt. Det belönande kastet kom direkt såklart. Sedan upprepade jag övningen två gånger. Var gång lite längre. Sista gången var det kanske 20-30 meter. Inga jättelängder men andra ord men jag hade känslan av att jag kunde låtit honom gå mycket längre. Dock kan jag tyvärr inte kasta längre än så och själva poängen är ju att belöningen ska komma framför honom.

På väg hem funderade jag på vad det var som var annorlunda med den här träningen gentemot förra veckan. Egentligen gjorde han ungefär samma sak på båda passen. Ändå hade jag en lycklig klump i magen efter dagens pass. Varför? Jo, grabbens attityd. Idag gick han ut för att han ville - han hade lust. Förra veckan var det för att han inte hade något annat alternativ. Även om jag tycker att båda är ok med en hund som Billy glädjs jag åt dagens attityd. Vi är på rätt väg!

Gammal favoritbild på mig och grabben: Såhär glada var vi idag!