Ja, plötsligt händer det. I cirka 2-3 års tid har jag dragit i alla mina trådar för att få chansen att delta på nån form av fågeljakt med Billy. Mailat och ringt gårdar, snackat med kompisar och instruktörer.

Två gånger har vi varit med passiva, och en gång fick han hämta en fågel som visserligen redan var inapporterad, men fortfarande varm. Närmre än så har vi inte kommit. Den här hösten har jag knappt försökt och boooom - plötsligt så trillade det in en inbjudan. Troligtvis kan vi hänga med på en jakt om några dagar.

Vilken lycka! Men också nervöst. Två höstar i rad har Billy varit på topp både fysiskt och psykiskt. Den här säsongen är vår lataste någonsin. Han är inte helt ur kondition, men definitivt inte i nån tävlingskondis. Jag hoppas vi kan köra på rutin och att han kan plocka fram det där lilla extra när det verkligen gäller...