Igår gjorde jag något som bröt mot min hundhållningsfilosofi. Jag skäms och har haft dåligt samvete hela dagen. Jag strävar alltid efter att vara en trygg och stabil ledare för mina jyckar. En som är konsekvent, sätter upp regler/rutiner och ser till att de hålls, men även erbjuder mycket lek/bus och kärlek. Hundarna ska känna att det lönar sig att hålla sig till reglerna och rutinerna.

En regel som jag alltid försöker hålla är att inte låta mitt humör gå ut över hundarna. På allt för många (agility)tävlingar har jag sett förare som blir arga på sina hundar för att något som hunden inte kunnat påverka gått snett. Jag ser inte heller allt för sällan stressade personer som släpar med hundarna i kopplet på studentgatan för att hinna in i värmen igen. Jag vill inte bli som någon av nämnda kategorier!

Igår hade jag en riktig dipp, det trasslade med visumansökan och min kommande utbytestermin i San Diego hotades. Till följd av detta var jag både ledsen, stressad och irriterad. När jag kom hem från skolan möttes jag av två lyckliga hundar i hallen. Billy hoppade upp för att på mig för att hälsa och trycka nosen mot min nacke, en manöver som han gör varje dag och jag älskar. Men igår var mitt humör i botten och jag puttade irriterat ner honom och frågade vad han höll på med.

Först efteråt insåg jag vad jag gjort. Jag lät både mitt humör gå ut över stackars Billy och bröt även en rutin. Idag när jag kom hem kikade han lite försiktigt på mig och smackade osäkert. Då fick jag ont i hjärtat. När jag bett honom hoppa upp tre gånger vågade han till sist sig på ett försök. Förlåt söta lilla Billy!