En lycklig stund
Från vänster: SEUCh Combine Hennessy (Billy), SEVCh Combine Elle (Nell),
Combine Quite a Boy (Toddy) & Combine Quite a Miracle (Tessa)
Golden i Swedish house maffias senaste video!
My Valentine
Jag skriver de här raderna med en varm känsla av lycka och lättnad i bröstet.
När Nellan blev sådär hängig i december förra året tänkte jag att nu är det slut på hennes tid som min skugga. Nu orkar hon inte hänga med I mitt tempo, med det ständiga flängandet från stad till stad längre. Hon får bo hemma hos mamma och pappa, och jag får dra ner på resandet.
Men så tog jag i samråd med mamma beslutet att sätta in Norocarp, ett smärtlindrande och antinflammatoriskt preparat, och plötsligt kändes Nellsan piggare igen. Antagligen har hon haft lite ont i sina gamla leder. När Billy och jag skulle till Linköping tog jag beslutet att låta henne åka med. Och vad lycklig hon blev. Hon tyckte tillvaron i Linkan var toppen, sov som en sten på tjocka dynan i Malins hall och tyckte det var superspännande att utforska de nya skogarna – i sin egen takt.
Från Linkan flängde vi vidare till Stockholm och mös in oss i vår källare. Hundarna suckade nöjt och kröp ihop på “sina” platser. Jag stökade runt rätt mycket inne i stan på nätterna, men hängde med jyckarna på dagarna. Nellsan var pigg och njöt verkligen av att återse både Judarnskogen och Kärsön.
Imorgon drar vi hem till Hållsta och gosar med valparna ett par dagar. Sen står Örebro på schemat för helgen. Kanske får Nell följa med, kanske inte – dagsformen får avgöra helt enkelt. Sen nästa vecka är det dags för Stockholm igen…
Min livsstil som “hemlös” är kanske inte optimal för en snart 12-årig lite skruttig tik, men bade Nellsan och jag trivs så bra i varandras sällskap. Jag ser hela tiden till att vara väldigt rädd om henne. Inga långa promenader på hart underlag, hon får hjälp in I bilen, vi går alltid i hennes takt och det ska alltid finnas tid till långa vilopauser där hon får sova. Jag skulle aldrig vilja utsätta henne för något hon inte klarar av, men så länge hon orkar vill jag gärna ha henne med mig. Utan henne omkring känns livet lätt så tomt.
När Nellan blev sådär hängig i december förra året tänkte jag att nu är det slut på hennes tid som min skugga. Nu orkar hon inte hänga med I mitt tempo, med det ständiga flängandet från stad till stad längre. Hon får bo hemma hos mamma och pappa, och jag får dra ner på resandet.
Men så tog jag i samråd med mamma beslutet att sätta in Norocarp, ett smärtlindrande och antinflammatoriskt preparat, och plötsligt kändes Nellsan piggare igen. Antagligen har hon haft lite ont i sina gamla leder. När Billy och jag skulle till Linköping tog jag beslutet att låta henne åka med. Och vad lycklig hon blev. Hon tyckte tillvaron i Linkan var toppen, sov som en sten på tjocka dynan i Malins hall och tyckte det var superspännande att utforska de nya skogarna – i sin egen takt.
Från Linkan flängde vi vidare till Stockholm och mös in oss i vår källare. Hundarna suckade nöjt och kröp ihop på “sina” platser. Jag stökade runt rätt mycket inne i stan på nätterna, men hängde med jyckarna på dagarna. Nellsan var pigg och njöt verkligen av att återse både Judarnskogen och Kärsön.
Imorgon drar vi hem till Hållsta och gosar med valparna ett par dagar. Sen står Örebro på schemat för helgen. Kanske får Nell följa med, kanske inte – dagsformen får avgöra helt enkelt. Sen nästa vecka är det dags för Stockholm igen…
Min livsstil som “hemlös” är kanske inte optimal för en snart 12-årig lite skruttig tik, men bade Nellsan och jag trivs så bra i varandras sällskap. Jag ser hela tiden till att vara väldigt rädd om henne. Inga långa promenader på hart underlag, hon får hjälp in I bilen, vi går alltid i hennes takt och det ska alltid finnas tid till långa vilopauser där hon får sova. Jag skulle aldrig vilja utsätta henne för något hon inte klarar av, men så länge hon orkar vill jag gärna ha henne med mig. Utan henne omkring känns livet lätt så tomt.
Mitt hjärta och jag. Det vackra fotot är, som alltid, taget av bästa Mille Selander.
On the road again
I tisdagskväll fick småvalparna smaka lite köttfärs för första gången. Slurp, sa det bara så hade de mumsat i sin varsin liten rå köttbulle. I går(onsdag)morse hängde jag lite med småttisarna och sen begav jag, Nella och Billy oss till Linköping för att hälsa på Malin. Ja, ni läste rätt - Nellsan är med! Hon är ju lite skruttig, men har ändå blivit lite piggare på senaste tiden så jag är jätteförsiktig om henne. Hon tyckte det var toppenkul att få hänga med på utflykt och idag ska vi åka och gå i en ny skog. Då vet jag att hon kommer vara nöjd.
Linda matade tikarna och jag hanarna. Här har hon Sims och jag Semlan tror jag.
Semlan (eller möjloigtvis Sven) - båda mumsade glatt i sg färsen i alla fall!
Bedårande söta Sims påminner redan om pappa Allan
Agilitynostalgi
Jag har börjat gå igenom min gamla hårddisk och hittar mycket roliga bilder och filmer jag inte tittat på på evigheter. Mest film finns från olika agilitytävlingar. I en period hängde jag på Eskilstuna Brukshundklubb ett par gånger i veckan, tränade, tävlade och arbetade i agilitysektorn. För mig och hundarna var tävlingarna alltid en kamp mot klockan men bland fick vi till det. Billy är faktiskt uppflyttad till hoppklass II och vi bidrog även till Eskilstuna Bk's lagguld på distriktsmästerskapen ett år. Det är lite häftigt när man tänker tillbaka på det. Loppet ovan är från 2007 och resulterade i en uppflyttningspinne i hoppklass I. Nellan plockade en pinne i både hopp- och agilityklass I och har två klubbmästartitlar i bagaget.
1 februari på kennel Combine
Termometern visar flera minusgrader, men solen lyser så tanterna + Mr. Toods fick gå ut i rastgården på husgaveln och smaska ben några timmar. I den här rastgården har de ingen möjlighet att gå in, så jag ställde ut ett par korgar på trappen och klädde på dem täcken. Unghundarna spenderar dagen i stora rastgården - där finns ett uthus och en box med halm där de kan gå in och mysa om det blir kyligt. Bonnie och de små snarkar ikapp i valplådan här bredvid.
Hemma hos oss har hundarna alltid fått spendera mycket tid utomhus, och jag är övertygad om att det gör dem gott. Inomhus ligger de ju oftast och sover, men utomhus gillar de att leka med varandra och ligga på de upphöjda liggplattserna och spana på allt som händer runt omkring.
Hemma hos oss har hundarna alltid fått spendera mycket tid utomhus, och jag är övertygad om att det gör dem gott. Inomhus ligger de ju oftast och sover, men utomhus gillar de att leka med varandra och ligga på de upphöjda liggplattserna och spana på allt som händer runt omkring.
Ensamtid med ers höghet
I helgen åkte Billy och jag till Örebro för att hänga med Jensa. Han bor i en lägenhet på fjärde våningen i ett hus som saknar hiss, så att släpa med Nell är liksom inte att tänka på längre, hon fick ha det gott hemma i Hållsta istället. Billy verkade inte sakna sin kamrat speciellt mycket. Istället tyckte han det var riktigt kul att komma tillbaka till sima gamla promenadstråk. På dagarna åkte vi nämligen till Markaskogen, som ligger i anslutning till Universitetet och vår gamla lägenhet. Där hade grabben mycket att stå i, många platser skulle kollas... och givetvis pinkas in!
Det är ett drygt ett år sedan vi fyttade från Örebro. Tänk vad tiden går fort... Båda dagarna när vi gått rundan i skogen vek Billy av mot studentgatan istället för parkeringen för att åka hem till Jens. Sött, mer inte speciellt konstigt. Han gick ju den vägen nästan varje dag i drygt två år.
När ni läser detta är Billy dock tillbaka i Hållsta på kennel Combine tillsammans med Nellsan. Mitt liv är ett oregelbundet pussel just nu och de två inledande dagarna denna vecka är jag i Stockholm och jobbar. Sista delen av veckan ska jag snuffa på Bonnies valpar igen!
Det är ett drygt ett år sedan vi fyttade från Örebro. Tänk vad tiden går fort... Båda dagarna när vi gått rundan i skogen vek Billy av mot studentgatan istället för parkeringen för att åka hem till Jens. Sött, mer inte speciellt konstigt. Han gick ju den vägen nästan varje dag i drygt två år.
När ni läser detta är Billy dock tillbaka i Hållsta på kennel Combine tillsammans med Nellsan. Mitt liv är ett oregelbundet pussel just nu och de två inledande dagarna denna vecka är jag i Stockholm och jobbar. Sista delen av veckan ska jag snuffa på Bonnies valpar igen!
Hundar i flock
Någon som ni vid det här laget säkert redan vet att jag uppskattar med att komma hem till kennel Combine, är att umgås med hundflocken. Det är verkligen häftigt att studera hundarnas beteende, hur de interagerar med oss och varandra. Och nu menar jag inte att jag sitter som en lite proffessor i köket hemma och bara iakttar saker runt omkring mig, utan insikter man får av det dagliga livet med hundarna.
En sån händelse inträffade idag när jag vara ute med mammas hundar. Sedan jag inte riktigt bor hemma längre brukar jag försöka anstränga mig lite mer för att "bonda" med dem när jag är här - och i den mån det går brukar jag bjuda upp till lek med dem en och en. Jag började med Doris som var sprallig och bjöd till. Därefter stog Tessa på kö. När tjejerna verkade nöjda kom Tino studsandes och vi lekte en liten stund.
Så fort jag avbröt leken kom Tessa och Doris från varsitt håll för att brotta ner brorsan. Tino är ranglägst och tikarna går alltid på honom när han fått uppmärksamhet från, i vanliga fall mamma, men idag substitutledaren alltså mig. De är inte arga och svansarna viftar, men de - speciellt Tessa - låter rätt mycket och ner på rygg ska han.
Jag känner igen beteendet från när jag hade Trooper och Billy. När jag ägnat mig åt Trooper ett slag under promenaden, stod Billy nästan alltid och lurpassade. Och Trooper visste hur dansen skulle dansas. Att han skulle leka lite tafatt för att sedan hamna underst i en - om än kompisaktig men obligatorisk - brottningsmatch.
I båda fallen vet jag också vikten av att man som ledare går in och sätter gränser. Billy behövde jag inte bryta så ofta, men tikarna måste brytas mycket oftare, på grund av två-mot-en situationen. Visst måste strukturen i gruppen uppräthållas, men det är jag som är basen!
En anna cool flock-hund grej utspelade sig i vårat kök i helgen. Tyvärr var jag inte hemma och fick uppleva det, men mamma fotade och berättade. Jyckarna får då och då hjälpa till att diska formar hemma hos oss. Då brukar Magda och Nell gå i spetsen, men alla hjälper till på ett hörn. I helgen fanns dock en högdräktig tik (Bonnie) i gänget och när formen stäldes ner väntade de andra på att Bonnie skulle bli klar innan de högg in. Dräktiga tikar har hög status i flocken!
En sån händelse inträffade idag när jag vara ute med mammas hundar. Sedan jag inte riktigt bor hemma längre brukar jag försöka anstränga mig lite mer för att "bonda" med dem när jag är här - och i den mån det går brukar jag bjuda upp till lek med dem en och en. Jag började med Doris som var sprallig och bjöd till. Därefter stog Tessa på kö. När tjejerna verkade nöjda kom Tino studsandes och vi lekte en liten stund.
Så fort jag avbröt leken kom Tessa och Doris från varsitt håll för att brotta ner brorsan. Tino är ranglägst och tikarna går alltid på honom när han fått uppmärksamhet från, i vanliga fall mamma, men idag substitutledaren alltså mig. De är inte arga och svansarna viftar, men de - speciellt Tessa - låter rätt mycket och ner på rygg ska han.
Jag känner igen beteendet från när jag hade Trooper och Billy. När jag ägnat mig åt Trooper ett slag under promenaden, stod Billy nästan alltid och lurpassade. Och Trooper visste hur dansen skulle dansas. Att han skulle leka lite tafatt för att sedan hamna underst i en - om än kompisaktig men obligatorisk - brottningsmatch.
I båda fallen vet jag också vikten av att man som ledare går in och sätter gränser. Billy behövde jag inte bryta så ofta, men tikarna måste brytas mycket oftare, på grund av två-mot-en situationen. Visst måste strukturen i gruppen uppräthållas, men det är jag som är basen!
"Korrigeringsleken" - inget på riktigt allvar som ni ser, men lillebror SKA ner på rygg.
En anna cool flock-hund grej utspelade sig i vårat kök i helgen. Tyvärr var jag inte hemma och fick uppleva det, men mamma fotade och berättade. Jyckarna får då och då hjälpa till att diska formar hemma hos oss. Då brukar Magda och Nell gå i spetsen, men alla hjälper till på ett hörn. I helgen fanns dock en högdräktig tik (Bonnie) i gänget och när formen stäldes ner väntade de andra på att Bonnie skulle bli klar innan de högg in. Dräktiga tikar har hög status i flocken!
Till och med Nell gav Bonnie förtur!
Morgonkaffe med Bonnie + 10
Inatt efter att jag bloggat vaknade Bonnie och behövde gå ut, och sen var hon lite orolig och sällskapssjuk så jag stannade upp med henne ett tag innan jag kröp ihop på soffan igen. Lindas morgonpigga jycke (mr. Toods såklart) vaknade sedan halv sex och var jäääääättehungrig så då klev jag upp och matade och släppe ut gänget i omgångar.
Återvände sen till min soffa igen - för att inte kliva upp förrän för ungefär en timma sedan. I lugn och ro har jag druckigt morgonkaffe och beundrat de små. Tänk att de förändras så fort. De är redan betydligt större, starkare och mer högljudda än de var i måndagskväll när jag såg dem första gången. Det är sannerligen inte första gången jag är med och hjälper till med en valpkull, men jag känner mig så lycklig och privilegierad som får uppleva det här!
Återvände sen till min soffa igen - för att inte kliva upp förrän för ungefär en timma sedan. I lugn och ro har jag druckigt morgonkaffe och beundrat de små. Tänk att de förändras så fort. De är redan betydligt större, starkare och mer högljudda än de var i måndagskväll när jag såg dem första gången. Det är sannerligen inte första gången jag är med och hjälper till med en valpkull, men jag känner mig så lycklig och privilegierad som får uppleva det här!
Jag tog de här bilderna med webkameran i datorn och Bonnie var som ni kanske ser väääldigt
fascinerad över att se sig själv på skärmen. Hon kunde inte släppa sig själv med blicken, haha!
Ännu en natt vid valplådan
Klockan är halv två och jag väcktes just av ett gnäll från valplådan. Jag sover på soffan för att ha lite extra koll då valparna ännu är så små och kastade kyrvaket av mig täcket och skyndade fram till valplådan för att se vad som stog på. Höll nån valp på att bli klämd?
Till min lättnad hade jag precis så fel som man kan ha. I lådan låg nämligen Bonnie fint utsträckt på sidan - med valparna i en rad längs magen - och sov så djupt att hon gnydde i drömmen.
Jag har haft "valpjour" i ett dygn nu och det var faktiskt så länge sedan jag hade hand om småvalpar att jag glömt hur mysigt det är. Jag har njutit av det där speciella valpljudet, hjälpt vilsna små krabater på rätt kurs, tagit ut mamma Bonnie på små turer i trädgården, städat i lådan, snusat in den härliga valplukten och allt det där som hör till.
Imorgon ska jag visa lite bilder, men nu är det dags att sträcka ut sig på soffan bredvid en annan Combine'are - prinsessan Blurkas - som verkar tycka att mina kvällar på soffan är det klokaste jag gjort på mycket länge!
Till min lättnad hade jag precis så fel som man kan ha. I lådan låg nämligen Bonnie fint utsträckt på sidan - med valparna i en rad längs magen - och sov så djupt att hon gnydde i drömmen.
Jag har haft "valpjour" i ett dygn nu och det var faktiskt så länge sedan jag hade hand om småvalpar att jag glömt hur mysigt det är. Jag har njutit av det där speciella valpljudet, hjälpt vilsna små krabater på rätt kurs, tagit ut mamma Bonnie på små turer i trädgården, städat i lådan, snusat in den härliga valplukten och allt det där som hör till.
Imorgon ska jag visa lite bilder, men nu är det dags att sträcka ut sig på soffan bredvid en annan Combine'are - prinsessan Blurkas - som verkar tycka att mina kvällar på soffan är det klokaste jag gjort på mycket länge!
Nattjour vid valplådan
Jag skriver detta ihopknölad på soffan. Jag har nämligen löst av min mor och tar nattjouren vid valplådan i natt...
Redan när jag slog upp dörren till mamma och pappas villa i Hållsta möttes jag av valplukten. Igår föddes nämligen 10 valpar på kennel Combine. Mor till kullen är Billydottern Combine Online, "Bonnie", och far är Gildas Acteur, "Allan" vår Italienska gäst.
Lite roligt var att valparna, som är barnbarnsbarn till Magda, Combine Flames of Fantasy föddes samma dag som vi fick beskedet att hon fått utmärkelsen Årets Åvelstik 2011. Det känns lite som ett tecken på något vis och jag tror verkligen på den här kombinationen. Både Bonnie och Allan är hundar som tilltalar mig i sättet, de är glada, aktiva och sånna typer som liksom bara "kör på" - lite likt vår Kevin som ju på sitt eget speciella vis uppnått en sorts helgonstatus i vår familj. Det är på något vis bara så att vissa individer lämnar ett större avtryck än andra och Kevins mantel har liksom ingen här hemma kunnat axla....
Redan när jag slog upp dörren till mamma och pappas villa i Hållsta möttes jag av valplukten. Igår föddes nämligen 10 valpar på kennel Combine. Mor till kullen är Billydottern Combine Online, "Bonnie", och far är Gildas Acteur, "Allan" vår Italienska gäst.
Lite roligt var att valparna, som är barnbarnsbarn till Magda, Combine Flames of Fantasy föddes samma dag som vi fick beskedet att hon fått utmärkelsen Årets Åvelstik 2011. Det känns lite som ett tecken på något vis och jag tror verkligen på den här kombinationen. Både Bonnie och Allan är hundar som tilltalar mig i sättet, de är glada, aktiva och sånna typer som liksom bara "kör på" - lite likt vår Kevin som ju på sitt eget speciella vis uppnått en sorts helgonstatus i vår familj. Det är på något vis bara så att vissa individer lämnar ett större avtryck än andra och Kevins mantel har liksom ingen här hemma kunnat axla....
Magda - Årets Avelstik 2011
Fantastiskt är ordet. Billys mamma, SEU(u)Ch Combine Flames of Fantasy, har vunnit goldenklubbens utmärkelse; Årets Avelstik 2011.
Jag är både stolt och glad.
Stolt över Magda såklart och över att få ha en av hennes söner som min.
Sen är jag glad att Magda får sin stund i rampljuset. De senaste åren är det hennes söner som fått stå i centrum. Billys provmeriter och SEUCH-titel, Tinos championat och Toddys alla cert. Nu är det Magda som får stå i rampljuset.
Men mest glad är jag nog för min mamma, Lena, som så många år strävat för att föda upp sunda, trevliga och exteriört bra hundar med bibehållna arbetsegenskaper. På samma sätt som Magda fått stå tillbaka och släppa fram sina söner har mamma de senaste åren snarare coachat mig, Linda och kennel Combines valpköpare - än haft tid att fokusera fullt ut på sina egna hundar. Hon planerar nya kombinationer, ordnar träningar, kommer med goda råd, trimmar, skjutsar, coachar, motiverar, peppar och analyserar. Magda har mamma fött upp själv och givetvis även Magdas valpar vilka samlat poängen till denna vinst. Hurra för min mamma och kennel Combine!
Jag är både stolt och glad.
Stolt över Magda såklart och över att få ha en av hennes söner som min.
Sen är jag glad att Magda får sin stund i rampljuset. De senaste åren är det hennes söner som fått stå i centrum. Billys provmeriter och SEUCH-titel, Tinos championat och Toddys alla cert. Nu är det Magda som får stå i rampljuset.
Men mest glad är jag nog för min mamma, Lena, som så många år strävat för att föda upp sunda, trevliga och exteriört bra hundar med bibehållna arbetsegenskaper. På samma sätt som Magda fått stå tillbaka och släppa fram sina söner har mamma de senaste åren snarare coachat mig, Linda och kennel Combines valpköpare - än haft tid att fokusera fullt ut på sina egna hundar. Hon planerar nya kombinationer, ordnar träningar, kommer med goda råd, trimmar, skjutsar, coachar, motiverar, peppar och analyserar. Magda har mamma fött upp själv och givetvis även Magdas valpar vilka samlat poängen till denna vinst. Hurra för min mamma och kennel Combine!
Världens finaste Nellsa
Jag börjar 2012 mer splittrad än någonsin. Hemlös, (soon-to-be)arbetslös och också ganska mållös. Jag vet att jag låter som en crybaby, men det är mycket som känns ganska tungt just nu. En sak speciellt. Och det är Nell.
Nell har ju som ni vet visat ålderstecken länge. Hör väldigt illa. Ser nog också lite illa. Lite skruttig, väldigt trött men i det stora hela hyfsat fräsch och har hängt med på promenaderna i rätt bra fart.
Men under jul hände något. Det blev jobbigt att resa sig på det hala trägolvet i köket. Bakstället är lite vingligt. Speciellt ett ben vill liksom inte trampa ifrån med samma kraft längre. Den långa trappen är jobbig. Farten har reducerats. Jag får lyfta in henne i bilen.
Igår kom jag hem från fyra dagar ifrån min guldklimp och jag antar att jag förväntat mig något magiskt uppsving. Istället möttes jag av en tufsig liten varelse som sov så djupt på madrassen att hon först inte vaknade när jag puffade på henne. Men när hon slog upp sina bruna var det med ett leende. Den som säger att hundar inte kan le har aldrig älskat en jycke.
Jag förstår nu att jag sakta måste börja vänja mig vid att Nellsan inte kommer att vara hos mig för evigt. En jobbig insikt som jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera. Hon liksom SKA bara finnas där. Hon är den första hund jag tränat med, ställt ut, startat på prov och fört fram till championat. Tillsammans har vi testat de flesta hundsporter. Det har varit svettigt och oftast inte speciellt lätt. Många gånger har jag suttit på en sten och bölat eller kokat av ilska för att hon gjort något knepigt eller jagat efter något vilt. Lika många gånger har jag förlåtit henne.
Framför allt annat är Nellsan den första hund jag älskat, min bästa kompis.
Nell har ju som ni vet visat ålderstecken länge. Hör väldigt illa. Ser nog också lite illa. Lite skruttig, väldigt trött men i det stora hela hyfsat fräsch och har hängt med på promenaderna i rätt bra fart.
Men under jul hände något. Det blev jobbigt att resa sig på det hala trägolvet i köket. Bakstället är lite vingligt. Speciellt ett ben vill liksom inte trampa ifrån med samma kraft längre. Den långa trappen är jobbig. Farten har reducerats. Jag får lyfta in henne i bilen.
Igår kom jag hem från fyra dagar ifrån min guldklimp och jag antar att jag förväntat mig något magiskt uppsving. Istället möttes jag av en tufsig liten varelse som sov så djupt på madrassen att hon först inte vaknade när jag puffade på henne. Men när hon slog upp sina bruna var det med ett leende. Den som säger att hundar inte kan le har aldrig älskat en jycke.
Jag förstår nu att jag sakta måste börja vänja mig vid att Nellsan inte kommer att vara hos mig för evigt. En jobbig insikt som jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera. Hon liksom SKA bara finnas där. Hon är den första hund jag tränat med, ställt ut, startat på prov och fört fram till championat. Tillsammans har vi testat de flesta hundsporter. Det har varit svettigt och oftast inte speciellt lätt. Många gånger har jag suttit på en sten och bölat eller kokat av ilska för att hon gjort något knepigt eller jagat efter något vilt. Lika många gånger har jag förlåtit henne.
Framför allt annat är Nellsan den första hund jag älskat, min bästa kompis.
Tv. Som unghund var Nellsan med mig i skolan på typ alla friluftsaktiviteter.
Th. Vi grejjade med lite olika trix på hemmaplan och gick snart en agilitykurs.
På min 15-års dag fick jag överta ägandeskapet av Nell, samma dag
togvi den här bilden och jag kommer ihåg hur lycklig jag var.
Tv. Nell hade stora problem med gungbräde-hindret, så snälla pappa
byggde en som vi trände på varje dag.
Th. Vi gick en viltspårskurs och inom ett par år fick Nellsan sitt championat.
Tv. Dubbeldebuterade tillsammans på (inoff) jaktprov och fick ett tredjepris
Th. Gick även ett par workingtest ihop, här på goldenlägret.
Plötsligt släppte det på agilityplanen och året där på blev vi klubbmästare!
När jag tog studenten var Nell med på både champagnefrukosten och mottagningen.
Min allra bästa kompis och det finaste jag har!
Milano nästa!
När ni läser det här sitter jag på ett plan till Milano!
Som några av er säkert vet har kennel Combine hedrats av en gäst under hösten, nämligen Ch Gildas Acteur, kallad Allan. Allan är född i Sverige hos Lena Stenius på kennel Gilda, men bor i Bologna, Italien hos Carina Selberg. Nu har det tyvärr blvit dags för Allan att resa hem till sydligare breddgrader igen. Även om jag bara spenderat några dagar ihop med honom kommer jag definitivt sakna honom hemma i Hållsta där han genast tog en självklar plats i hundflocken och livade upp vår tillvaro.
För oss är Allan lite speciell eftersom vår Kevin, Stanroph Sandboy, är morfar till honom. Han har en underbar personlighet och påminner nog mer om sin morfar än någon av våra barnbarn till Kevin vi har hemma - både till sätt och exteriör. Han är glad jämt i allt och alla, intensiv och full av fart.
Anledningen till Allans besök var främst att han skulle para en av mammas fodertikar - Combine Online, "Bonnie" (dotter till Billy) - vilket han gjort med konstaterad dräktighet! Linda har även passat på att visa Allan på ett par utställningar vilket lett till en BIS-vinst på GRK Open Show Enköping och en tredjeplats i Championklassen på Stora Stockholm.
Som några av er säkert vet har kennel Combine hedrats av en gäst under hösten, nämligen Ch Gildas Acteur, kallad Allan. Allan är född i Sverige hos Lena Stenius på kennel Gilda, men bor i Bologna, Italien hos Carina Selberg. Nu har det tyvärr blvit dags för Allan att resa hem till sydligare breddgrader igen. Även om jag bara spenderat några dagar ihop med honom kommer jag definitivt sakna honom hemma i Hållsta där han genast tog en självklar plats i hundflocken och livade upp vår tillvaro.
För oss är Allan lite speciell eftersom vår Kevin, Stanroph Sandboy, är morfar till honom. Han har en underbar personlighet och påminner nog mer om sin morfar än någon av våra barnbarn till Kevin vi har hemma - både till sätt och exteriör. Han är glad jämt i allt och alla, intensiv och full av fart.
Anledningen till Allans besök var främst att han skulle para en av mammas fodertikar - Combine Online, "Bonnie" (dotter till Billy) - vilket han gjort med konstaterad dräktighet! Linda har även passat på att visa Allan på ett par utställningar vilket lett till en BIS-vinst på GRK Open Show Enköping och en tredjeplats i Championklassen på Stora Stockholm.
Lycka till i fortsättningen finaste Allan - och tack för den tid vi fick spendera med dig.
När jag ändå är i Milano ska jag även passa på att möta den här pudeln, ni känner kanske
igen honom från mina USA-bilder: Andrea - en av spagetthikillarna från San Diego!
Jag tycker synd om alla som inte får ha en Nell eller en Billy
Vi ligger lågt på bloggen. Julen närmar sig. Vi gör oss redo att flytta ur bromma-källaren och fara hem till Hållsta ett tag. Det är slutspurt på jobbet och aktiviteter på kvällarna. Det är stress på hög nivå och jag känner liksom ständigt att jag jäktar och är på väg någon stans. Tricket för att hålla huvudet över ytan är att ha en fristad - och det har jag - i Nell och Billy.
Även om jag jäktar eller multitaskar till tusen blir det inte så jobbigt för jag vet att till exempel när jag jäktat hem så kommer de möta mig i dörren med viftande svansar och pigga ögon - och jag kommer stressa av, känna mig glad och ta ut dem för att leka.
Ungefär så funkar det nog för de flesta med hundar men jag tycker ändå lite synd om alla som inte får ha en Nell eller en Billy i sina liv. Som aldrig får vakna till två små söta pepparkornsögon och en nos som kittlar i nacken. Som inte får väcka den döva kraken som alltid blir lika förvånad att det redan är morgon. Som inte får uppleva lyckan som hänger i luften när jyckarna gör varsin snöängel i parken. Som inte VARJE gång man öppnar dörren möts av två viftande svansar. Som inte får iaktta ivern när man mäter upp hundmaten i skålarna. Eller som inte får somma till nöjda Billy-snarkningar, för att bara nämna ett axplock av alla de förmåner man får av att dela sitt liv med de här två.
Om vi vore disneykaraktärer...
Vad passar bättre denna lucia-tisdag - än att spekulera lite i vilka disneykarkaktärer jyckarna skulle vara om de hade fötts i Hollywood istället för i Hållsta!?
Billy/Ferdinand & hans mamma Magda
(som var väldigt förstående, fastän att hon var en ko!)
Tino/korkad glad hyena & Doris/skolpolis hyena
Bästa polarna: Stora, snälla, dumma Pumba/Toddy & lilla, nätta Timon/Tessa
Extreme Nell makeover
De senaste veckorna har Nell levt sitt liv som en tuffsig, flottig, fällande, otrimmad skrutthund med dreadlocks under magen. Nu har det dock skett en rejäl makeover. Igår kammade jag Nell i timmar och trimmade. Sen fortsatte mamma med att putsa ytterligare på hals och öron. Avslutningsvis blev det en super noggrann shamponering och balsaminpackning av hela kroppen. Anledning - jo Nellsan ska troligtvis agera klapphund i GRK's monter på rastorget på Sthlms hundmässa på söndag!
Billie & Ernie
Ibland trillar det in mail i inboxen som bara är så där underbart härliga. Kertins mail med bilder på Billie och Ernie är ett exempel på ett sånt. Kerstin och Ove's "flock" är nämligen lite speciell för mig eftersom båda hundarna är kullsyskon till Nell och Billie. Jag tror att ni kan lista ut vem som är syskon med vem av bildern nedan. Eller?
Billie, Combine Heartbreaker, som syns högst upp i bild är kullbror till min Billy. Av bilderna framgår att Billie blivit bra mycket vitare i ansiktet än Billy. Liggande är Ernie, Combine Eagle Eye, han har alltid varit mörkast i kullen. Jag tycker inte att han ser så åldrad ut, men tydligen är han lite små-skruttig ibland.
Ibland funderar jag på vilka ur Nellans kull som fortfarande är i livet, hur de mår och hur de ser ut idag. Förutom Ernie, finns ju Ingelas Astrid (Evening song) och Rissels Humla (East of Eden). Ever After gick bort som ung, men Every Wish, Easy Rider och Eclair har vi tappat kontakten med.
.
Ibland funderar jag på vilka ur Nellans kull som fortfarande är i livet, hur de mår och hur de ser ut idag. Förutom Ernie, finns ju Ingelas Astrid (Evening song) och Rissels Humla (East of Eden). Ever After gick bort som ung, men Every Wish, Easy Rider och Eclair har vi tappat kontakten med.
.
Huvudvärk kompenseras med tuggben
Idag störs jag av en överjävlig huvudvärk. Trots alvedon vill den inte ge med sig. Förr hade jag ofta ont i huvudet, speciellt om jag varit ute hela dagen. Nån sa åt mig att kolla synen -varför, tänke jag som ju såg jättebra. En kontroll senare var jag med brillor. Synen var det egentligen inget fel på, men ögat hade jobbigt att ställa om mellan långt och kort avstånd, fick jobba för hårt för att kompensera, krampade och gav mig huvudvärk. När man ser bra utan brillorna är det dock knöligt att komma ihåg att använda dem - vilket jag har gjort i helgen. Jag antar att det är den smällen jag får ta nu...
Idag blir det ingen långprommis. Varje steg är som en liten explosion innanför tinningarna. Istället fick jyckarna leka av sig i parken följt av varsitt tuggben. De här blickarna mötte mig nä jag tog fram benen. De ser inte ut att misstycka, eller hur:
Idag blir det ingen långprommis. Varje steg är som en liten explosion innanför tinningarna. Istället fick jyckarna leka av sig i parken följt av varsitt tuggben. De här blickarna mötte mig nä jag tog fram benen. De ser inte ut att misstycka, eller hur:
Manchettmysteriet
Förra veckan utspelade sig ett mysterium i Bromma. Det hela började i måndags när jag och Anne promenerat med hundarna på Kärsön. Efteråt skjutsade Anne hem oss och jag är 100% säker på att Nell hade båda sina benmanchetter på när hon hoppade ur bilen precis utanför porten.
Medan Anne och jag snackade lite och sa hejdå till varandra rotade Nell lite längs trottoarkanten. När vi kom in satt bara en manchett kvar. Jag tog ficklampa och gick ut för att leta - men manchetten var borta. Typiskt!
Nästa dag skulle Birgitta gå ut med hundarna och jag skrev ett mail om att en av Nellsans manchetter var borta. Birgitta gick i en helt annan skog en bit från där vi bor och vad tror ni hon hittade på stigen inne i skogen? Jo, visst, den saknade manchetten!
Högsta vinsten till den som kan lösa mysteriet! Jag har funderat en vecka och är fortfarande lika förbryllad!
Medan Anne och jag snackade lite och sa hejdå till varandra rotade Nell lite längs trottoarkanten. När vi kom in satt bara en manchett kvar. Jag tog ficklampa och gick ut för att leta - men manchetten var borta. Typiskt!
Nästa dag skulle Birgitta gå ut med hundarna och jag skrev ett mail om att en av Nellsans manchetter var borta. Birgitta gick i en helt annan skog en bit från där vi bor och vad tror ni hon hittade på stigen inne i skogen? Jo, visst, den saknade manchetten!
Högsta vinsten till den som kan lösa mysteriet! Jag har funderat en vecka och är fortfarande lika förbryllad!
Såhär små är manchetterna, så jag tycker att det var fantastiskt
att Birgitta ens hittade den i skogen! Bilden är lånad härifrån.
